Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del åtta - Språken och den religiösa dimensionen

Kan språket säga oss nånting om det religiösa och vice versa? Det finns tre gemensamma ord för gud i nästan alla indoeuropeiska språk, as, Tyr och gud. Det förra finns framför allt i sammansatta ord som åska (vilket betyder ungefär gudaåkning och syftar på Tors färd i sin vagn med bockarna och hammaren Mjölner) och är släkt med ande.  Det andra finns idag endast kvar i gudanamnet Tyr i de germanska språken. Det betyder den skinande, den klara, den ljusa och tycks höra ihop med ord som syftar på himlen liksom föregående ord, fast den klara himlen.

Det tredje ordet, gud, är visserligen specifikt för de germanska språket men dess form tyder på ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Det har förts till ord som betyder åkalla, framkalla, bedja men även skräckinjagande eller frambringa är förslag som framförts. Så man kan alltså tänka sej att den gud man vill följa är antingen den man vill be om nåt, eller så finner man denne skräckinjagande och skrämmer folk med denne. Till sist tänker man sej guden som ens anfader/anmoder.

Jag gillar frambringaren bäst för det är konstaterat att de flesta kulturer har en förfäderskult och dessa förfäder blir ofta upphöjda till gudar av ättlingarna. Man offrade till dom så man gav marken åter vad den en gång hade skapat. Ordet gud skulle då vara släkt med verbet gjuta. Gud var neutrum ända fram till 1500-talet då den maskulina formen som mer mindre gjorde gud till ett namn vann. Det var också då föreställningen om en enda gud tog över totalt i folks sinnen. Överheten hade då lyckats få med i stort sett alla på föreställningen om Vite Krist.

Det finns förstås möjligheten att ordet gud är en blandning av alla dessa ord. En skräckinjagande förfader man åkallar. Orden smälte samman till ett enda. Ordet as användes av de olika folken för sina egna högsta gudar och ordet gud verkar enbart ha använts om gudar i gemen. Ordet bakom Tyr verkar helt ha tappat betydelse och bara använts om guden ifråga samt som namn på en dag i veckan, tisdag.

Så vad säger detta oss? Kan man på grundval av dessa ord säga att vad som styrde de indoeuropeiska folkens religiösa liv? Den gemensamma nämnaren har redan nämnts, nämligen åskguden, men det finns en gemensam nämnare till, jordbrukar- och fruktbarhetsguden eller motsvarande gudinnan. Hos germanerna kallas han den förste, Frej (vars namn just betyder den förste, den främste), hos romarna kallades han Saturnus, kelterna hade en uppsjö fertilitetsgudar med ofta samma funktioner och grekerna kallade honom Kronos. Annars hade grekerna tagit till sej den anatoliska gudinnan Demeter som huvudansvarig för jordbruket. Den ursprungliga personifikationen av naturen, marken för grekerna var Gaia, vilket betyder jord.

Vad dessa ord betyder är i vissa fall oklart men jag kan tänka mej att de har med jordbruk och generell fruktbarhet att göra. De hade alla en oerhört stor betydelse bland de indoeuropeiska folk vi känner till, liksom herdegudarna och de formade tillsammans med krigargudarna och överguden med sina präster en bild som vi känner väl till, treenigheten.

Det är just treenigheten är den främsta gemensamma nämnaren. Den beskriver ett samhälle uppbyggt på tre olika samhällsskikt; präster, krigare och bönder. Det fanns ingen speciell samhällsstege man kunde klättra på, ingen var således förmer än någon annan men man var mer eller mindre fast i sina roller i samhället. Exakt hur detta samhälle såg ut från början vet man inte men det existerade i många samhällen fram till medeltidens införande av klassamhällen.

Gudarna är alltså en återspegling av de samhällen som vi idag kallar indoeuropeiska och som tycks ha vuxit fram under ett antal sekler för mer än 5000 år sen, kanske uppemot 8000 år sen. De är skapta av människor som vill stabilitet i tillvaron och då sett att om de tillbad en gudom så skulle inga oförutsedda saker hända. Det som ändå hände sågs som ett tecken på att gudarna var vredgade med dom. Varje samhällsskikt hade sina gudar och de tolererades av de andra skikten, även om man inte tillbad de andra skiktens gudar.

Så vill man förstå de indoeuropeiska samhällena är det bara att kolla in gudarna och gudinnorna för deras verksamhet speglar alltså vad folk gjorde. Det visar också hur språken fungerade ihop med resten av samhället. Det visar sej nämligen att de indoeuropeiska språken i många områden var elitens språk. Denna elit ville att folket i gemen skulle tala deras språk med dom vid frågor om skatt, krig och religiösa angelägenheter. I övrigt fick de sköta sej själva.

I andra områden, centrala Europa och större delen av västra Asien var tydligen folket och eliten av samma stam vilket inte innebar några större problem språkmässigt. Men det ska sägas att eliten lika många gånger verkade ha talat ett indoeuropeiskt språk medan vanligt folk talade ett annat indoeuropeiskt. Hur det såg ut långt tillbaka i tiden är svårt att säga. Vi kan på sin höjd spekulera, vilket är vanskligt. Vi har ju inga skriftliga källor från tiden före greker, romare och enstaka keltiska skrifter.

Nästa gång handlar det om tocharerna.




"I öknen duger vilket vatten som helst."