Vår värld är full av kategoriseringar

Jag fortsätter klaga på utslaget av helgens val, nu med utgångspunkt ifrån det faktum att det var ett antal väldigt kategoriserande ideologier som ansågs vara de vinnande. Dessa ideologier är fördömande gentemot de som inte håller med dom. De anses vara politiskt korrekta eller inte, beroende på vem som säger det, men i mina ögon är allt som ses som populärt nog att vara i allmänhetens gemensamma sinne samtidigt politiskt korrekt, och då anser jag att det är dags att bryta det mönstret.

Att vara kritisk mot invandring och invandrare är i mina ögon politiskt korrekt eftersom det är en allmän åsikt som ses som sund. Likadant anser jag att vara kritisk mot ovanstående åsikt också vara politiskt korrekt. Medelvägen verkar inte lika poppis. Extremer, ytterligheter för er som inte kan svåra ord, blir alltmer populära. Dag och natt, svart och vitt, är politiskt korrekta sidor. Den gyllene medelvägen, att tänka kritiskt, se världen för vad den är istället för att tvinga på världen sin syn, är inte nåt att älska precis för dessa människor.

Jag märker nu att jag själv kategoriserar. Jag sätter dessutom invandrarfientliga och invändrarvänliga i samma grupp, vilket faktiskt verkar rätt och riktigt på nåt vis. De utgår från samma grupp människor men egentligen vill de inte ha immigranter nånstans nån av dom. Åtminstone om man får tro fördomarna om vanligt folk. Inte ens de som vill ha invandringen intakt verkar tycka om utlänningar alla gånger. Man utgår från att alla andra områden ska ta hand om immigranterna, bara man själv får slippa göra det. Not in my back yard eller nimby, som det heter på engelska.

Detta är helt naturligt att känna så inför det okända. Men är man normal försvinner denna olustkänsla när man träffar och lär känna andra människor. Därför är det konstigt att det finns så många som fortsätter vara fientliga eller misstänksamma mot vissa immigrantgrupper. För det är vissa grupper man ogillar, och i vissa fall är det befogat att vara misstänksam. Folk med religiösa förtecken är inte populära här i det på pappret sekulära Sverige. Framför allt är det islam som får en del människor att sparka bakut.

Islam är ganska annorlunda och kulturen de som är muslimer har med sej är fundamentalt annorlunda mot vår här i Norden. Detta är verkligen det okända och därför har många all anledning att vara osäkra och misstänksamma. Men att sprida förutfattade åsikter hjälper inte. Inte alls. Det spär bara på oviljan att lära sej om andra människor, vilket ju är vad många ideologer vill.

Men den värsta formen av förutfattade meningar är dock inte rädslan för det okända utan rädslan för mänskligheten och utvecklingen mot ett modernare samhälle. Detta kallas neomalthusianism och yttrar sej i att mänskligheten förökar sej för mycket och tär på planetens resurser. Därför är det önskvärt att så få människor bebor planeten som möjligt. Nu har vi alltså gått från misstänksamhet till uttalad fascism där vissa människor anses vara i vägen för "de utvalda". Helt utan att kunna bevisa dessa teser, som faktiskt har alla möjligheter i världen att bli värre än nånsin nazisternas illdåd, gör bland annat Romklubben stor affär av detta att mänskligheten är ett hot mot planeten vad vi än gör.

Vi är på god väg att skapa ett samhälle världen över där vi och dom verkligen är det gällande. Eller snarare vi MOT dom. "Dom" är folk som inte har så mycket att röra sej med, inte heller har de så mycket att säga till om. Fascism, i detta fallet smygfascism, tycks vara framtidens melodi. Låt oss bara hoppas att Thomas Malthus idéer aldrig blir verklighet. Då blir det värre än nånsin de främlingsfientligas, nationalisternas och isolationisternas idéer.



"Amandla!"

Min favoritmusik: Ma Kelly's Greasy Spoon

1970 var året då Status Quo satte segel mot framgång och ära med detta album. Man lämnade den hiskeliga psykedeliska popen bakom sej och gick över helt till bluesrock och så småningom även till den boogierock man skulle bli känd med. Detta album är mer åt tidiga Kinks eller Troggs med ganska rå hårdrock för sin tid, men i övrigt spretar skivan i alla riktningar. Här finns till och med lite folkmusik och vanlig pop.

Man skulle kunna tycka att just för att de bytte musikstil från psykedelisk pop till bluesrock från en platta till en annan att de skulle vara helt kassa i början. Det är de inte alls. De låter aningen osäkra förstås och spelar ibland därefter men det låter bra och nästan varje låt är också riktigt bra. Det hörs att de har övat på detta en tid för de är inte helt gröna. Det är faktiskt de lugnare låtarna som låter osäkra.

Francis Rossi har verkligen fattat att hans gitarr ska användas för att spela solo på. Rick Parfitt har funnit sin plats som rytmgitarrist med tunga taktfasta slag mot strängarna. Alan Lancaster kör sina fina drag på basen och skriver små fina låtar om familjeliv och sina känslor inför att leva i ett sådant förhållande. John Coghlan spelar mycket bättre nu när han får spela den musik han alltid vela spela.

Den ende som inte tycks känna sej hemma är Roy Lynes, organisten. Tidigare har hans orgel dominerat musiken men han verkar inte riktigt gilla situationen. Mycket riktigt lämnade Lynes bandet efter denna skiva. De övriga fortsatte som en kvartett.

Jag kan peka ut ett antal låtar som är väl värda att lyssna på: Spinning Wheel Blues, Shy Fly, April Spring Summer And Wednesdays, Junior's Wailing och Lakky Lady. Speciellt Junior's Wailing har en intressant historia. Den är skriven och ursprungligen framförd av bluesrockbandet Steamhammer. Quos version är ganska trogen originalet, men är skramligare och ger mer pubkänsla. Detta är inte en platta att börja resan in i Status Quo med. Den bör du skaffa när du lyssnat på några skivor från deras storhetstid på 1970-talet. Då förstår du bättre varifrån Status Quo kommer.



"And now the dawn is breaking
I see the dawn is breaking
And life seems very good to me
I see your face is smiling
Your bed looks warm, inviting
I feel your hand walk over me"