Att ha fördomar är inte att vara rasist

Det låter som om jag just har kommit på nåt självklart men så är inte fallet. Det är nödvändigt att skriva detta eftersom jag nyss läst en krönika i Corren om invandrare och jobben i vårt land. Likt krönikören har undertecknad vuxit upp med den mörkare hudfärgen som nåt exotiskt. Ordet neger var inget skällsord hos oss, enbart en beskrivning från förr på svarta i Afrika och Nordamerika. Vi hade förstås som alla före oss fördomar om mörkhyade, men dessa fördomar gick på 70- och 80-talet inte ut på att de skulle ha varit sämre än oss eller att de skulle ta våra jobb, snarare att de skulle vara elakare och mer benägna att ta till våld. Förmodligen byggde dessa fördomar på de karaktärer vi såg i TV-serier och i nyheterna där krig i Afrika var vanligt under denna tidsperiod.

Att hysa fördomar mot andra människor på grundval av dålig kunskap gör en inte till rasist eller främlingsfientlig. Tvärtom, som jag skrivit tidigare, kan fördomar vara en fördel på nåt vis då man kommer insläntrande i en situation där man inte kan så mycket men lär sej desto mer därför att man blir nyfiken. Normala människor blir nyfikna. Det är en del av alla djurs natur, att undersöka sin omgivning. Den som inte är nyfiken rensas obönhörligen ut i naturen. Därför är fördomar en bra väg att ta. Det är inte bra dock att odla sina fördomar. Då finns risken för främlingsfientlighet. Däremot är steget till rasism väldigt långt. Rasism har jag inte sett många tecken på nånstans på sistone. Många använder ordet rasism fel.

Vi ser ofta främlingsfientlighet och fördomar som dyker upp, men rasism? Nej, inte så mycket. Vi ser inte många som ser sej som viktigare än andra på grundval av deras utseende och bakgrund i vårt samhälle. Det finns såna, förstås, men de märks inte i bruset av främlingsfientlighet. Det är därför viktigt att skilja på rasism och främlingsfientlighet. Båda sakerna är lika dåliga förstås. Hur får vi bukt med dessa hemska företeelser? Utbildning är en viktig punkt på denna agenda. Så låt oss se tiden an. Det bör inte vara så svårt att utbilda folk, eller hur?



"Fantastiskt!"

Min favoritmusik: Brothers In Arms

Mark Knopflers gitarr av märke National pryder omslaget till Dire Straits mest kända och mest sålda album. När skivan kom 1985 var det ett paradigmskifte i det att detta var den första platta som sålde en miljon skivor, och senare också mer, i det då nya formatet CD (Compact Disc). På sätt och vis talar omslaget om denna blandning av gammalt och nytt. Gitarren är från 1937, molnen och himlen är tidlösa medan själva omslagsdesignen skvallrar om det typiska för 1980-talet. Det skulle vara färgglatt och pråligt, men samtidigt stramt och tillrättalagt, samt aningen ödesmättat. Sån är musiken också, stram och tillrättalagd, ödesmättad men också med en nypa bitsk glädje.

Melankolin är typisk för Mark Knopfler vid denna tid. Föregångaren Love Over Gold var likadan, fast utan den här plattans glada utrop mitt i. Det glada utrop jag talar om förstås Walk Of Life, en rockabillylåt om livet som gatumusikant i Londons tunnelbana. Den bitska glädjen är Money For Nothing, Dire Straits största singelhit. Annars dominerar svårmodet på denna platta. So Far Away, Ride Across The River, The Man's Too Strong, Brothers In Arms och Why Worry är alla genomgående melankoliska och i de allra flesta fallen är ämnet av största betydelse för låtarnas stämning. Det är olycklig kärlek, militärer med hemska upplevelser i minnet, motstånd mot krig samt osäkerhet i ett förhållande.

De låtar jag hittills inte nämnt, Your Latest Trick och One World, är udda jämfört med resten av plattan i det att de dels varken är glada eller melankoliska utan snarare ger intryck av att vara eftertänksamma. Båda har jazzbetonad musik, den ena med lite fusion och den senare med en god blandning av blues och rock. Hela skivan är mycket kompetent gjord och det finns inte en tråkig stund här. Det är ingen trist melankoli utan allt är väldigt intressant, framför allt hur välspelat allt är. Det finns inga felspelningar nånstans. Bandet är så samspelt också att det nästan är skrämmande.

Åttiotalet var saxofonens stora decennium inom pop-och rockmusiken och även här finns ett tydligt avtryck i form av Michael Brecker, som spelar på Your Latest Trick, vilket gör låten ännu mer jazzig än den var från början. Även hans bror Randy, som lirar trumpet, är med på denna låt (alldeles i början) samt på Ride Across The River. Musikaliskt är det som alltid gott om olika stilar. Det är country, rock, pop, jazz och nu återkommer även reggae. En sak är säker, det är alltid en härlig stund att lyssna på Dire Straits. I mitt tycke är detta deras näst bästa platta, väl värd att lyssna på, länge och väl.



"I'm a soldier of freedom in the army of man
We are the chosen, we're the partisan alright
The cause it is noble and the cause it is just 
We are ready to pay with our lives if we must"