Svensk historieforskning - lajv eller larv?

Jag har denna helgen sett om en del TV-program om svensk historie- och arkeologiforskning jag såg i min barndom på 1980-talet. Framför allt var det Dag Stålsjös program och så Vetenskapens värld där Björn Ambrosiani fick komma till tals om sitt älsklingsprojekt, utgrävningarna på Björkö i Mälaren. Sen har jag läst lite om vad som hände efter dessa program på nätet, och då framträder en bild av en forskarkår som verkar har tagits över av hipsters och lajvare. Borta är alla utställningar som visar på nån form av respekt för materialet. Man försöker göra skådespel av historien, utan att ha undersökt materialet ordentligt först.

Tro nu inte att jag är emot rekonstruktioner av möjliga scenarier rörande det material som finns. Tvärtom är jag för att medeltidsmarknader och liknande finns. Det är om man gör de traditionella museerna till skådeplats för såna här påhitt som jag skulle ogilla om det skulle ske. Nu tror jag inte att alla museer kommer att göra så här, i alla fall hoppas jag att det inte blir så. Låt de funna objekten tala för sej själva så kan man ha skådespel på annat håll. Man kan möjligen ha nån form av skådespel i anslutning till utgrävningar, men på säkert avstånd från arkeologerna så de inte störs i sitt arbete.

Detta för mej in på diskussionen om var Ansgars Birka låg. Var kan det ha legat? Inte låg det i Mälaren i alla fall. Inte heller låg han bakom kristnandet av Sverige heller. Jag får ofta för mej att allt detta var ett påhitt från Ansgars sida, att han slagit i sin lärjunge och efterträdare Rimbert en rövarhistoria för att stå i bättre dager. Hade det inte varit för de geografiska beskrivningarna som Rimberts krönika är beströdd med hade det varit lätt att avfärda historien som en påhittad skröna.

Nu har vi alltså gått från lajv till larv i och med att jag beträder det område som har varit en väldigt svår fråga att lösa ända sen svensk historieskrivning började på allvar för ca 500 år sen med Olaus Magnus. Ni vet han som var i kung Göstas tjänst och glorifierade uppkomlingens historia så till den milda grad att varenda barn som "vet" nåt om svensk historia tror att Vasaponken skidade till Mora och vann före dansken.

Larvet består i att varje förespråkare för respektive plats dit Ansgar kan ha tänkts komma till inte kan tänka sej att den andra platsen är lika tänkbar som den man själv förespråkar. Nu får jag nog vara lite tydligare, jag misstänker att den som läser detta inte alltid kan lika mycket om debatten kring svensk tidig historia, så här följer nu en så kortfattad sammanfattning som bara är möjlig av det vi vet om Ansgar och hans besök i Birka för ganska så precis 1185 år sen, alltså 829. Here goes:

1. Ansgar får en förfrågan från en kung Björn, som säger att han är kung över svearna, att han är villig att låta kristna missionärer från Hamburg verka i sin huvudstad, en stad som ligger mitt emot Jomsborg (som ligger rakt söderut från Birka enligt sagesmännen), med Kurland rakt österut.

2. Han anländer dit efter stora problem med pirater på Östersjön (Baltiska havet som det står i texten) men finner att stadens invånare inte är så intresserade av att bli kristna. De vill hellre hålla fast vid sina invanda traditioner.

3. Ansgar lyckas ändå skapa en församling, som han sen lämnar. Han lovar att återkomma efter en tid, men det dröjer trettio år innan han återkommer. Då finner han att församlingen har upphört och dess medlemmar återgått till de gamla traditionerna. Han återvänder då till sitt kära Hamburg och berättar för Rimbert vad han varit med om i sitt liv, bland annat detta.

Här skulle allt kunna vara slut, om det inte vore för Adam av Bremen, en krönikör verksam i just Bremen i slutet av 1000-talet. Han får nys om Rimberts krönika och börjar luska i vad som hände 200 år innan. Det är Adam som kommer med mer ingående information om Birka. I Rimberts krönika sades det att Birka låg på nordsidan av en stor ö, i en vik, med fastlandet i väster, på ett avstånd som med dagens mått motsvarar 18 kilometer. Vattnet mellan ön och fastlandet är skyddat från intrång genom fördämningar i form av stenar och pålar som går i en rak linje, med en öppning tillräckligt stor för skepp att komma igenom, från fastlandet till ön, precis där staden ligger.

Enligt Adam ska Birka ligga mitt i Göternas rike, i Sweonia som han skriver. Göterna (gautorum skriver Adam) ska alltså vara folket i Sweonia men de kallas också svenskar (sweoni), vilket är förvirrande för oss som fått lära oss att svear och götar var olika folk. Vad ska man tro?

Nu ska det påpekas ett antal saker som alla bör veta innan de som läser detta börjar placera ut Birka i verkligheten.

1) Birka är inte namnet på en stad. Det är en beteckning för en handelsplats och ordet hör ihop med björken, i och med att man använde näver att skriva på. Med tiden kom dessa platser att få namn som Bjärka och Björka, förmodligen för att man glömt bort det ursprungliga namnet på handelsplatsen. Just detta fick de tyska skrivarna om bakfoten när de skrev om Birka. De trodde nämligen att Birka var namnet på staden. Men det är väl som vi säger idag, att vi ska ner på stan. Så sa väl folk då också om platsen de bodde på. Det hade blivit så invant att de inte tänkte på att andra inte kände till handelsplatsens riktiga namn.

2) Det finns bortåt ett tjugotal Birkanamn i Norden. Dessutom finns motsvarande ord för handel i de slaviska språken, bildat på deras ord för björk, vilket är besläktat med vårt ord björk. Det är belagt att man använde näver för att skriva ner transaktioner på och sen förvarade dessa dokument i lådor, askar. Jag kan tänka mej att runorna kom till för att snabbt och enkelt skriva såna här saker. Det har nämligen mer gemensamt med stenografi och liknande hemlighetsalfabet i mina ögon.

3) I närheten av Birka nämner Adam av Bremen att Sictun och Ubsola finns. Att jag skriver originaltextens stavning av platserna beror på att likt Birka finns det hur många Sigtuna och Uppsala som helst i Norden, och framför allt är dessa ofta belägna i närheten av varandra. Många varianter finns, Sätuna, Situna, Sätun respektive Uppsala, Upsala, Medelplana.

4) När Rimbert skrev sin krönika fanns Birka kvar, likaså när Adam skrev, men i marginalerna till Adams krönika finns en uppgift om att Birka ska ha förstörts några decennier efter att Adam skrivit detta på 1080-talet och biskopsstolen som placerats där en gång i tiden nu flyttats till vad som i texten kallas Liunga. Precis intill detta namn finns ett annat namn, Kaupang, och det har fått vissa att tolka det som ett enda ord, Liungakaupang, vilket ska tolkas som Linköping av vissa forskare.

Men faktum är att det är ett tydligt mellanrum mellan Liunga och Kaupang, vilket inte kan vara nåt annat än två orter. En tolkning är att kyrkan tidigare fanns i Kaupang men nu hamnat i Liunga för utrymmet mellan orden Liunga och Kaupang har ett litet tecken som ingen kunnat uttolka. Det kan vara en punkt, det kan vara en förkortning för nåt ord som betyder från, det kan vara nåt helt annat, inklusive en smutsfläck. Men faktum kvarstår: Liunga och Kaupang är två olika orter. Om det var nåt man sällan särskrev förr så var det namn på städer, länder och dylikt, om det inte var betecknande för ägande.

Linköping nämns inte i källorna före år 1153 då Linköpings biskop var värd för ett möte med olika potentater. Någon gång runt 1120 skrivs Florenslistan, vilken är en förteckning över olika platser i de nordiska länderna, där just samma ordning på städerna finns, med samma punkt eller vad det nu är. En intressant sak är att någon gång på 1500-talet får nån fatt på en uppgift att Linköpings stift ska ha hetat Birka stift en gång i tiden. Vad nu detta betyder för Linköping i sammanhanget med Ansgars Birka är oklart, speciellt som det var Ljunga strax norr om dagens Linköping som från början var platsen för biskopsstolen i trakten.

Det är här Köpingsvik på Öland kommer in i bilden. Mycket av det som beskrivs i såväl Rimberts som Adams krönikor stämmer in på området runt Köpingsvik. Här finns avståndet mellan fastlandet och ön på ca 18 km, komplett med pålar och stenar i sundet som hindrar båtar från att komma fram hur som helst. Köpingsvik ligger dessutom på nordsidan i en vik som vetter mot fastlandet. Det bär dessutom spår av att ha förstörts medvetet i början av 1100-talet, vilket stämmer överens med uttalandet att kyrkan rivits och allt flyttats till annan ort.

Så är då Köpingsvik det Birka Ansgar kom till? Vem vet? Det finns som sagt många platser i Norden med ett så kallat birkanamn. Mycket larv har skrivits om Birka genom åren, och de som försvarar platsen längre norrut, i Mälaren, har inte velat acceptera Köpingsvik, trots att det ligger bättre till vad gäller Jomsborg och Kurland.

En sak innan jag avslutar detta långa inlägg, det faktum att folket inte var så intresserat av att bli kristnat av Ansgar kan bero på att de redan var kristna. Det finns nämligen indicier som tyder på att kristendomen kan ha nått Norden mycket tidigare än man trott. Det rör sej nämligen om två olika grenar av kristendom som idag är okända, men som för 1500 år sen var lika starka som katolicismen. Det rör sej dels om arianismen, dels om katharer vars läror gick ut på att alla skulle kunna lära sej läsa och tolka bibeln på eget vis. Man hade inte egna kyrkobyggnader utan hade öppna lundar och små träbyggnader man bad och höll gudstjänster i.

Det intressanta är att Oden och dyrkan av honom sammanfaller i Norden rent arkeologiskt med omnämnandet att de germanska folken gick över till kristendomen på 300-talet efter vår tideräknings början. Mycket av det som sägs om Oden är nämligen rena rama kristendom. Tänk efter, Oden offrade sej för all världens kunskap genom att dö för att sen återuppstå. En av hans söner hette Balder, vars namn betyder herren eller den lysande.  Odens koppling till korpar och vargar är svårare att koppla ihop med kristendomen, men är väl nån lokal grej.

Saken är den att Oden verkar ha varit en riktig person som förkunnade en ny religion och när han dog blev han själv gud i den andra världen som han pratat om. Han ska enligt den danske 1200-talskrönikören Saxo Grammaticus ha kommit från det vi idag kallar Turkiet och spridit sin lära innan han dog på ön Fyn. Nu får vi förstås ta Saxos utsagor med en nypa salt, en rejäl sådan, för han är den ende som påstår detta om Oden. Men tänk om det stämmer, för Turkiet var vid denna tid (300-talet) det mest kristnade området i Europa. Det får ni grunna på nu, ni som orkat läsa ända hit.



"Never get too attached to something that isn't yours"