fredagen den 1:e april 2011

Vår religiösa evolution - del fyra

Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden. Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom tyder på att man velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett område. Gudomarna var ett medel för att nå detta medel.

Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser. Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mindre trovärdig verkar den vara. Alltså är dessa religioner inget mer än en uppiffad version av förfädersdyrkan. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.

I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna passar in i det hela.
Marduk, babyloniernas högste gud. Skaparen av världen genom att döda draken Tiamat. Han kallades av kananéerna för Baal och hade lite andra attribut och en lite annorlunda historia men i stort sett är det samma gud.
Enki, sumerernas visdomsgud. De tidiga babylonierna kallade honom Ea.
Inanna, sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam gudinna. Erotiken var hennes vapen.
 Det är från den här tiden och platsen som den äldsta nedskrivningen av den så kallade syndafloden finns. Vad det än var för en översvämning så måste den ha varit stor eftersom många kulturer talar om den. Men märk väl, det är enbart kustlevande kulturer och de vid låglandområden som talar om en stor översvämning. Inåt land och i bergen finns inga såna berättelser och inte alla vid kusten heller berättar om den. Förmodligen har folkminnet på diverse platser blandat ihop historier bevarade från istidens slut med senare tiders mer lokala översvämningar som frammanat jämförelser.

I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.

Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!

Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen.

I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.

I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.

Sverigedemokrater verkar inte veta hur man ska rösta

Hoppas ingen av piloterna röstade på SD för de är emot att man använder planet i Libyen.

Dagens skämt är förstås ett oavsiktligt sådant. Det handlar om voteringen för att skicka JAS-plan till insatsen i Libyen. Förslaget röstades igenom med förkrossande majoritet, 240 för, 18 emot och fem som avstod. De som avstod var en miljöpartist och fyra vänsterpartister. De som röstade emot var sverigedemokrater. Men en som deltog i diskussionen tryckte aldrig på nån av knapparna. Talande nog var han sverigedemokrat. Han får dagens dumstrut eftersom han tydligen inte visste hur man skulle använda knapparna. Eller så sov han. Det är väldigt vanligt bland politiker har jag förstått. I vilket fall som helst är dumstruten hans.

Klimatfrågan och genusfrågan har en sak gemensamt - det som inte kan bevisas

Jag har följt klimatfrågan sen många år och först förhållit mej frågande till vad som höll på att hända eftersom jag inte förstod konklusionerna som gjordes, senare skeptisk och nu på senare tid realistiskt övertygad om att ena sidan, de som proponerar för AGW-hypotesen, har helt uppåt väggarna fel. Sen några månader tillbaka har jag även börjat följa en annan debatt, genusfrågan, och slås då av samma inställning från ena sidan av frågan, nämligen den att det är fastslaget faktum och att debatten borde blåsas av.

I det ena fallet är det en del av mänskligheten som är en skurk, nämligen den rikare delen av världen. Det andra fallet utgår också från att en del av mänskligheten är en skurk, nämligen det ena könet. Båda dessa sätt har väldigt stora likheter med den fascism som förordades i Italien och Tyskland på 1930-talet. På sikt är den lika skadlig också eftersom den redan förstört förtroendet för många politiker och andra makthavare som köper in sej i endera synen på människor och människan som art. Det är synd att såna här idéer alltid slår klorna i folk som har förmågan att få andra med sej. Det leder alltid till att en missuppfattning om konsensus bildas. De behandlar dissidenter som lägre stående, andra kritiker ska till varje pris tystas eller förlöjligas.

Som påpekas i det här inlägget saknas bevis för att AGW-hypotesen skulle stämma. Det har påpekats många gånger. Vad för bevis för så kallade maktstrukturer bland män som inte släpper in kvinnor finns det då? Ta en titt på företags- och myndighetsstyrelser av idag. Det finns kvinnor där och de verkar då inte förtryckta eller känna sej utestängda av några strukturer. Att det finns så kvinnor i styrelser tror jag själv beror på många olika faktorer men diskriminering och maktstrukturer är inte med där. Det här är inget bevis på "gubbvälde", tvärtom. Det visar bara att Belinda Olsson är en avundsjuk liten människa som tror sej vinna poäng på att göra män generellt till sina motståndare för att kunna få in SINA vänner på posterna. Det kallas megalomani och nepotism, Belinda! Kanske lite hyckleri där också.

Jag vill se en programledare som är bra som ledare för ett program. Belinda är ingen bra programledare för hon avbryter bara de som talar och stressar fram för att hinna med så mycket som möjligt på de ynka 45 minuter hennes program har i tablån. Att det bara är trekvart är inte hennes fel, det är SVTs och de ska de ha ett stort ris för. Dock är hennes stil helt fel. Belinda är över huvud taget helt fel i rutan. Flänger hit och dit och stör och förstör för de som talar. Hon får säga vad hon vill om at "fel" kön dominerar i rutan men jag tror inte de har valts på grund av sitt kön för att de är starka personligheter.

En person som ska leda ska nämligen göra det på sin personlighet, inte sitt kön. Att välja det senare över det förra är som att spänna vagnen för hästen och lägga piskan på marken. Individens jämställdhet framför könets, det är min paroll. Vi ska inte ha någon smygfascism som leder till ännu mer kamratskapsledarskap och mygel.

Populära inlägg