Religion i skolan - ett onödigt ont

Har religion någon plats i skolan annat än att man informerar om att det finns religioner som folk bekänner sej till och att det står folk fritt att göra det? Det snabba svaret är nej. Det längre svaret, som jag tänker delge er nu, är i grund och botten samma som det korta men med lite mer kött på benen.

Såväl religioner (läs: Religiösa personer) som skolorna håller på med indoktrinering (ett ord som betyder lära in) men med olika sätt och förutsättningar. Skolan är till för att förbereda barn på vad som väntar dom i vuxenlivet, vilken inriktning de än kan tänkas vilja välja. Religioner har historiskt sett varit till för att försöka förklara det vi inte kunnat förklara på ett nöjaktigt vis. Numera kan vi förklara 9 av 10 saker som naturen slänger åt oss och de saker vi inte kan förklara kan åtminstone inte kopplas till någon osynlig figur som vi människor sen ger mänsklig kropp i vårt försök att avbilda denna figur.

Därför är det beklämmande att se så många människor som vill ha en skolavslutning med religiösa förtecken. Lika beklämmande är det att läsa om hur pseudovetenskap får predikas i skolorna arrangerade av medlemmar i sektliknande organisationer vars enda mål är att håva in så mycket pengar som möjligt utan att egentligen få nåt reellt gjort.

Dock är det helt korrekt att man experimenterar i skolan...

"Civilisation är ett gatlopp mellan utbildning och katastrof."

Musikrecensioner: en presentation av ett nytt ämne på min blogg

Jag är ett barn av 1970-talet men är inte speciellt intresserad av svensk 70-talsmusik, framför allt inte den förment politiska. Ej heller är jag intresserad av disco, pop eller modern heavy metal. Det förstnämnda är en förolämpning mot allt vad musik heter, det andra är bara enformigt, radiovändligt och det sistnämnda är lite för mycket helt enkelt. Talar vi däremot om funk, bluesrock och klassisk heavy metal, då blir det annat ljud i skällan. Än mer uppåt blir jag av progressiv rock och annan symfonisk och/eller konstnärligt utförd rock.

Därför tänker jag med ojämna mellanrum presentera en recension av mina favoritalbum. Det skulle faktiskt glädja mej om någon ville kommentera mitt val av album. Räkna inte med några populära artister av idag. Dom kan jag bara inte med. Så fort man slår på radion är dom där och varje kanal är till brädden fyllda med sån smörja. I mina recensioner tänker jag försöka ta med så mycket av mina egna känslor inför musiken jag hört som möjligt. Jag vill förmedla hur jag känner, varför jag gillar låtarna som jag gör. Ibland stolpar jag upp albumen låt för låt, ibland blir det bara en enda röra. Det blir som det blir.

Sällan kommer jag att recensera svensk musik här, av det skälet att det sällan görs, eller ens gjorts, bra svensk musik värd att recensera. Jag vet att jag nu utsätter mej för hård kritik från "fanatiker" och/eller kommer att få tips om "bra" svensk musik som gjorts genom åren men jag står på mej och hävdar att den bästa svenska musiken som gjorts blev till före 1980 och den har allt som oftast sjungits på engelska.

Nån gång i helgen kommer jag igång med första recensionen. Håll ut tills dess...




"Att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur."