Astronomihörnan: 11 miljarder år gamla planeter hittade

I konstellationen Målaren, synlig endast på södra halvklotet, finns en stjärna som kallas Kapteyns stjärna. Denna stjärna befinner just nu ca 13 ljusår bort från oss. Den upptäcktes av den nederländske astronomen Jacobus Kapteyn 1898 och har befunnits vara ca 11 miljarder år gammal, baserat på dess gasinnehåll. Kring denna röda dvärgstjärna, som är en fjärdedel så stor som vår sol i både massa och diameter, har man nu hittat två planeter som cirklar tillräckligt nära för att komma ifråga om eventuellt liv. Speciellt den inre av de två planeterna, Kapteyn B, är tillräckligt nära för att vara inom Guldlockszonen, den zon vår planet befinner sej i då den cirklar runt solen och som är perfekt för flytande vatten och följaktligen liv.

Denna stjärna har redan varit föremål för science fiction-böcker och noveller, men den nya upptäckten har nu fått till följd att en ny berättelse skrivits om en död civilisation på Kapteyn b. Vem vad vi hittar vid en mer noggrann undersökning av planeten?

Kapteyn b cirklar kring sin stjärna i en datoranimerad målning. Bild från PHL/UPR Arecibo/Aladin Sky Atlas.

"I never knew there were so many different ways to say goodbye"

Min favoritmusik: Fool For The City

Fool For The City är Foghats mest kända och mest framgångsrika album, och förmodligen det enda som möjligen har hittat till Sveriges kuster. Det kom 1975 och det första albumet utan Tony Stevens. Producenten från plattan före, Nick Jameson, steg då in i studion och hjälpte till med basspelet. Det jag måste säga innan jag kommer in på plattans stora låtar är att en av låtarna, My Babe, är en gammal The Righteous Brothers-låt från tiden innan de blev stora och gjorde smörpop. Då var det blues som gällde och i Foghats version blir låten en riktig käftsmäll. Den som lyckas lyssna sej igenom hela låten utan att digga till den ska få en Ako-kola av mej per post.

Den stora låten här, och deras största hit, är Slow Ride, en låt som faktiskt spelas på svensk radio då och då trots att den spelades in i USA och var riktad enbart till den amerikanska marknaden då bandet inte lyckats i sitt hemland (det såg Status Quo och andra liknande band till). Tvärtemot låttiteln är detta en ganska snabb låt som stretar på i över åtta minuter och mot slutet blir allt snabbare.

I övrigt är Fool For The City en genial platta, deras bästa, och Dave Peverett är i högform, såväl låtskrivarmässigt som sångmässigt. Rod Price kallas här The Bootle, syftandes på hans slide som är fenomenal på denna platta. Trummisen Roger Earl spelar en dubbelroll här, emedan det är han som pryder skivans omslag som mannen som fiskar ur en gatubrunn i New York. Skivans omslag och en kortare diskussion kring det finns att beskåda i den här artikeln, där också andra artisters omslag diskuteras.

Sju låtar finns på denna platta och de är nästan lika bra allihop. Den enda jag inte riktigt kan med är Take It Or Leave It, ett sorts försök att tilltala alla som gillar lite lugnare låtar. Den är inte dålig, den passar bara inte riktigt in här bland de andra låtarna, som är raka rör allihop. En favorit för mej är en dundersköna versionen av en gammal bluesklassiker av Robert Johnson, Terraplane Blues, vilket på ytan verkar vara en låt om en bil, men egentligen är hela låten en omskrivning för huvudpersonens behov av sexuella relationer och avundsjuka när någon annan "kör" bilen.

I övrigt kan titelspåret nämnas, en snabb rocklåt om livet i New York (på sätt och vis), Save Your Loving (For Me) och Drive Me Home, båda snabba boogierocklåtar som skulle passa på vilken annan rockplatta som helst från tiden. För den som vill ha en rock'n'roll-upplevelse är detta en perfekt platta. Ni behöver inte tacka mej, bara lyssna på plattan.



"Breathin' all the clean air, sittin' in the sun,
When I get my train fare, I'll get up and run.
I'm ready for the city, air pollution here I come!"