Hur är det att vara religiös?

Det här blir ett aningen längre inlägg, i stil med andra långa jag då och då skriver här, så sätt dej ner och gör det bekvämt för dej, alternativt skriv ut det och läs det på annat håll.

Religion fascinerar mej. Som begrepp och som sammanhållare av mänskliga populationer, liksom dess orimligheter som ofta tas för äkta sanning. När det gäller religioner är masshysteri väldigt vanligt och vår lagstiftning är till och med anpassad så att religionsfriheten många gånger förbjuder folk att kritisera olika aspekter hos olika religioner.

Flera gånger har jag återkommit till detta ämne på min blogg. Det har blivit ett huvudämne för mej många gånger. Det som fascinerar, och irriterar, är det faktum att folk så lätt låter religionen styra deras göranden och låtanden. Varför är det så? Är det äkta tro eller skenhelighet? Det är en sak att vilja leva för en tro, men att dö för den eller ännu värre, döda för den. Då är man sannerligen dålig på att vara religiös.

Jag har själv aldrig varit religiös. Jag har haft svårt att föreställa mej något som talar till en så bara man själv hör. Det låter på mej som nån form av schizofreni eller nåt annat dissociativt beteende. Från min barndom kommer jag ihåg min mammas engagemang i kyrkan (vilket avtog efter nåt år, förmodligen på grund av hennes eget tvivel) och alla saker där, med kyrkans barntimmar och allt som det kallades. Men jag visste redan då att det var nåt som inte stämde där eftersom de pratade om Jesus och änglar och annat som hörde denna religion till och mycket av det stämde inte med hur världen såg ut.

Jag såg ingen ondska eller godhet i det som hände i världen. Visserligen utfördes onda och goda gärningar men denna ondska och godhet var inte religiöst grundad i sån mån att man kunde se direkt att en gudom hade befallt folket att göra si eller så. Man hörde bara påståenden om att den guden hade bestämt det hela tiden. Dessutom blev jag tvivlande till det hela när jag fick höra talas om att mer än hälften av världens människor inte trodde på det som jag hörde att folk tillbad omkring mej. Hur kunde detta komma sej?

Jag förstod inte heller hur det som sades i skolan om Palestina och Israel hängde ihop med det jag hade läst i en historiebok i skolan om den tidens händelser. Redan som tidig tonåring tyckte jag det var svårt att få de båda sakerna religion och historia att gå ihop. Jag hade en sorts barnens bibel, med noga utvalda berättelser som också hade censurerats på de mest våldsamma bitarna i de historier som fick vara med i den boken, men jag tog dessa historier hela tiden för vad de var, historier någon hade hittat på eller överdrivit betydelsen av. Där fanns inget för mej. Det var bara roliga historier som man kunde glädjas och förfäras över, precis som i vilken annan skönlitterär bok som helst.

Men inte allt är fiktion i bibeln.

För det är min övertygelse att de berättelser som ingår i bibeln i en del fall är överdrivna versioner av små, ganska obetydliga händelser som inträffade i området, företrädesvis i Egypten, Kaldéen och liknande områden. Sen har dessa historier återberättats lite varstans och de som sammanställt berättelserna gjorde det i Persien och Egypten, långt efter de ska ha ägt rum. Om någon av de människor som framställs i bibeln någonsin har existerat har de med all säkerhet aldrig varit med om så omvälvande saker som beskrivs i bibeln.

Många andra händelser och personer som beskrivs i bibeln liknar väldigt mycket de ritualer kaldéer, egyptier och assyrier hade under sina respektive storhetstider. Guldkalven i berättelsen om Moses återger nästan på pricken det arkeologer har hittat i gränstrakterna mellan Israel och Egypten och som är från tiden för Egyptens storhetstid efter frigörandet från de så kallade Hyksos. För de av er som läser detta utan att veta vilken tid det handlar om så är det lite drygt 3500 år sen. Mellan 3800 till 3550 år sen för att vara mer noga.

Det är möjligt att den här episoden i Egyptens historia då Hyksos blev detroniserade och utdrivna ur Egypten har gett upphov till den myt som sent omsider blev till israeliternas uttåg ur Egypten. Vilket enligt all idag tillgänglig forskning aldrig har ägt rum. Händelser har dock en förmåga att bli förvanskade om de återges från mun till mun. Jämför med viskleken, där en sak alldeles säkert blir helt förvrängd i slutändan mot hur den var från början.

Även om jämförelsen med viskleken kanske haltar något, vi vet ju inte hur historierna utvecklades innan de skrevs ner, så tycker jag ändå att viskleken är giltig som jämförelse med just gamla testamentets berättelser. Uttåget ur Egypten har kanske, kanske inte, med utslängandet av Hyksos att göra, samtidigt som den återger andra berättelser från trakten, som inte hörde till den historien från början. I vilket fall som helst är viskleken här en beskrivning av hur folk uppfattade Hyksos bortkörande, vilket genom årens lopp berättades från mun till mun och sen lades saker till. Skvaller över generationerna alltså. Kan vi lita på skvaller?

För mej är det svårt att komma in på religiösa ting utan att sätta in riktig historieskrivning också, vilket är besvärande för många religiösa då inga historiska dokument stöder de påståenden många religioner gör. Det var också mitt intresse för historia som i praktiken tog död på eventuella religiösa yttringar för mej. Tvivlet jag hyste redan innan, under tiden med mamma i kyrkan under yngre år, växte sej starkare hela tiden. Sen ca tio års tid är jag inte heller medlem i Svenska kyrkan. Tror man inte på verksamheten ska man inte vara medlem. Det är också därför jag inte heller är medlem i nåt politiskt parti eller tillhör någon supporterverksamhet eller tillber någon artist (vilket jag med all säkerhet också är alldeles för gammal för att göra).

Det enda jag dyrkar är kvinnor, fotografering och humor. Gärna i en skön kombination. Solen också förstås, eftersom det är vår livgivare och det enda vi kan kalla gudom i solsystemet. Det finns dom som hävdar att de monoteistiska religionerna bara är soldyrkan i förklädnad. Varför inte?

Kvinnor, fotografering och humor i skön kombination. Foto: undertecknad.

Jag vet inte hur det är att vara religiös och jag blir bara illa till mods när jag ser och hör hur riktigt troende gå på i ullstrumporna om hur det är att vara religiös. Jag vet dock hur det är att diskutera religion och alla religioners orimligheter. Grundtanken i de flesta, att alla ska ha det bra och att vi bör hålla ihop, är en bra tanke. Den borde vi alla ta fasta på för den är rotad i alla djur. Det är således inte någon specifikt mänsklig tanke, långt mindre en religiös sådan.

Så jag frågar rätt ut till den som en dag läser detta: Hur är det att vara religiös?




"If you're going to San Francisco 
be sure to wear some flowers 
in your hair"

I backspegeln: Mer om religion

Jag har från och till nyhetstorka i mitt arbetsflöde så jag tar upp gamla inlägg (tänk att jag är så flitig ibland!) från mitt vid detta laget ganska stora arkiv. Som så ofta handlar det om religion, främst då religionskritik och hur tokigt det kan bli när religiösa människor tror att de kan få sin vilja igenom hela tiden. Som detta inlägg från 2012 jag skrev om helighet, något som verkligen inte är något att sträva efter:

Helighet är inget att sträva efter

Så här dumt kan det se ut när det "heliga" får ta över. Förresten verkar den juicehatande killen ha fyra armar...

Nej, Muhammed är inte heligare än Jesus. Helighet är nåt påhittat som bara lättpåverkade sinnen tror på. Men samtidigt är heliga dagar, påhittade av samma skrockfulla människor som en gång skapade religioner för att förklara det som händer omkring oss, bra för oss latmaskar. Bara att hålla med, ta lite ledigt och skratta åt allt religiöst nonsens, fastän med en hård blick fäst på allt elakt och hemskt som samtidigt sker i religionernas namn.

Ordet helig är ett gammalt ord som betyder hel, komplett. Det är alltså släkt med hel. Det är ett germanskt ord som betyder oskadad, frisk, komplett. Men de som vill ha helighet inom religionen är komplett galna, om ni frågar mej. Samtidigt som jag kan acceptera religion kan jag inte acceptera alla religiösa yttringar. Böneutrop och klockringningar går an (de är trots allt båda pittoreska inslag från forna tider), det är saker som ger tröst åt de troende, men all skrock, alla fördomar som förekommer kring båda dessa yttringar går jag inte med på. Varför vi ska acceptera det religiösa över allt annat förstår inte jag.

Som lagstiftningen är numera har religion en särställning, det är heligt så att säga. Att kritisera religiösa yttringar är att balansera på en lina som när som helst kan ge vika. Nedanför väntar lejonen i form av de religiösa, de politiskt korrekta, de politiskt konservativa, de med synen att nationen och religionen hör ihop osv. Vi som vill kritisera religion och religiösa ting har nog egentligen "bara" humorn att ta till. Vill vi på fullt allvar kritisera religion och det religiösa blir vi marginaliserade eller anklagade för både det ena och det andra. Se på hur man behandlar Richard Dawkins och andra ateister. De blir närmast som huvudnumren i ett nöjesprogram (läs: löjesprogram). Vi ska föreställa sekulära men så fort nån kritiserar religionen fullt ut i media blir det ett jäkla oväsen från många religiösa, många politiskt korrekta osv.

Det blir bara problem så fort det heliga kommer på tal. Byggnader, utrop och liknande får gärna existera för mej, men de kan lika gärna försvinna. Deras påstådda helighet betyder inget för mej. Som traditioner och en påminnelse om hur det var förr när det var obligatoriskt att lyda de religiösas minsta vink är de bra att ha. Alla kyrkor, moskéer och andra religiösa tempel kan göras till museer som berättar historien om religionen, när vi väl kastat av oss det religiösa oket. Fast orden ok och religion får man väl inte använda i samma mening, eller?

Är det något som är heligt är det väl universum? Det ordet betyder ju allt samlat i ett. Det är alltså komplett...

Två år tidigare skrev jag om hur mycket jag föraktar de religiösa:

Jag känner inget annat än förakt för religiösa

Du läser rätt, jag föraktar religiösa, framför allt de som uttrycker förakt för människor som kritiserar religion. Religioner i sej är harmlösa för deras budskap handlar ju bara om att få människor att tro på fantasiskapelser. Det är utövare, framför allt då rabiata och fundamentalistiska sådana, som jag föraktar. Ta det senaste exemplet från Polen där en sångerska vid namn Dorota Rabczewska har sagt att bibeln måste vara skriven av vinpimplare och rökare av örtcigaretter. Jag hade troligen aldrig hört talas om henne om det inte hade varit för att hon nu riskerar böter eller fängelse för smädelse av troendes övertygelse, som "lagbrottet" kallas. Jag sätter ordet lagbrott inom citationstecken eftersom jag anser att en lag som syftar till att skydda troendes övertygelse, dvs sätter religiösa personers rätt att utöva sin tro före yttrandefriheten inte kan vara en lag för människor utan ett sätt att förtrycka de som tycker och tänker olika än de som tror.

Jag anser att det som kallas religionsfrihet är en rättighet som vilken annan men den är vida underställd yttrandefriheten, den viktigaste demokratiska frihet vi har. Man ska inte få gömma sej bakom religion med de åsikter man i övrigt hyser i samhället. Pastor Åke Green är ett sådant exempel. Han använde religion för att förtala homosexuella. Vad är nästa steg, förtala kvinnor i religionens namn? När jag ändå är inne på ämnet, kristna och muslimer anser båda att deras religioner är toleranta och fridfulla. Varför föraktar de då oss agnostiker och ateister? Vad är de rädda för? Att vi ska ta över världen och göra dom arbetslösa? Helst skulle jag vilja se det ske men det kommer inte att hända under min livstid, tyvärr. Vanligt folk är för upptagna med att leva sina liv och de andra är inte redo för sanningen om vår planet och universum där ute.

På tal om tolerans. Jag har varit väldigt tolerant av mej gentemot religion och religiösa hela mitt liv men jag börjar tröttna på den här katten kring het gröt-leken. Nu är det dags att religiösa får smaka på sin egen medicin. Inte så att jag utlyser 30 dagars jakt på alla som är religiösa, ni är inte värda det, men det är dags att visa förakt på samma sätt som ni religiösa visar förakt gentemot oss. Religionsfrihet innebär i mitt tycke framför allt frihet från religion. Allt som förhärligar religion ignorerar jag redan, liksom att jag jublar åt allt som ställer religiösa i dålig dager. Nu kommer jag även att se till att det som gör att religiösa har en särställning i samhället blir förlöjligat och nedtryckt i skorna.

Den som anser att jag är föraktfull gentemot religion i och med detta har fel, det är de religiösa jag är ute efter, religion bryr jag mej som sagt inte om.

Det ska tilläggas att Dorota Rabczewska klarade sej undan åtal. All heder för henne,

Jag avslutar dagens genomgång med att reprisera ett inlägg från i år:

Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet

Den rubriken tål att upprepas. Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet. Flera gånger tidigare har jag berört detta ämne, flera andra har gjort det också, men nu har det definitiva inlägget/artikeln skrivits om just detta ämne. Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet och dess förste partiledare, har skrivit att religionsfriheten som laggaranti bör avskaffas eftersom den missbrukas. Den skadar mer än den hjälper.

Han använder bland annat exemplet från USA där en arbetsgivare vägrar ge sina kvinnliga anställda hälsovård med hänvisning till det religiösa. Från Sverige pekar han på en sjuksköterska som vägrade utföra aborter därför att det stred mot hennes religiösa åsikter. Man utnyttjar religionsfriheten till att skaffa sej undantag från lagar och förordningar, så att det passar en själv.

Falkvinge påpekar mycket riktigt att rätten till religiösa åsikter och utövande av religion redan täcks av såväl yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Vi behöver inte religionsfriheten då den i praktiken blir en legal tautologi. Den blir också ett instrument som man använder för att lura det juridiska systemet med. Religionsfriheten blir ett vapen mot oliktänkande, i synnerhet mot människor man anser stå i vägen för en själv och ens ambitioner.

I de länder där vare sej yttrande- eller åsiktsfrihet existerar finns samtidigt ett oerhört religiöst förtryck. Det argumenteras då för att religionsfrihet skulle garantera alla dessa människor rätten att fritt utöva sin religion, utan involvering från stat eller religiösa institutioner. Men problemet är inte staterna eller de religiösa samfunden, utan de organisationer eller grupper som står vid sidan om staterna och utövar hårt tryck på befolkningen, t ex i Nigeria där fjantarna i Boko Haram leker egen stat, mestadels på grund av att centralmakten i Abuja inte har tillräckligt stor kontroll över hela landet, som till ytan är dubbelt så stort som Sverige med ca 100 miljoner invånare.

Religionsfriheten kan väldigt lätt bakas in i både yttrande- och åsiktsfriheten och göras till en juridisk del av dom båda, utan att folks rätt att utöva sin respektive religion blir naggad i kanten. Jag ser religionsfriheten som ett sätt att tysta kritiker på, dvs det är en exkluderande rätt. Man ger sej själva rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt oavsett vilka lagar som gäller på området, damn the torpedoes som amerikanerna säger.

Personligen anser jag att den bästa friheten vi kan få rörande religion är friheten från religion, eftersom jag inte behöver den.

Nöt med kokosnötter som försökte hitta det försvunna planet i Malaysia. Endast inom religionen kan såna dumheter förekomma.

"Dear God, hope You got the letter
And I pray You can make it better down here
I don't mean a big reduction in the price of beer
But all the people that You made in Your image
See them starving on their feet
'Cause they don't get enough to eat
From God, I can't believe in You"

Jag saknar rösträtt!

Det slog mej i förrgår eftermiddag efter en diskussion med en yngre man om religion, han trodde inte på några gudar men visste inte vad det kallades när man inte tror, att jag saknar rösträtt till kyrkofullmäktige då jag inte är med i Svenska kyrkan. Man måste vara med där för att ha den rätten. Ska man hårddra det så är mina demokratiska rättigheter kränkta och satta ur spel, men jag tar det med ro för som jag förstått det är kyrkofullmäktige inte direkt nåt att satsa på.

Svenska kyrkan är en medlemsklubb och endast medlemmar får rösta. Det är således okej att jag inte har rösträtt i den klubben. Men vad jag inte förstår är varför den klubben är politiskt driven. Knappt någon röstar där längre, och jag förstår inte varför den politiska aspekten finns kvar när vi nu har skiljt kyrkan från staten för 14 år sen. Wikipediasidan om kyrkofullmäktige anger inget skäl till att det är det högsta beslutande organet inom Svenska kyrkan. Varför har vi kvar den politiska delen av kyrkan när de skiljdes åt år 2000?

Eller genomfördes verkligen skilsmässan på riktigt? Det finns kvar en lag som reglerar kyrkans göranden och låtanden, och den gör i praktiken Svenska kyrkan till en statlig angelägenhet. Skilsmässan är alltså inte fullständig. Till exempel sköts begravningsverksamheten i grunden av Svenska kyrkan, oavsett om den döde är kristen, muslim, hindu, jude, ateist eller annat. Detta utan att de har kunskap eller möjlighet att alla gånger tillmötesgå specifika önskemål och/eller krav. Dessutom har ju Svenska kyrkan genom staten hand om den begravningsavgift som är lagstadgad.

Det ska sägas att SVT, som kallar sej opartiskt, tar otvivelaktig ställning för Svenska kyrkan i och med att man sänder så många gudstjänster från just kyrkor inom den organisationen. Om det är för att det är den största religiösa organisationen i landet eller nåt annat vet jag inte, men de gånger andra religiösa verksamheter sänts är det nästan på nåder. Jag har sett en muslimsk bönesamling i TV, liksom en judisk gudstjänst, men jag väntar fortfarande på en hinduisk ceremoni och många andra religioners diton.

Inte för att jag bryr mej om den demokratiska ordningen i de religiösa samfunden, men ska vi ha opartiskhet som gäller all form av yttrandefrihet ska väl alla religioner få samma chans i våra medier? Vi ska väl åtminstone låtsas ha äkta demokrati, eller hur? Men å andra sidan, religion har inte mycket med demokrati att göra...



"I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade."

Jag är en terrorist!

Saudiarabien har deklarerat att alla ateister är terrorister. Vilket alltså innebär att förnekar man alla gudars existens så är man i samma lag som alla hemska människor som genom seklerna gjort sitt bästa för att sätta skräck i världens länder och deras befolkningar. Vi är alltså lika hemska som de som flög in i World Trade Center-tornen och Pentagon, och dessa terrorister kom från - Saudiarabien!

Detta är en del av de lagar som skrivits om på sistone för att saudierna som har makten i oljelandet inte vill ha något som hotar deras maktposition. Att då ge sej på ateister, vars verksamhet inte på något vis hotar familjen Saud, är bara ett svepskäl. Men jag kan ändå inte tänka mej Richard Dawkins som en bombkastande skurk beredd att döda alla som tror på en gudom. Däremot finns det gott om religiösa tokar som begått terroristdåd i sina gudars namn...



"Everytime you make a typo
the errorists win"

Varför är så många amerikanska ateister klimathotstroende?

Jag lyssnar och ser gärna på amerikanska ateisters videor på YouTube, därför att jag tycker deras verk ofta är lika underhållande och informativa. Många av dom kommer med tankegångar som jag aldrig skulle kunna komma på själv. De bevisar medelst vetenskapliga metoder att det bibeln och andra religiösa skrifter påstår inte stämmer. Sånt här stärker min syn på det religiösa som nåt vi borde ha gjort oss av med kollektivt för länge sen.

Därför stör det mej att så många av dessa ateister är troende i ett visst fall, klimathotstron. Utan något som helst tvivel, utan att presentera ordentliga skäl varför, säger de rätt ut att de litar på att vetenskapen har rätt i att människan är den främsta orsaken till att det blivit varmare åren 1880-1997. Detta trots att det finns många tecken på att denna förändring till största delen är naturlig, och det faktum att de flesta som presenterat material om att människan är den huvudskyldiga är religiöst troende.

Nej, jag tror att anledningen till att de flesta amerikanska ateister är klimathotstroende är för att deras motståndare, knasbollarna bland USAs kristna, har anammat motståndet mot klimathotet. Det plus att många kristna är republikaner och många ateister är demokrater. Det borde egentligen vara tvärtom, men det tar vi en annan gång.

Jag klandrar inte mina medmänniskor bland ateisterna för att de tror på klimathotet. Däremot klandrar jag dom som tror på det enbart för att deras meningsmotståndare inte tror på klimathotet. Jag anser att de som gör så ersätter en religiös tro med en annan, tron på Gaia. Den tron är lika dum som tron på en enda allsmäktig gud som sänder sin son att verka bland människorna. Jag tycker gott vi kan lämna sånt åt privatpersoner som vill tro, men det ska inte vara nåt kollektivt som alla måste tro på.



"He's a sly one, he's a shy one
Wouldn't you be too.Scared to be left all on his own."

Skulle troende vara mindre intelligenta än icke troende?

Ett stort antal studier, 63 för att vara exakt, påstår att troende skulle vara mindre intelligenta än icke troende. Den här studiernas konklusioner ställer jag mej faktiskt till stora delar tvivlande till. Av det enkla skälet att jag inte tillmäter intelligens nån större betydelse för hur människan fungerar som art eller ens som enskilda varelser.

Intelligens handlar, som ordets latinska ursprungsbetydelse antyder, om att samla kunskap och sen kunna behandla denna kunskap på ett sätt som hjälper en själv och de sina tillräckligt bra för att kunna överleva. Det innebär ju i verkligheten att även de som enligt (säkerligen amerikanska) intelligenstester skulle få sämre resultat skulle klara sej lika bra i samhället som de som får bättre resultat på dessa test. Ibland bättre. Det är lätt att stirra sej blind på testen, deras utformning och de svar man får från försökspersonerna.

Jag är inte religiöst troende, definitivt inte. Jag anser dock inte att jag ser mej själv som speciellt intelligent eller ens smart, bara utbildad och eftertänksam, framför allt erfaren (mer och mer för varje år och varje diskussion). Vad studierna visar är endast att de som inte tror har ett mer skärpt sinne för vissa saker i sin omgivning. De är mer intresserade av att använda hjärnan på ett mer individuellt sätt än de troende vars sinnen är mer inriktade på grupptänkande och då blir mer lagda åt det hållet också.

Intelligens har inget med förmågan att säga bra saker att göra, vilket bevisas av detta. Inte för att Annie Lööf har visat prov på vare sej intelligens eller eftertänksamhet...

Å andra sidan finns det många troende som är skärpta också, vilket ju skapar visst utrymme för tvivel. Vad det handlar om egentligen är ju blind tro, tvivlande och icketro, en sorts modern treenighet. Alla tvivlar vi nån gång, kanske till och med många gånger, och tror gör väl alla på nåt.

Jag måste i sammanhanget till slut ställa en vanvördig fråga: Är man mindre värd som människa för att man får "stämpeln" inte så intelligent?




"I am so clever that sometimes I don't understand a single word of what I am saying."

Moral och religion - hör de alltid ihop?

En vanlig diskussion när det handlar om ateism kontra religion är den om moral. Vad är rätt och fel i en persons ageranden och på vilket sätt har religionen rätten att använda ordet och begreppet moral för egen del? Moral är inte bundet av religion på nåt sätt eftersom det visat sej att många andra djurarter har ett moraltänkande liknande vårt. De kan klart och tydligt skilja på rätt och fel, enligt studier. Det vore faktiskt konstigt om andra djur inte kunde skilja mellan rätt och fel eftersom det är genom att pröva sej fram som man vet vad som är rätt och fel. Evolution ger oss moral, inte nån religion. Religion är ett resultat av vår hjärnas evolution, inte tvärtom. Låt oss dyka ner i en aspekt av religiös moral, nämligen synd.

Vad är synd? Om vi inte ser den religiösa aspekten som nåt absolut, vad är då en synd? Själva ordet synd återgår på ett germanskt ord som verkar betyda skuld eller sanning. Det är stor skillnad på dessa ord men etymologin går nog inte att argumentera emot. Det verkar nämligen som att synd hör ihop med ordet sanning, ett ord som är bildat till ett antal indoeuropeiska pronomen som i sin tur alla hör ihop med verbet vara.

Så eftersom synd är av samma ursprung som sanning, innebär det då att den som syndar far med sanning? Skämt åsido, ordet synd är nåt som idag används närmast exklusivt av personer inom flertalet religioner. Det är väl för att man från religiöst håll vill kunna bestämma hur moralen ska tolkas i samhället. Eller så föreligger här ett missförstånd där moral används fel. Moral är ju ett samhälleligt fenomen, inbyggt i varje djurart som lever i flock. Rättvisa, rätt och fel är alla saker som hör biologin till snarare än kulturen. Precis som våra kön.




"The reason I talk to myself is because I’m the only one whose answers I accept."

Sökandet i livet

Vi är nog alla nån form av sökare. En del struntar dock i sökandet efter något högre och lever sina liv utan vare sej sökande eller hittande. För dessa är strävan efter att bli bättre ett bra alternativ. Ett sorts sökande utan att leta efter något, bara vilja bli bättre. De som aktivt söker verkar sakna något i sitt liv. Vissa, som Eva Wrige-Larsen, verkar ha hittat vad dom sökt efter. Åtminstone anser hon det. Men om man inte vet vad man söker efter, hur ska man då veta om man funnit något?

Själv vet jag inte om jag söker efter något eller ens om jag hittat något utan att veta om det. Jag är på hela nöjd med mitt liv och söker inte efter nåt speciellt. Jag har funnit min plats i tillvaron och om det är nåt jag söker så inte är det nåt högre än mej själv. Främst för att det inte finns något högre än mej själv som jag behöver bry mej om. Speciellt finns det inget högre som kan kallas spiritistiskt. Spiritism handlar inte om gudar eller ens andar utan om ens eget sinne. Därför är organiserad religion inte nåt som borde handla om gudar och andar utan om ens erfarenheter av det gemensamma tänkandet människor emellan.

Gudar och andar är mänskliga påhitt, företeelser vi upplever i naturen och från början inte riktigt förstått och följaktligen gett egenskaper som liknar de vi människor har men med mycket större förmågor än oss. Det är denna insikt som gör mej till ateist. Att vara ateist innebär att man underkänner existensen av gudar och gudomar, inte att man underkänner sitt inre och det spiritistiska. Tänk på det ni som ogillar ateism. Det handlar inte om att störta gudarna, det handlar om att förneka deras existens.


"Don't cry because it's over, smile because it happened."

De stora frågornas problematik

Finns det gudar? Vilken roll spelar religion för dej och andra? Vad är en gud? Varför pratar vi så mycket om religion men inte om det religionerna handlar om?

Frågor som kanske inte får något ordentligt svar, förutom den första. Gudar som vi ser dom i texter av olika slag finns förstås inte. Det är vår föreställningsvärld som "måste" innefatta en övernaturlig varelse för vår hjärna kan inte fatta mer än det vi ser framför oss. När vi inte kan förstå det vi ser skapar vi ändå en gudom som har nån form av mänsklig skepnad. Ju mer vi förstår desto mer förpassas det "gudomliga" till de mörka skrymslen som finns kvar.

Om ens liv och leverne hänger på en övernaturlig, och egentligen också onaturlig, varelses existens faller ju allt när man bevisar att någon gudom inte existerar, aldrig har gjort och inte heller kommer att göra det. Däremot om man dyrkar någon för att man ser en ledaregenskap i denna person är det en annan sak. Vi har nämligen inbyggt i våra hjärnor att följa en form av ledare. Det är förmodligen det som ligger bakom religionerna världen över. Det handlar om ett sätt för makthavare att få folk att göra som man vill.

En religion behöver inte vara bunden av någon övernaturlig figur för att vara en religion. Det är mer giltigt faktiskt att dyrka en människa för vad han/hon har gjort snarare än någon övernaturlig form. En sån religion är mer naturlig och är faktiskt vad de flesta religioner gick ut på förr i världen, innan det kom på modet att dyrka gudar som höll sej med skapar- och förstörelsekrafter och andra dumheter.

Man ska inte tvinga andra att tro på nåt. Tro får var och en göra på egen hand, utan att de som inte gör det ska tvingas till det.

Till sist den största frågan av alla: Hur ska toalettrullen sitta?

"Andra lever för att äta,
jag äter för att leva"

Finna ro i religiösa traditioner

Björn Ulvaeus säger att han finner ro i kyrkan trots att han är ateist. Det är väl lätt att finna ro i kyrkan, oavsett vad man tror eller inte tror. Det går ju knappt någon i ´körkan´ längre. Men visst går det att finna ro i religiösa traditioner, även för oss som inte tror på nåt alls. Det man kan göra är att se det hela som en sorts lek, ett spel som vi människor behöver för att stilla våra avancerade hjärnor. Kul är det åtminstone att se de riktigt religiösa hålla på. Men när de försöker tränga sej på är det inte roligt längre. Då är det skönt att finna ro i nåt som inte behöver betyda att man måste tro på det. Bara att flyta iväg i sitt eget sinne. Då slipper man dumheter från någon annan åtminstone.



"För en kvinna ger medvetandet om att hon är välklädd en känsla av trygghet som religionen inte förmår att skänka"

Litteraturpriset till Richard Dawkins!

Borde inte Nobels litteraturpris gå till Richard Dawkins? Han skriver väl, sansat så man förstår honom och han är samtidigt lagom svårtillgänglig och obskyr på det där viset som Svenska Akademien gillar i en författare. Han är liksom undertecknad starkt kritisk till organiserad religion och det kan kanske ligga honom i fatet när det gäller andra titlar men Nobelpriset är väl oberoende av såna trivialiteter som livsåskådning och synen på sagofigurer?

Nu är många av hans böcker väldigt vetenskapliga och således fyllda med vetenskapliga termer men samtidigt skrivna så att många lekmän kan läsa dom och förstå vad där står. Nåja, det är ju snarare ett hinder än en fördel om man vill bli litteraturpristagare, åtminstone om man får tro de senaste 90 årens pristagare. Rudyard Kipling (pristagare 1907) och Selma Lagerlöf (1909) är några av de senaste lättillgängligare författarna) vilket säger en del om hur akademien tolkar Nobels testamente.

Dags för Svenska akademien att belöna en vetenskaplig författare som verkligen gjort något för att föra skrivandet vidare!

"Om det finns en gud tror jag han skulle tycka bättre om ateism än kristendom"

Hur Christopher Hitchens såg på den globala uppvärmningen

Det är snart ett år sen Christopher Hitchens gick ur tiden men på Youtube frodas hans uttalanden fortfarande. Han hade en åsikt om allt och alla, bland annat om klimatfrågan. Han erkände att han inte var så insatt i frågan men sade i all stillhet att han tyckte att vi borde agera som om det var nåt fel med världen för skulle det visa sej att vi hade fel skulle vi kunna korrigera det och skulle vi ha rätt skulle vi inte kunna göra nåt åt det ändå. Här syns han i en intervju svara på vad han anser om den globala uppvärmningen.

"That which can be asserted without evidence, can be dismissed without evidence"

Har Muhammed existerat?

Jag blev alldeles nyss delgiven en intressant frågeställning, nämligen denna: Har Muhammed nånsin existerat? Det har inte slagit mej in att tänka i dom banorna. Första gången han nämns är precis som med Jesus, Moses, Zarathustra och många andra personer som ska ha skapat religioner i en religiös textsamling, i det här fallet koranen.

Det började med att jag läste en artikel på Newsmill om Saudiarabien som med oljepengar sprider sin syn på islam över Mellanöstern. Bland kommentarerna fanns en som behandlade en bok av Robert Spencer (får se hur länge den får vara kvar!). Den boken tar upp tanken att Muhammed aldrig existerat och enbart är en efterhandskonstruktion av de araber som började erövra sina grannländer på 600-talet. Det ska ha börjat som en kristen sekt och sen utvecklats bort från det ursprungliga kristna till en egen religion på 700-talet. Islam nämns nämligen inte förrän just på 700-talet och då inte som religion utan som en politisk rörelse.

Det är tanken och den är hädisk, även för många i västerlandet idag. Muhammed nämns visserligen i texter så tidigt som år 636, fyra år efter han ska ha dött men de nämner endast att han var en köpman som talade vitt och brett om Abraham, vilket var ganska vanligt vid den tiden bland folk i Mellanöstern.

Innan någon går bärsärkagång på kommentarssidorna här vill jag bara säga att jag inte tvivlar på att det, precis som med Jesus, funnits någon form av bakgrundsfigur som kan ha givit upphov till den rörelse som senare blev en religion men att ingen av dessa egentligen grundat endera religionen. Det har andra stått för, i deras namn.




"Religiös tro kan kort definieras som ologisk förtröstan på att det otroliga ska inträffa."

En stor tänkare är borta

Christopher Hitchens, mannen som tillsammans med Richard Dawkins mer eller mindre förkroppsligat kritiken mot organiserad religion, har avlidit 62 år gammal. Strupcancern blev för svår. Omstridd var han men jag tror han älskade uppmärksamheten kring både sin person och sina åsikter. För honom var yttrandefriheten för stor för att politik och annat skulle få komma emellan.

Nu är det alltså slut. Nu får vi andra ta vid där du slutade, Chris. Skål!

“Everybody does have a book in them, but in most cases that's where it should stay.” 

Svarar Al Gore på frågan egentligen?

Förutom att vara oss klimatrealisters favorithatobjekt bland politiker är Al Gore först och främst en demagog. Kort efter presidentvalet i USA intervjuades "Mr. Freeze" av en nätbaserad nyhetsbyrå och fick bland annat frågan "Kan en ateist bli USAs president?". Gore tog då upp Thomas Jefferson och Abraham Lincoln, som båda var ateister, som en del av sitt svar på den frågan och tillade något diplomatiskt att många presidenter blivit kritiserade och anklagade för sin brist på religiositet. Något egentligt svar på den frågan fick inte reportern dock för Gore skrattade bort den på slutet.

Med detta ska man alltså tolka det som att en ateistisk eller agnostisk president i USA är långt borta i vår tid.