Allt för att få chansen att leka motorgräsklippare på scen, eller hur? För den som undrar vad jag menar så tänker jag på den låt som blev Genesis genombrott, I Know What I Like (In Your Wardrobe), där Steve Hackett och Tony Banks tillsammans får fram det ljud Peter Gabriel så gärna ville kunna använda under konserterna. Hacketts gitarr och Banks olika klaviatur bildar tillsammans ett säreget ljud som börjar och slutar denna låt. Så lät det 1973 när Selling England By The Pound kom ut.
Men det finns så mycket mer på denna platta. Dancing With The Moonlit Knight, The Cinema Show, Firth Of Fifth för att bara nämna tre fantastiska låtar. Phil Collins fick dessutom en liten plats för sin röst här, i sin och Mike Rutherfords More Fool Me, den strukturellt enklaste låten på hela skivan. After The Ordeal, en instrumentallåt av bästa snitt finns här också, enligt Tony Banks skulle den dock inte finnas med från början. Men vad han tycker bryr vi oss inte om, eller hur? Den är där nu, där den ska vara för den gör skivan perfekt.
Det man kan invända mot den här plattan är att låtarna är lite väl långa, speciellt The Battle Of Epping Forest och tidigare nämnda The Cinema Show. Den sistnämnda blir med Aisle Of Plenty, som avslutar skivan, över tolv minuter och eftersom bandet vid den här tiden hade börjat utveckla en kärleksaffär med Banks keyboards blir det ofta rena rama orgierna i elpianon, syntar och orglar av olika slag. Visst är han bra på sina instrument, men det blir gärna lite väl mycket new age när han sätter igång på allvar.
The Battle Of Epping Forest är en veritabel miniopera där Peter Gabriel använder fler ord i en elvaminuterslåt än många rappare använder på en hel skiva. Det borde väl ha gått att berätta om två gäng som vill slåss med varandra på ett smidigare sätt? Å andra sidan, Electric Light Orchestra gjorde samma sak på sitt debutalbum när de beskrev ett riktigt fältslag i en låt, The Battle of Marston Moor, med samma resultat.
Dessa småsaker förändrar ändå inte skivan i stort. Det är ett underbart album, atmosfäriskt och fräscht med underbara gitarrinsatser från Steve Hackett. Dancing With The Moonlit Knight är den absolut bästa låt Genesis har gjort. Den sammanfattar hela deras karriär, såväl den före denna skivan och senare, och introducerar för första gången de gitarrtekniker som senare nästan alla heavy metal-gitarrister älskar att spela, sweep-picking och tapping. Ingen av dessa tekniker var hans påhitt men de var inte speciellt kända utanför den inre gitarrkretsen förrän Hackett använde sej av dom i denna låt. Han hade använt tekniken tidigare men de plattorna blev inte samma framgångar som denna blev.
Allt som allt är detta ett riktigt kompetent album och jag har det med på min tio-i-topp-lista. Sån här musik görs bara inte nu för tiden, inte ens bland dagens progressiva rockband. Såna intrikata texter om samtiden, närapå reklam för vissa affärskedjor ibland, såna underbara observationer, det är så sällsynt att texter skrivs så här bra och så finurligt, även om man måste känna till brittiska förhållanden i många fall för att kunna skratta åt dom. För er som bara känner till Genesis från 1980-talet kanske den här skivan blir något av en chock. Men bry er inte så mycket om det. Tony Banks ljudmattor bör ändå kännas igen. Fast på 1980-talet lät Genesis ändå bara som en mer avancerad Phil Collins-platta. Men nog om det. Vi kan ta det en annan gång.
"Can you tell me where my country lies?
Said the unifaun to his true love's eyes.
It lies with me! cried the queen of maybe- for her merchandise, he traded in his prize."
