Jag är tämligen säker på att Mark Knopfler hade velat säga stopp för Dire Straits redan efter turnén för Brothers In Arms. Samlingsplattan Money For Nothing som 1988 tyder på detta. Dire Straits som fenomen hade blivit för stort. Men han beslöt sej för att göra ett sista ryck innan han lade den sidan av sin musik på hyllan för gott. 1990 gick han och gänget in i studion i London för att spela in vad som skulle bli denna platta. Resultatet, som kom i slutet av 1991, är en skiva med mycket tveksamheter. Å ena sidan är det lika välspelat och samspelt som alltid, å andra sidan är det mycket tamare och mer likriktat än andra skivor med Dire Straits. Inte ens Mark Knopflers soloplattor från 1996 och framåt är så här tama.
För det första dominerar countrymusiken alldeles för mycket. Till och med den rockigaste låten,
Heavy Fuel, får en anstrykning av country då en steel guitar är med i den. Jazzinslagen finns förstås med, men även de får en smak av country. För det andra saknar plattan det där som gjorde de flesta andra Dire Straits-plattorna unika, nämligen Mark Knopflers gitarrspel. Visst, han spelar rytm- och sologitarr, men det finns inget som sticker ut som på de andra skivorna, nåt som talar om för världen att detta är Mark Knopfler. Han låter andra spela solon istället.
Det är bara då och då man hör Knopfler blixtra till med sin gitarr. Annars låter han den vara i bakgrunden. Texterna är det inget fel på. Det är samma olyckliga och/eller cyniska figurer som alltid. Den stenrike och inskränkte festfixaren i
My Parties som glatt visar upp sin hemska attityd till världen ställs mot den kristne mannen i
Ticket To Heaven. Sen visar han upp sin jazziga sida och hyllningen till den musikstilens traditionella födelseplats i
Planet Of New Orleans. Här finns också en kompis till privatdeckaren från Love Over Gold, i titelspåret. Det är totalt tolv låtar på On Every Street och det är kanske några för många.
Som sagt, musikaliskt är det inget fel på denna platta. Det är inriktningen och valet av musikstilar som stör. Det är för lite rock och pop, för mycket country och det märks att Mark Knopfler var lite trött på Dire Straits vid det här laget. Kanske vill han ordna ett passande slut för gruppen genom en platta så likriktad som möjligt? Det är absolut inget fel på plattan som sådan. Det är för många låtar och för mycket country bara. Men det är ett passande slut i alla fall. Tretton år efter debuten var nu Mark Knopfler världskänd och kunde i praktiken göra som han ville musikaliskt sett. Gruppen fanns kvar på papperet några år till men sen tog det slut.
"
Well it's a strange old game - you learn it slow
One step forward and it's back to go
You're standing on the throttle
You're standing on the brakes
In the groove 'til you make a mistake"
