Min favoritmusik: Selling England By The Pound

Allt för att få chansen att leka motorgräsklippare på scen, eller hur? För den som undrar vad jag menar så tänker jag på den låt som blev Genesis genombrott, I Know What I Like (In Your Wardrobe), där Steve Hackett och Tony Banks tillsammans får fram det ljud Peter Gabriel så gärna ville kunna använda under konserterna. Hacketts gitarr och Banks olika klaviatur bildar tillsammans ett säreget ljud som börjar och slutar denna låt. Så lät det 1973 när Selling England By The Pound kom ut.

Men det finns så mycket mer på denna platta. Dancing With The Moonlit Knight, The Cinema Show, Firth Of Fifth för att bara nämna tre fantastiska låtar. Phil Collins fick dessutom en liten plats för sin röst här, i sin och Mike Rutherfords More Fool Me, den strukturellt enklaste låten på hela skivan. After The Ordeal, en instrumentallåt av bästa snitt finns här också, enligt Tony Banks skulle den dock inte finnas med från början. Men vad han tycker bryr vi oss inte om, eller hur? Den är där nu, där den ska vara för den gör skivan perfekt.

Det man kan invända mot den här plattan är att låtarna är lite väl långa, speciellt The Battle Of Epping Forest och tidigare nämnda The Cinema Show. Den sistnämnda blir med Aisle Of Plenty, som avslutar skivan, över tolv minuter och eftersom bandet vid den här tiden hade börjat utveckla en kärleksaffär med Banks keyboards blir det ofta rena rama orgierna i elpianon, syntar och orglar av olika slag. Visst är han bra på sina instrument, men det blir gärna lite väl mycket new age när han sätter igång på allvar.

The Battle Of Epping Forest är en veritabel miniopera där Peter Gabriel använder fler ord i en elvaminuterslåt än många rappare använder på en hel skiva. Det borde väl ha gått att berätta om två gäng som vill slåss med varandra på ett smidigare sätt? Å andra sidan, Electric Light Orchestra gjorde samma sak på sitt debutalbum när de beskrev ett riktigt fältslag i en låt, The Battle of Marston Moor, med samma resultat.

Dessa småsaker förändrar ändå inte skivan i stort. Det är ett underbart album, atmosfäriskt och fräscht med underbara gitarrinsatser från Steve Hackett. Dancing With The Moonlit Knight är den absolut bästa låt Genesis har gjort. Den sammanfattar hela deras karriär, såväl den före denna skivan och senare, och introducerar för första gången de gitarrtekniker som senare nästan alla heavy metal-gitarrister älskar att spela, sweep-picking och tapping. Ingen av dessa tekniker var hans påhitt men de var inte speciellt kända utanför den inre gitarrkretsen förrän Hackett använde sej av dom i denna låt. Han hade använt tekniken tidigare men de plattorna blev inte samma framgångar som denna blev.

Allt som allt är detta ett riktigt kompetent album och jag har det med på min tio-i-topp-lista. Sån här musik görs bara inte nu för tiden, inte ens bland dagens progressiva rockband. Såna intrikata texter om samtiden, närapå reklam för vissa affärskedjor ibland, såna underbara observationer, det är så sällsynt att texter skrivs så här bra och så finurligt, även om man måste känna till brittiska förhållanden i många fall för att kunna skratta åt dom. För er som bara känner till Genesis från 1980-talet kanske den här skivan blir något av en chock. Men bry er inte så mycket om det. Tony Banks ljudmattor bör ändå kännas igen. Fast på 1980-talet lät Genesis ändå bara som en mer avancerad Phil Collins-platta. Men nog om det. Vi kan ta det en annan gång.



"Can you tell me where my country lies? 
Said the unifaun to his true love's eyes.
It lies with me! cried the queen of maybe- for her merchandise, he traded in his prize."

Min favoritmusik: Just Supposin'

Redan omslaget talar om för en vilket kaxigt album detta är. Enda problemet jag har med det är att jag inte ser nån klippa eller båt som killen kan ha hoppat från. Vinkeln han befinner sej i talar nämligen om att han relativt nyligen har påbörjat hoppet. Precis utanför bild kan det förstås befinna sej en båt. Inte en klippa för det skulle synas vågsvall och krusningar som blir när vatten möter land.

Musiken då? Jo, den är det inget fel på. Status Quo öser på som vanligt med sin småtuffa rock, lätt kryddad med blues, brittisk pop och country.  1980 tycker man att Status Quo skulle ha följt många andra bands exempel och hoppat på new wave-vågen, men icke då. Man dundrar på med sin lite tyngre rock och struntar till och med i den nya heavy metal-våg som börjar dra över Storbritannien.

Bästa låten är inledningen, What You're Proposing,  en låt om en kille som visst försökte kränga på Francis Rossi en gitarr. Det är en präktig shuffle med rullande rytm som i princip kan hålla på hur länge som helst.

Sen rullar musiken på i ett ganska stadigt tempo. Det som skiljer dom åt är tonarten och attityden i respektive låt. Hela produktionen känns skön, luftig. Samarbetet med Pip Williams har lärt bandet hur man producerar en platta och nu när de står på egna ben igen (Williams hade fått erbjudande att producera The Moody Blues och fick inte tid över för Quo) så blir produktionen luftigare och varje instrument hörs bättre. Förmodligen är det hjälpen från John Eden, som hjälpt till med varje platta från 1977 och framåt, som gör produktionen så bra.

Musiken på Just Supposin´ är så grundläggande, så enkel utan krusiduller, att den känns fräsch att lyssna på än idag. Det finns inga tidstypiska syntar eller trummaskiner, inte heller några överdrivna soloprestationer. Rick Parfitts stora låt här är Don't Drive My Car, en låt som dagens feminister absolut inte skulle gilla att lyssna på.

Hela skivan avslutas okaraktäristiskt med en väldigt lugn låt ironiskt nog betitlad Rock And Roll. Den liknar mest av allt svensk dansbandsmusik men är mer atmosfärisk och har bättre struktur än den svenska musikstilen. Det sägs att den inte skulle vara med på skivan alls men verkade ha hittat in där i alla fall.

Egentligen skulle jag kunna nämna alla låtarna här, hur bra de är och varför jag rekommenderar dom enskilt, men jag tycker faktiskt att hela plattan är värd att lyssna igenom utan att stanna upp nån enda gång. Det kan du göra efter femte eller sjätte avlyssningen. Ta gärna en paus efter första avlyssningen och tänk efter hur du känner dej efter att ha hört denna platta. Det är en perfekt ingångsplatta för den som är nyfiken på Status Quo. Den är inspelad mitt i deras karriär, när fortfarande den besättning som gjorde bandet berömt var intakt. Det betyder Francis Rossi, Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan, utökad med Andrew Bown som bidrar med många bra låtar här.

Dessa tre låtar kan jag specifikt nämna för den som vill höra bra boogierock: Lies, Over The Edge och den malande Coming And Going. Nåväl, ut och skaffa dej ett ex av denna skiva!



"Ah ah ah ah, don't drive my car
Stay where you are (sweet lady!), stay where you are
'Cos I'm telling you woman
Now don't you push me too far
I'm telling you straight, don't drive my car"

Min favoritmusik: Bad Luck

Jag trodde inte att jag skulle hitta nåt nytt i bluesrockens förlovade land, men nyligen hörde jag för första gången nåt som fick mej att hoppa högt inombords av glädje. Ett holländskt band vid namn Flavium som 1975 gav ut sitt debutalbum, Bad Luck, kom min väg via YouTube. Jag klickade på länken för att jag tyckte både titeln på plattan och bandnamnet verkade häftiga.

Själva musiken är inte speciellt nyskapande, elektrisk blues av samma snitt som Eric Clapton, Jeff Beck och Savoy Brown höll på med vid samma tid, men det är just sån bluesrock jag gillar allra mest. Det blir ännu bättre av att det är folk från Nederländerna som spelar. Vi är inte direkt överösta av musik från kontinenten numera. Golden Earring och Focus är väl undantagen och då är det nog bara deras respektive största framgångar som nån gång får spelningar i radion (Radar Love respektive Sylvia). Det faktum att jag aldrig hört talas om Flavium tidigare säger mej två saker: dels har jag inte letat tillräckligt ordentligt samt dels spelas riktig bluesrock alldeles för sällan i radio, oavsett om vi talar om vanlig radio eller musikradio.

Detta är alltså ren och skär elektrisk bluesrock av samma snitt som Eric Clapton, Foghat och Savoy Brown. Den är väsensskild från Golden Earring och Focus, som mer höll på med hårdrock respektive progressiv rock vid samma tid. Musiken är sprittande och även om låtarna, främst då första låten Thumbing Back West och och titelspåret Bad Luck, följer bluesens ramar närmast slaviskt i ackordföljderna och tonlägena så är det fräscht för varje ny låt och sångaren låter som en riktig bluessångare från den elektriska eran. Musiken är positiv utan att vara för glad. Blues ska ju vara negativitetens högborg inom modern musik.

Sista spåret, Buy Me A Bottle, låter faktiskt som nåt som Foghat hade kunnat göra. Tanken går till musiken på plattorna "Rock'n'roll Outlaws" och "Fool For The City". Vissa av låtarna ger också utrymme åt 1970-talets favoritklaviatur, hammondorgeln. Den hörs väldigt mycket här. Som alltid med bluesrock av det här snittet hörs munspel då och då i låtarna, men det är gitarren som dominerar ljudbilden. Allt som allt en mycket trevlig upplevelse. Gå på YouTube som jag gjorde och lyssna noga. Gillar du bluesrock så gillar du Flavium.




"Buy me a bottle, a bottle of gin
I need to comfort the state I'm in"

Min favoritmusik: Pathfinder

Härligare omslag till Beggars Operas platta Pathfinder från 1972 får man leta länge efter. Själva framsidan är redan i sej så absurd att man bara häpnar; en astronaut sitter till häst! Men det blir bättre. Originalomslaget går att veckla ut så man får denna bild:

Rymdmusik kanske nu någon tror att det är på plattan. Starka syntar som ger atmosfäriska toner som bakgrund till en stillsam orkester med gitarrer och trummor. Men icke då. Detta är 1972 års motsvarighet till senare tiders black metal, och alla gånger bättre än något ur den genren. Sju låtar med ganska mörka texter och en mörk underton, allt skickligt orkestrerat av gitarristen Ricky Gardiner. Stundtals är det ganska tung musik, man blandar in folkmusik i mixen, och gitarren används flitigt. Faktum är att det instrument med tangenter som används mest här är dom på en hammondorgel.

Musikaliskt rör vi oss i den progressiva rockens territorier, symfonisk rock med lite folkmusik och jazz stoppat in här och där. Detta är skottarnas tredje album (jag har inte hört de två första i sin helhet, endast enstaka låtar som jag dock gillar väldigt mycket) och det märks att de kan sina saker vid detta laget. Sångaren Martin Griffiths är också han felfri och stämmorna han och Gardiner ibland ger sej in i ger en extra dimension åt låtarna, som är sju till antalet.

Här får man sej till livs bland annat häxförföljelser, en resa i (den inre) rymden, en åtta minuter lång cover på den minst sagt knäppa Macarthur Park, en satanistisk kvinna som man verkligen ska akta sej för samt hajar som blir till haggis.

Pathfinder är en perfekt platta att börja med om du vill lära känna symfonisk rock av den finare sorten. Välkomna ombord, hoppas det hårda språket i texterna inte skrämmer för mycket.



"Sister of satan
Your scorpion sits by your side
(That's the evil of Madam Doubtfire)
Deep in the darkness
Your dervishes dance and deride(That's the evil of Madam Doubtfire)"

Min favoritmusik: Stand Back

April Wine är ett av Canadas bästa rockband, och de har hållit på i 45 år med sångaren och gitarristen Myles Goodwyn som enda konstanta medlem. När Stand Back spelades in och gavs ut 1975 hade bandet redan etablerat sej i Canada som ett av de mer rockigare banden, med drag av landsmännen Bachman-Turner Overdrive fast med mer melodiös rock och gladare låtar. Ändå är detta album, såsom omslaget antyder, en riktig kanonplatta. Oowatanite, som inleder plattan, sätter tonen direkt. Det är en högerkrok rätt i solar plexus där den nu tyvärr bortgångne basisten Jim Clench sjunger en sång om vilken härlig natt det var.

Sen varvas rocklåtar med lite lugnare låtar, med lite vit soulmusik i form av den funkiga Baby Done Got Some Soul som härligt avbräck. Som alltid med April Wine finns det plats för lite lugna kärleksballader, vilket inte direkt tilltalar mej men till viss del funkar dom här som rogivare mellan de ösigare låtarna. Musikaliskt låter April Wine rätt nära Status Quo, Nazareth och Styx, och i likhet med dessa band har April Wine haft vissa problem med att nå andra sidan av Atlanten från sitt eget land sett. I hemlandet Canada är de dock hur stora som helst och spelar fortfarande på arenor och festivaler runtom i landet.

I mitt tycke är första låten, som jag redan nämnt ovan, samt Don't Push Me Around de bästa, men det finns pärlor även längre fram, till exempel den rockiga avslutningen med det långa och lite fjantiga namnet Tonight Is A Wonderful Time To Fall In Love. Kolla gärna också den sexuellt laddade Slow Poke, sjungen med extremt djup röst i en sorts parodi på Barry White.

Jag kan rekommendera vilken som helst av April Wines plattor, utom det allra första som kom 1971 och är ganska osammanhängande, samt Walking Through Fire från 1986, vilket är ett riktigt uselt album fyllt med synttrummor och dålig AOR-musik av det sämre slaget. Stand Back är dock bland deras allra bästa och det går hem nästan överallt där 70-talsrock spelas.


"I'd like to see you with the lights turned down
And I'd like to see you when you go down
I'm gonna be there, right by your side
I'm just gonna hang on, and let you take me for a ride"

Min favoritmusik: Burn

Föga anade väl Ritchie Blackmore vilket monster han lät komma innanför dörren till studion i Montreux i slutet av 1973. Ett tvåhövdat monster med en önskan att få lira soulfärgad bluesrock. Det hela hade börjat kort efter att Ian Gillan slutat och Roger Glover tvingats bort. Ian Paice hade då hört David Coverdale sjunga på ett band han sänt in då det blev känt att Gillan skulle lämna bandet. Coverdale hade sjungit i ett band som agerat förband för Deep Purple några år tidigare så han var inte helt okänd för bandet. Det andra huvudet i detta monster var Trapeze basist och sångare Glenn Hughes, en aningen mer etablerad och känd musiker.

Det visade sej snart att dessa två hade en förmåga att utmanövrera Blackmore, samtidigt som de verkade kunna smörja Jon Lord såpass mycket att han gick med på det mesta de båda yngre musikerna hade att komma med.

På denna första platta av två med denna version av Deep Purple märks det kanske inte så mycket vad Coverdale och Hughes hade i åtanke, men lyssnar man riktigt noga, och jämför med föregående platta (Who Do We Think We Are), hör man tydligt skillnaderna i hur bandet spelar. Jag är tämligen säker på att mycket av denna förändring har sitt ursprung i Glenn Hughes, för även om David Coverdale har samma musikaliska bakgrund så nog är det mer Hughes över boogierocken som dominerar Burn. Det låter nämligen mer soul över musiken än bara "vanlig" bluesrock.

Dessa influenser kommer i dagen i låtar som Lay Down, Stay Down, You Fool No One och Might Just Take Your Life. Coverdales förkärlek för bluesrock från amerikanska sydstaterna kommer fram främst på den episka Mistreated, där han enbart genom sin sång förvandlar det Blackmore spelar från den för gitarristen så typiska folkrocksinspirerade hårdrocken till en modern elektrisk blues. Blackmore hänger dock inte läpp för det. Burn, låten som inleder hela skivan och som också är titelspåret, är en sorts blandning av Highway Star och Speed King, där den förra står för farten och den senare för aggressiviteten.

Ok, Burn är inte lika aggressiv som Speed King, men tillräckligt för en jämförelse. Dessutom är den mer melodiös och såväl Lord som Blackmore spelar skönare solon här än på Highway Star. Hela plattan framstår som en maktkamp mellan tre läger, Blackmore med sin förkärlek för folkrock och lite tyngre rock, Lord med sin jazzbetonade hårdrock med klassiska influenser samt Coverdale och Hughes med sin bluesrock. Trots denna kamp funkar det riktigt bra. Som i Sail Away, en funkrocklåt med ett av Blackmores bästa riff nånsin. Här snackar vi tunggung.

Allt det där som senare skulle bli en del av David Coverdales eget band, Whitesnake, finns här redan. Hans dominanta läggning skulle komma i dagen långt senare. Nu handlar det enbart om att se och lära.

Jag tycker Burn är en fräsch platta om man jämför med den föregående plattan, där Ian Gillan mest lät trött och irriterad. Bandet verkar ha fått en vitamininjektion, speciellt i fråga om attityden till musikskapandet. För de som vill ha en bra bluesrockplatta med hårdrockstendenser kan jag rekommendera Burn. Den är väl värd sitt pris och lyssna gärna på det avslutande syntexperimentet A 200. Den är faktiskt riktigt klurig.



"Soon you will fall, making mistakes like before.
When you tell me lies I can see by the look in your eyes.
If you think you're gonna take me for granted,
Chasin' round with all you see,
Gonna make you live to regret it, ah."

Min favoritmusik: If You Can't Stand The Heat...

1978 började tydligen även medlemmarna i Status Quo tycka att deras egen musik hade blivit lite väl förutsägbar så man anlitade ett gäng blåsare och en trio unga sångerskor, som hängde på bandet till Hilversum i Nederländerna för ett antal studiosessioner där. Resultatet blev en skiva som lät som - Status Quo.

Det häftigaste med den här plattan är egentligen omslaget, för så het är inte musiken. Den är inte tam, men det känns ändå lite mindre slagkraftigt än många tidigare skivor. Ändå finns här pärlor som Again And Again, Oh, What A Night och Let Me Fly, Long Legged Linda samt Alan Lancasters bästa låt, Stones. Producenten Pip Williams har på Status Quos forum uttryckt sitt ogillande av den sistnämnda låten, han tyckte den var ojämn och för pretentiös. Det tycker inte jag. Jag tycker det är en väldigt charmig låt, som vinner i längden. Vad den handlar om har jag ingen aning om.

Som alltid med Status Quo är det vad Francis Rossi vill som i slutändan blir musik, vilket innebär rak, ganska rå rock influerad mer av Everly Brothers, Carl Perkins och Little Richard än Elvis Presley och The Beatles. Från plattan innan har en del element bevarats, till exempel countryrocken i Let Me Fly och folkrocksartade valsrocken Someone Show Me Home.

Detta är en bra skiva, varken den bästa eller den sämsta i deras stora katalog, som går hem nästan var som helst. Gillar du rak röjarrock i bästa stoppa-skivan-bilens-spelare.stil så är det bara att köra på. Tacka mej gärna senare.



"Long-legged Linda
She sure was worth the flight
Long-legged Linda is playing the Whiskey
Tonight"

Min favoritmusik: Jailbreak

Om det är något album vars låtar jag ofta går och nynnar på är det detta. Framför allt titelspåret körs ofta i huvudet. När det kom ut 1976 var jag för liten för att kunna vara med och uppskatta den här sortens musik, min storebror var den som köpte såna skivor då. Jag har fått komma in i efterhand, vilket inte varit en nackdel, tvärtom. Det har varit en fördel eftersom det gått en våg av så kallad 70-talsnostalgi över den här sortens musik. Thin Lizzy har dessutom med detta album skapat en låt som nog aldrig kommer att bli omodern eller bortglömd. Vilken låt tror ni jag talar om?

Jo, The Boys Are Back In Town, deras mest kända låt, och största hit för övrigt. Den har spelats av många artister världen över och spelas fortfarande ganska ofta på radion nästan 40 år senare. Men plattan bjuder på många fler godbitar än bara en radiohit. Jailbreak, som inte bara är titelspåret utan också inleder hela plattan, är snabbfotad rocklåt som drabbar lyssnaren med ett snabbt ackord i samma stil som The Beatles A Hard Day's Night. Samtidigt bevisar låten att texter ska man inte alltid lyssna för mycket på, speciellt inte om man inte utröna nån särskild historia i dom. Låten i sej är ändå så bra att man gott och väl kan ignorera vissa ologiska element i texten.

Angel From The Coast, en härligt svängig låt om vad som verkar vara en yrkesmördare, The Cowboy Song, the hyllning till amerikanska västern, Emerald, om Irlands fina historia, Fight Or Fall, Warriors, Romeo And The Lonely Girl, Running Back, hela plattan är så där härligt skön som en riktig rockplatta ska vara. Thin Lizzy bevisar här att det går att spela hårdrock utan att behöva närma sej heavy metal-lägret. Det är glad och trevlig hårdrock, som blandas med soulpop och svängig 70-talsrock här och där.

Det är förstås den klassiska uppsättningen av Thin Lizzy som spelar här, Phil Lynott, Scott Gorham, Brian Robertson och Brian Downey. Phil Lynott, okrönt kung på basen och fantastisk låtskrivare, Scott Gorham, också han fantastisk musiker (från början basist men sadlade om tidigt i karriären), Brian Robertson med sin ungdomliga entusiasm och sitt sköna riffspelande, samt trumvirtuosen Brian Downey, taktsäker som få men samtidigt lika träffsäker i utsvävningarna som nånsin Buddy Rich eller Neil Peart.

Deras sammanlagda kunnande smälter här samman till denna underbart sköna platta, som jag brukar ta fram och lyssna på när andan faller på. Som jag skrivit till många andra skivor jag recenserat här, detta är en bra platta för den nyfikne, som vill veta mer om Thin Lizzy.



"Romeo he had it rough
The guy you'd like to burn
But everything that Romeo had
You can bet it was well earned"

Min favoritmusik: State Of Confusion

För den som inte känner till The Kinks så bra, för den som endast har hört hitlåtar som You Really Got Me, Come Dancing, Waterloo Sunset så är denna platta rena rama chocken. 1983 kom denna samhällskritiska och personkritiska platta, en fullständigt fantastisk platta där Ray Davies verkligen får till det, och bandet hänger på med full kraft. Och, för att poängtera det jag tidigare nämnde om chock, så är denna platta nog inget för den som bara är ute efter hitlåtar. Såvida denna någon inte börjar botanisera i själva plattan och då upptäcker en sak: plattan har två av Kinks största hits!

Just det, såväl Come Dancing och Don't Forget To Dance är med här. Musikaliskt sett pendlar plattan annars mellan hårdrock och den sortens pop Ray Davies är känd för att göra, Apeman och Days för att ta två exempel ur högen. Han låter här brodern Dave höja volymen på sin gitarr och till dessa toner gör sen Ray processen kort med såväl äktenskap (Labour Of Love) och valfriheten (Definite Maybe) som unga konservativa i Thatchers Storbritannien (Young Conservatives) och allting som finns omkring honom (State Of Confusion).

Come Dancing är en nästan självbiografisk låt, om hur han som liten såg en av sina systrar gå iväg på dans, för att sen göra sina föräldrar ledsna och sura när hon kom för sent. Han ger sin syster Rene ett lyckligt slut, något som inte skedde i verkligheten då hon dog av en hjärtattack 31 år gammal på dansgolvet. Don't Forget To Dance handlar också om en kvinna, en äldre kvinna som dansar med vem hon vill trots att hon egentligen inte längre "borde" dansa med yngre män. Denna låt blev ingen större framgång i hemlandet Storbritannien men blev desto större här i Norden.

Pendlandet mellan pop och hårdrock gör det nog lite svårt att hänga med om man inte är van vid Ray Davies sätt att arbeta. Hans musik beskriver nämligen på pricken det som förekommer i texterna. Är texten arg och/eller satirisk är också musiken aggressiv. Är texten sentimental och lite eftertänksam så är musiken lugn och melodisk. Det gör det svårt att peka ut någon speciell favorit, men jag finner ofta att om jag skulle presentera den här plattan för någon så är det Heart Of Gold som får bli presentationslåten. Det är en vacker låt om att växa upp som yngsta barnet i en familj, som sen får veta att det kommer ett till syskon i familjen.

Jag tenderar också att lyssna väldigt ofta på den elakaste låten av dom alla, Cliches Of The World (B Movie).  Den handlar om en man vars liv är trist och ensamt och han önskar innerligt att något ska hända i hans värld. Hela tiden beskriver musiken det hela på ett nedstämt och stenhårt vis, bara för att brytas drygt halvvägs in av Ian Gibbons och hans piano och syntar. En drömsekvens om utomjordingar bryts sen av hårdrocken och vardagens trista mediokra liv. Framgångarna är bara illusioner för denne man som bara blir argare och argare.

Plattan i sitt ursprungsutförande avslutas med röjarrocklåten Bernadette. En sån som Bernadette, med sina utsvävningar och sitt fladdrande liv, vill jag inte vara med alls. För några år sen gavs en special-CD ut med extralåtar. De känner jag inte till lika bra, men jag har inte direkt nåt emot dom. Tvärtom är jag förvånad att Long Distance inte var med på originalplattan. En trevlig poplåt som ger upphov till inre bilder om semester och långa stunder vid telefonen.

Dessutom borde den längre versionen av Don't Forget To Dance varit med, då den är skönare och ger en finare atmosfär. Once A Thief, en låt om hur samhället aldrig förlåter en person som en gång blivit dömd för ett brott, är också en låt som borde ha varit med. Sista låten, Noise, om oväsen (förvånad?) i vardagen och hur olika folk uppfattar musik borde också ha varit med.

Är du det minsta intresserad av The Kinks och hur de egentligen låter bortom de mest kända låtarna så är detta den perfekta plattan att börja med. Många av dagens pop- och rockartister verkar ha lyssnat på den här plattan, inte minst Oasis som verkar ha plagierat varenda låt på denna plattan för sin så kallade karriär. Men som nån sa, stöld är den bästa formen av smicker i musikvärlden.



"Ooh, Bernadette, you are so expensive
You've never done a day's work in your life
You've got no incentive, you've made a career
Out of punting off all of the men you've slept with
Ooh, Bernadette, you are so expensive"

Min favoritmusik: Rockin' All Over The World

Den här plattan är svensk. Den är nämligen inspelad i Studio Bohus i Kungälv, strax norr om Göteborg. Det var bland annat av ekonomiska skäl man valde att spela in utanför Storbritannien. När man spelade in skivan var det sensommar i Sverige och året var 1977. För den som regelbundet besöker bloggen Katastrofala Omslag kan det vara värt att veta att året 1977 kallas för skammens år, emedan så många skivor detta år har riktigt hemska omslag. Riktigt så illa ställt är det inte med detta omslag, även om det är väldigt klyschigt upplagt med en del av jordskivan synlig mot en svart bakgrund, i kombination med datorutskriven text längst ner och en ganska spretig skrivstil för gruppnamnet.

Spretande är också ordet för musiken. Det är mer omväxlande musik än tidigare plattor. Här samsas den vanliga boogierocken med de för Quo typiska inslagen av blues och countryrock, men det som är nytt är att ren country och pop också hörs. Under ledning av inhyrde producenten Pip Williams gör Quo faktiskt en fräsch och fin platta, om än aningen för polerad på vissa ställen. Det faktum att den är så här polerad har fått många av gruppens fans att kritisera den för att ha en för mjuk ljudbild. Jag kan sätta på den här plattan för att bara ge den en genomkörare och jag tycker om den faktiskt, trots att den är polerad och tvättad så att det bara ibland låter som Status Quo.

Det finns tolv låtar här, ganska korta allihop men sammantaget blir det ca 50 minuter. Titelspåret är förstås väldigt känt. Det är skrivet av John Fogerty till hans debutsoloalbum från 1975. Rick Parfitt hörde den på radion en gång och ville ha den inspelad till skivan. Han fick sin önskan uppfylld till denna plattan, även om bandet ville spela in sina egna alster först. Bästa låtarna är följaktligen deras egna låtar, framför allt Rocker's Rollin', Hold You Back, Who Am I och Dirty Water. Nåja, Who Am I är skriven av Pip Williams och en kompis till honom, men skriven för grupper som Status Quo.

På tal om att göra andras låtar. Skådisen och sångaren Mike Berry gjorde 1978 en version av Hard Time, som inleder denna platta. Jämför hans version:

med Status Quos original:

Kanske Status Quo borde ha gjort den version Mike Berry gjorde för då hade låten inte låtit så tam som den gör från och till. Hela plattan är inte tam, men den ryter inte till som de andra plattorna har gjort. Den ropar istället, med en relativt vek röst. Men "rösten" är bra, inte tal om nåt annat. Det är en trivsam rockplatta som förtjänar en och annan lyssnarstund.



"You've been looking like a low down 
liquor drinking money grabber
I don't wanna see you looking this way
It's a crime the way you're carrying on
You'll keep it up till you're too far gone"

Min favortimusik: Whatever You Want

I Sverige är väl Whatever You Want, vid sidan om Rockin' All Over The World, den mest kända låt Status Quo har gjort. Den är titelspåret till det album grabbarna gjorde 1979 och öppnar också den plattan. Som alltid med Status Quo är det boogierocken som dominerar, med influenser från både country och pop. Men denna gång verkar det som om journalisternas kategorisering av bandet som begränsat till tre ackord har börjat irritera bandmedlemmarna.

Alan Lancasters Who Asked You, Rossis och Parfitts gemensamma Breaking Away och Parfitts egen Living On An Island vittnar alla om de problem bandmedlemmarna tyckte sej utsatta för. Första låten handlar om journalisterna och andra kritiker som ogillar bandets musik, den andra låten om hur oaktsamma bandets medlemmar varit med pengar på allehanda ting och hur de känner sej alienerade ibland från sina familjer. Den tredje låten handlar om den självvalda exilen de olika medlemmarna levde i eftersom skatterna på kulturskapande vid denna tid åt upp mycket av det de tjänade in.

Det där med tre ackord är nåt som har förföljt dom genom åren, det har gett dom smeknamnet Frantic Four, emedan de tycks spela samma sorts ackord hela tiden. Att de varierar dessa ackord mer än många andra band är det ingen som brytt sej om. Skulle till exempel Come Rock With Me vara nära besläktad med Shady Lady? Skulle inte tro det, för den förstnämnda är stentuff boogierock i samma stil som Foghat och Kiss, medan den andra är countrybetonad rock'n'roll. De har inte ens samma ackordföljder, inte ens melodierna följer samma mönster.

Detta är en skön platta med många bra låtar som håller en hög och jämn kvalitet. Det märks att Pip Williams (han har även producerat många av The Moody Blues plattor och arrangerat Carl Douglas diskohit Kung Fu Fighting!) har fått pli på grabbarna för de spelar mer organiserat nu. Plattan före var mer ett sorts uppror mot Williams superorganiserade Rockin' All Over the World-platta. Andy Bown börjar känna sej hemma i bandet också, vilket märks på hans kompositionsbidrag. För dom som undrar hur Andy Bown lät vid samma tid som han gjorde boogierock med Status Quo, lyssna på detta.

För den som är nyfiken på Status Quo och vill höra mer än bara singlarna som då och då spelas är detta den perfekta instegsplattan. Det är precis i brytningsperioden mellan det hårda 70-talet och det mjukare 80-talet, då mer countrypop-betonade melodier blev vanligare i deras musik. Men än så länge dominerar den rena boogierocken.

Till sist, vad tror ni alla människorna på omslaget tittar på? Jo, en pingvin i strumpebandshållare!



"Riding on a high
Riding so high now I'm leaving
Am I running far from my own fears
I'm never facing up
I never face up to the reasons
And never showing any of my tears
Cos I
Leave out the back way
Not the way that I came in
Because it seems like the logical way, at the time"

Min favoritmusik: Fool For The City

Fool For The City är Foghats mest kända och mest framgångsrika album, och förmodligen det enda som möjligen har hittat till Sveriges kuster. Det kom 1975 och det första albumet utan Tony Stevens. Producenten från plattan före, Nick Jameson, steg då in i studion och hjälpte till med basspelet. Det jag måste säga innan jag kommer in på plattans stora låtar är att en av låtarna, My Babe, är en gammal The Righteous Brothers-låt från tiden innan de blev stora och gjorde smörpop. Då var det blues som gällde och i Foghats version blir låten en riktig käftsmäll. Den som lyckas lyssna sej igenom hela låten utan att digga till den ska få en Ako-kola av mej per post.

Den stora låten här, och deras största hit, är Slow Ride, en låt som faktiskt spelas på svensk radio då och då trots att den spelades in i USA och var riktad enbart till den amerikanska marknaden då bandet inte lyckats i sitt hemland (det såg Status Quo och andra liknande band till). Tvärtemot låttiteln är detta en ganska snabb låt som stretar på i över åtta minuter och mot slutet blir allt snabbare.

I övrigt är Fool For The City en genial platta, deras bästa, och Dave Peverett är i högform, såväl låtskrivarmässigt som sångmässigt. Rod Price kallas här The Bootle, syftandes på hans slide som är fenomenal på denna platta. Trummisen Roger Earl spelar en dubbelroll här, emedan det är han som pryder skivans omslag som mannen som fiskar ur en gatubrunn i New York. Skivans omslag och en kortare diskussion kring det finns att beskåda i den här artikeln, där också andra artisters omslag diskuteras.

Sju låtar finns på denna platta och de är nästan lika bra allihop. Den enda jag inte riktigt kan med är Take It Or Leave It, ett sorts försök att tilltala alla som gillar lite lugnare låtar. Den är inte dålig, den passar bara inte riktigt in här bland de andra låtarna, som är raka rör allihop. En favorit för mej är en dundersköna versionen av en gammal bluesklassiker av Robert Johnson, Terraplane Blues, vilket på ytan verkar vara en låt om en bil, men egentligen är hela låten en omskrivning för huvudpersonens behov av sexuella relationer och avundsjuka när någon annan "kör" bilen.

I övrigt kan titelspåret nämnas, en snabb rocklåt om livet i New York (på sätt och vis), Save Your Loving (For Me) och Drive Me Home, båda snabba boogierocklåtar som skulle passa på vilken annan rockplatta som helst från tiden. För den som vill ha en rock'n'roll-upplevelse är detta en perfekt platta. Ni behöver inte tacka mej, bara lyssna på plattan.



"Breathin' all the clean air, sittin' in the sun,
When I get my train fare, I'll get up and run.
I'm ready for the city, air pollution here I come!"

Min favoritmusik: Rock and Roll Outlaws

Foghat var en flitig grupp under 1974. Detta var det andra albumet man gav ut det året. Inte lika bra som Energized men nästan, och minst lika rå i tonen. Detta blev det sista albumet på tjugo år med basisten Tony Stevens, som hade tröttnat på spelningarna och det hektiska livet. Men det var verkligen det perfekta albumet att avsluta med. Rock, rock och åter rock. Faktum är att den rena bluesen här är undanskuffad och istället är det ren och skär 70-talsrock som flödar ut ur högtalarna.

Jag nämnde tidigare att denna platta inte är lika bra som sin omedelbara föregångare. Det innebär inte att det är en dålig platta. Tvärtom är den är jättebra och kan med rätta avnjutas som den kanonplatta den är. Det märks att de fyra medlemmarna har kommit in i ett stim under åren 1973-75. Den skiljer sej också från föregångaren i det att här finns en lugn melodi här, Trouble In My Way. Men den framförs i rätt snabb takt så man får inte känslan att det är en lugnare låt.

Men naturligtvis är det de ösiga låtarna som räknas, och de är väldigt ösiga. Mest ösiga är öppningsspåret Eight Days On The Road och sista spåret Chateau Latfitte ´59 Boogie. Båda är över sex minuter och här spar de fyra inte på krutet. Titelspåret (nja, nästan, det fattas ett S) är en cover på en låt av Rascals-medlemmen Felix Cavaliere, men här finns ingen soulrock, bara rock. Det gör den inte sämre för det. Ska man sammanfatta hela skivan med så få ord som möjligt så är väl ordet röjarplatta det bästa ordet. För den som gillar röjarrock och gärna spelar sån musik i bilen så skaffa den - nu!


"Cause I'm a rock and roll outlaw 
with a six string gun, 
stealin' love for fun.
When I go down baby,

 goin' down for love, 

so let the beat go on, 
Shoot 'em up now baby!"

Min favoritmusik: A Night At The Opera

Mycket har skrivits om detta album genom åren, både av beundrare och belackare. Mycket har skrivits om dess mest kända låt, Bohemian Rhapsody. Det tänker inte jag göra, mer än att det är en mycket bra låt och väldigt svår att förstå hur man än försöker tränga in i dess inre. Nästa år blir denna skiva 40 år och den har stått sej otroligt bra. Produktionen är krispig och låter väldigt bra, oavsett medium (kassettband, LP, CD eller mp3/m4a).

Den här skivan har det mesta i genreväg: hårdrock, heavy metal, opera, rock'n'roll, pop, tjugotalsjazz, pompös marschmusik, smäktande kärleksballader och folkinspirerad pop. Det är svårt att placera den i nåt specifikt fack, men pomprock som var en beteckning för ca 20 år sen på Queens musik är en bra beteckning, för den är sannerligen pompös många gånger. Den mest pompösa och bästa låten är förstås The Prophet's Song, vilket är en åtta minuter lång beskrivning av en dröm Brian May hade om den stora översvämningen. Den är allt som Bohemian Rhapsody har och mycket, mycket mer. Framför allt är den tre minuter långa sekvensen med Freddie Mercury som sjunger kör med sej själv följt av en hel radda gitarrspel så fantastiskt bra att det räcker med att höra denna låten så har man hört hela skivan, på sätt och vis.

En låt jag alltid gillat är Good Company, en glad dixielandinspirerad låt där allt som låter som blåsinstrument faktiskt är Brian Mays gitarr. Hela plattan är en överraskning om man aldrig hört Queen förut. Låtarna går hit och dit. Till exempel första låten, Death On Two Legs, börjar hårt, förmodligen för att beskriva den person Freddie Mercury verkade hata av hela sitt hjärta.

Sen följer nåt slags operettlåt som bara varar drygt en minut, Lazing On A Sunday Afternoon. Roger Taylors låt om en bilälskande kompis, I'm In Love With My Car, är härnäst. John Deacon har en skön låt, You're My Best Friend, som spelas på ett elpiano, vilket förargade Mercury, som tyckte att ett sånt piano inte behövdes. Lite ironiskt med tanke på att syntar drygt fem år senare skulle komma spela en ganska stor roll på Queens skivor. Men så kan det gå.

Tolv låtar inalles, alla av högsta klass. Skaffa den, säger jag bara. Den är värd all beundran den kan få.



"Love of my life don't leave me,
You've taken my love, you now desert me,
Love of my life can't you see,
Bring it back, bring it back,
Don't take it away from me because 
you don't know what it means to me."

Min favoritmusik: Time

Time från 1981 är i mitt tycke det bästa Electric Light Orchestra har gjort. Jeff Lynne har vare sej förr eller senare lyckats göra en så sammanhållen och välfungerande platta som här. Visst, både A New World Record och Out Of The Blue är väldigt bra plattor som fungerar som en fantastisk enhet, men det är först efter debaclet med Xanadu (varför skulle de sänka sej till att göra musik till en musikalfilm?) som Lynne förstod att nåt måste göras. Och nåt gjordes också.

Detta är ett konceptalbum om en man som skickas framåt i tiden från sin egen tid (1981) över hundra år, och får uppleva framtiden på nära håll men utan att gilla det. Han upplever den som kall och avståndstagande, liksom människorna i den tiden tar avstånd från honom. En pendang till dagens diskussion om ett allt kallare och mer avståndstagande samhälle, mindre än 35 år efter att Time kom ut. Musiken beskriver allt detta mycket bra, liksom texterna. Eller vad sägs om This Is The News, som faktiskt skulle ha kunnat beskriva dagens tillstånd i den utvecklade världen. För att inte tala om Yours Truly, 2095, en skildring av kalla människor med implantat i hjärnan och i övriga stenkalla sinnen.

Man kan se Time som en varning för vad som är på väg och vad vi borde kunna göra för att behålla samhället i någorlunda intakt form. Jag menar nu inte att vi ska vara stockkonservativa och avfärda all utveckling, bara se upp med de dåliga aspekterna av utvecklingen. Den kan utnyttjas av människor med allt annat än individens eller samhällets bästa i sinnet.

Från denna platta är nog Twilight och Hold On Tight de bäst kända låtarna. Den senare med sin rockabilly är udda i sån mån att resten av plattan är dominerad av funk, lite diskorytmer, pop och syntpop. De som blir skrämda av eller avfärdar någon av någon av dessa musikstilar som nåt hemskt i musikväg bör inte känna avsky inför denna platta. Jeff Lynne blandar in allt detta i vad som bäst kan beskrivas som progressiv pop och resultatet är fantastiskt skönt. Man kan sätta på plattan och ha den som skvalmusik, eller lyssna aktivt på den. Man får bästa känsla om man lyssnar igenom hela plattan utan att plocka ut några enskilda låtar, för de hamnar ur sitt sammanhang då.

Detta är som sagt ett konceptalbum och alla låtarna går in i varandra, lyriskt såväl som melodiskt. Att då ta ut en eller två låtar känns nästan som ett helgerån. Likväl har jag gjort det med några, men då enbart för att beskriva vad plattan handlar om. En sista melodi kan jag nämna extra, den instrumentella Another Heart Breaks. Den kan faktiskt plockas ut ur sitt sammanhang just för att den bara har Jeff Lynnes röst som säger låtens titel då och då.

Jag vet att inte alla gillar den här plattan, ens bland ELOs fans, men det bryr jag mej inte om. Det är det bästa dom har gjort och jag står för den åsikten. För dej som är nyfiken på ELO kan jag rekommendera denna platta som instegsskiva.



"With their brand new time transporter
They'll think maybe I fought to get away
But with all their great inventions
And all their good intentions, here I stay
Down on the corner where the sun had shone
The people gathered round
Then scattered as the raindrops hit the ground."

Min favoritmusik: Heaven And Hell

Den här skivan är himmelskt vacker och djävulskt bra, om ordleken tillåts. I mina ögon är detta Vangelis bästa platta. Det är vacker musik, härligt varvat mellan syntar, diverse slagverk och körer, ofta samtidigt. Första delen av första spåret, Bacchanale och tredje delen av tredje spåret, 12 O'Clock, är bevis för hur skön och intensiv Vangelis typ av musik är. Framför allt kören i den senare låten, The English Chamber Choir med sångerskan Vana Veroutis i spetsen, är så härlig att jag personligen känner det som att jag flyter iväg när jag hör musiken. Det händer för övrigt i de flesta av låtarna här.

Den här skivan är mest känd för tredje stycket i det första spåret, Movement 3, som några år efter att den här skivan kom ut (den kom 1975) blev signaturen för TV-serien Kosmos med Carl Sagan. Det är ett mycket vackert spår det också, dominerat av piano och kören, med små sköna syntslingor här och var som lägger till ytterligare en dimension till en redan härlig låt.

Det enda spår där riktig sång förekommer är det andra spåret, So Long Ago, So Clear, där sångaren i Yes, Jon Anderson, sjunger. Det är också den enda låt som inte direkt har med temat himmel och helvete att göra, även om Jon Andersons som alltid krystade texter berör gott och ont. Himmel och helvete är för övrigt ett kul ämne, att blanda in det religiösa i musiken utan att direkt sjunga om det religiösa eller en koppling direkt till någon gudom. Hela skivan är mer en sorts panreligiös hyllning till kampen mellan det vi kallar ont och gott. De högljudda eller kaotiska låtarna är uppenbarligen musikaliska skildringar av hur det går till dessa sidor slåss. Men vad som händer klockan tolv vet jag inte, bara att Vana Veroutis röst är fantastisk.

Som så ofta med Vangelis är det inte ljudmattor eller en vägg av ljud som slår emot en utan mer en våg som sköljer över en och får en att lyssna extra. För den som inte är van vid denna sortens musik kanske den kan upplevas som obehaglig eller till och med tråkig, men ge det en chans. Kanske ni ändrar åsikt efter att ha hört den här skivan, som för övrigt var min introduktion till Vangelis musik, via den TV-serie jag nyss nämns. Jag rekommenderar den här för alla villiga att ta steget fullt ut att bli musikaliska allätare på riktigt.



"Once we did play
How the past delivered you
Amidst our youth we'd dream away, away"

Min favoritmusik: Energized

Foghats tredje album kom i början av 1974 och innebar början på bandets storhetstid. Den raka, råa röjarrocken från de två tidigare albumen finns kvar, men nu med en ännu tuffare attityd och fläskigare rytmer. Saker börjar falla på plats här. Lyssna bara på låtar som Golden Arrow och Honey Hush, två tunga rockpärlor som inte lämnar någon oberörd. Den senare är en gammal Big Joe Turner-låt. Till och med That'll Be The Day, en gammal Buddy Holly-låt, får här ett tuffare utseende.

Som titeln antyder är detta ett energiskt album. Det finns till exempel inte ett enda lugnt spår bland de åtta låtarna. Varje låt är enormt energidrypande och bara att sitta med foten och digga till dessa låtar är så krävande att det är lätt att få kramp. Susanne Lanefelt torde själv ha blivit uttröttad om hon valt denna skiva för sina knipövningar. Sista låten, Nothing I Won't Do, innehåller samma typ av riff som t ex Red Sky med Status Quo och en del av Beat It med Michael Jackson. Ett gångbart riff således.

Om du är osäker på vad Foghat står för inom rockmusiken så välj detta album som ditt första. Här har de funnit sin stil, den stil de skulle hålla i ca sex år till. Skönt också att höra hur bra även Dave Peverett är på sin gitarr. Rod Price är som vanligt i gasen med sin slide. Tony Stevens och Roger Earl på bas och trummor är som vanligt stensäkra. Denna information borde vara tillräcklig för att övertyga den rockintresserade.



"See the train comin' and I heard the whistle blow
Like a flash of' lightnin', the arrow shinin' gold
Felt so excited, left my troubles way behind
See the Golden Arrow go rollin' down the line"

Min favoritmusik: Ma Kelly's Greasy Spoon

1970 var året då Status Quo satte segel mot framgång och ära med detta album. Man lämnade den hiskeliga psykedeliska popen bakom sej och gick över helt till bluesrock och så småningom även till den boogierock man skulle bli känd med. Detta album är mer åt tidiga Kinks eller Troggs med ganska rå hårdrock för sin tid, men i övrigt spretar skivan i alla riktningar. Här finns till och med lite folkmusik och vanlig pop.

Man skulle kunna tycka att just för att de bytte musikstil från psykedelisk pop till bluesrock från en platta till en annan att de skulle vara helt kassa i början. Det är de inte alls. De låter aningen osäkra förstås och spelar ibland därefter men det låter bra och nästan varje låt är också riktigt bra. Det hörs att de har övat på detta en tid för de är inte helt gröna. Det är faktiskt de lugnare låtarna som låter osäkra.

Francis Rossi har verkligen fattat att hans gitarr ska användas för att spela solo på. Rick Parfitt har funnit sin plats som rytmgitarrist med tunga taktfasta slag mot strängarna. Alan Lancaster kör sina fina drag på basen och skriver små fina låtar om familjeliv och sina känslor inför att leva i ett sådant förhållande. John Coghlan spelar mycket bättre nu när han får spela den musik han alltid vela spela.

Den ende som inte tycks känna sej hemma är Roy Lynes, organisten. Tidigare har hans orgel dominerat musiken men han verkar inte riktigt gilla situationen. Mycket riktigt lämnade Lynes bandet efter denna skiva. De övriga fortsatte som en kvartett.

Jag kan peka ut ett antal låtar som är väl värda att lyssna på: Spinning Wheel Blues, Shy Fly, April Spring Summer And Wednesdays, Junior's Wailing och Lakky Lady. Speciellt Junior's Wailing har en intressant historia. Den är skriven och ursprungligen framförd av bluesrockbandet Steamhammer. Quos version är ganska trogen originalet, men är skramligare och ger mer pubkänsla. Detta är inte en platta att börja resan in i Status Quo med. Den bör du skaffa när du lyssnat på några skivor från deras storhetstid på 1970-talet. Då förstår du bättre varifrån Status Quo kommer.



"And now the dawn is breaking
I see the dawn is breaking
And life seems very good to me
I see your face is smiling
Your bed looks warm, inviting
I feel your hand walk over me"

Min favoritmusik: Foghat (Rock And Roll)

Det häftigaste med denna skiva är egentligen omslaget, som på ett skämtsamt vis illustrerar rock'n'roll. Men musiken är minst lika schysst. Road Fever, Feel So Bad och Long Way To Go är de tre bästa låtarna här, men de övriga sex är väldigt bra de med. Detta album är från 1973, samma år som Status Quo befäste sin storhet i England och Nazareth såg till att göra Dunfermline i Skottland till hårdrockens huvudstad för en kortare tid. Foghat 1973 års album är inte lika bra som debuten men har samma energi och ös, med lite mer rock än blues.

Peverett & co verkar ha fått blodad tand också av framgången med debuten för man har inkluderat sångkör och blås i vissa av låtarna, speciellt Ride, Ride, Ride och tidigare nämnda Road Fever. Det är också på denna platta Rod Price visar sitt kunnande med sliden på allvar. Dave Peverett sjunger bättre här än på debuten, förmodligen för att han har blivit varm i kläderna och har funnit sin nya stil, drygt två år efter han lämnade Savoy Brown. Speciellt i What A Shame hör man hans härliga röst. Den låten har dessutom ett politiskt budskap om att svarta och vita bör kunna lyssna på varandras musik och gilla den för den är i grunden samma musik.

Det jag enda ogillar med plattan, och det är egentligen bara en liten struntsak, är att sista låten Couldn't Make Her Stay är för kort. Den känns helt enkelt ofullbordad, som om de tog vad man hade och gick in i studion med den trots att den verkar sluta mitt i. Resultatet är visserligen en riktig bluesrockpärla, men den borde varit längre än strax under två minuter som den är nu. Men det är väl jag som griper efter halmstrån och överdriver det kritiska tänkandet. Musik ska avnjutas, inte sönderdelas i småbitar som sen granskas med lupp. Sätt på den här plattan och njut av engelsk bluesrock från tidigt 1970-tal som blev ganska stort i USA.

"Good music on the radio,
A whole lotta people don't wanna know
They say that black is black and white is white

You can't cross over 'cause it don't seem right
Ain't it shame, ain't it a pity
The bluebird's gone from the windy city"

Min favoritmusik: Quo

Det finns två plattor med Status Quo på min lista över absoluta favoritalbum. Denna skiva, från 1974, är ett veritabelt mästerverk. Åtta låtar (nio med singelbaksidan Lonely Night som är med på den remastrade CDn) som är så sköna att det skär i mej ibland av lycka över att bara få lyssna på dom. Quo börjar också rätt rått, med röjarlåten och publikfavoriten Backwater. Det är utan tvekan en av deras bästa låtar och en av få de spelade in under denna tid med en synt, troligtvis en mellotron. Den hörs bakom Rossis gitarrsolo i slutet.

I övrigt är det piano som gäller bland klaviaturen som gästspelar, för detta är ju ett gitarrband. Det jag mest tänker på när jag hör denna platta är dock den taktfasta rytmen, den som är så taktfast att en metronom kan ställas efter den. Det enda man kan klaga på är Alan Lancasters sångröst, som inte direkt är nån höjdare, och den hörs i minst en låt för mycket. Den funkar bra i röjarlåtar som Backwater och Don't Think It Matters (som för övrigt har världens bästa riff!), men mer tunga rocklåtar som Drifting Away och Just Take Me passar inte hans stil. Den förra är dessutom mer än han egentligen klarar av.

Bästa låten är Slow Train, en knappt åtta minuter lång boogiefolkrocklåt. Den har klara folkrocktendenser som påminner om Steeleye Span i deras bästa stunder. Tvärtemot titeln är detta en snabb låt där herrar Rossi och Parfitt faktiskt får briljera med sina gitarrer, vilket de sällan gör. De föredrar att vara mer subtila. Men lyssnar man noga hör man hur genialiskt de spelar. Det spelar till synes enkelt men man hör på andra artister som spelar Status Quos låtar hör hur svårt dessa andra har för att återge låtarna.

Singeln skivbolaget Vertigo valde var Break The Rules, en rockabilly-aktig glad låt med såväl honky tonk-piano som munspel. Man kan förstå skivbolaget. En gladrocklåt gillas alltid av den stora populasen. Bandets eget val, Backwater, är tyngre och mörkare i tonen. Två låtar har jag inte nämnt hittills, Fine Fine Fine och Lonely Man. Den förra är en glad countryrocklåt och den senare är en lugnare rocklåt i samma stil som The Rolling Stones Angie, fast mycket, mycket bättre.

Den här plattan rekommenderas starkt för den som gillar ös, röjarrock och raka rör. Du lär inte bli besviken. Spela den högt och bara njut.



"I wrote a rockin' song, gonna sing it at the station
I'll finish all the words when I reach my destination
I guess it doesn't matter
As long as I can get my head down in the sun"