Människans roll i världen - Del ett: Människan är en del av naturen

Jag tänker i en serie inlägg visa på hur människan inte är skadlig för vår jord, att det vi gör är en del av vad som händer på planeten samt att andra djur drar nytta av vad vi gör. Första delen handlar om att människan inte är ett skadedjur som måste bort eller ens minska på sina handlingar.

Kelterna hade en syn på människan som delas av många så kallade naturfolk, dvs att man var en del av naturen och att livet var en enhet som interagerade med allt som fanns. Världen var en enda stor enhet där allt samarbetade. Vad människan gjorde hade betydelse men hon skadade inte eftersom hon levde i naturen och drog nytta av den och vice versa. Att man tog kvistar, hade ner träd och odlade mark samt dödade djur och växter hade ingen betydelse i det långa loppet eftersom det kom åter i annan form, enligt deras tro på enheten.

Så resonerade de flesta människor fram till och med industrialismen. Men i takt med att världen blev mer modern ändrades också människors syn på omvärlden. Vi omsatte mer av jordens resurser utan att tänka på om vi gjorde det i samklang med enheten eller ej. Man började ifrågasätta människans roll i världen, om vi hade rätt att göra så här som vi gjorde, dvs släppa ut gifter och gaser samt bygga städer överallt. Domedagsprofeter har dykt upp i större antal än nånsin och man kan undra hur det kommer sej att de kommer i såna antal som nu.

Jag tänker nu strunta i alla dessa olyckskorpar, strunta i historieskrivningen som präglats av Malthus' teorier om överbefolkning, strunta i alla som anser att människan är en fara för jorden för jag är inte så säker på att människan är farlig för jorden på lång sikt. Tvärtom, vi är en del av naturen, fortfarande, och även om människan är mycket farlig så det helt i samklang med hur vi är skapade av denna värld. Alla djur ogillar konkurrens om plats och föda vilket inte leder till nåt gott om de konkurrerar för länge. Man kan samarbeta, som människan och vargen gjorde för tusentals år sen, som babianer och andra djur gör idag, men konkurrensen mellan djurarterna leder i slutändan till att den ena arten drar sej undan eller dör ut. Tills nu har människor och vargar delat upp världen mellan sej, vi bor på slätterna och vid havet och vargarna bor i skogarna. Inga tokiga jägare med hat i blicken och enspårig tankegång ska få ändra på det.

Människan är som sagt en del av naturen, vi t o m ÄR naturen. Ordet natur är en perfekt particip till latinets nasci, att födas. Att leva, födas och få sin föda av nåt annat, det är natur. Vi ska inte skilja på vad vi gör och vad som sker en bit bort. Det är inte fråga om vi och dom här, även om ordets utveckling lett till den tanken.

Vi lever i en period av jordens liv då det är kallt. Kyla har dominerat livet så länge som vi har funnits till. Att börja tala om uppvärmning är rätt befängt i sammanhanget eftersom den verkliga uppvärmningen av jorden inte kommer förrän om ca fem miljarder år och då får den fatala konsekvenser för allt levande. Tänk på det nästa gång det skrivs i tidningar om "rekordvärme", "aldrig har det varit så varmt" samt "världens undergång är nära". Allt levande har en förmåga att anpassa sej till förändringar och det rätt snabbt. Vad vi gör har ingen betydelse i det långa loppet. Gifter och gaser tränger ner i jorden och på sikt återgår de till sitt ursprungliga tillstånd. På kort sikt är det mycket dåligt men på lång sikt har det ingen betydelse, vare sej för herr Svensson i Motala eller för en jaguar i Peru.