Vi är nog alla nån form av sökare. En del struntar dock i sökandet efter något högre och lever sina liv utan vare sej sökande eller hittande. För dessa är strävan efter att bli bättre ett bra alternativ. Ett sorts sökande utan att leta efter något, bara vilja bli bättre. De som aktivt söker verkar sakna något i sitt liv. Vissa, som
Eva Wrige-Larsen, verkar ha hittat vad dom sökt efter. Åtminstone anser hon det. Men om man inte vet vad man söker efter, hur ska man då veta om man funnit något?
Själv vet jag inte om jag söker efter något eller ens om jag hittat något utan att veta om det. Jag är på hela nöjd med mitt liv och söker inte efter nåt speciellt. Jag har funnit min plats i tillvaron och om det är nåt jag söker så inte är det nåt högre än mej själv. Främst för att det inte finns något högre än mej själv som jag behöver bry mej om. Speciellt finns det inget högre som kan kallas spiritistiskt. Spiritism handlar inte om gudar eller ens andar utan om ens eget sinne. Därför är organiserad religion inte nåt som borde handla om gudar och andar utan om ens erfarenheter av det gemensamma tänkandet människor emellan.
Gudar och andar är mänskliga påhitt, företeelser vi upplever i naturen och från början inte riktigt förstått och följaktligen gett egenskaper som liknar de vi människor har men med mycket större förmågor än oss. Det är denna insikt som gör mej till ateist. Att vara ateist innebär att man underkänner existensen av gudar och gudomar, inte att man underkänner sitt inre och det spiritistiska. Tänk på det ni som ogillar ateism. Det handlar inte om att störta gudarna, det handlar om att förneka deras existens.
"
Don't cry because it's over, smile because it happened."
