Individualismen och ens egna identitet

Det bästa sättet att definiera sej själv är att tala om för alla, inklusive sej själv, vem man inte är. Vem eller vad är jag då inte? Detta inte ska förstås utifrån rimliga antaganden, att jag är man och född i Sverige med i Sverige boende föräldrar är saker som inte behöver tas i beaktande här och nu. Det är vad jag inte gör, vad jag inte har, vem jag inte är som är det viktiga här och nu.

Jag är inte religiös, har aldrig varit det heller. Ej heller har jag nog aldrig riktigt trott på nåt gudomligt, det är nåt man får sej itutat när man är liten, som en extra snuttefilt. Jag är politiskt motiverad, men inte politiskt aktiv. Inte heller är jag politiskt driven och ej heller lagd åt det partipolitiska. Jag har inget emot homo- eller bisexualitet, tvärtom, men är inget av det. Jag ser inte heller det som en fråga. Det är ett fullt naturligt sätt att vara, precis som vänsterhänthet eller enögdhet.

Hur definierar man sej då som person, som individ, i dagens samhälle, ett som inte präglas av individualism utan snarare av egoism där alla med nåt att säga till om enbart ser till sej och sitt hela tiden? Äkta individualism handlar om att bejaka individen i alla lägen, och sätta ens eget jag i förhållande till gruppen omkring en. Men vårt samhälle är präglat av ett sorts hat som är värre än rasism, främlingsfientlighet och fascism. Det rör sej nämligen om den sortens hat som emanerar från människor som anser sej vara fördomsfria.

Det finns förstås äkta fördomsfria människor men de säger sällan att de är det, snarare pekar de på brister hos sej själva. Nej, de som är verkligt hatiska är de som pekar på andras brister istället för att inse sina egna. De som far ut mot andra utan att egentligen ha fog för det. De hatar alla, och sej själva, och drar sej inte för att använda alla medel för att förstöra för andra. De är egoister snarare än individualister eller kollektivister.

Det är detta hat som vi alla upplever och reagerar så olika på. Det bästa vore att marginalisera de som står för hatet, även om det blir svårt. Följden blir ju annars att vi alla vidarebefordrar hatet, i alla dess former. Det är när egoismen slår ut individen och individualismen och hotar vår förmåga att samarbeta som samhället sakta ruttnar bort inifrån. Det är den uppfattningen jag får av det jag ser i samhället.

Jag ser ett samhälle som förstörs av hat, alltså inte det hat tidningarna skriver om, ett samhälle som blir mer och mer egoistiskt, på alla andras bekostnad. Jag ser också människor som gör saker tillsammans, som en motreaktion gentemot detta hat. Kanske samarbete är lösningen på egoismens hatiska syn på samhället?



"Bang, och smutsen är väck!"

Lär er skilja på individualism och egoism!

För er som tror att individualism är detsamma som egoism kommer här en örfil. Det är det inte!

Individualism hör ihop med kooperation och är genuint förknippat med förmågan att kunna vara en egen person mitt ibland alla större grupperingar. Egoism är att hela tiden sätta sej själv främst och strunta i andra. Individualism är att vara en individ bland många andra i en förening. Egoism är att stå bredvid och tycka att man klarar allt själv. Individualism är att skapa demokrati för alla genom att influera andra och därmed bidra till gemenskapens framtid. Egoism är att se till att alla andra tvingas följa ens egna åsikter.

Egoism hyllas och brukas av många inom politiken och de använder den som ett vapen gentemot andra som de anser vara i vägen för deras ambitioner. Framför allt är detta väldigt synligt på lokalnivå där många politiker och tjänstemän ser sin kommun som sitt egna rike. Tänk Starke man. Den har faktiskt inte så fel som man skulle kunna tro. Speciellt i de kommuner där platserna i kommunfullmäktige "ärvs". Det är påfallande ofta småkommuner där demokratin många gånger åsidosätts för att eliten vill kunna fortsätta styra. De ger tillräckligt mycket åt sina undersåtar så de kan fortsätta. Vellinge, Malung, många norrlandskommuner liksom en hel del kranskommuner i storstadsområdena är exempel på detta.

Individualismen faller ofta platt på ansiktet här. Det finns ingen plats för individen eller individualismen inom politiken. Däremot inom näringslivet och i klubbar, åtminstone är chansen större att finna folk med individualismen som ledstjärna. Chansen att folk med makt ska vara individualister är dock liten...



"Alla arvtagerskor är vackra"

Lite om arbetslösheten

En röst från arbetsmarknadsåtgärdernas djup.

Nike Markelius kan ju göra sin röst hörd eftersom hon har kunskap till det. Men hur ska de som inte kan göra sina röster hörda lika bra kunna få fram sitt budskap? Hennes egen term, inkomstlös, stämmer nog bättre in eftersom inte alla som söker jobb faktiskt är arbetslösa. De saknar dock medel och möjligheter att omsätta sin verksamhet i pengar, av olika skäl. Jag hoppas förstås att Nike kan föra allas talan.

Detta är ett stort ämne, väldigt stort. Jag har själv personlig erfarenhet av den här lukrativa marknaden som hela alltet bakom arbetslösheten har blivit. Det verkar finnas folk som tjänar pengar på att låta oss gå sysslolösa på diverse ersättningar från FK, sen skriva in oss i arbetslöshetssystemet där vi blir anvisade en plats som inte alltid passar oss. Det blir billigare att ha oss om vi gått en vända inom försäkringssystemet först innan vi ställs till arbetsmarknadens förfogande.

Jag tänker inte lägga nån speciell politisk ton på min ingress, annan än den att politiker och byråkrater älskar att fippla med saker de inte riktigt förstår alla gånger. Det är inget sällskapsspel de spelar där pjäserna lydigt låter sej föras fram och tillbaka. Det är verkligheten, med individer som har olika färdigheter och fallenheter. Men i dessas ögon är vi alla myror som ska arbeta oavsett om vi klarar av jobbet eller ej. Vem märker om en myra dör?

Och ja, tonen i de brev jag också fått från Arbetsförmedlingen har varit förtäckt hotfull. "Gör som vi säger annars blir det synd om dej". Jag tror inte de menar väl. Den enskilde individen hör inte hemma i det här systemet, ännu mindre individualister. Det är bara att bita ihop och bearbeta systemet inifrån. Nu har jag fått ett arbete men jag ger inte upp kritiken av AFs verksamhet för det. Den är inte perfekt, speciellt inte eftersom den inte ger utrymme för individen. Jag förstår att de bara gör vad de är tillsagda att göra men regler är inte bara till för att följas, de ska tolkas också utifrån samhällets och individens behov.



"Datorer gör det enklare att göra en massa saker, men de flesta saker de förenklar behövs inte göras alls."

Religion och tradition

Jag säger det direkt: Det är inte varifrån jag kommer, vilken familj jag är född in i eller ens vilka traditioner som det samhälle jag bor i som definierar mej som person. Det är vad jag gör och gjort, vad jag slutligen tycker och tänker som gör det. Min bakgrund har spelat en viss roll i den jag är men det har inte spelat huvudrollen och gör det verkligen inte nu. Den jag är har jag skapat alldeles själv.

Vad har då detta med rubriken att göra? Jo, allt egentligen. Många religiösa anser nämligen att religionen definierar dom. Speciellt skenbart sekulära kristna och judar lurar sej själva att tro att de inte är religiösa. De lever ändå högt på traditioner som är grundade i sina respektive religioner. De låter sej definieras som personer på grundval av religiösa traditioner. De är kanske egentligen inte sekulära för om de lever efter sina religiösa traditioner och delar sina uttalat religiösa vänners och släktingars liv är de nog lika religiösa som sina fränder.

Antingen är man öppet religiös eller inte. Sekularism handlar om att låta religionen sköta sitt på sitt håll utan att den inkräktar på de som inte vill ha med religion att göra, vare sej de är ateister eller annat, allt annat än religiösa.

Traditioner grundade på sunt förnuft och med ett öga på historien så att misstagen inte upprepas är ett sätt att hålla ett samhälle och en familj vid liv. Vi behöver inte traditioner som bygger på myter och obekräftade legender. Det räcker med att läsa om dom i böcker för det är där de hör hemma. Att återuppleva dom i riter och ritualer är att fastna i myternas träsk. Låt historierna vara just det, historier. Det kan vara nåt att glädja eller skrämma barnen med. Men gör det inte själva. Låt inte en förment helig bok styra era eller andras liv. Skriv boken själva och låt ditt liv styra vad som ska stå i den.

Jag anser inte ritualer som nåt ont men att vältra sej i dom som många religiösa gör världen över gör inte detta till en bättre värld. Det ger kanske skrockfulla människor en trygghet men skulle de tänka efter tror jag att de kommer till samma konklusion som jag gjort: Det är vad jag själv gjort och fortsätter göra som är det viktiga, inte vad ens familj eller tradition gör och tycker.

En gudom, vad det än är för något och om en sådan existerar, verkar inte ha gjort nåt för oss människor nån gång under vår existens. Det vi gjort har vi klarat av själva. Att ge en gudom ära för vad vi människor gjort är att undervärdera oss själva.



"Nej, jag pallar inte bara äpplen. Jag för en familjetradition vidare."

Kvotering är ett misstag

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfvén vill kvotera in kvinnor till bolagsstyrelser. Redan där gör han sej skyldig till ett rejält kardinalfel, det där med kvotering. Det kommer ändå bara öppna för de mest makt- och pengahungriga deltagarna, som det är med nuvarande system. Vill vi verkligen ha ett system som bygger på antingen kompisar som rekryterar kompisar eller könsordning? Vilket som anser jag är farligt för företagen. Nej, fram för meritokrati, att ens kunskaper och erfarenheter, oavsett genus och utseende, ska vara det viktigaste. Sen är ju hur man är som individ och hur man fungerar tillsammans med andra i grupp väldigt viktiga saker att ta i beaktande.

Kön betyder inte mycket inom såna här områden. Det har kommit att göra det eftersom ju styrelser i stort sett har varit enkönade de senaste seklerna. Det beror dock mer på kyrkan och liknande institutioner än samhället i stort. Könet är en biologisk funktion som av vissa misstolkats genom seklerna så att det fått en social funktion också. Hur vi kommer ur den tankegången är jag inte helt säker på men jag är tämligen säker på att om det får fortsätta med nuvarande system kommer våra bolagsstyrelser att sparka bakut.

Jag kvoterades in på min gymnasielinje därför att jag var enda killen som läste humanistisk linje. Kvoteringen gick till så att jag fick 0,2 i extrabetyg för att jag gick en linje som dominerades av tjejer. Helt fel tycker jag. Kvotering ska bort, det främjar bara de krafter som vill ha makt till varje pris...




"I förtalet får ondskan sitt utlopp."

Kan man bygga en gemenskap och en gruppidentitet på andra grunder än nationalism och religion?

Frågan ställer jag därför att jag i uppslagsord efter uppslagsord på Wikipedia läser om människor som bygger sin identitet på just dessa två saker, antingen den ena eller den andra eller båda två samtidigt. Det rör sej om religiös och/eller nationalistisk identitet. Att bygga sin identitet på sådan grund både anser jag och känner jag är fel. De är i mångt och mycket baserade på samma sak: grupptänkande där individen inte har någon annan betydelse än att bidra till kollektivet. Meningen är att man ska tro på SAKEN.

Men vad är då SAKEN? Enklast uttryckt handlar det om gemenskap. Men det är inte den sortens gemenskap man får genom att bara hänga ihop med andra människor och göra saker för varandra i all vänlighet utan att denna gemenskap innebär nåt större än så. Det är den sortens gemenskap som ställer krav på oss alla, den vill tvinga på individen sin kollektiva syn. Det är en syn som innebär att man måste följa en sorts konsensus där man utgår ifrån att nationen/religionen är det enda rätta. I en del fall hänger nationalism och religion ihop och det verkar på mej vara lika dumt som statistikberäkning: dra alla över en kam.

Men där statistikberäkning har sin plats i vetenskapens vindlande korridorer och på annat sätt har sin rättmätiga plats i samhället på ett eller annat vis anser jag att nationalism och religion inte har det, inte nu längre. Det har haft sin plats och sin tid men nu är det dags för reson. Låt oss finna nåt annat som vi kan samlas kring utan att det blir kollektivism av det med konsensus och undertryckande av individens rätt att yttra sej. Låt själva känsla av vanligt samhörighet bli ledstjärnan i framtiden. Gränser mellan länder borde inte betyda så mycket. Smugglare får vi ändå aldrig bukt med och ju friare övergångarna mellan länderna blir desto bättre tror jag att vi blir på att få gemenskap mellan människor och då ökar toleransen mellan olika folk om man får veta mer om världen.

Utopi? Bara så länge terrorister styr våra länder och kallar sej demokrater...

"Jag har rest bort på en måne"

"Tänk om alla skulle göra så?"

Rubriken ansluter till en tankegång jag brottats med ända sen i eftermiddags då jag kom att fundera över scheman och vad dessa innebär. På det hela är scheman bra att ha som en mall för hur en dag ska se ut men att följa dom slaviskt kan aldrig vara hälsosamt för alla i längden. För en så stark individualist som jag är (åtminstone inbillar mej att jag är) är ett schema inget som jag lyder under, snarare ser som en guide i tillvaron. Tolkningen av det är helt upp till alla som har ett. Att följa det slaviskt är att vara slav under ett kollektivistiskt tänkande. Att då bryta ett schema från och till ses ofta av de som skapat det som ett brott mot hela tillvaron.

Då kommer fraser som den i rubriken fram, som en invändning, inte bara mot att en person dristar sej att göra en egen tolkning av det fastslagna utan även mot individualism generellt. Det är i alla fall min personliga tolkning. För mej för tanken på den frasen tankarna vidare till den invändning som soldater gjort i alla krig: "jag lydde bara order". Långsökt jag vet, men båda fraserna hör ihop med kollektivism och ses av mej som ett utplånande av individen likaväl som det är ett utplånande av eget tänkande.

Men som sagt, scheman har jag inga problem med så länge en individuell tolkning är tillåten. När man ska börja är dock schemat allenarådande. Man ska komma i tid, däremot står det en fritt att komma hur tidigt som helst. Komma för sent är en förolämpning mot alla, mot gruppen. Så länge man slipper det kollektiva tänkandet med att ska följa alla tider slaviskt.


"Att ha behov är bara lyx"