Demokrati - ett annat ord för diktatur?

När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är det verkligen så? Jag menar, i den form av demokrati vi använder oss av oftast i de moderna samhällena är det så att vad en majoritet vill är det som också blir verklighet. De som hamnar i minoritet blir utanför och kallas inom politiken för opposition. Men jag menar att majoritet och minoritet är inte demokrati. Demokrati är när alla får det bra över hela spektrumet, oavsett vad en majoritet eller vad särintressen säger.

Det är förstås en svår balansgång mellan att alla får vad dom vill ha och full förvirring med medborgargarden och annat som inte går att ha i längden. Jag säger inte anarki eftersom anarki inte handlar om förstöra ett samhälle utan om att ett samhälle mår bäst av att ingen organiserad stat existerar. Så säger äkta anarkister själva och de har en viss poäng i detta. Starka stater är inte bra, ej heller svaga stater. En stark ledare i en svag stat (oftast en diktatur) är inte heller bra, liksom att en svag ledare inte är bra för en stark stat (oftast en marionett i en svajig demokrati).

Med detta menar jag att skillnaden mellan demokrati och diktatur har mer eller mindre suddats ut. Majoritetsväldet får dominera våra samhällen och det funkar väl när en tävling ska avgöras men inte när våra liv ska avgöras. Vi har ganska avancerade samhällen och vi väljer våra ledare, men när dessa väl är på plats verkar de ha glömt bort vilka som valde dom och varför.

Vem vågar dock ropa på direktdemokrati i dessa dagar då det å ena sidan finns tokar inom den socialistiska sidan som bara vill bråka, och på deras politiska motpol finns också tokar som bara vill bråka. Dessa oroar sej vissa för ska kunna komma fram om vi inför direktdemokrati. Men jag är inte säker på att vi behöver oroa oss för dom egentligen. De som gör såna saker är väldigt få och har ingen direkt påverkan på samhället i stort. Problemet ligger hos opinionsbildarna, med politiker och media spetsen. De piskar upp en stämning som består i att kriminella element och höger- respektive vänsterknasbollar skulle vara värre för samhället än miljöproblemen och bristen på arbete tillsammans.

Vad är det för en demokrati där opinionsbildare får bestämma vem som har rätt? I en äkta demokrati har alla - och ingen - rätt. Det viktiga är att alla får komma till tals och att alla fakta ska få tala för sej själva. I slutändan kommer verkligheten att bestämma vad som blir det korrekta. Men en sån demokrati är väl en utopi, eller? För vi har statistik och folk som älskar att manipulera siffror så de passar in perfekt för att dupera befolkningen, men framför allt de som styr. Det är inte oss egentligen man försöker lura. Det är de styrande så att de kan fortsätta vara vid makten - för att bli ännu mer duperade.

Det låter som om jag är världens värsta konspirationsnöt, och det kanske jag är men det verkar ju finnas fog för detta. Åtminstone för att det finns en helt öppen agenda här som går ut på att misstänkliggöra allt som inte hör till normen, vad nu den är för något. Denna "norm" verkar gå ut på att så länge man inte orsakar några större problem för överheten så får man säga vad man vill. Men avviker man från den rätta vägen är man antingen rasist, manschauvinist, antisvensk, misogyn, misantrop eller alltihop på en gång.

Men jag tänker strunta i alla epitet som vissa kan tänkas försöka fästa på mej. Vi har behov av att sätta etiketter på varandra. Sätt i så fall etiketten yttrandefrihetsförkämpe på mej. Ingen åsikt är fel, ingen har fel, man har bara mer eller mindre rätt utifrån ens egna sätt att se på saker och ting. Som Povel Ramel skaldade: Sanning är en blandning av verklighet och dikt. Sen är det så att det är fakta som är det viktiga. Åsikter ska man hålla för sej själv eller bara yttra när man har tillräckligt på fötterna. Självcensuren är viktigare än att samhället förbjuder ens tunga att bilda ord.

Jag känner nu att jag bara svamlar och kan egentligen inte upprätthålla en diskussion mer. Om det är någon som vill utveckla det jag skrivit och som förstår var jag är på väg (jag är inte ens säker själv!) så skriv gärna en kommentar. Jag låter det vara som det är. Jag är lite ledbruten eftersom jag har en så härlig träningsvärk från en yogaträning jag följde med på i veckan som var.



"So India’s problem turns out to be the world’s problem. What happened in India has happened in God’s name.

The problem’s name is God."

Bara bröst på sidan 3

Glöm gårdagens nyhet om att tidningen The Sun skulle sluta med barbröstade damer på sidan 3. Det verkar ha funnits en plan att göra just det i all tysthet, men när denna plan avslöjades i förtid beslöt man sej tydligen att fortsätta för att jävlas med de organisationer och människor som ogillar att nakenhet förekommer i tidningar. Så Rhian Sugden kan sova lugnt. Hennes verksamhet som modell behöver inte dikteras av manshatande, inte-BH-bärande och som bär komfortabla skor. Inte än i alla fall.

Vi får väl se hur det utvecklar sej. Den nakna kroppen och hur den porträtteras ska inte dikteras av något annat än vädret och den som vill visa upp sej. Att inte visa upp sej är förstås också en rättighet, men vi får inte hindra dom som vill visa upp sej från att göra det. Att visa upp sej hör också till rätten att yttra sej fritt. Så fortsätt visa upp er, alla människor!




"If I had to choose a religion, the sun as the universal giver of life would be my god."

Bra skrivet om tankegångarna efter attacken i Paris

Religioner är i grunden odemokratiska, likaså praktiskt utförd politik. Varför är dom det? Jo, för att de förespråkar ett samhälle där en elit styr på uppdrag av en högre makt. Denna elit tål inte kritik, den tål inte att fler ropar på makt än den själv och den tål inte att folk vänder sej till andra för hjälp och stöd.

Ja, jag drar nu alla religioner över en kam eftersom det i praktiken blir så i alla större grupperingar att en elit formas som vill bestämma agendan. Det är faktiskt sant att vissa är födda att leda, andra att följa, men när en ledare faller ifrån tar nästa vid. Sån är den mänskliga naturen, liksom hos många andra djur. Religioner handlar i grunden om denna form av ledarskap. Jag tycker det är synd att islam grundades av en sån inskränkt och fördomsfull människa, samma med kristendomen, judendomen och många andra religioner som ser den enskilda människan som antingen ett hot eller som en produktionsenhet.

Det är därför jag inte ser attackerna i Paris i onsdags som bara en attack på yttrandefriheten och demokratin, utan också på människorna som vågade utmana det rådande klimatet med humor. Religioner, hur de än uttolkas, är inte normala. Inte nu längre i det samhälle vi håller på att utveckla. För vi människor behöver inte alltid stora ledare som tar oss genom kriser och som ser sej själva som svaret på allt. Vi behöver oftast mindre ledare, som är beredda att satsa på tankegångar och idéer som utmanar det rådande läget, hur tokiga de än kan vara.

Tolerans, frihet och jämlikhet är stora och fina ord men låter falska när de flesta ledare använder dom. Jag ser än mer de stora klyftorna i samhället efter attacken i Paris. De där klyftorna som delar upp folk i en massa olika läger. Plötsligt anser sej alla tillhöra samma läger, det som står emot extremismen och mot terrorismen. Men vilken extremism och vilken terrorism står de emot? Charlie Hebdo står inte på nån speciell sida. Dess medarbetare må vara röda men de slår åt alla håll. Framför allt emot det religiösa hållet, vilket jag alltid förespråkat. En av dess tecknare till och med betackar sej för det stöd man fått.

Därför är det bra att läsa denna artikel i Svenska dagbladet om en del av verkligheten i Europa idag. Alla är inte Charlie Hebdo, av det enkla skälet att den tidningen inte tilltalar alla. Det ska den inte göra heller. Dom är själva lite av elitister som gör tidningen och de vill ha det så också. Elitismen här går väl inte att göra nåt åt, lika lite som det går att göra åt elitism över huvud taget. Men det är en annan femma.

Det viktiga är egentligen inte stödet till tidningen i sej utan stödet för alla som står upp för yttrandefrihet, alltså rätten att göra och säga vad man vill utan någon form av repressalier. Alla som är beredda att skriva under på detta är verkligen Charlie Hebdo. Alla andra är diktaturkramare eller bakåtsträvare.



"I'm in motion
I am still
I am crying
I am...still
I'm together
I'm apart
I'm forever
At the start



Still...I am"

Om Charlie Hebdo hade publicerats i Sverige, vad hade hänt då?

Jag stötte alldeles nyss på denna artikel som vecka för vecka beskriver vad som skulle hända om Charlie Hebdo hade blivit publicerad i Storbritannien. Dess saga hade varit all på tio veckor. I Sverige hade den nog bara varat ett par nummer, sen hade "stormen" från särintressenas intressenter (jag säger inte längre politiskt korrekt eftersom det tydligen inte är politiskt korrekt att säga politiskt korrekt längre, dessutom har jag tröttnat på terminologin) sett till att tidningen hade fått lägga ner eftersom särintressena inte gillar att satir uttrycks på ett sätt som de inte gillar.

Jag får ofta känslan av att detta med yttrandefrihet är som att balansera på en rätt slak lina ovanför en damm full med krokodiler. Krokodilerna symboliserar inte bara diktaturkramare utan även dessa särintressen som helst ser att man håller sin åsikt för sej själv om den inte stämmer överens med vad de själva kallar majoritetsåsikten. Men det är som i skolan, ju mer man skriker och ju bättre man är på att göra sin röst hörd, desto fler får man med sej, vare sej man har rätt eller inte.

Satir och humor generellt är ett bra verktyg, även när det gäller sånt jag själv inte tycker om. Jag håller inte med om allt som det skämtas om men har inget emot alls att det visas. Vill jag inte se det tittar jag inte på det. Jag kommenterar det inte heller för det är inget jag berörs direkt av. Vill någon annan att jag kommenterar en bild jag inte är intresserad av gör jag det, men endast då.

Vi borde få driva med precis allt i vår omgivning, även om det sker på bekostnad av vissa särintressen. Hemligheten ligger dock inte i att kunna driva med allt och alla, utan att kunna variera sej. Ena stunden kan man driva med en viss folkgrupp och de fördomar dessa blir utsatta för, för att i nästa stund driva med djurriket. Nämn den hund som skrivit in och bombhotat en tidning eller TV-kanal för att man visat en filmsnutt med en hund som dabbat sej.

Nej, låt humorn vara i fred. Är den obehaglig, strunta i den då. Känner du dej kränkt av en viss sorts humor eller teckning ska du granska ditt inre för du kanske är psykiskt instabil. I så fall får du skylla dej själv.



"You only live once, but if you do it right, once is enough"

Demokrati eller demonkrati?

Visserligen är yttrandefriheten helig, rätten att få yttra sej går utöver allt annat enligt mitt sätt att se, men det finns faktiskt gränser för vad rätten att säga ska få styra över. Vi kan och får säga vad vi vill om vem och vad som helst, eller rättare sagt: vi borde få göra det. Men sen om det vi säger ska få styra över vad andra tycker och tänker är en annan sak. Vad några få tycker och tänker ska inte få vara normen för ett helt samhälle.

Jag blev påmind om detta vid attacken mot tidningen Charlie Hebdos högkvarter i onsdags, och igen när jag läste om vad några få pryda människor tyckte om en kvinnas dekolletage i TV. Yttrandefriheten sträcker sej även till rätten att ha vilka kläder man vill, oavsett sammanhang. Yttrandefriheten täcker även rätten att stänga av TVn om man inte tycker om det man ser, liksom rätten att yttra sej om det man ser på den. Men rätten att yttra sej som man vill ska inte gå ut över andras rättigheter.

De som klagar på att man skändar minoriteters rättigheter när man säger vad man tycker har faktiskt skändat ens egna rätt att yttra sej som man vill. Det är en svår balansgång men på det stora hela får faktiskt de som känner sej förorättade skylla sej själva. De öppnade faktiskt sej själva för denna sortens "angrepp" genom att profilera sej själva från början. Jag tänker nu främst på religiösa grupperingar som inte tycker att man ska få kritisera religioner och religiösa angelägenheter, inklusive religiösa människor.

Det är som i fotografins värld. En person som är känd för den breda massan kan inte skydda sej bakom den lag som säger att man måste ge sitt tillstånd till den fotograf som tar en bild på en. Som kändis får man "skylla sej själv". Man har öppnat för att få sin bild tagen och publicerad av vem som helst genom att man velat bli kändis.

Det är därför jag anser att religiösa och politiska hänsyn inte ska gå före rätten att yttra sej som man vill. Vill jag kritisera, ironisera över, rent ut sagt håna religiösa angelägenheter ska jag få göra det också, eftersom de som står för en religion har öppnat för sånt från början. Jag ska ge ett litet exempel på hur jag resonerar: Det står i bibeln om att de som inte tror är dårar. Att bli kallad dåre kallar jag för en förolämpning. Ska då inte jag få kalla troende för dårar?

Risken med att inte släppa fram yttrandefriheten fullt ut är att vi får ett samhälle som är mer av en demonkrati än en demokrati. Det vill säga, vi låter särintressen bestämma än mer än idag. Det blir små intressegrupper som anger tonen hela tiden och saker som inte är av intresse för dessa grupper skyr man eller trycker ner. Med resultatet att vi får en jättestor klyfta mellan politiker och väljare, en klyfta som växer för varje gång vi ser självgoda politiker lura skjortan av företagare, föreningar och andra politiker, såna som faktiskt vill göra bra saker för samhället.

Vi ser nu den klyftan eftersom många med maktposition i samhället vägrar inse att de skadar samhället mer än de bygger upp det. De har ingen skuld i attacken på Charlie Hebdo, men de har i sanning hjälpt till att föda fram den världssyn terroristerna som utförde attacken hade. De har också hjälpt till att föda fram den beklagliga syn på världen som finns hos många människor med en ogrundad främlingsfientlighet inom sej. Likaså har den frambringat den största fiende vi känner.

Fienden är egentligen inte några enskilda terrorister eller heilande nationalister. Fienden är inte heller girigbukar med plånboken om onaneringsobjekt. Inte heller är fienden de politiker som sitter i våra parlament och missbrukar makten. Nej, fienden är inom oss alla. Det är den fiende som Edmund Burke talade om, och som hans sentida efterföljare John Stuart Mill formulerade så elegant, den som kommit fram flera gånger sen han yttrade orden, vilka jag citerar längst ner här i mitt inlägg.

Jag talar förstås om apatin. Den som får oss att bara se på när länder skövlas och människor dör. Man slänger till oss några små och smaskiga köttben att gnaga på (klimatfrågan, terrorismen, invandringen) medan vi glömmer bort de riktiga problemen (jobben, miljön, urbaniseringen). Det finns egentligen inget ont uppsåt i görningen när man vill att vi ska glömma de riktiga problemen, bortsett från det faktum att de som bestämmer vill att vi ska glömma bort de stora problemen av det enkla faktumet att de inte vet hur man ska lösa problemen.

Jag märker nu att mitt inlägg har lämnat utgångspunkten så jag får diskussionen åter till yttrandefriheten. Jag anser att problemet med apatin beror på att vi sätter för stor tillit till de styrande, att vi hoppas att de ska lösa alla problem. Det är precis samma sak som alltid: vi vänder oss till högre makter för att se till att dessa lösa alla problem.

Med knäppta händer stod man förr och bad till högra makter när fienden kom med svärd i hand. Det hjälpte inte. Idag skickar vi in blanketter till den moderna versionen av högre makter. Det hjälper nog bättre, men är i grunden samma sak. Vi gör ingenting själva för vi tror att ledaren ska ta hand om oss. Ändå visar historien gång på gång att det är de som vågar ta risker, de som tänker lite extra, som för utvecklingen framåt. De vågade också yttra sej gentemot gängse ordning. Ibland, som Giordano Bruno och Galileo Galilei, fick de betala ett högt pris för sina yttranden, men deras ord förde ändå samhället framåt.

Jag anser därför att de lagar i Sverige som begränsar rätten att yttra sej kritiskt strider mot utvecklingen. Må så vara, att någon blir kränkt men som man bäddar får man ligga.



"Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing"

Humorn står ovanför politiken och övertrumfar alla religiösa fanatiker

Jag hade inte tänkt skriva idag men dagens tragiska händelser i Paris har gjort att jag ändrat mej. När folk som inte förstår sej på humor och samtidigt är religiösa fanatiker kan det bara bli en enda stor tragedi. Tidningen Charlie Hebdo förtjänar nu allt stöd de kan få, för yttrandefriheten ska inte få stoppas av några religiösa fanatiker med automatvapen som tror att de kan ta död på kritik genom användandet av våld.

Så naturligtvis stämmer jag in i kören som skanderar #jesuischarlie och som står upp för rätten att yttra sej som och hur man vill. Yttrandefriheten ruckar ingen på ostraffat. Så fortsätt skämta, alla ni som gillar satir och förstår var gränsen mellan humor och allvar går. Vi utgår ifrån att det var religiösa fanatiker, framför allt på grund av de ordval attentatsmännen ska ha ropat när de var klara med sitt hemska dåd. Jag tänker inte återge dom här, av det enkla skälet att jag inte vill ge religiösa människor reklamplats här.

Som om inte detta räcker, så har en polisskola i Yemens huvudstad Sana'a angripits och mer än 30 människor har dödats. Sannerligen en svart dag för alla normala människor med riktiga åsikter.

Nu tycker jag vi alla höjer våra pennor mot skyn som en protest mot våldet och fanatismen. Här är mitt bidrag:

"If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear."

Håll huvudet högt

Det har varit intressanta dagar nu. Attacker mot vissa bolags internetservrar vilket fått hela landet att gå på knä rent internetmässigt. Allt detta för att det sitter fjantar med ingående datorkunskaper, samtidigt utan vare sej skrupler eller ånger för vad de gör. En attack mot Telias och andras DNS-servrar är också en attack mot yttrandefriheten. I längden även ett hot mot samhället då vi gjort oss beroende av internet för att fungera normalt.

Den initiala känslan är ju att ge igen men varför skulle man sänka sej till deras nivå? Det bästa man kan göra är att hålla huvudet högt och visa dessa sabbande människor att vi struntar i vad dom håller på med. Dom kan förstöra bäst dom vill men det blir ändå vi som vinner i slutändan eftersom vi står på den moraliska högre nivån. I alla fall gör vi det så länge vi förhåller oss kalla visavi dessa element. Lite arrogans kan vi förstås kosta på oss. Vi är ju trots allt civiliserade - än så länge.




"The purpose of a writer is to keep civilization from destroying itself"

Yttrandefriheten hotas än en gång

Med följande inlägg menar jag inte att yttrandefriheten som institution är hotad, men den skakas ordentligt i sina grundvalar. Det är illa nog med politisk korrekthet som "förbjuder" oss att säga vissa ord eller säga vissa saker högt, bara för att det inte anses rätt och riktigt att nämna detta i det offentliga rummet. Vi ska kunna tala om andra människor, obehagliga saker och kunna dra fula skämt om vi vill - utan att de som vill bli förolämpade, och som verkar få betalt för att känna sej förolämpade, ska få "rätt" hela tiden.

Jag har mer än en gång sagt att yttrandefriheten är den viktigaste aspekten hos demokratin. Yttrandefriheten är själva grunden i ett jämlikt och jämbördigt samhälle där alla får komma till tals. Men den omfattar så mycket mer än bara rätten att säga och skriva vad man vill inom de rimligaste gränserna. Den handlar också om rätten att få dela med sej av tankar, material samt att ge inspiration till andra. Men det finns folk med motsatt åsikt mot vad yttrandefriheten står för. Inte nog med att The Pirate Bay jagas av censurivrare och monopolister, det är inte tillåtet att säga vad man vill om vindkraften. Kritiska inslag om vindkraft i TV blir anmälda och bortplockade medan kritik mot den officiella synen på klimatfrågan i SVT inte ens får komma fram.

Det är väl en sak att man tar ner hemsidor i jakten på vad som anses vara illegalt material, men de tänker då inte på att det finns en massa legalt material på TPB. Vad gäller vindkraften är det tydligt att saklighet inte är detsamma för alla. Vi lever i en demokratur där samhällsklimatet bestäms av professionella tyckare och väldigt lite kunskap om världen får komma fram. Jag blev påmind om detta igår när jag på twitter såg denna fråga: Right or wrong? Frågan gällde en bild på Facebook, vilken jag nu länkar till. Klickar man på länken ser man en lättklädd kvinna iförd tysk mössa från andra världskriget som bland andra SS bar plus att hon har en armbindel med nationalsocialisternas version av svastikan.

Jag tycker att det är rätt att göra som man gjort med armbindeln och mössan. Vi ska inte ducka för de hemskheter som begicks för 70 år sen, ej heller hylla dom. Att göra så här är att göra narr av de som utförde hemskheterna. Därför är det helt rätt att ta såna här foton. Vad tycker ni?




"Mojitos counts as salad, right?"

Jag saknar rösträtt!

Det slog mej i förrgår eftermiddag efter en diskussion med en yngre man om religion, han trodde inte på några gudar men visste inte vad det kallades när man inte tror, att jag saknar rösträtt till kyrkofullmäktige då jag inte är med i Svenska kyrkan. Man måste vara med där för att ha den rätten. Ska man hårddra det så är mina demokratiska rättigheter kränkta och satta ur spel, men jag tar det med ro för som jag förstått det är kyrkofullmäktige inte direkt nåt att satsa på.

Svenska kyrkan är en medlemsklubb och endast medlemmar får rösta. Det är således okej att jag inte har rösträtt i den klubben. Men vad jag inte förstår är varför den klubben är politiskt driven. Knappt någon röstar där längre, och jag förstår inte varför den politiska aspekten finns kvar när vi nu har skiljt kyrkan från staten för 14 år sen. Wikipediasidan om kyrkofullmäktige anger inget skäl till att det är det högsta beslutande organet inom Svenska kyrkan. Varför har vi kvar den politiska delen av kyrkan när de skiljdes åt år 2000?

Eller genomfördes verkligen skilsmässan på riktigt? Det finns kvar en lag som reglerar kyrkans göranden och låtanden, och den gör i praktiken Svenska kyrkan till en statlig angelägenhet. Skilsmässan är alltså inte fullständig. Till exempel sköts begravningsverksamheten i grunden av Svenska kyrkan, oavsett om den döde är kristen, muslim, hindu, jude, ateist eller annat. Detta utan att de har kunskap eller möjlighet att alla gånger tillmötesgå specifika önskemål och/eller krav. Dessutom har ju Svenska kyrkan genom staten hand om den begravningsavgift som är lagstadgad.

Det ska sägas att SVT, som kallar sej opartiskt, tar otvivelaktig ställning för Svenska kyrkan i och med att man sänder så många gudstjänster från just kyrkor inom den organisationen. Om det är för att det är den största religiösa organisationen i landet eller nåt annat vet jag inte, men de gånger andra religiösa verksamheter sänts är det nästan på nåder. Jag har sett en muslimsk bönesamling i TV, liksom en judisk gudstjänst, men jag väntar fortfarande på en hinduisk ceremoni och många andra religioners diton.

Inte för att jag bryr mej om den demokratiska ordningen i de religiösa samfunden, men ska vi ha opartiskhet som gäller all form av yttrandefrihet ska väl alla religioner få samma chans i våra medier? Vi ska väl åtminstone låtsas ha äkta demokrati, eller hur? Men å andra sidan, religion har inte mycket med demokrati att göra...



"I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade."

Den politiska korrektheten är vår!

De värsta fördomarna yttras inte av människor som är omedvetna om att de är fördömande och främlingsfientliga. Nej, de värsta fördomarna yttras av folk som anser sej vara så fördomsfria att alla ska dela deras syn på världen. Vi har alla olika syn på hur världen ser, och ska se, ut. De som är medvetna om sin "fördomsfrihet" är oftast de som vill förändra världen så att inga fördomar finns kvar. Tanken är god, men för att fördomarna ska försvinna krävs det ju att man vet vilka dom är, eller hur?

Då kan man inte skyla över dom eller redigera bort dom. Censur är nämligen första steget på väg mot diktatur. Att ta bort referenser till ordet neger (ett latinskt ord för svart som vi borde ta tillbaka från de "fördomsfria" och fördomsfulla) är verkligen att tulla på yttrandefriheten. Ska vi ta bort alla slanguttryck också? Nej, ska vi verkligen få ett fördomsfritt samhälle där vi lär oss av varandra att tolerera och acceptera olikheter så måste vi också acceptera ett språk som vi kanske inte använder oss av till vardags, men som finns där i bakgrunden. Fula gubbar är inte bara såna som jagar småflickor. Det är vanligare att de jagar små ord och vill att vi ska anpassa oss till ett torftigt och trist samhälle utan glädje och sorg.

Ord är visserligen skarpa som svärdseggar men bara för dom som använder orden för att skada, och framför allt är de skarpa för de lättstötta. För det är det allt egentligen handlar om, de politiskt korrekta människorna vill inte stöta sej med såna som är lättstötta. Huvaligen, vad hemskt det skulle vara om människor med ett stängt sinne får höra ett hemskt ord. Politisk korrekthet, fördomsfullhet och censur går hand i hand, för de lättstöttas bästa.

Tar man åt sej för ord som kanske yttras av en tanklös människa har man allvarliga problem som man bör se över. Den tanklöse är nog ingen rasist egentligen utan bara oinformerad och/eller främlingsmisstänksam. Får man bara lära känna en annan person blir det nog folk av dom också. Men de lättstötta bör man vara försiktig med. Kanske de kantstötta med.

Alexander Bard hade rätt i att de värsta rasisterna inte är de som röstar på SD, utan de som röstar på FP. De förra är bara tanklösa, de senare vill inte tänka. Bättre då att låta orden vara. Man vet ändå vilka dom är, och vad dom står för. Hade det inte varit bättre att ha ett litet diskussionsprogram med barnen i TV där man förklarar vad orden betyder och i vilka sammanhang de passar in i? Att välja censuren ökar bara barnens nyfikenhet då orden blir förbjudet land.

Utdrag ur inlägg på bloggen Anthropocene, skrivet av professor Lennart Bengtsson:
När man är i färd med att skriva om den svenska litteraturen så finns det en myckenhet av hemskheter för de politiskt korrekta att skriva om. Jag talar inte här om de talrika mord- och våldsscener i dagens så populära deckare utan snarare om vår klassiska litteratur. Jag kan inte föreställa mig att Strindberg får godkänt betyg av våra så politiskt korrekta kvinnor. Skämtteckningar av Albert Engström och Oskar Andersson (OA) måste också nästan totalt ritas om och flera av Evert Taubes visor kommer att drabbas av den moderna bannbullan. När man är i farten kan man ju förbjuda alla vetenskapliga uppsatser som inte helhjärtat förespråkar en nära förestående klimatkatastrof för att inte tala om artiklar som ställer sig positiva till fossil energi och kärnkraft. Andra oanständigheter är kokböcker som frossar i allehanda upphetsande kötträtter och annat klimatfarligt.

Mer att läsa finns på den här länken.




"Alla föraktar vi fördomar, men alla bär vi på dem."

Mina tankar kring halshuggningen av James Foley

Jag har inte sett filmen där journalisten James Foley mördas, och tänker inte göra det heller. Det har inget med oviljan att se nåt obehagligt att göra, jag skulle kanske våga se det, men jag anser att man ger förövarna extra reklam för sitt sjuka dåd genom att visa det. Man ska inte ge dom för mycket utrymme. De har rätt att yttra sej, men de har absolut inte rätten att döda någon för att han yttrar sej i enlighet med den mänskliga rätten till yttrandefrihet.

När nu snaran tycks dras åt kring dessa fegisar, som inte vågade visa sina ansikten i de filmer de gjort och följaktligen inte vågar stå för det dom gjort, hoppas jag att de får plikta för sina dåd genom att de hängs ut i media som de mördare de är. Men skriv inte ut namnen på dom. Det är namnet som lever vidare och ger upphov till felaktig hjältedyrkan. Ansiktena bör man dock visa så folk får se hur de ser ut.

Att de inte vågar visa sina ansikten i bild tyder på att de vet om innerst inne att det dom gör är fel. Annars skulle de inte ha masker på sej. Alla terrorister och mördare är egentligen bara fegisar som inte vågar stå för sina åsikter, om de nu har några. Men, alla våldsverkares åsikter är i realiteten irrelevanta. De har rätt att prata, men jag och många andra med mej har rätten att ignorera yttranden som inte har någon betydelse för oss. Våld förändrar inte den synen.



"Det har gått jättebra hela vägen"

Varför du ska rösta

Jag oroar mej för framtiden. Inte så att jag ser miljöförstöring eller horder av människor utifrån som vill ta över vårt land som nåt hot, det är absolut inget hot mot vår livsstil, utan jag är rädd för att många av politikerna och myndigheterna leker alldeles för mycket 1984 och adel med oss undersåtar. Jag skriver inte medborgare för vi är inte med nånstans, vi är under för dessa människor.

Tyvärr ser inte alla vanliga människor detta. De ser miljön och invandringen som stora problem som deras specifika partier kan lösa. De ser inte att dessa frågor är resultatet av att vanligt folk känner sej maktlösa och utan möjligheter att påverka sin egen situation, en situation som skapats av dels för mycket välstånd när det svenska samhället utvecklades till en stor välfärdsstat samt dels en stor osäkerhet när jobben försvunnit då tiderna blev sämre och allt flyttade utomlands.

Övervakningen, jag talar inte om övervakningskameror på gator och torg, är en annan femma. Jag talar om den övervakning våra politiker utsätter hela internet för. Den är orsakad av en missriktad paranoia, en rädsla inför det överdrivna hot terroristerna står för. Det faktum att riksdagspartierna lagt locket på för all offentlig diskussion och debatt kring övervakningen (vi tar det efter valet, som Reinfeldt sagt) säger allt om hur politikerna ser på oss vanligt folk.

Invandringen, övervakningen, och miljön är inte orsakerna till våra samhällsproblem, de är symptom på det större problemet, att våra ledare leker adel och ser oss som förbrukningsvaror, precis som ledare gjort i många sekler. Vår maktlöshet gör att vi ser allt som inte hör vardagen till som nåt skrämmande. Men det finns inga monster i garderoben eller under sängen. De riktiga monstren sitter i parlamentet och på departementen.

Med detta sagt struntar väldigt många i dessa frågor. Påfallande många är valboskap som går och röstar utan egentligen göra nåt val. De skulle rösta på en krokodil om man presenterade den som partiledare för just det parti man alltid röstat på. 

Just därför bör man rösta för att bli av med politiker som bara vill behandla oss som boskap. Om inte annat så för att visa politikerna att vi inte accepterar deras kandidater, deras broilerpolitiker som hela tiden matar oss med floskler och grodor. De lär sej se mönstren hos oss väljare, att vissa politiker helt enkelt inte accepteras av alla. Tyvärr funkar detta inte på alla politiker; en del väljare verkar faktiskt föredra den typen av politiker som för fram opportunistiska budskap som är lätta att smälta (Romson, Åkesson, Hägglund, Schyman etc), så vi får tydligen ta det opportunistiska med i beräkningen.

Jag röstar i alla fall inte på just nu-budskap utan långsiktigt, med siktet inställt på framtiden. Det är arbete, skola och omsorg som är viktiga element för många väljare. Då behövs alla ideologier som hjälper dessa tre hörnpelare i samhället. Jag kan inte tänka mej att skolan hjälps av klassisk socialism eller ren konservatism, dock. Det är min åsikt och den står jag för. Jag tänker rösta i enlighet med den också. Att gå på känsla i ett val är inte lika viktigt som att rösta med den logiska delen av hjärnan. Det handlar inte om att förändra saker nu, utan för att behålla utvecklingen mot ett bättre samhälle intakt.

Personligen anser jag inte att politiker förändrar samhället, de ser bara till att samhället hålls samman. De som förändrar samhället är människor med idéer, människor med en grandios vision, som vågar misslyckas på vägen mot succé. Att rösta på politiker mot den här bakgrunden innebär att man röstar på det parti som vågar ta steget ut för att hjälpa människorna med visionerna. Hittar du ett sånt parti i riksdagen idag så skulle jag bli glad.

Alla partier jag hittills sett nämnda i tidningar och på internet hyllar i stort sett bara stagnation och/eller konservatism. "Det ska vara som det alltid varit", är det naiva och intetsägande mantrat man hör från både politiker och väljare. Såna människor är det alldeles för många av. Men utvecklingen går vidare, trots dessa element. För människor som gillar utveckling är det att hänga med när tåget går.



"Fighting for peace is like screwing for virginity."

Varför du inte ska rösta alls

Idag tänker jag göra reklam för ett av Sveriges största partier, Soffliggarpartiet. De brukar samla åtminstone tio procent av väljarkåren varje valår och de brukar ses ner på av professionella politiker och av de som "minsann gjort sin plikt och röstat". Men många av de som inte går för att rösta gör det faktiskt av väldigt giltiga skäl. Dels finns det inga, absolut inga, partier som företräder deras åsikter. Dels kan det bero på att man känner sej lurad av de som styr landet. Men det kan också bero på att man inte gitter gå, vädret kan vara dåligt, det finns roligare saker att göra än att utöva sin rätt att välja.

Att rätt ut bojkotta valet är en medveten handling som inte bör ses som nåt naivt och lättjefullt. Det är vår rätt att rösta och följaktligen är det samtidigt vår rätt att inte rösta. Jag anser att det inte är lönt att rösta på ett visst parti om man bara håller med dom i en eller två frågor. Gör ett parti en viss fråga till sitt huvudämne som man själv inte tycker om eller inte tycker är så stor så är det inte heller lönt att rösta på dom för då har man slängt bort sin röst, även om det partiet har frågor i övrigt som man håller med dom om.

Denna inställning har gjort att jag numera "har lämnat riksdagen", dvs jag röstar hellre på partier utanför, om jag alls röstar. Då kanske nån invänder att jag slänger bort min röst på ett parti som inte har något inflytande politiskt sett. Kanske inte politiskt men det finns andra fora att göra sin röst hörd på. Gator och torg, internet, brev, tidningar och affischer är andra områden där demokratin utövas. Riksdagen må vara den officiella kanalen för politiker men för många är det en högborg för människor utan riktig arbetslivserfarenhet eller kontakt med verkligheten.

Det viktigaste med demokrati är att man får göra sin röst hörd oavsett medium. Som jag har skrivit tidigare är valet ingen större del av demokratin, det är ett sätt visa politikerna hur bra eller dåligt de gjort ifrån sej i den stora tävlingen. Rätten att yttra sej över huvud taget är viktigare och absolut större. Men kom ihåg, att skrika högst i en debatt eller klinga i klockor så att någon inte kan prata är inte demokrati, det är raka motsatsen till demokrati. Att förvägra motståndarsidan rätten att yttra sej är diktatur. På diktatorer vill jag då rakt inte rösta.

I morgon skriver jag om varför du ska rösta.



"La Suede - douze points"

Våra rättigheter (uppdaterade)

Jag läser Henrik Alexanderssons blogg regelbundet och hans senaste inlägg fick mej att börja fundera kring våra rättigheter, som i mångt och mycket överväger våra skyldigheter i samhället. Samtidigt är samhällets krav på oss en del av våra rättigheter, rättigheter som har urholkats av de senaste tusen årens krav på att alla människor ska ha samma rättigheter, det vill säga väldigt få om man är ofrälse.

Hax trycker väldigt mycket på rätten att få bo var man vill och ställer det emot rätten att slippa bli utnyttjad, leva på andras bekostnad, som han uttrycker det. Det han skriver om Sverigedemokraterna och deras politik, som Hax mycket riktigt påpekar är alltför lik de övriga riksdagspartiernas respektive politik, har ingen betydelse för mitt inlägg. Hans omnämnande av rättigheten att bo var man vill är nog för att jag skulle börja fundera på det inlägg jag nu skriver.

Rätten att bo var man vill och hur man vill har jag märkligt nog glömt bort när jag tidigare gått genom våra viktigaste rättigheter. Det har helt försvunnit ur mitt sinne, det liksom friheten att röra sej hur man vill, inom rimligheternas gränser förstås. Saken är förstås den att rätten att röra sej som man vill och bo var man vill är viktiga, fundamentala rättigheter som inte borde ruckas på hur som helst, speciellt inte av nationalistiska skäl där gränserna ska stängas bara för att man är rädd för att nationen "skadas" av att andra människor får komma in och absolut INTE för att stänga folk inne.

Rätten att röra sej hur och var man vill inkluderar även rätten att inte bli hindrad från att röra sej i skog och mark. Äganderätten anser jag inte inkluderar andra levande ting som träd och gräs. Att man kan ha rätten att ta hand om marken man bebor är en sak, det är inte ägande utan handhavande. I ett riktigt samhälle borde vi inte ha gränser som hindrar varor, människor och tjänster i rörelse. Smugglingen får vi ändå inte stopp på vid gränserna, det är oftast en bit in i ett land som de flesta lyckade tillslagen görs. Åtminstone får jag den uppfattningen när jag läser om såna tillslag.

Tullen gör förstås stor affär av sina tillslag men de måste väl ha nån form av rättfärdigande i vårt moderna samhälle? Men i ett perfekt samhälle skulle de inte behövas eftersom de öppna gränserna omintetgör behovet av smuggling. Låt allt flöda fritt så tröttnar nog droglangarna och deras bossar på sitt onda värv. Ett intressant faktum är att när alla droger var tillåtna för ca 100 år sen var andelen av befolkningen som var hjälplöst beroende runt 1 procent, vilket faktiskt är samma procentsats nu för tiden när de allra flesta droger är förbjudna.

Denna siffra är förstås hämtad från USA och räknar inte med de som bara använder droger till och från, inte heller tar den med vilka droger som används vanligast. Den siffran såg jag för en tid sen i samband med att jag läste om användandet av droger genom historien. Personligen är jag emot allt användande av droger men vill inte hindra någon från att använda dom, under förutsättningen att det sker på ställen där överdrivet användande inte stör vanligt folk.

Vill folk förstöra sina liv, utan att förstöra andras på köpet, så anser jag att de får göra det. Det är deras rättighet. Det ger förstås dom inte rätten att förstöra för andra. Därmed är vi tillbaka där jag började detta inlägget. Rätten att slippa bli utnyttjad är en stor rättighet och bör inte ruckas på. Den kan också kallas rätten att få vara sin egen. Ingen tränger sej på och gör en till en "god medborgare".  Övervakningen är således ingen bra idé. Låt oss vara i fred! Är det för mycket begärt, alla ni representanter för regeringar och politiska partier?



"Disco music, that's a social disease"

Vi vet ju vilka terroristerna är, inte sant?

Vår "kära" regering och riksdag vill absolut inte ha någon diskussion om övervakningen och det faktum att en sökning på orden "övervakning" och "FRA" på Google endast ger länkar till nyheter om detta från i fjol tyder på att tidningarna fått signaler från politikerna att detta inte är något att bry sej om. Endast några få artiklar i svenska tidningar, mestadels skrivna av forskare och krönikörer som ogillar att man använder spioneri över internet där det går igenom vanligt folks e-post och chatmeddelanden som om dessa vore terrorister, allt enligt det datalagringssystem man försökte göra lag av här i Sverige, och vars beslut i EU-domstolen man vägrar acceptera från politiskt håll. Det är såååå viktigt att alla myndigheter med ansvar för att upprätthålla lag och ordning här får veta vilket recept på hallongrottor Emma Larsson skickade till sin kompis Annica Lundberg i förra månaden. För vi vet ju egentligen vilka terroristerna är, inte sant?

Man går alltså igenom hela internet för att hitta små tecken på att terrorister agerar där. Det liknar den där skämtteckningen där alla tittar ut i rymden efter tecken på att utomjordingar är fienden, medan kackerlackorna samtidigt planerar att ta över jorden. Personligen tror jag inte terrorister är så naiva att de använder internet för att planera sina dåd, än mindre ringa till varandra för att tala om att nu är det dags. Nej, jag tror de är smartare än så. Dessutom är åsikter om att någon borde dö eller kokas i olja skyddade av yttrandefriheten. Att direkt hota någon till livet är väl inte speciellt smart men jag anser att man ändå bör få säga hårda ord utan att någon myndighet tycker att man är en skurk. Skurk är man väl först när man verkligen planerar att döda någon. Ett dödshot är inget bevis på planering av mord, snarare att det inte står riktigt till i nervbanorna i huvudet på den som uttalar ett dödshot.

Visst, de kanske använder internet för att ta reda på saker, men skicka meddelanden om var de är vore att tigga om att åka fast innan de ens har hunnit säga flasklock.

Ironin är stark här, eller hur?

De som tjänar på att datalagringsdirektivet fortsätter vara lag här i Sverige och att NSA spionerar på allt och alla runtom i världen är förstås politiker, tjänstemän och terrorister. För det visar sej att i det flesta fall är de samma sak. Spionageskandalen som ingen verkar vara intresserad av från politiskt håll där UDs datorer hade spionprogram är ett bevis på att terrorister finns i politikernas och deras tjänstemäns egna led.

Per definition är en terrorist en som skrämmer sin omgivning med metoder som inte direkt är normala. Eftersom man UD nu är rejält uppskrämda är de som placerade spionprogrammen enligt denna definition terrorister. Återigen, enligt samma definition är våra svenska myndigheter och politiker också terrorister eftersom de skrämmer delar av befolkningen med metoder som inte är normala. Men vem ställer politiker och myndigheter till svars för att de skrämmer vanligt folk? För vi vet ju vilka de riktiga terroristerna är, inte sant?

"There are two kinds of people in this world : those who believe there are two kinds of people in this world and those who are smart enough to know better."

Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet

Den rubriken tål att upprepas. Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet. Flera gånger tidigare har jag berört detta ämne, flera andra har gjort det också, men nu har det definitiva inlägget/artikeln skrivits om just detta ämne. Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet och dess förste partiledare, har skrivit att religionsfriheten som laggaranti bör avskaffas eftersom den missbrukas. Den skadar mer än den hjälper.

Han använder bland annat exemplet från USA där en arbetsgivare vägrar ge sina kvinnliga anställda hälsovård med hänvisning till det religiösa. Från Sverige pekar han på en sjuksköterska som vägrade utföra aborter därför att det stred mot hennes religiösa åsikter. Man utnyttjar religionsfriheten till att skaffa sej undantag från lagar och förordningar, så att det passar en själv.

Falkvinge påpekar mycket riktigt att rätten till religiösa åsikter och utövande av religion redan täcks av såväl yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Vi behöver inte religionsfriheten då den i praktiken blir en legal tautologi. Den blir också ett instrument som man använder för att lura det juridiska systemet med. Religionsfriheten blir ett vapen mot oliktänkande, i synnerhet mot människor man anser stå i vägen för en själv och ens ambitioner.

I de länder där vare sej yttrande- eller åsiktsfrihet existerar finns samtidigt ett oerhört religiöst förtryck. Det argumenteras då för att religionsfrihet skulle garantera alla dessa människor rätten att fritt utöva sin religion, utan involvering från stat eller religiösa institutioner. Men problemet är inte staterna eller de religiösa samfunden, utan de organisationer eller grupper som står vid sidan om staterna och utövar hårt tryck på befolkningen, t ex i Nigeria där fjantarna i Boko Haram leker egen stat, mestadels på grund av att centralmakten i Abuja inte har tillräckligt stor kontroll över hela landet, som till ytan är dubbelt så stort som Sverige med ca 100 miljoner invånare.

Religionsfriheten kan väldigt lätt bakas in i både yttrande- och åsiktsfriheten och göras till en juridisk del av dom båda, utan att folks rätt att utöva sin respektive religion blir naggad i kanten. Jag ser religionsfriheten som ett sätt att tysta kritiker på, dvs det är en exkluderande rätt. Man ger sej själva rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt oavsett vilka lagar som gäller på området, damn the torpedoes som amerikanerna säger. 

Personligen anser jag att den bästa friheten vi kan få rörande religion är friheten från religion, eftersom jag inte behöver den.

Nöt med kokosnötter som försökte hitta det försvunna planet i Malaysia. Endast inom religionen kan såna dumheter förekomma.

"Minns du vad vi sa?"

Yttrandefrihet och generell demokrati gäller inte alla

Är du skeptisk gentemot den officiella ståndpunkt media och politiker har rörande klimatfrågan? Då finns chansen, eller risken, att din röst inte får bli hörd i TV eller radio.

Är du minderårig och du och din lika minderåriga flickvän delar bilder på varandra nakna, med varandra, har du inga som helst demokratiska rättigheter.

I det första fallet rör det sej om Nigel Lawson, finansminister under Margaret Thatcher 1983-1989, vars åsikter i klimatfrågan lett till att han mer eller mindre har blivit utestängd från att medverka i debattprogram om klimatet, med hänvisning till att han inte är professionell forskare på området. Vilket ju rimmar illa med tanke på att ingen av de man låter komma fram i BBC och ITV är professionella forskare heller. Och, ja, Nigel Lawson är pappa till kocken Nigella. Undras vad hon tycker nu om att hennes farsa inte får yttra sej som han vill. Tur att internet finns och där får han en större publik än via BBC och ITV, även om det inte är samma sak som att synas i TV.

I det andra fallet vill åklagaren i staden Manassas, Virginia, USA, ta bilder av en ung 17-årig killes erektion för att se om den stämmer överens med de bilder man beslagtagit från en 15-årig tjejs telefon, sen tjejens mamma gjort intrång i dotterns privatliv och tittat på bilderna i dotterns telefon. Sensmoralen är alltså den att enbart staten har rätt att begå sexuella övergrepp. Minderåriga har inga demokratiska rättigheter, bara moraliska skyldigheter. Visst, det är dumt att ta bilder av sej själva när man enligt lagen inte får göra det, men lagarna kom inte till för att sätta dit barn för att de är exhibitionister, utan för att komma åt de riktiga sexförbrytarna. Men jag antar att i USA är moral viktigare än logik.

Yttrandefriheten och andra friheter gäller inte när moralpaniken slår klorna i de officiella institutionerna. När ska vi sluta utgå ifrån religiösa föreställningar om allt och alla?

Men i sollandet Sverige är det för närvarande lugnt. Solljuset tvingar upp termometrarna till ca 30 grader. Jätteskönt. Snart går man på semester också.



"Det är mörka tider just nu, men jag är ändå optimist"

Demokratibegreppet under attack

Många gånger har jag pratat om demokratibegreppet och yttrandefrihet här på min blogg. Lika många gånger har jag upprepat det jag nu kommer att skriva: Yttrandefriheten är den viktigaste delen av demokratibegreppet. Utan yttrandefriheten kan vi lika gärna återgå till den sortens diktatur adeln ville ha i Sverige på 1700-talet, och var beredda att mörda en kung för att uppnå 1792.

Egypten har aldrig varit nåt land där vare sej demokrati eller ens tillstymmelsen till demokrati varit på tal, ändå har gemene man fått säga lite till och från. Men yttrandefrihet kan faktiskt existera utan den sortens demokrati vi har i Europa. Vi har nämligen byggt vår version av demokrati på tanken att en person är detsamma som en röst i diverse val, det vill säga det grekiska sättet att se på demokrati. De vi väljer ska sen föra vår talan i ett råd vi kallar parlament, i Sverige har vi till och med en gammal tysk term vi har översatt för detta parlament, nämligen riksdag. Men att rösta i val är inte det viktigaste i en demokrati. Vi är ingen boskap som ska vallas till urnorna vart fjärde år för att sen ledas bort igen för att vi inte längre är intressanta.

Envälde, ett annat ord för diktatur, handlar om att all makt samlas kring en enda person och att alla som har denna persons öra kan påverka hela populationer. Så var det under antikens dagar, så var det under medeltiden, så var det under renässansen, och så är det i praktiken även i våra dagar. Skillnaden är som i ordspråket, att i en demokrati väljer vi våra diktatorer medan vi ändå har rätten att yttra oss negativt om dom. Det är alltså inte sättet att styra det kommer an på vad gäller demokratins viktigaste del, utan på vilket sätt den eller de styrande väljer att låta den vanliga befolkningen tala.

Om det är något som hotar yttrandefriheten är det politiker som anser att yttrandefriheten är för vidlyftig, för i yttrandefriheten ingår också rätten till åsikter om allt och alla. Om så bara en enda person känner att han eller hon måste hålla inne med sina åsikter som en följd av lagstiftning, som t ex datalagringen, så är det ett allvarligt hot mot demokratin och framför allt yttrandefriheten.

Det här kan låta konspiratoriskt eller naivt, men antingen är politikerna rädda för oss, eller bara avundsjuka för att vi så ofta klarar oss utan dom, för övervakningen av internettrafiken har inte direkt med rädslan för grov kriminalitet eller planerandet av sådant att göra, utan är snarare ett led i politikernas önskan att få bestämma mer över internet- och telefontrafiken, helt i linje med gamla tiders totalitära herrar som ville bestämma hur handeln och övriga kommunikationer sköttes. Jag tror inte övervakningen och datalagringen heller är till för att stoppa kriminalitet i första hand, utan för att se till att inte fler blir kriminella, genom avskräckning. Men vad de än säger om cyberkriminalitet tror jag den mesta kriminaliteten sker utanför datorernas och mobiltelefonernas värld.

Jag vill gå så långt som att säga att datalagringen, många andra internetlagar samt lagar  är ett led i en attack på demokratibegreppet. Ett litet steg i riktning mot mer statlig styrning av demokratin, som ändå aldrig har gillats av de som vill ha makt över allt och alla, gärna på bekostnad av just yttrandefriheten. Val kan man gärna tänka sej, eftersom marionetterna bara byts ut vid de olika valen, men yttrandefriheten verkar man rucka på, smula för smula. Låt oss hoppas att den kommande generationens maktmänniskor inte bryr sej om yttrandefriheten, och istället lär sej omfamna den som en allierad, inte en fiende.



"We now understand dogs better than ever before"

Vad är hat och vad är konstruktiv kritik?

Det pratas väldigt mycket om hat, men väldigt lite om kritiskt tänkande och kritik. Det är förvånansvärt många som faktiskt kommer med äkta kritik där ute, men de skriver olyckligtvis ganska dåligt eller har en dålig dag så deras skrivelser liknar mer hattexter än det de tänkt sej från början. De har fallit in i det dåliga sätt att skriva som dom de tänkt kritisera. För nog är de flesta där ute som klagar på rasism, kvinnohat och religionsförföljelser själva hatfyllda och trångsynta. Mer än dom som blir uthängda som hatare många gånger.

Värt att notera för alla som tycker jag ställer mej på "fel" sida, jag tänker mej för en stund att det inte finns några riktiga rasister, homofober, misogyna eller religionsförföljare utan att de som verkligen vågar kritisera det politiskt korrekta är offer för kollektivismens hydra. För jag tänker nämligen så här: Att våga kritisera är en av de viktigaste aspekterna av yttrandefriheten. Den delen vill människor med makt på agendan ta ifrån oss, bland annat genom att svartmåla sina motståndare och bästa sättet att göra det är att använda ord som i detta fallet blir till skällsord. På så vis har man brännmärkt sina motståndare och "vunnit".

Men frågan är vad man vinner på att brännmärka sina motståndare i längden? Kritik är vad som för samhällsutvecklingen vidare. Att smäda sina meningsmotståndare är således kontraproduktivt. Men vad är hat och vad är konstruktiv kritik? Det är egentligen väldigt lätt att skilja dom åt. En som hatar skriver bara invektiv och uttrycker sej hotfullt när han/hon blir trängd. Den som skriver konstruktiv kritik är egentligen inte ute efter dom han/hon kritiserar utan vill enbart sätta fingret på vissa saker som antingen är oklara, dåligt underbyggda eller helt enkelt inte stämmer överens med verkligheten.

Att få sin maktbas undergrävd på detta vis av kritiskt tänkande är aldrig bra för de självutnämnda moralpredikanterna med fötterna på den moraliska höga kullen. Därför väljer de ofta den fega attacken, personangreppet. Detta följs ofta av användandet av skällsord. Så många gånger är det dom som skriker högst om rasism, misogyni, religionsförföljelser och homofobi som själva är hatarna. Ju högre utbildning och finare ord att linda in sitt hat i desto värre. Men ibland kokar det över på dessa hatare, som kanske märks i Thunderfoots film nedan. Han listar just såna som jag pratar om, och passar på att göra narr av dom på samma gång.

De som skriker högt om hat är påfallande ofta människor med allvarliga personliga problem som de av olika anledningar vill göra offentliga utan att egentligen tala om dom som sina problem. Många gånger projicerar de därför sina problem på andra människor. Så nästa gång du hör en arg människa anklaga en annan för någonting och det inte verkar som att den som anklagar har fog för sitt utbrott, tänk då på ramsan som man lärde sej på dagis: Den som sa't han va't. Så där, nu kan vi återgå till "verkligheten".



"They've got groupies for their bands,
all I've got is my right hand"

Ett par varningens ord till alla som hatar yttrandefrihet

Sveriges radios reporter Nils Horner mördades igår av fega uslingar, och jag ser det som en attack på yttrandefriheten och pressfriheten. Att döda en journalist eller liknande är lika lönlöst som att försöka bekämpa en keltisk, romersk eller kinesisk armé; dödar man en soldat kommer det hela tiden en ny i hans ställe. Till slut blir det istället du själv som faller. Vi föds med förmågan att prata. Det får ingen ta ifrån oss. Ingen har rätt att tysta oss, vad det än rör sej om.

Precis som Peter Harold skriver i sitt eminenta inlägg om samma hemska dåd, kommer även jag att sakna Nils Horners rapporter. Han var ett ljus i ett annars ganska kompakt mediamörker, speciellt mörkt var det i de gamla mediernas skugga. Det var väl hans stil, hans orädda attityd visavi alla han mötte, som gjorde att han likt de som sköts ihjäl i januari i samma stadsdel blev fegisarnas måltavla. Det skulle behövas fler i den stilen. Många av dagens journalister är lata degklumpar som likt oss bloggare oftast bara sitter framför skärmen och samlar endimensionella fakta om en sak eller en person, utan att egentligen vara på plats och se hur det förhåller sej.

Visserligen kanske man inte får hela bilden klar för sej även om man är ute i fält, men man får i alla fall en bättre bild än många andra. Inga efternamn, men en viss miljöaktivist som leker TV-reporter och vars förnamn är Erika verkar vara åt andra hållet. Hon är nästan bara ute på fältet, men samlar ingen information än den hon vill ha och är säker på att få, alltså den som stämmer överens med hennes syn på saker och ting. Men likväl är detta också ett exempel på yttrande- och pressfrihet. Alla ska ha rätten att säga vad han/hon vill.

Informationen från Nils Horner må ha tystnat, men hans budskap har det inte. Världen är och förblir en skådeplats för oss alla. Det kan inga yttrandefrihetshatande fommar ändra på.




"Om jag bara vore ödmjuk
skulle jag vara perfekt"