Religion och tradition

Jag säger det direkt: Det är inte varifrån jag kommer, vilken familj jag är född in i eller ens vilka traditioner som det samhälle jag bor i som definierar mej som person. Det är vad jag gör och gjort, vad jag slutligen tycker och tänker som gör det. Min bakgrund har spelat en viss roll i den jag är men det har inte spelat huvudrollen och gör det verkligen inte nu. Den jag är har jag skapat alldeles själv.

Vad har då detta med rubriken att göra? Jo, allt egentligen. Många religiösa anser nämligen att religionen definierar dom. Speciellt skenbart sekulära kristna och judar lurar sej själva att tro att de inte är religiösa. De lever ändå högt på traditioner som är grundade i sina respektive religioner. De låter sej definieras som personer på grundval av religiösa traditioner. De är kanske egentligen inte sekulära för om de lever efter sina religiösa traditioner och delar sina uttalat religiösa vänners och släktingars liv är de nog lika religiösa som sina fränder.

Antingen är man öppet religiös eller inte. Sekularism handlar om att låta religionen sköta sitt på sitt håll utan att den inkräktar på de som inte vill ha med religion att göra, vare sej de är ateister eller annat, allt annat än religiösa.

Traditioner grundade på sunt förnuft och med ett öga på historien så att misstagen inte upprepas är ett sätt att hålla ett samhälle och en familj vid liv. Vi behöver inte traditioner som bygger på myter och obekräftade legender. Det räcker med att läsa om dom i böcker för det är där de hör hemma. Att återuppleva dom i riter och ritualer är att fastna i myternas träsk. Låt historierna vara just det, historier. Det kan vara nåt att glädja eller skrämma barnen med. Men gör det inte själva. Låt inte en förment helig bok styra era eller andras liv. Skriv boken själva och låt ditt liv styra vad som ska stå i den.

Jag anser inte ritualer som nåt ont men att vältra sej i dom som många religiösa gör världen över gör inte detta till en bättre värld. Det ger kanske skrockfulla människor en trygghet men skulle de tänka efter tror jag att de kommer till samma konklusion som jag gjort: Det är vad jag själv gjort och fortsätter göra som är det viktiga, inte vad ens familj eller tradition gör och tycker.

En gudom, vad det än är för något och om en sådan existerar, verkar inte ha gjort nåt för oss människor nån gång under vår existens. Det vi gjort har vi klarat av själva. Att ge en gudom ära för vad vi människor gjort är att undervärdera oss själva.



"Nej, jag pallar inte bara äpplen. Jag för en familjetradition vidare."