Språkhörnan: Hur de romanska språken kom till (min syn på saken)

Språkhörnan är min lilla hörna för språk, mestadels etymologi, och ibland får jag för mej att fara ut mot vad jag upplever som alldeles för dåligt språkbruk. Det är skillnad på min stavning av pronomen (som delas av många i det här landet!) och användande av uttryck, fraser och enstaka ord som det är uppenbart att de flesta inte förstår innebörden av. Men det ska det inte handla om idag. Idag ska det handla om hur latinet dog ut och det som blev kvar omvandlades till de romanska språken. Min syn på hur det gick till alltså.

Den här gången tänker jag bara konstatera att hoppet mellan det skrivna latinet, dess folkliga variant och framväxandet av de romanska språken är väldigt stort och att då så självsäkert som vissa språkforskare har gjort framställa tanken att många ord är en fortsättning på dessa latinska ord rakt av är lite av en vetenskaplig motsvarighet till det som kallas folketymologi. Jag kallar det forskaretymologi, dess innebörd är önsketänkande. Det ska här skiljas från forskningsetymologi, den legitima delen av ämnet lingvistik.

För den som undrar så blev latinet ett allmänt språk bland många folk i Europa under perioden 100 f v t till ca 600 v t. Många andra språk dog ut eller inlemmades i latinet. När vi nu talar om latin så handlar det inte om det språk vissa klassicister får lära sej i skolan utan om den reella varianten, det folkliga språket. Det som talades till vardags, fullt med slang och fula uttryck. Till detta språk kom så en massa andra språk som talades bland de folk som romarna antingen erövrade eller ingick allianser med. Av detta kunde ofta utvecklas ett sammelsurium av språk som så småningom smälte samman till ett enda.

Saken är den att det folkliga latinet upphörde mer eller mindre i skrift från ca 500-talet när skrivkunnigheten bland vanligt folk minskade. Sen dröjer det till 700- och 800-talen innan det dyker upp ett nytt språk i skrift. Nu kallas det romanz av folken i det som idag kallas Frankrike. Man såg sej alltså ett tag som romare men accepterade aldrig ordet latin som namn på sitt språk, vilket ju är förståeligt. Det var ju inte latin de talade utan ett blandspråk av latin och det språk man hade talat när romarna kom till deras trakter.

Vi kan fortsätta med dagens Frankrike som exempel. Det var långt innan det blev den stat vi idag känner till en löslig union av stater som tillsammans kallades galler av romarna. När Gallien inlemmades i Romarriket talades här ett keltiskt språk, galliska. Det var nära besläktat med latinet och de delade många ord med varandra. Till stora delar har dagens franska ärvt det galliska sättet att uttala ord på, betoningen på sista stavelsen är ett sånt arv, många galliska ord har också överlevt till idag. Vissa franska dialekter är även så lika den gamla galliskan att man kan undra om det verkligen är franska de talar.

Förresten är det vi kallar modern franska egentligen en konstruktion, ett konstgjort språk som utgår från trakterna kring Paris. Endast ca 50 % av befolkningen talar detta naturligt, vilket visserligen är en ökning från ca 20 % för 130 år sen men ändock såpass lite att man förstår byråkraternas nationalistiska försök att kväsa allt annat än franska i deras grundlag. De flesta språk vi får lära oss är konstruktioner av samma slag, ett försök att antingen kväsa det man upplever som folkligt och regionalt eller att se till att alla inom en stat förstår varandra. Svenskan vi talar sinsemellan ute i landet är skapad på samma vis.

Till detta språk kom så latinet. Sen följde diverse germanska språk, framför allt frankiskan som till och med kom att ge det nya språket i Frankerriket, senare Frankrike, sitt namn. Ord från grekiska, olika österländska språk, arabiska och på senare tid även från Amerika har påverkat språket. Allt detta skapade och fortsätter att skapa de romanska språken.

Hoppet mellan det skriftliga (folkliga) latinet på 400-talet och de olika romanska språken på 800-talet är intressant. Det är en period på mellan 400-600 år i vissa fall. I Spanien, Italien och andra territorier dröjde det så lång tid innan man började skriva mer ordnat. Detta pga större oordning bland de styrande på den italienska halvön och att morerna styrde större delar av Spanien och de delar som inte styrdes av dom var i händerna på samma typ av fanatiker och obildade figurer som idag får härja fritt bland muslimer i vissa delar av den värld där islam idag är den rådande religionen. Det fanns helt enkelt inte utrymme för en ordentlig utbildning så fördomar, skrock och dumheter kunde spridas ohämmat, men också en hel del folklig kunskap som senare generationer har haft nytta av.

En viktig del i utvecklingen av de romanska språken, som dessa språk kom att kallas, var förstås skriftspråket som spreds först med klostren och hoven, sen med köpmän och andra ur borgarklassen. Det var skriftspråket som satte de talade språken på kartan och visade alla att latinet var dött som språk och att det nu minsann var andra bullar som gällde. Den store språkbevararen från den här tiden är förstås Dante Aligheri som på 1200-talet skrev sitt stora verk "Divina Commedia" (Den gudomliga komedin) på den tidens italienska. Från den här tiden och framåt kan man räkna italienskan som ett eget språk helt och fullt skilt från "romanz".

Jag hoppas jag med denna lilla skrift har gett er incitament att gå ut på nätet eller till ett bibliotek för att förkovra er mer i detta ämne. Kanske det finns nåt i det jag skrivit ovan som behöver korrigeras? Låt mej då få veta det.



"Those of us who don't know war
shouldn't try to make it"