torsdag 1 november 2012

Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fem - Balkanproblemet

Illyrier på marsch, från ett monument i nuvarande Albanien.

För två tusen år sen skulle ett besök på Balkan ha inneburit en chock för de som är vana vid hur språken och dialekterna låter idag. Grekiskan hade förstås varit relativt igenkännlig och möjligen albanskans föregångare, vilken det nu än var, men de övriga är okända för de som är vana vid dagens slaviska och liknande språk. Närmast norr om grekiskan talades förutom albanskans föregångare även makedoniskan, diverse illyriska språk, en del keltiska språk, dakiska, latin, thrakiska och en hel del andra språk som vi kanske aldrig får ordentlig koll på vilka det var.

Saken är den att det fortfarande finns spår i dagens språk av de gamla språken, spår som de nyare språken inte har kunnat utplåna. Tyvärr vet vi inte tillräckligt om de gamla språken för att nöjaktigt kunna säga hur de såg ut rent morfologiskt och hur de förde sej semantiskt. Allt vi har är fraser inristade på objekt såsom bägare och keramikfat, samt ortnamn spridda över hela Balkan. Illyrierna dyker upp som några av de tidigaste av alla folken norr om Grekland och de omnämns av samtidens skrivkunniga som stolta krigare och duktigt sjöfolk.

Albaner anser sej i mångt och mycket vara ättlingar till illyrierna och även om det språkliga materialet från de gamla folken är magert är det tänkbart att det är så. Det mesta illyriska materialet är från gränstrakterna mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Det sistnämnda landet är för övrigt platsen där makedonierna, mest kända för Filip II och Alexander den store, höll till. Makedonierna var ett indoeuropeiskt folk som talade ett språk närbesläktat med såväl grekiskan som de illyriska språken, av allt att döma.

Här ska inflikas att illyrierna inte var en beteckning på alla folken som idag kommit att kallas illyrier utan förmodligen var namnet på ett enda folk som bodde grannar med grekerna. Grekerna hörde sen andra folkslag tala samma eller liknande språk och sen har beteckningen förts över på alla dessa folk också.

Österut fanns thrakerna, ett indoeuropeiskt folk dom med, som var uppdelade i många olika folkslag med ett språk (eller flera språk) som talades i ett område från nuvarande norra Grekland, genom Bulgarien, Rumänien och upp till Ukraina. De levde till skillnad från grannarna i väster, söder och öster sällan i städer utan levde i små byar på toppen av en kulle eller inne i de stora skogarna.

Rörigt? Inget mot hur det måste ha varit för en utomstående som kom dit första gången vid den här tiden. Ett folk jag inte nämnt hittills är frygierna, ett folk som till viss del tidigt flyttade över sundet vid Hellesponten till Anatolien och där försvinner ut ur historien på 600-talet efter vår tideräknings början (fvt). En intressant sak för alla grekälskare kan sägas att gudinnan Cybele egentligen är en anatolisk gudinna med namnet Kubileya hos frygierna. Varifrån frygierna ursprungligen kom är föremål för debatt eftersom de flesta avvisar tanken att frygierna ska ha kommit från Balkan till Anatolien då det inte finns några direkta bevis för ett balkanförflutet. Det fanns säkerligen grupper och enskilda personer som flyttade, som alltid har hänt, men det tycks inte ha varit hela populationer.

I vilket fall verkar Balkan ha varit ett hopkok av folk och språk, vilket är fallet än idag. Inflyttningen av slavisktalande folk har inte förändrat detta speciellt mycket. Förmodligen bytte folk bara språk utan att för den sakens skull ha bytt traditioner och kultur. Det leder oss till nästa del i serien om de indoeuropeiska språken.

Nästa gång handlar det om språkens koppling till traditioner och kulturen.




"Det är meningslöst att prata om gruppens intressen, om man inte förstår individernas intressen."

Populära inlägg