I backspegeln: Halloween och alla helgons dag

Så var vi där igen, jag har skrivit förr om detta om det som komma skall, så här är nu min återkommande litania om halloween och allhelgonahelgen:

Två gånger tidigare har jag skrivit om den stundande helg som gör ena lägret så skenheligt och skrockfullt, och det andra så uppfyllt av önskan att spöka ut sej i allehanda dumma kostymer efter skotsk-amerikansk modell.

Från 2008: Dödskallarnas egen dag

Utdrag ur det inlägget: "Tänk er Europa för ca 3,000 år sen. Det är betydligt varmare och behagligare än idag. Ändå är det inte helt bekymmersfritt. Varje år vid månadsskiftet oktober-november slipper de dödas andar lös och far runt i tillvaron och de som dött en våldsam död vill hämnas. Med hjälp av de dödas gudinna, havsgudinnan Morrigan, tar de sej till de levandes boningar. Det gällde då för de levande att skydda sej på bästa möjliga sätt. För dessa folk vars ättlingar gått till historien som kelter var det en högst påtaglig del av vardagen att skydda sej mot det man inte förstod sej på, dessa mysterier."

Här måste jag korrigera mej själv. Morrigan var inte havsgudinna, även om hon kunde komma över havet för att döda. Hennes namn betyder snarare skräckdrottning eller spökdrottning, alltså samma ord som i mara eller nattmara, således mardröm. Namnet är sammansatt av Mora (uttalas mååra), skräck eller spöke, samt rigan, drottning, bildat till samma ord som föreligger i rik.

Fortfarande kan man bland keltisktalande höra ordet Samhain om månaden november.

Från 2011: Samon/Samhain - ursprunget till halloween och Allhelgonahelgen

Utdrag ur det inlägget: "För ett antal år sen skrev jag här om verkligheten bakom både Allhelgonahelgen och Halloween. Det verkar som det är dags igen för folks förmåga att ta till sej kunskap är synnerligen varierande (sade han i en raljerande och arrogant ton!). Båda dessa traditioner är förvanskade versioner av en typisk europeisk sed som dominerade kontinenten i många sekler fram till dess att kristendomen slog klorna i Europa. Namnen vi har på de båda sederna idag är översättningar av de benämningar den katolska kyrkan gav på den natt mellan 31 oktober och 1 november man traditionellt firade bland såväl kelter som romare och germaner. Skillnaden är att för kelterna var detta deras nyår medan romarna och germanerna inte egentligen firade detta förrän kelterna kom med i Romarriket."

Jag hoppas jag har kunnat bidra med lite vetskap till de som läser mina sidor.




"Cha deoch-slàint, i gun a tràghadh"

Öst är vår fiende - historiskt sett

Om det är nåt vi är rädda för här i Europa så är det vindarna från öster. Det har i historiska sammanhang varit en befogad rädsla eftersom så många av intrycken från det hållet har inneburit svärd, ond bråd död, övergrepp och sjukdomar. Men samtidigt har de allra flesta positiva intrycken kommit från samma håll; jordbruket, demokratitanken, det organiserade styret är exempel på bra saker som kommit med folk österifrån. Och européerna har varit intresserade av det som passat in i redan rådande situationer.

Det är förmodligen en mycket gammal syn på öst eftersom såväl historiska källor som legender och myter handlar om det onda österlandet. Länder långt borta i öst, Kina och Indien för att ta två exempel på länder i öst, ser förstås ofta oss i väst som onda så det går på ett ut. Det är nog dom mitt emellan öst och väst som sett till att sprida lögner i båda riktningar för att få oss att hata varandra. Skämt åsido, det har böljat fram och tillbaka vad gäller ondska och framgångar mellan väst och öst. Det är ju egentligen dom som bott mitt emellan öst och väst som har bidragit med svärd, ond bråd död, övergrepp och sjukdomar, ofta för att försvara sej mot expansiva folk i såväl öst som väst.

Jag är övertygad om att det är denna urgamla rädsla som spökar, både vad gäller Ryssland för oss som har landet inpå oss, i ryggen så att säga, och rent allmänt immigranter, vilka ofta kommer hit österifrån, rättare sagt sydöst i de flesta fallen. Vi vet ju fortfarande inte riktigt vad som försiggår där borta. Vet dom vad som händer här i väst? Det är i alla fall den odefinierbara rädslan för det okända som skapar den här synen på varandra och som lett till ett och annat krig genom åren (Krimkriget, Balkankrigen och så vidare).

Den rädslan för det okända är kollektiv i våra sinnen och svår att utrota. Ingen idé att försöka heller för den stora massan. Vad vi kan göra är att informera och hoppas att lite mer kunskap sipprar ut till denna massa. Låter jag för arrogant och överlägsen? Det hoppas jag att jag gör för jag tänker vara lite elitist från och med nu. Jag kommer att kräva att mina läsare kan hänga med i mina tankegångar. Kunskap är a och o för oss alla, oavsett vad den kunskapen består i. Kunskap är grunden till mer kunskap. På så vis kan vi lära oss mer om världen utanför och världen utanför kan lära sej mer om oss. Det låter väl kul.

Till sist kan jag avslöja att detta inlägg kom som en direkt följd av att ha sett om alla Sagan om ringen-filmerna. Fortfarande tycker jag det var dumt att inte ta med Tom Bombadill, en av mina favoritfigurer i hela bokserien. Men filmerna är bra ändå. Det är ju så svårt att göra om böcker till film. Det krävs ordentlig kunskap för att göra en bra film av en bok. Kunskap är allt, även här...



"You haven't seen the last of me..."

Det kommer inte fler till Sverige än förr i tiden

Rubriken riskerar snart att bli en truism eftersom den ju stämmer så bra. Det kommer en massa människor hit till Sverige varje år, men samtidigt flyttar väldigt många härifrån. Skillnaden mot andra inflyttare är att många av de nya har en så radikalt annorlunda kultur att de märks på grund av detta. Tidigare inflyttare (italienare, balkanfolk, östeuropéer och tyskar) hade i stort sett samma sorts kultur som vi själva har haft här i Norden de senaste millennierna.

Det är just också för att så många av de nyinflyttade vägrar ta del av den svenska kulturen och istället bygger vidare på sina traditioner som gör att de märks desto mer. Inte desto mindre hjälper vi alla dessa att bygga upp sina liv igen, de som vill vara med. Därför är det så sorgligt att se hur många av immigranternas barn åker ner till Mellanöstern för att slåss med tokarna där nere.

De största immigrantgrupperna vi har i Sverige är förstås finländare, följt av norrmän och tyskar. De som numera är en del av den svenska befolkningen, dvs de är assimilerade av den stora befolkningen omkring dom, räknas naturligtvis inte dit. Jag är tämligen säker på att de allra flesta av de nya immigranterna, inklusive de som är muslimer, kommer att bli assimilerade av den svenska/europeiska kulturen, vilket motstånd de än kan tänkas bjuda.

Någon massinvandring har aldrig förekommit, däremot finns det inom arkeologin tecken på massutvandring, framför allt för ca 2000 år sen då en köldknäpp fick många att ge upp sin mark för ett bättre liv på kontinenten. Vissa sätter detta i samband med goternas framträdande i den europeiska historien, men det är oklart på vilket sätt dessa utvandrare bidrog till goternas sammansättning av folkslag. Sen får vi inte glömma den enorma massutvandringen för ca 100-150 år sen då över en miljon människor lämnade Sverige för USA, Argentina, Brasilien och andra länder som bjöd på bättre livskvalitet än vad hemlandet kunde erbjuda då. När ska de främlingsfientliga ta till sej detta, eller lyssnar de alls på fakta?

Vad vi behöver i Sverige är en fungerande invandringspolitik som ger alla som vill stanna kvar, och har giltiga skäl för det, en chans att rota sej i landet, i utbyte mot att de ganska snabbt blir en del av samhället. Nu menar inte jag att de helt ska ge upp sina traditioner och sitt sätt att leva. Det jag vill att de ska göra är att addera sitt sätt att leva till den redan befintliga kulturen, såsom skett i flera tusen år före dom. Men på det stora hela ska de göra som infödingarna gör och anpassa sej till detta. Det får vi göra när vi flyttar till ett annat land.

Men visst, vi behöver verkligen få ordning på de som verkligen kommer. Idag kommer vi ingenvart med nuvarande politik. Vad är det för stolpskott som placerar flyktingar och invandrare på det sätt som de placeras nu? Det är inte bra för de nyanlända och inte heller är det bra för dom som ska ta hand om dessa människor, lika lite som det är bra för den ort där flyktingarna hamnar.

Ska immigrationen öka eller minska? Svar: Den ska vara som den är nu för det klarar vi av. Men de som kommer hit ska veta att vi har både öppna armar såväl som vissa krav på dom.



"Chann eil aon chànan gu leòr"

I backspegeln än en gång: Gamla tiders skrock och vidskepelser

Två gånger tidigare har jag skrivit om den stundande helg som gör ena lägret så skenheligt och skrockfullt, och det andra så uppfyllt av önskan att spöka ut sej i allehanda dumma kostymer efter skotsk-amerikansk modell.

Från 2008: Dödskallarnas egen dag

Utdrag ur det inlägget: "Tänk er Europa för ca 3,000 år sen. Det är betydligt varmare och behagligare än idag. Ändå är det inte helt bekymmersfritt. Varje år vid månadsskiftet oktober-november slipper de dödas andar lös och far runt i tillvaron och de som dött en våldsam död vill hämnas. Med hjälp av de dödas gudinna, havsgudinnan Morrigan, tar de sej till de levandes boningar. Det gällde då för de levande att skydda sej på bästa möjliga sätt. För dessa folk vars ättlingar gått till historien som kelter var det en högst påtaglig del av vardagen att skydda sej mot det man inte förstod sej på, dessa mysterier."

Här måste jag korrigera mej själv. Morrigan var inte havsgudinna, även om hon kunde komma över havet för att döda. Hennes namn betyder snarare skräckdrottning eller spökdrottning, alltså samma ord som i mara eller nattmara, således mardröm. Namnet är sammansatt av Mora, skräck eller spöke, samt rigan, drottning, bildat till samma ord som föreligger i rik.

Fortfarande kan man bland keltisktalande höra ordet Samhain om månaden november.

Från 2011: Samon/Samhain - ursprunget till halloween och Allhelgonahelgen

Utdrag ur det inlägget: "För ett antal år sen skrev jag här om verkligheten bakom både Allhelgonahelgen och Halloween. Det verkar som det är dags igen för folks förmåga att ta till sej kunskap är synnerligen varierande (sade han i en raljerande och arrogant ton!). Båda dessa traditioner är förvanskade versioner av en typisk europeisk sed som dominerade kontinenten i många sekler fram till dess att kristendomen slog klorna i Europa. Namnen vi har på de båda sederna idag är översättningar av de benämningar den katolska kyrkan gav på den natt mellan 31 oktober och 1 november man traditionellt firade bland såväl kelter som romare och germaner. Skillnaden är att för kelterna var detta deras nyår medan romarna och germanerna inte egentligen firade detta förrän kelterna kom med i Romarriket."

Jag hoppas jag har kunnat bidra med lite vetskap till de som läser mina sidor.




"Cha deoch-slàint, i gun a tràghadh"

Historiehörnan: Grav i nordöstra Grekland utgrävd

En rikt utsmyckad grav i Amfipolis, ca åtta mil norr om Thessaloniki i nordöstra Grekland har grävts ut och arkeologerna är med rätta upphetsade för det är stora rikedomar som grävts ut. Med tanke på tidsrymden det handlar om (mellan 100 och 300 före vår tideräkning (fvt)) har media redan börjat spekulera i om det rör sej om ingen mindre än Alexander III av Makedonien, mer känd som Alexander den store. Alexander dog i Babylon 10 juni 323 fvt, i dagen Irak, men hans gravplats är okänd. Det har spekulerats vida kring var han kan ligga begravd nånstans, men hittills har inga utgrävningar kunnat påvisa några som helst bevis för någondera platsen.

Hans fars, Filip II av Makedonien, grav har däremot hittats. Han ligger begraven i Vergina, Grekland. Nu har man alltså sen några år tillbaka grävt ut en grav vissa pekar ut som Alexander den stores grav. De får göra en DNA-profil på den som ligger däri och jämföra med Filip. Om inte det går att genomföra kvarstår problemen med att identifiera honom som Alexander. Det kan också röra sej om graven efter någon av Alexanders efterträdare, vilka ofta ville jämföra sej med den store erövraren. Vad bättre då än att låta sej bli begraven i det land Alexander kom ifrån och med enorm prakt?

Men som sagt, ett DNA-test om det går att utföra är det bästa i nuläget för att avgöra vem det är som ligger i graven.



"Now, I'm The Master"

Historiehörnan: Göbekli Tepes främste utgrävare död i hjärtattck

Klaus Schmidt, som grävde ut Göbekli Tepe i sydöstra Turkiet från 1996, har tyvärr dött i en hjärtattack. Han dog den 20 juli år men det är först nu det har kommit till min kännedom. Sorgligt, han var en väldigt kunnig man som ökade vår kunskap om övergången mellan jägarkulturerna och den kommande jordbrukarkulturen för 12,000 år sen.

Här är han i ett tal han höll den 15 juni på Smithsonian Institute i Washington DC, USA, i år:

Schmidt kommer att saknas stort, men arbetet kommer att fortsättas som han säkert hade velat.


"If you don't know history, then you don't know anything. You are a leaf that doesn't know it is part of a tree."

Bronsålderns mystik

Vi vet ganska mycket om bronsåldern. Soldyrkare, fantastiska ceremoniella objekt, tenn- och koppargruvor, hällristningar, stora båtar, fina kläder, välorganiserade handelsvägar, Egyptens första storhetstid, de första kinesiska smårikena, guld samt folkvandringar. Allt detta ägde rum under bronsåldern, en period som höll på från ca 3000-500 före vår tideräkning (fvt). Ändå är så mycket av denna tidsperiod höljt i dunkel. Vi vet till exempel inte vilket eller vilka språk som talades i Europa norr om Grekland  under denna tid. Inte heller fullt ut vilka seder och bruk man hade.

Jag tänker ta upp ett antal objekt från bronsåldern som jag anser vara av speciell vikt för sin tid. Förmodligen finns det fortfarande en massa oupptäckta saker där ute.

Det bästa exemplet på vad bronsåldersmänniskor i Europa kunde åstadkomma är himmelsskivan från Nebra i Tyskland, som hittades av skattjägare 1999. Det är en bronsskiva, med guldtäckta områden som liknar månen i olika faser samt diverse stjärnbilder, som möjligen varit uppsatt på en träram. Tennet i bronsskivan verkar vara från Cornwall, guldet från nånstans i Karpaterna, medan kopparn är från Bischofshofen i Österrike. Inte nog med att himmelsskivan visar på att folk för 3600 år sen hade full koll på himmeln, de hade ganska intensiv handel ledde till att den här skivan gjordes.

Slitaget visar på att skivan användes ganska länge och flera saker har lagts till på den under lång tid innan den slutligen begravdes tillsammans med några svärd och andra objekt.

Himmelsskivan från Nebra.

En annan fin skapelse från bronsåldern är Trundholmsvagnen, en bronshäst som drar en stor guldbeprydd bronsskiva på en vagn. Trundholm ligger i norra delen av Sjælland, Danmark, och vagnen hittades 1902 då man plöjde upp en mosse. Skivan, som är förgylld enbart på ena sidan, är 25 cm i diameter och är fylld med olika symboler som har med solens rörelser på himlen att göra. Den har tydligen haft stor betydelse under perioden ca 1350 fvt ända tills den lades i en sjö.

Trundholmsvagnen.

Några av de mest udda objekten från bronsåldern är de stora guldhattarna som hittats i södra Tyskland och centrala Frankrike, och som är från tiden runt 1200-800 fvt. De är rätt stora, den från Ezelsdorf-Buch är 88 cm hög. Även här är det fråga om astronomiska symboler. Hattarna är gjorda av band som lötts samman och de berättar om himmelska fenomen, framför allt solens rörelser. Förmodligen för att man ska veta när och hur de religiösa ceremonierna ska utföras. De verkar ha begravts noga och försiktigt i högar någon gång runt 500 fvt.

Guldhatt från Avanton, Frankrike.

 1985 hittades en stor samling bronssköldar i Fröslunda, nära Kålland vid Vänern i Västergötland. 14 stycken sköldar inalles med en säreget tunn hamring, mindre än en centimeter för var och en av dom. Helt klart var det frågan om ceremoniella sköldar. De är för tunna för att ha använts i strid. De är tillverkade i den allra sista skälvande delen av bronsåldern, ca 700-500 fvt.

De är av typen Herzsprung, en tysk beteckning för ceremonisköldar som möjligtvis kan ha varit uppsatta vid en religiös plats eller så har de burits i procession till en viss plats. Hur det än gick till när de användes så begravdes de till slut i en sjö som med tiden torkade ut och blev till åkermark. Med tanke på platsens namn där sköldarna lades ner kan man tänka sej att det var till guden Frej (Frö) man offrade sköldarna.

Rekonstruerad version av en av sköldarna från Fröslunda.

Det som är gemensamt för alla dessa objekt är att de lades ner i sjöar eller begravdes i högar när sämre tider kom. En inte alltför vild gissning är att de lades ner vid ungefär samma tid, ca 500-400 fvt, då det blev överlag kallare och fuktigare efter flera sekler av relativt bra väder. Möjligen kan sjukdomar ha spelat in.  Situationen har en samtida beskrivning ifrån Grekland och Mindre Asien där dokument talar om sämre väder och sjukdomar vilket lett till att vissa dragit ut på härnadståg. Allt detta kulminerar med kelterna och makedonierna som på varsitt håll erövrar stora delar av den då kända världen. Senare kommer romarna och tar över deras erövringar, men det är en annan historia...




"Våra förfäder kom norrifrån över havet"

Var de tidiga jordbrukarna öhoppare?

För en tid sen skrev jag kort om människans jordbrukarhistoria i samband med att jag skrev om hur våra hakor utvecklades. Jag måste ha missuppfattat betydelsen hos de rön man gjort i samband med DNA-utforskandet av dessa tidiga jordbrukare, för jag missade helt att det man tycker är sensationellt är att det verkar som om de hoppade från ö till ö i Egeiska havet, snarare än via Anatolien in på Balkan där Bulgarien och Makedonien är första länder sett från Mellanöstern idag.

Tänker man efter är det inte så konstigt att de tog övägen, snarare än över Hellesponten. Kusterna och floderna erbjöd snabbare kommunikationsvägar och bättre jordar än bergen och skogarna. Karpaterna var nog snarare ett hinder än en väg in. De är tillsammans med andra bergskedjor på Balkan ganska svåra att penetrera. Ändå kom Balkan att bli befolkat av jordbrukarfolk rätt tidigt. Inte så tidigt som kring det Egeiska havet och den Italienska halvön, men nära nog samma tid. Förmodligen vandrade folk upp längs det Adriatiska havets östkust kort efter att de övriga börjat hoppa från ö till ö längre söderut, med Italien som mål.

Låt mej nu byta ämne till ett ännu mer spekulativt ämne, nämligen frågan om varifrån de indoeuropeiska språken först uppstod.

Kanske de indoeuropeiska språken utvecklades samma väg som jordbrukarna en gång tog in i Europa, snarare än via Anatolien eller de ukrainska stäpperna? Bara en löslig tanke från min sida, men lika giltig som de två andra (Renfrew respektive Gimbutas).

Jag menar nu inte att de tidigaste jordbrukarna spred de indoeuropeiska språken som vi känner dom idag, dock att de kan ha pratat en eller flera föregångare till de indoeuropeiska språken. Själv är jag förespråkare av ett kaspiskt ursprung, att de indoeuropeiska språken utvecklades norr om det Kaspiska havet och spreds därifrån i nästan alla riktningar. Det var inte de som byggde Kurgangravarna i dagens Ukraina och Ryssland som spred de indoeuropeiska språken. Det var inte heller jordbrukarna i Anatolien. Jag menar snarare att precis som med allt annat har det kommit vågor av stammar som hela tiden utnyttjat handelsvägarna. 

Det var alltså handelsmän, inte krigare eller jordbrukare som förde med sej språkbruket. Jag skulle vilja föreslå följande: Bland de som för 10,000 år sen förde jordbruket till Europa fanns de som talade en föregångare till dagens indoeuropeiska språk. När jordbruket nått ut till de områden som än idag är jordbrukarland kom en andra våg, och en till, och en till. De kom inte nödvändigtvis samma väg hela tiden, en del influenser kom från områden som kanske tidigare varit sist med att få ett visst kulturintryck.

En sådan kulturinnovation var stridsvagnen, vars ursprung står att finna i ett område norr om Kaspiska havet och som spritts i nästan alla riktningar, inklusive områden som absolut inte talar samma språk, inte ens på den tiden vi talar om, nämligen mitt i bronsåldern för 4000 år sen. Detta område norr om Kaspiska havet, och Aralsjön, är nära det område jag själv tänker mej som ursprung för dagens indoeuropeiska språkfamilj, och det stämmer ganska väl överens med spridningen av de indoeuropeiska språken av idag. Det ligger tillräckligt nära för att kunna vara det område där jag tänker mej ett bronsålderssamhälle som genom handel förde indoeuropeiska språkinfluenser med sej. 

Den hästdragna stridsvagnens tidigaste förekomst och spridning. Bild från Wikipedia.

Det är inte nödvändigtvis så att det var de indoeuropeisktalande folken som skapade stridsvagnen. Det kan ha varit andra, t ex förfäder till turkiska folk eller andra, som skapat denna vagn, men det ligger nära till hands att anta att de indoeuropeisktalande folken åtminstone hade stor del i dess tillblivelse, framför allt som det i de turkiska folkens språk inte finns samma stöd för jordbruk som i de indoeuropeiska språken. De turkiska folken var hästskötande nomader fortfarande när de stiger in i historiens ljus, och hade ganska lite med organiserat jordbruk att göra, utöver småskaligt odlande av sånt som lätt kunde fraktas. De hade heller inte samma behov av en vagn som de indoeuropeisktalande folken.

Stridsvagnen, dragen av hästar, hade viss militär betydelse men då oftast genom att hövdingen stod i den i strid eller då han skulle tala till folket. Det var först med hettiterna och egyptierna på 1500-talet före vår tideräkning som de aktivt började användas aktivt i strid. Som synes kom stridsvagnen rätt tidigt till Norden. Den finns avbildad på insidan av Kiviksgraven, som är från tiden, mellan 1700-1100 fvt. 

Man ser på bilden ovan att det är främst handelsvägar som har använts vid spridandet av vagnen runtom i världen. Dessa handelsvägar gick dessutom i floddalar, längs med havskusterna och runtom de stora sjöarna, precis som idag. Av de arkeologiska spåren att döma är handelsvägarna riktigt gamla, ända tillbaka till de första jordbrukarnas tid och bortom deras tid till och med. Man ser också på bilden att Kaukasus inte är med i resonemanget. En stridsvagn kan inte manövreras så lätt i kuperad terräng och eventuell handel där en sån här vagn förekommit i området har således förekommit längs kusterna kring Svarta havet eller Kaspiska havet.

Jag skulle i avslutande vilja säga att jag tror att föregångare till de indoeuropeiska språken talats ganska länge i Europa och västra Asien, kanske så länge det funnits människor i den här trakten. De människor som enligt DNA-forskningen kom till Europa från Mellanöstern för kanske 15,000 år sen var enligt mitt sätt att se förlöparna till de som senare skulle föra de indoeuropeiska språken till Europa. Därför blev nog transitionen från ett språk till ett annat inte så stor.

Tack för mej för den här gången. Hoppas jag inte blev för långrandig. Väl mött en annan gång, i samma eller annat ämne.



"De rör sej som elefanter där uppe!"

13 (repris)

Så här skrev jag 13 september 2013:

Sen många hundra år tillbaka har talet 13 varit ett tecken på otur i stora delar av Europa. Framför allt är det väl det faktum att en bland vanligt folk populär rörelse, Tempelherreorden, slogs i spillror fredagen den 13 oktober 1307 då Filip IV av Frankrike såg till att göra sej av med alla sina skulder genom att genomföra en landsomfattande räd mot tempelriddarnas slott runtom i landet. Det finns fler exempel på händelser genom historien som utspelat sej detta datum, men just den här räden är det jag kommer ihåg mest.

Genom tiderna har filmer, böcker, låtar och tidningsartiklar om fredagen den trettonde skapats med blandat resultat. Mycket blandat resultat. Därför är det humoristiskt att se vilka slumpens skördar kan bli på en sån här dag. Humorn är vår bästa väg bort från skrockens värld. Dessutom, 13 är bara en siffra som alla andra. Talmystik och andra knasiga sammanträffanden är sånt vi ska förpassa till sagornas värld. Sånt vi skrämmer barnen med innan de somnar. Men för rationella individer är detta inget att bry sej om, annat än som kuriosa.


Till sist, varför inte hjälpa Barack Obama starta tredje världskriget?

Så här skrev jag fredagen den 13 maj 2011:


Natten till fredagen den 13:e oktober 1307 öppnade ett antal betrodda runtom i Frankrike de kuvert de fått av kung Filip IV en månad tidigare. I brevet de alla hade fått fanns instruktioner hur man skulle gå till väga för att få stopp på Tempelorden, den riddarorden som tidigare hade hållit Det heliga landet för kristenhetens räkning men som efter stora problem att utföra denna uppgift dragit sej tillbaka och från mitten av 1200-talet mer hållit på med pengar. Och det var just pengar som var orsaken till att man nu den här morgonen gick till fullskaligt militärt anfall mot tempelriddarna. Filip IV var skyldig Tempelorden pengar, MYCKET pengar. För att slippa behöva betala såg han till att gå till anfall och när razzian var över kunde man fabricera en mängd hädelseanklagelser, framför allt mot Tempelordens stormästare Jacques de Molay, som kungen specifikt ogillade rent personligen. Sju år efter razzian brändes de Molay på bål. Stormästaren förbannade kungen från bålet och sade att denne skulle få stå till svars inför gud inom ett år. Mycket riktigt, kungen dog inom ett år.

Datumet fredagen den 13:e satte sej i huvudet på folk och genom seklerna blev sen detta så småningom kopplat till talet 13 som redan långt innan razzian sågs som oturstalet nummer ett. Från och med 1800-talet är det belagt att fredagen den 13:e är otursdagen närhelst den förekommer.

Idag har undertecknad drabbats av detta, på sätt och vis. Först började Blogger, som jag har min blogg hos, krångla så gårdagens inlägg försvann. Vi får se om det återkommer. Som om inte det räckte fick jag inte tag i den mat jag ville ha för det norpades mitt framför ögonen på mej.

Jag tror förstås inte på sånt skrock utan det är en ren slump att sånt händer just idag. Det man kan undra är varför sånt skrock uppkommit från början. Har det med hjärnans önskan att bilda mönster ur kaos? Skulle vara intressant att få veta om så är fallet.


---------------
Förutom att det är kul att se vad jag skrivit så är det intressant att se hur beroende av tal vi fortfarande är. Jag tror inte vi kommer ifrån det, hur välutvecklade vi än blir. I vilket fall, ha en trevlig fredag!







"I'd rather take a stand
than get shot in the back "

Historiehörnan: Svastikans tidigaste historia

Svastikan, hakkorset, är en gammal symbol för tur, lycka, livet, solens gång på himlen. Nazisternas förvrängning av denna symbol tänker jag lämna därhän. För övrigt anser jag att ett förbud mot svastikans användande bara gör att den än mer cementeras som ondskans symbol. Vi borde ta tillbaka den och använda den på rätt sätt, som man gör i Indien. Men det är inte i Indien vi har de äldsta spåren, även om det är här de allra flesta tidiga spåren finns. Indusdalen under tidig bronsålder är full av svastikor och får man tro dagens användning av symbolen så var den en lyckosymbol redan då.

Men ännu tidigare finns svastikan bland folk i sydöstra Europa, för ca 7-8000 år sen i den så kallade Vinčakulturen som bebodde ett område som motsvarar delar av dagens Rumänien, Serbien, Makedonien, Bulgarien och Bosnien. Den ingår i vad man skulle kunna kalla en protoskrift, alltså tidiga försök att återge tal på pränt.

Bild från Wikipedias artikel om Vinčakulturens protoskrift.

Jag skriver detta kortfattade inlägg eftersom nån tok sprejat en svastika på Dror Feilers hemmadörr. Svastikan får inte fortsätta vara ondskans symbol. Vi måste ta tillbaka alla dessa tecken som felaktigt använts av alla elaka människor världen över. Svastikan är en lyckosymbol, ett tecken på godhet. Låt oss hoppas på att så sker nån gång i framtiden. Men låt oss för den delen inte glömma bort hemskheterna som utfördes med denna symbol på en fana.



"Got it in me, I've got it in me,
Ain't gonna quit until it all comes out.
Gonna do it, ain't nothin' to it
Just shake my hips, throw my head back and shout...
Been a long education
But my homework is done"

Historiehörnan: Repris om Skandinavien och hunnerna

För snart tre år sen skrev jag detta inlägg om hunnerna. Det är ett inlägg jag gillar, även om det är aningen långt. Precis som jag skrev i ingressen då kan du ta dej nåt att äta medan du läser detta. Jag spekulerar högt och lågt i detta inlägg så ta det jag skriver med en stor nypa salt. Jag har nu putsat lite på texten här och där så den inte verkar så hitåt och ditåt som den förefaller mej nu så här efteråt.

 

Det här är ett långt inlägg och det rubriken egentligen handlar om kommer inte förrän en bra bit in. Ta gärna nåt att äta eller så medan du skummar igenom det jag har att förmedla. Det rör sej om en bok den danska arkeologen Lotte Hedeager skrev för några år sen om Skandinavien och hunnerna. Den har fått mej att fundera och nu efter snart tre år har jag gjort om den text jag hafsade ihop till ett inlägg här på bloggen.

Hunnerna beskrivs i samtida skrifter som ett ryttarfolk som kom från öster med erövring i sikte. De dyker upp i historien nästan från ingenstans ca år 370 då de skrämmer ostrogoterna på flykt västerut. Dessa allierar sej snart med hunnerna då de inser att det är bättre att följa dom än att fly undan dom. Snart har hela östra Europa fallit för dessa folks härjningar. De plundrar sej fram genom Europa och når ända till Gallien och norra Italien där Romarrikets huvudstad Ravenna utryms av säkerhetsskäl år 451. Endast romarna, visigoterna och frankerna står emot dom och år 453 dör deras mest kände kung, Attila, efter en natt av mycket drickande och osunt ätande. Efter det faller hela hunnerriket samman nästan på ett år, nåja, några decennier hinner gå innan hunnerna helt försvinner ur historien. Men där börjar ett stort mysterium, ett mysterium inte många forskare har brytt sej om att ta tag i: var tog de vägen?

Ett lika stort mysterium kan sägas vara vilka de var och var de kom ifrån. Vilka var egentligen hunnerna och vad kan deras namn ha betytt? Av beskrivningen av deras utseende att döma är det svårt att placera in hunnerna i det europeiska mönstret. En koppling har gjorts mellan mongoler och vissa indoeuropeiska nomadfolk som kan ha slagit sej samman på de asiatiska stäpperna för att sen dra västerut, på vinst och förlust. Men Attila är faktiskt ett gotiskt namn, ett smeknamn som betyder lillefar, bildat på goternas ord för pappa, atta. Det område hunnerna gjorde till sin bas i Europa, dagens Ungern, har en säregen genetisk historia. 

Många ungrare anser sej vara ättlingar till hunnerna, framför allt eftersom de tycker sej likna hunnerna i mångt och mycket, t ex det faktum att ungrarna kom ridande österifrån och slog sej ner i den tidens Pannonien. Det släktskap som genetiskt åsyftas är haplogruppenQ (nu talar vi om Y-kromosom-DNA vilket ärvs från fader till son), en haplogrupp associerad med turkiska och altaiska folk men även med många av ursprungsfolken i Amerika. Den uppstod för ca 20 000 år sen i Sibirien och ca 3-5 % av kineserna är ättlingar till dessa folk. Ca 3% av alla svenskar och norrmän har sitt släktskap därifrån också. Dessutom är endast 5 % av dagens ungrare ättlingar till samma folk som idag kallas mongoler, enligt samma genforskning.

Nu kallar sej visserligen ungrarna själva för magyarer men dessa magyarer är språkligt sett ett uraliskt (uralisk är ett annat ord för finsk-ugrisk) folk som kom till Europa på 700- & 800-talen från öster och tog över området på samma vis som alla andra erövrande folk gjort: de kom med vapen i hand, tog över landet och gjorde det till sitt. Det erövrade folket tog över erövrarnas språk men behöll i övrigt sina traditioner och seder. Ordet ungrare kan med visst stöd av historien härledas tillbaka till ordet hunner, men det beror på att namnet hunner levde kvar i området långt efter att hunnerna själva försvunnit in i den övriga befolkningen. 

Samtidigt som hunnerna drog fram över Europa på 400-talet finns det tecken på att folk med liknande namn drog fram över stora delar av södra Asien. I den tidens sassanidiska Persien finns en beskrivning av ett folk som red in och försökte störa samhället men blev bortjagat. Från Indien rapporteras det om ett folk, Huna, som drog in och med tiden blev assimilerade av det indiska samhället.

Huruvida dessa folk har direkt med "våra" hunner att göra eller ej går inte att avgöra. Det genetiska materialet talar visserligen om för oss att det finns en koppling mellan turkiska folks genom och folk runtom i såväl Indien som Ungern. Dock kan detta vara ett resultat av senare tiders turkiska vandringar. Vi får faktiskt betänka att det mest kända turkiska folket genom tiderna, mongolerna, ju spred sej över stora delar av Asien och att de var på vippen att erövra Europa på 1200-talet när deras khan dog och som seden då bjöd var man tvungen att föra hans döda kropp hem till Mongoliet för hans sista vila i bergen där. Samma haplogrupp, Q, finns mest hos dessa mongoler liksom hos andra turkar och den haplogruppen kommer ju från det inre av Asien.

Jag skulle tro att man genom beskrivningen av hunnerna som ett ridande folk som kom från öster har stirrat sej blinda på kopplingen med mongolerna och andra turkiska folk. Framför allt är det kopplingen till det folk kineserna kallade Xiongnu(gammalt kinesiskt uttal: hunnu) som spökar här. Visst finns ett starkt drag av turkiskhet i dessa folk, det bevisar de få gravar som identifierats som hunniska, men deras språkvisar mer drag av indoeuropeiskt ursprung liksom de flesta av hunnernas namn. Dessutom är de flesta forskare idag överens om att hunnerna var ett konglomerat av många olika folk på samma sätt som goterna i Europa verkar ha varit. En löslig sammansättning av folk från olika håll med ett enda gemensamt; kulturen och därmed också språket och religionen. Därför är det så svårt att hitta hunnerna i såväl genforskningen som senare tiders krönikor. Hunner var ett samlingsnamn, som om det vore ett företag, ett företag med våld och erövring på agendan.

Man kan alltså säga att hunnerna var ett samlingsnamn på en massa folk som gled samman för att det gynnade deras respektive intressen att göra det. Förmodligen var det nog så att folken i Asien som kineserna kallade Xiongnu verkligen var befryndade med hunnerna på ett eller annat vis. Dock behövde de inte vara av samma ursprung, de bara kallade sej samma sak för att de påverkades av varandra eftersom de från början kan ha tillhört samma konglomerat av folk. Men vi ska vara försiktiga med användandet av ordet hunner eftersom det efter deras plötsliga uppdykande vid floden Don år 370 eller 371 kom att användas om alla folk från det allra östligaste Europa som kom instormande från Asien.

Det finns en del saker som faktiskt pekar på att den uraliska teorin kan vara riktig. Den vanligaste haplogruppen på Y-DNA-sidan bland ungrare är R1a, en grupp som är associerad med indoeuropeiska folk från Östeuropa och den gruppen har sitt ursprung i Asien, nära Kaukasus för ca 18 500 år sen. R1a är tillsammans med R1b, som helt dominerar Västeuropa, den absolut största haplogruppen i Europa. Nästan samtliga av de en miljard människor som bor i Europa har sitt ursprung i någon av dessa grupper. Undantag finns men vi bortser från dom just nu. Ungrarna är alltså resultatet av ett språkbyte, de uraliska språkbärarna lyckades i sitt uppsåt. Men när bytte då magyarerna språk? De måste ha varit nån form av slaver som kommit i kontakt med ett finsk-ugriskt språkområde nära Uralbergen och blivit så influerade av detta att de helt bytte språk och sen när de drog fram genom Europa följde detta nya språk med dom.

Så vi har inget stöd för ett turkiskt ursprung bland Y-DNA i Ungern eller någon annanstans. Q är lika vanligt, eller ovanligt, bland mongoler som bland svenskar, procentuellt sett. Haplogrupp C tycks annars vara den mest förekommande bland mongoler och andra turkiska folk. C är en av de allra äldsta Y-DNA-grupperna vi känner till. Den uppstod i södra Asien för ca 60 000 år sen och spreds sen längs Asiens sydkust över till den indonesiska övärlden och Australien medan en avknoppning fortsatte norrut och till slut nådde över Berings sund till Amerika för ca 15 000 år sen. Det är framför allt C3 som är mongolernas gren av denna grupp och det är från och med Djingis Khans tid på 1200-talet som den gör sej gällande. C3 finns i Norden också, i litet antal. Det är 800 år för sent för att vara av värde för diskussionen om hunnerna. Dessutom är haplogrupp C nästan helt frånvarande från Europa, bara några få grupper av människor i östligaste Europa, förmodligen ett resultat av mongolernas framfart. Ingen av de människor som lagts i gravar i nuvarande Ungern som är från tiden för hunnernas storhetstid, alltså 400-talet, har haplogrupp C. De är i stort sett alla R1a.

Talar vi istället om mitokondrie-DNA (det som ärvs från moder till barn av endera könet) så är haplogruppen H (populärt kallad Helena efter en bok av den brittiske genetikern Bryan Sykes kallad The seven daughters of Eve där Helena-klanen är en av de som befolkar Europa) den vanligaste i Europa. Den är speciellt vanlig i norra och centrala Europa och spred sej över kontinenten för ca 13 000 år sen i olika vågor. Den verkar ha varit associerad med Y-DNA-gruppen R1 och dess avkomlingar R1a och R1b de senaste 5000 åren för den finns överallt där den senare också finns. Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera i. Men förmodligen är det samma sorts folk som ligger bakom både Y-DNA och X-DNA under istiden, och som långt senare spritt sej över Europa och västra Asien.

Så här långt i mitt inlägg är det då dags att försöka reda ut vart hunnerna tog vägen. Här kommer då äntligen inläggets rubrik in. Det rör sej nämligen om den danska historikern LotteHedeager som hävdar att det vi kallar hunnerska ha grundat de norska, danska och svenska kungahusen, de vi i brist på reella empiriska bevis förpassat till "hittepå-historien". Hon menar att guden Oden är en omskrivning av hur det gick till när hunnerna tog över i Europa. Därmed menar hon samtidigt att hunnerna ska ha erövrat hela Skandinavien också. Det finns ingen anledning att egentligen bestrida detta eftersom det inte finns några historiska källor som säger nåt alls om att Skandinavien skulle ha sluppit undan. Tvärtom finns det en någorlunda samtida beskrivning av hur hunnerna tog allt ända upp till det "isiga havet", vad som nu menas med denna beteckning.

Mot bakgrund av all den DNA-beskrivning jag gett kan man ju undra huruvida det verkligen är främmande genetiskt material som döljer sej i de högreståndsgravar som finns från den här tiden eller om det rör sej om att folket här i Norden precis som resten av européerna tolkat allt österifrån kommande som hunner. Språkforskare och historiker har inte velat ta i ordet och begreppet hunner alls vad gäller Skandinavien. Framför allt de förra verkar livrädda för att ens sätta ordet hunner i samband med de rikligt förekommande orter och andra platser i Norden där varianterna hun-, hunn-, hunne-, huna-, hunna- finns utspridda lite varstans. De pekar istället på ett germanskt folk av sagokaraktär, hunar, som finns beskrivet i diverse sagor. En försiktig fråga vore ju förstås om det inte egentligen ÄR hunnerna som avses i dessa sagor. Vad gäller toponymen Hunneberg i Västergötland handlar det om en beskrivning av bergets resning över den omgivande slätten. I alla fall om man får tro den gängse förklaringen av bergets namn. 

Låt mej nu göra en rejäl avvikning från ämnet. Ni som läser lär bli varse varför ganska snart. Oden beskrivs första gången i skrift på 600-talet, i norra Tyskland där han är känd under namnet Wodan, senare Wotan. Det är en för nordisk religion säregen gud som enligt den danske historikern Saxo ska ha varit en helt vanlig man som kom från turkiskt håll vid tiden efter Kristi födelse och kom upp till Norden där han dog. Efter sin död blev han hyllad som en gud. Den här berättelsen stämmer inte alls överens med den berättelse vi har om Oden. Ni vet den där med en enögd gud som är kung över alla gudarna och som vet allt pga han offrat sitt ena öga i Mimers brunn. Ändå är det här nåt som hänger samman. Även arkeologin talar för ett sent intåg på den nordiska scenen för Oden.

En enögd figur förekommer på små guldbilder, brakteater, från bland annat Uppåkra söder om Lund, liksom i andra såna bilder. Är detta Oden? Oden sägs ha levt i Valhall, en byggnad med femhundrafyrtio dörrar, varje dörr så bred att åttahundra man kan passera in i bredd. Det låter som en högst verklig plats, om än överdriven. Om det inte är så att det rör sej om en riktig plats, ett berg med stora skrevor. Nu börjar jag spekulera som många gjorde i Dag Stålsjös program i början av 1980-talet. Jag började nämligen tänka i dessa banor när jag stötte på namnet Hunneberg. Väldigt långsökt förstås, men det är lätt att göra såna här associationer. Vad har då Oden med turkar och hunner att göra?

Långt innan turkarna övergick till islam, vilket de inte gjorde förrän på 900-talet, var de likt sina släktingar mongolerna animister, dvs de trodde att hela naturen var befolkad av andar som man kunde få kontakt med via så kallade shamaner, dvs de som tog direktkontakt med gudarna och andarna för att få veta vad man skulle göra. Bevisläget för historiskt belagd shamanism i Europa är svagt men just i Norden dyker denna form av gudadyrkan upp samtidigt som bl a Mithras-religionen gör sin entré bland Romarrikets soldater, dvs ca år 100. Ett tag finns det i den tidiga kristendomen också. Denna form av shamanism handlar dock mer om meditation och stilla kontemplation där man resonerar med sej själv för att nå insikt. Att klä ut sej eller falla i trans för att nå en gud verkar inte ha varit något för europén i gemen. 

Men just Odens bruk av vad som kallas sejd, att gå i trans för att nå gudarna och/eller andarna, är nästan unikt i modernare tid i Europa. Än mer intressant blir det när man får veta att bruket av sejd inte ansågs vara manligt eftersom sån mystik stred mot vad som ansågs vara det manliga idealet att vara öppen med sina känslor och sina avsikter. Att tala i tungor och gå i trans var typiskt kvinnligt enligt vikingatidens sätt att se. En manlig gud som då använder trans för att få fram information var främmande och följaktligen omanligt. Man tog till ordet ergi (ursprunget till vårt ord arg) för att beskriva den man som använde sej av shamanism för att dyrka en gud. Ergi kom med tiden att betyda fjantig, bög eller liknande och när formen argr utvecklades i de olika nordiska språken ur fornnordiskans grundform ergi försvann så småningom ergi helt och hållet. Men då hade å andra sidan även bruket av sejd också gjort det, framför allt som kristendomen bannlyst det. Tala i tungor ska man ju inte göra enligt bibeln. 

Shamanism där utövarna går i trans är en tradition som är vanligare österut och tycks ha varit speciellt vanliga bland de sibiriska folken, däribland de uraliska folken, där finnar, ester och samer ingår. Shamanism av den här typen fanns även hos de turkiska folken men var inte så vanligt längre vid tiden för deras konvertering till islam. Hunnerna ska ha utövat shamanism, enligt vissa källor. Här finns indicier för att hunnerna hade ett asiatiskt ursprung och att deras sätt att uppföra sej på var typiskt för det inre av Asien, närmare bestämt Sibirien eller områdena direkt söder om. En kombination av turkiska och uraliska folk kanske? Finns spåren av hunnerna kanske i de DNA-typer som är sällsynta i Europa men väldigt vanliga i området mellan dagens Finland och Mongoliet?

Jag tänker nu gå in lite på Hedeagers hypotes om hunnerna i Norden. Det stod tämligen klart redan innan hon gav ut sin bok att man hade hittat bevis från just denna tiden som binder samman Skandinavien med Asien och östra Europa genom handel, kanske även en viss form av underordning visavi folken på kontinenten. Inte minst halskragarna från Västergötland och Öland, brakteaterna från hela södra Skandinavien, legenderna om folk som kom från öst för att röva och slå ihjäl (folken i öst har legender om folk från väst som gjorde samma sak hos dom, t ex Rus som till slut grundade ett rike i Kiev som på sikt ledde fram till dagens Ukraina och Ryssland) samt intressanta symboler på stenhällar och prydnadsföremål i metall tyder på detta. Dessutom finns det i Skandinavien DNA-spår som tyder på östliga influenser under perioden 300-1000, den period i Europas historia som omfattar folkvandringstiden och vikingatiden. Det är åtminstone indicier även om empiriska bevis saknas. Ett definitivt kanske, skulle man kunna säga.

Svensk DNA-sammansättning är som följer: För Y-kromosom-DNA gäller det att Haplogrupp I, i det här fallet I1d1, är vanligast med 40 % av den uppmätta befolkningen, följt av R1a1a och R1b1a2a1a1 med långt över 20 % var. N1c1 är fyra med ca 5 % (vanlig i Mälardalen och norrut längs kusten). Resten är uppdelat på J och E samt Q, som jag tidigare nämnt. För mitokondrie-DNA gäller det att H i alla dess underformer är vanligast med 25-30 % följt av U med lite mer än 10 %. J, T och K följer efter. Östra Sverige med Mälardalen har mer kopplingar med finskt DNA, vilket gäller för både Y-DNA och mitokondrie-DNA. Västra delen har mer gemensamt med brittiska öarna och övriga Skandinavien. 

Det säger i alla fall mej att det finns fog för att säga att Götalandshypotesen är mer giltig rörande var Svearikets vagga en gång stod än att Mälardalen skulle ha varit vaggan. Med förbehållet att folk rört på sej ganska mycket de senaste tusen åren kan man alltså glömma Uppsala med omnejd som ursprunget för Sveariket. Genetikforskningen har faktiskt visat att folkgrupperna varit ganska statiska generellt sett de senaste 5000 åren. Det är bara vissa grupperingar som varit ute och "svirat och festat om" i genpoolen. Om vi förstås kan tala om ett Svearike. Det finns inga bevis i historien om en föregångare till dagens Sverige förrän på 1000-talet, och då är det just Västsverige som är centrum i riket. På sin höjd kan vi tala om småriken med grandiosa ambitioner för framtiden.

Ska bara inflika lite jag läst om Finland alldeles nyligen. Mitokondrie-DNA visar att de flesta finländare därigenom är ättlingar till U5, en grupp människor som funnits i Europa i minst 25 000 år. Finländare är i detta avseendet närmast de allra första människorna som nådde Europa från Mellanöstern när de lämnat Afrika bakom sej. Y-DNA däremot är en annan femma. Här finns ett sammelsurium av haplogrupper, t ex N1c, en grupp från Centralasien, R1a och R1b samt I, en haplogrupp som finns från Balkan i söder, via Tyskland och Skandinavien - och Finland. Det är just N1c och den ålderdomliga förekomsten av U5 som gör att Finland sticker ut. N1c är den vanligaste i Finland och den finns som syns ovan även i Sverige, men också i Norge och Ryssland, dock i mindre mängder procentuellt sett än i Sverige.

Det ska tilläggas att DNA-profilerna inte direkt talar om hur länge olika människor har bott i ett visst område, men en jämförelse med benrester har gjorts och den stämmer ganska väl överens med nutidens utbredning. Det får konsekvenser för tolkningen av Uppsala med omnejd som Svearikets ursprung.

Generellt sett bor N1c-befolkningen (Y-DNA) i södra och östra Finland och I bredvid R1a och R1b i västra Finland. De tre senare tål mjölk bättre. Det är speciellt laktostoleransen i Norden som lett forskarna till just kopplingen mellan R1a, R1b samt I och den inom språkvetenskapen kallade indoeuropeiska invandringen. R1-grupperna började röra på sej västerut för ca 9000 år sen, ungefär samtidigt som jordbruks- och herdesamhällena uppstod på allvar i Asien. Vissa av R1-grupperna fanns förstås redan i Europa men det var först med dessa två, a och b, som Europa började "invaderas". 

Jag har funderat lite kring Lotte Hedeagers hypotes, det kan inte ses som en teori vetenskapligt sett och kommer förmodligen aldrig heller kunna ses som det heller, om att hunnerna skulle ha skapat de nordiska kungahusen. Tanken är intressant, riktigt spännande faktiskt, men det finns vissa problem med den tanken. Det är förstås fastslaget genom arkeologiska utgrävningar att det åtminstone fanns ett ganska starkt drag av influenser från öster, det vi idag skulle kalla det inre av Asien, i Skandinavien under den period som hunnerna dominerar i Europa, alltså åren 370-453. Det är under den här tiden som den ätt som vi idag kallar Ynglingaätten kommer till makten i den del av Skandinavien vi idag dristar kalla Sverige. Här kommer jag osökt att tänka på skyterna. Kanske är det inte så fel att man kallade Norden för Scythia på latin innan man började lära känna området närmare? Men varför blanda in skyterna mitt i alltihop?

Skyterna är liksom hunnerna ett samlingsbegrepp för ett stort antal folk från Asien som drog fram över stäpperna norr om Kaukasus och väster om Aralsjön och Kaspiska havet. Skillnaden är att skyterna var ett indoeuropeiskt folk närmast exklusivt till språk och kultur och här har vi klara ättlingar bland nu levande människor. Ett av dessa folk kallar sej ossetier och lever idag strax norr om Kaukasus. Deras språk och kulturella yttringar påminner ganska starkt om de inskriptioner vi känner till från skytiskt område. Vad vi vet är att skyterna till största delen var folk från det så kallade indo-ariska området, dvs dagens Iran, Afghanistan och Tadzjikistan. Skyterna var halvnomader och rörde sej över ett ganska stort område som sträckte sej ända från dagens Rumänien i väst till Kina i öst samt ända upp till våra breddgrader i nordlig riktning. Skyternas storhetstid var för ca 2500 år sen och deras ände kom inte förrän slaverna framträder på den historiska scenen på 500-talet efter vår tideräknings början, tusen år efter storhetstiden.

Guldföremål, keramik och många andra artefakter har hittats i Ukraina och Ryssland, se bilden nedan. Deras teknik för att göra dessa objekt är svår att efterlikna idag eftersom vi inte vet exakt hur de gjorde. De red också och kunde därför dominera ett ganska stort område på ganska kort tid.

Eftersom skyterna var så dominerande i sitt område är det kanske inte så konstigt om andra folk såg allt norr om dom som varande skyter också. Vill man vara fördomsfull mot greker och romare så kan man säga att de inte var speciellt noga med källkritiken rörande andra folk. Men detsamma kan sägas om de keltiska folken också. De kallade ju folk på andra sidan Rhen för germanos, vilket på galliska betyder störande grannar, åtminstone tyder en viss tolkning på detta. Andra kopplingar verkar tyda på ett missförståndav ett uttal av ett annat ord. Tyvärr är det grekers och romares texter som är de enda som överlevt till våra dagar så vi har bara dessa väldigt partiska rapporter att röra oss med.

Vad har då skyterna med hunnerna att göra? Ganska mycket faktiskt. De rörde sej inom samma område och tycks ha gett upphov till samma sorts begrepp för folk som egentligen inte visste vad de talade om. Alla folk från öster kallades för 2000 år sen för skyter och under Attilas tid vid makten hos hunnerna kallades alla som kom från öster för hunner. Det är därför vi vet så lite om vad de egentligen kallade sej individuellt. Samma sak sker i vår tid när vi blandar ihop Mauritius (utanför södra Afrikas ostkust) och Mauretanien (Västafrika) samt när amerikaner blandar ihop oss svenskar med schweizare. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt om varandra och då uppstår missförstånd och felaktiga uppfattningar. Förmodligen ligger okunskap och många misstag som följer på detta bakom många krig genom historien. Märk väl att man i södra Europa trodde att huvudlösa enfotingar sprang omkring här i Norden förr, av någon anledning trodde folken i Kina och Indien samma sak om oss européer.

När hunnerna drog fram över Östeuropas stäpper var skyterna redan besegrade sen länge och på väg att assimileras av goterna, slaviska och iranska (alltså med skyterna besläktade) folk. Frågan är nu som i förra inlägget huruvida Nordens folk stod under alla dessa folks inflytande. Vi har inga reella bevis för att vare sej skyter eller hunner var här uppe. Vi har bara vaga indicier som pekar på att Nordens folk åtminstone stod under nån form av influenser från folken på stäpperna i form av smycken, vapen och annat. Handel eller legoknektar i skyternas/hunnernas arméer kan lika gärna vara lika gällande. Vi får ju inte glömma bort att keltiska folk dominerade i Västeuropa fram till romarnas framträdande på scenen. Romarna utövade också dom en lockelse på folken i Norden. Så man kan lugnt säga att folken i Skandinavien stod under inflytande från många håll ända fram till vi själva träder fram i historiens ljus och även efter det fortsätter influenserna utifrån. Konstantinopel, Smyrna och andra städer i Östrom hade en enorm dragningskraft på nordborna. Dessutom lockade araberna i ett senare skede folk att resa ända ner till kalifaten i Damaskus, Bagdad och Kairo.

Frågan gäller dock huruvida hunnerna skapade de första nordiska kungahusen vi idag förpassat till sagohistorien i brist på bevis för deras absoluta existens. Det vi vet om hunnerna är att de inte hade kungar utan styrdes av ett råd av höga frälse som leddes av en ledare kallad gam, ett turkiskt ord som visst ska betyda just ledare. Det vi också vet om de sagokungar som styrde i Norden är att de verkade ha haft en mer religiös betydelse snarare än att vara den sortens enväldiga kungar vi känner från medeltiden och senare tider. Dessa 400-talets kungar var mer som ett sorts präster med en ceremoniell funktion. De samlade folket i böner, diverse riter och stod i centrum när nåt speciellt hände. Den egentliga makten fanns hos råden och lagmännen. Alla beskrivningar i sagorna, alla rapporter som kommer från folken omkring, all arkeologisk information tyder på att alla riken som fanns i Norden vid den här tiden var rätt små och de som styrde dom verkade i stort sett vara som maffiabossar är idag. Å andra sidan är detta typiskt för inte bara folk från det inre av Asien, utan även för alla indoeuropeiska folk.

Kungen var den samlande galjonsfiguren och han valdes av tinget för att vara just en galjonsfigur så att de själva kunde styra och ställa. Så när det står sveakung betyder det inte att han var kung över svearna, han var enbart deras ceremoniella ledare. Sagorna berättar förstås om vissa av dessa kungar som försökte revoltera och skaffa sej egen makt. Ett sådant exempel är Ingjald Illråde som brände inne sina kungliga kolleger och en del stormän för att sen försöka ta makten för egen del, bara för att bli infångad och avrättad för sitt tilltag. Detta ska enligt försöken till kronologisk överföring från sagans text till någorlunda historisk kontext ha skett på 600-talet, en tid som enligt arkeologin är en väldigt tumultartad tid med många småriken som verkar gå under i olika stridigheter. Det är vid den här tiden som langobarderna, ett germanskt folk, intar norra Italien och gör processen kort med Östroms styre där. Samtidigt växer frankerna fram som en maktfaktor på allvar vid samma tid och inom ett sekel har deras arbete fått sin belöning då Frankerriket blir Europas största och rikaste kungadöme. Dessa nämnda enbart för att ge en viss historisk bakgrund.

Egentligen är det från och med andra halvan av 600-talet som vi borde tala om Vikingatiden eftersom det är då som de stora skeppen far till England på allvar. I Sverige talar man väldigt klumpigt och intetsägande om den här tiden som Vendeltiden efter en gravplats i Vendel, Uppland, där fina gravgåvor från 600-talet grävdes fram för ca 100 år sen. Jag säger klumpigt och intetsägande eftersom man egentligen inte bör uppkalla en tidsperiod enbart på grundval av en enda fyndort. Det finns så många nästan likadana gravar från samma tid runtom i hela Norden som gör att ett annat namn borde kunna användas. För övrigt kan påpekas att många gravar från södra Uppland och Västmanland vid den här tiden uppvisar ett starkt matrilinjärt, för att inte säga matriarkaliskt, drag. Det talas också om ett Kvinnoland bland nordborna vid den här tiden. N1c, den mitokondrie-DNA-haplogrupp jag talade om senast och som är vanlig bland finländare i östra Finland, är vanlig bland de begravda liksom den är det bland befolkningen i samma landsdel idag. Mer om detta en annan gång, eventuellt.

Ett antal av dessa riken växte sej stora på andras bekostnad och det är frukten av dessa riken som vi ser idag, även om vi grälar om hur det egentligen gick till. Arkeologin ger oss en bild men den är endimensionell då den inte visar några personer eller händelser direkt vilket gör frånvaron av historiska dokument från våra breddgrader än mer besvärande. Utifrån kommande rapporter, dvs Rom och Konstantinopel, ger oss bara två dimensioner totalt och en ganska partisk bild. Partisk därför att de som skriver oftast ser Norden som ett varningsexempel inför sina egna.

Vad har vi lärt oss? Jo, att bilden av ett Norden styrt av hunner är svår att få fram. Däremot kan man tänka sej att de folk som ingick i hunnernas arméer kan ha lösgjort sej vid olika tillfällen och gjort sej till ledare över stora delar av den skandinaviska halvön. De kan t o m ha varit från Skandinavien från början men dragit som legosoldater för att sen komma tillbaka och då uppfattats som hunner, för inte tror jag att man var ovetande om vad som försiggick på kontinenten. Dock sipprade informationen in och allt som kom utifrån var antingen romare, galler eller hunner vid den här tiden för folken i Norden. Därav de många ortnamnen med hun- och huna-. Hur det är med Hunneberg låter jag vara så länge. Det finns en etymologisk koppling till ett indoeuropeiskt ord som betyder höjd, förhöjning här så det behöver inte ha med hunnerna att göra. Fast, vi vet ju inte vad ordet hunner egentligen betyder!

"It's not the kind of evidence we need"

 

Svensk historieforskning - lajv eller larv?

Jag har denna helgen sett om en del TV-program om svensk historie- och arkeologiforskning jag såg i min barndom på 1980-talet. Framför allt var det Dag Stålsjös program och så Vetenskapens värld där Björn Ambrosiani fick komma till tals om sitt älsklingsprojekt, utgrävningarna på Björkö i Mälaren. Sen har jag läst lite om vad som hände efter dessa program på nätet, och då framträder en bild av en forskarkår som verkar har tagits över av hipsters och lajvare. Borta är alla utställningar som visar på nån form av respekt för materialet. Man försöker göra skådespel av historien, utan att ha undersökt materialet ordentligt först.

Tro nu inte att jag är emot rekonstruktioner av möjliga scenarier rörande det material som finns. Tvärtom är jag för att medeltidsmarknader och liknande finns. Det är om man gör de traditionella museerna till skådeplats för såna här påhitt som jag skulle ogilla om det skulle ske. Nu tror jag inte att alla museer kommer att göra så här, i alla fall hoppas jag att det inte blir så. Låt de funna objekten tala för sej själva så kan man ha skådespel på annat håll. Man kan möjligen ha nån form av skådespel i anslutning till utgrävningar, men på säkert avstånd från arkeologerna så de inte störs i sitt arbete.

Detta för mej in på diskussionen om var Ansgars Birka låg. Var kan det ha legat? Inte låg det i Mälaren i alla fall. Inte heller låg han bakom kristnandet av Sverige heller. Jag får ofta för mej att allt detta var ett påhitt från Ansgars sida, att han slagit i sin lärjunge och efterträdare Rimbert en rövarhistoria för att stå i bättre dager. Hade det inte varit för de geografiska beskrivningarna som Rimberts krönika är beströdd med hade det varit lätt att avfärda historien som en påhittad skröna.

Nu har vi alltså gått från lajv till larv i och med att jag beträder det område som har varit en väldigt svår fråga att lösa ända sen svensk historieskrivning började på allvar för ca 500 år sen med Olaus Magnus. Ni vet han som var i kung Göstas tjänst och glorifierade uppkomlingens historia så till den milda grad att varenda barn som "vet" nåt om svensk historia tror att Vasaponken skidade till Mora och vann före dansken.

Larvet består i att varje förespråkare för respektive plats dit Ansgar kan ha tänkts komma till inte kan tänka sej att den andra platsen är lika tänkbar som den man själv förespråkar. Nu får jag nog vara lite tydligare, jag misstänker att den som läser detta inte alltid kan lika mycket om debatten kring svensk tidig historia, så här följer nu en så kortfattad sammanfattning som bara är möjlig av det vi vet om Ansgar och hans besök i Birka för ganska så precis 1185 år sen, alltså 829. Here goes:

1. Ansgar får en förfrågan från en kung Björn, som säger att han är kung över svearna, att han är villig att låta kristna missionärer från Hamburg verka i sin huvudstad, en stad som ligger mitt emot Jomsborg (som ligger rakt söderut från Birka enligt sagesmännen), med Kurland rakt österut.

2. Han anländer dit efter stora problem med pirater på Östersjön (Baltiska havet som det står i texten) men finner att stadens invånare inte är så intresserade av att bli kristna. De vill hellre hålla fast vid sina invanda traditioner.

3. Ansgar lyckas ändå skapa en församling, som han sen lämnar. Han lovar att återkomma efter en tid, men det dröjer trettio år innan han återkommer. Då finner han att församlingen har upphört och dess medlemmar återgått till de gamla traditionerna. Han återvänder då till sitt kära Hamburg och berättar för Rimbert vad han varit med om i sitt liv, bland annat detta.

Här skulle allt kunna vara slut, om det inte vore för Adam av Bremen, en krönikör verksam i just Bremen i slutet av 1000-talet. Han får nys om Rimberts krönika och börjar luska i vad som hände 200 år innan. Det är Adam som kommer med mer ingående information om Birka. I Rimberts krönika sades det att Birka låg på nordsidan av en stor ö, i en vik, med fastlandet i väster, på ett avstånd som med dagens mått motsvarar 18 kilometer. Vattnet mellan ön och fastlandet är skyddat från intrång genom fördämningar i form av stenar och pålar som går i en rak linje, med en öppning tillräckligt stor för skepp att komma igenom, från fastlandet till ön, precis där staden ligger.

Enligt Adam ska Birka ligga mitt i Göternas rike, i Sweonia som han skriver. Göterna (gautorum skriver Adam) ska alltså vara folket i Sweonia men de kallas också svenskar (sweoni), vilket är förvirrande för oss som fått lära oss att svear och götar var olika folk. Vad ska man tro?

Nu ska det påpekas ett antal saker som alla bör veta innan de som läser detta börjar placera ut Birka i verkligheten.

1) Birka är inte namnet på en stad. Det är en beteckning för en handelsplats och ordet hör ihop med björken, i och med att man använde näver att skriva på. Med tiden kom dessa platser att få namn som Bjärka och Björka, förmodligen för att man glömt bort det ursprungliga namnet på handelsplatsen. Just detta fick de tyska skrivarna om bakfoten när de skrev om Birka. De trodde nämligen att Birka var namnet på staden. Men det är väl som vi säger idag, att vi ska ner på stan. Så sa väl folk då också om platsen de bodde på. Det hade blivit så invant att de inte tänkte på att andra inte kände till handelsplatsens riktiga namn.

2) Det finns bortåt ett tjugotal Birkanamn i Norden. Dessutom finns motsvarande ord för handel i de slaviska språken, bildat på deras ord för björk, vilket är besläktat med vårt ord björk. Det är belagt att man använde näver för att skriva ner transaktioner på och sen förvarade dessa dokument i lådor, askar. Jag kan tänka mej att runorna kom till för att snabbt och enkelt skriva såna här saker. Det har nämligen mer gemensamt med stenografi och liknande hemlighetsalfabet i mina ögon.

3) I närheten av Birka nämner Adam av Bremen att Sictun och Ubsola finns. Att jag skriver originaltextens stavning av platserna beror på att likt Birka finns det hur många Sigtuna och Uppsala som helst i Norden, och framför allt är dessa ofta belägna i närheten av varandra. Många varianter finns, Sätuna, Situna, Sätun respektive Uppsala, Upsala, Medelplana.

4) När Rimbert skrev sin krönika fanns Birka kvar, likaså när Adam skrev, men i marginalerna till Adams krönika finns en uppgift om att Birka ska ha förstörts några decennier efter att Adam skrivit detta på 1080-talet och biskopsstolen som placerats där en gång i tiden nu flyttats till vad som i texten kallas Liunga. Precis intill detta namn finns ett annat namn, Kaupang, och det har fått vissa att tolka det som ett enda ord, Liungakaupang, vilket ska tolkas som Linköping av vissa forskare.

Men faktum är att det är ett tydligt mellanrum mellan Liunga och Kaupang, vilket inte kan vara nåt annat än två orter. En tolkning är att kyrkan tidigare fanns i Kaupang men nu hamnat i Liunga för utrymmet mellan orden Liunga och Kaupang har ett litet tecken som ingen kunnat uttolka. Det kan vara en punkt, det kan vara en förkortning för nåt ord som betyder från, det kan vara nåt helt annat, inklusive en smutsfläck. Men faktum kvarstår: Liunga och Kaupang är två olika orter. Om det var nåt man sällan särskrev förr så var det namn på städer, länder och dylikt, om det inte var betecknande för ägande.

Linköping nämns inte i källorna före år 1153 då Linköpings biskop var värd för ett möte med olika potentater. Någon gång runt 1120 skrivs Florenslistan, vilken är en förteckning över olika platser i de nordiska länderna, där just samma ordning på städerna finns, med samma punkt eller vad det nu är. En intressant sak är att någon gång på 1500-talet får nån fatt på en uppgift att Linköpings stift ska ha hetat Birka stift en gång i tiden. Vad nu detta betyder för Linköping i sammanhanget med Ansgars Birka är oklart, speciellt som det var Ljunga strax norr om dagens Linköping som från början var platsen för biskopsstolen i trakten.

Det är här Köpingsvik på Öland kommer in i bilden. Mycket av det som beskrivs i såväl Rimberts som Adams krönikor stämmer in på området runt Köpingsvik. Här finns avståndet mellan fastlandet och ön på ca 18 km, komplett med pålar och stenar i sundet som hindrar båtar från att komma fram hur som helst. Köpingsvik ligger dessutom på nordsidan i en vik som vetter mot fastlandet. Det bär dessutom spår av att ha förstörts medvetet i början av 1100-talet, vilket stämmer överens med uttalandet att kyrkan rivits och allt flyttats till annan ort.

Så är då Köpingsvik det Birka Ansgar kom till? Vem vet? Det finns som sagt många platser i Norden med ett så kallat birkanamn. Mycket larv har skrivits om Birka genom åren, och de som försvarar platsen längre norrut, i Mälaren, har inte velat acceptera Köpingsvik, trots att det ligger bättre till vad gäller Jomsborg och Kurland.

En sak innan jag avslutar detta långa inlägg, det faktum att folket inte var så intresserat av att bli kristnat av Ansgar kan bero på att de redan var kristna. Det finns nämligen indicier som tyder på att kristendomen kan ha nått Norden mycket tidigare än man trott. Det rör sej nämligen om två olika grenar av kristendom som idag är okända, men som för 1500 år sen var lika starka som katolicismen. Det rör sej dels om arianismen, dels om katharer vars läror gick ut på att alla skulle kunna lära sej läsa och tolka bibeln på eget vis. Man hade inte egna kyrkobyggnader utan hade öppna lundar och små träbyggnader man bad och höll gudstjänster i.

Det intressanta är att Oden och dyrkan av honom sammanfaller i Norden rent arkeologiskt med omnämnandet att de germanska folken gick över till kristendomen på 300-talet efter vår tideräknings början. Mycket av det som sägs om Oden är nämligen rena rama kristendom. Tänk efter, Oden offrade sej för all världens kunskap genom att dö för att sen återuppstå. En av hans söner hette Balder, vars namn betyder herren eller den lysande.  Odens koppling till korpar och vargar är svårare att koppla ihop med kristendomen, men är väl nån lokal grej.

Saken är den att Oden verkar ha varit en riktig person som förkunnade en ny religion och när han dog blev han själv gud i den andra världen som han pratat om. Han ska enligt den danske 1200-talskrönikören Saxo Grammaticus ha kommit från det vi idag kallar Turkiet och spridit sin lära innan han dog på ön Fyn. Nu får vi förstås ta Saxos utsagor med en nypa salt, en rejäl sådan, för han är den ende som påstår detta om Oden. Men tänk om det stämmer, för Turkiet var vid denna tid (300-talet) det mest kristnade området i Europa. Det får ni grunna på nu, ni som orkat läsa ända hit.



"Never get too attached to something that isn't yours"

Krimhalvöns historia

Krim är i nyheterna nu i dagarna med ryssar och ukrainare som håller på och slåss om halvön. Då kan det vara intressant för vem det än är som är historiskt intresserad att få veta lite mer om Krims historia. Låt oss börja från början, som sej bör, med en kort genomgång av den historia Krim har.

Krimhalvön i en tysk karta.

Namnet Krim går tillbaka på staden Qirim, den stad som Gyllene Horden, en mongolisk härskarklass som styrde i Ryssland och andra områden i Östeuropa fram till början av 1500-talet, hade som huvudstad vid Svarta havet. Själva ordet Krim kan vara en benämning på en kulle vid ett fält, på turkiska qir. Grekerna kallade området Tauris efter folket som bebodde halvön då grekerna kom dit på 600-talet före vår tideräkning (fvt).

Krims historia är dock ännu äldre än så. Det finns tecken på att Neandertalare levde här för ca 30,000 år sen. Det krävs förstås mer ingående undersökningar av hela området för att avgöra om så verkligen är fallet. De första som satte sina historiska spår var skyterna I senare tid har vi skyternas efterföljare kimmerier, ett iranskt folk som skyterna körde bort från den ukrainska stäppen. De kom här på Krim att kalla sej taurier.

Utanför dagens Sevastopol finns resterna av en stad från den grekiska tiden. Här utfördes hemska dåd som ännu inte har sina motsvarigheter i nutid. För ca 2300 år sen mördades en familj som sen begravdes vid sitt hus. Grekerna kom dit för 2600 år sen för att expandera sitt territorium. Inte så mycket för att kunna bestämma över andra, utan för att kunna överleva. Kanske de dödade var greker?

Även romarna kom hit och höll en del av halvön under några sekler varunder området kom att kallas Taurica. Rester av deras verksamhet här har hittats vid undersökningar av bl a polska arkeologer. Efter romarna kom bulgarer och khazarer på 600-talet. Khazarerna och bulgarerna var turkiska folk som inledde vägen av invasioner från öst. De senare var blandade med indoeuropeiska folk, främst av skytisk härkomst.

Efter dom tog Östrom, det vi kallar det Bysantinska riket, tillbaka området tills först genovesarna och sen mongolerna tog över. Det var på Krim de första fallen av böldpesten dokumenterades. Mongolerna försökte erövra en stad i nuvarande Ukraina 1346 men staden visade sej vara svårbemästrad. Mongolerna belägrade då staden och skickade in sina döda eller döende fångar in över stadens murar medelst katapulter. Detta är för övrigt ett av de första kända fallen av biologisk krigföring. De överlevande lät man fly så sjukdomen spreds. Sen följde mongolerna efter och försökte ta det som sjukdomen inte kunde ta död på.

Polackerna tog temporärt över innan mongolerna helt tog över, nu med Gyllene Horden. Det bestående arvet efter dom är det folk vi idag kallar kosacker, men även ett annat folk, tatarer, kom att bosätta sej här. De ottomanska turkarna hade en del av Krim från 1400-talets slut till 1700-talets slut. Ryssarna tog över när de ansåg sej stora och starka nog, till slut 1783. Hela Rysslands historia behöver vi inte gå in på. Det räcker med att säga att när Sovjetunionen delades in i olika delar hamnade Krim i Ukraina.

Det är denna situation som är problemet idag. Alla tycker de har rätt till Krim och bara kan marschera in där. Som alltid finns det dumma människor som håller med de som bestämmer utan att tänka för sej själva. Det är dumma människor, såna vars tankeförmåga ligger på ungefär samma nivå som en sten. Fast detta är väl en förolämpning mot stenarna...



"Ja, nu skall vi ut och härja
supa och slåss och svärja
bränna röda stugor, slå små barn
och säga fula ord (fy f-n!).
Med blod skall vi stäppen färga
Nu änteligen lär ja’
kunna dra nå’n praktisk nytta av min hermodskurs i mord."