Berättelsen om en man som skapade en ny religion

Följande historia är enbart svammel och hypotetiskt snack som bara "råkar" likna vad som skulle kunna kallas sanningen...

Tänk er Mellanöstern för sisådär 2000 år sen. Romarna ockuperar större delen av detta område och gör det genom trupper och lydkonungar. I ett av dessa delområden har en av lydkonungarna dabbat sej och ersatts av en guvernör. Denne vill ha in pengar, det var kutym på denna tid att guvernörerna och prefekterna fick skapa sin förmögenhet själva genom att dra in skatter varav de själva fick en liten del. Romarna hade för vana att beskatta sina undersåtar rätt hårt, som idag alltså, och det fick ofta följden att folket gjorde uppror. Så också den här gången. Bland de folk i Mellanöstern som fick nog av denna taxering fanns ett som kallade sej själva hebréer. De mest våldsamma av dessa kom att anamma ett grekiskt ord, zelos, som betyder avundsjuk men framför allt våldsamt envis. De kallade sej alltså seloter. Att de tog ett grekiskt ord berodde på att greker var vanliga i den här trakten ända sen Alexander den stores tid. De försökte göra uppror men upproret slogs ner och det blev lugnt igen.

Det lugnet kom sen att vara fram till början av 40-talet efter vår tideräkning (evt). Små skärmytslingar förekom förstås men de berodde mest på klumpigheten hos diverse guvernörer och deras prefekter. I början av 40-talet framträdde så en person som talade om ett kommande rike, ett guds rike där romarna var utslängda. Han lovade sina lärjungar att de skulle kunna nå detta rike om de bara följde honom bortom Jordanfloden. Men de hade knappt kommit dit förrän man från romerskt håll reagerade hårt och högg ner alla utom deras ledare som fördes tillbaka till Jerusalem. Denne högg man av huvudet på vid ett senare tillfälle och så var det slut med den historien.

Men hans kompanjoner började nu en hämndkampanj. De återupplivade selotrörelsen och drog ut på en våldskampanj varvid bland andra romare och oliktänkande fick sätta livet till. Rövarpack kallades de av romarna och de hebréer som inte gillade våldet som en lösning på problemet med den romerska ockupationen. Bland dessa seloter tycks det ha funnits en person som senare fick anledning att ångra sina handlingar. Några år senare, runt år 48 evt, börjar oroligheterna på allvar i och med att en av prefektens närmaste män, Stefanos, blir stenad till döds. Ledaren för den hemska händelsen flyr sen och under den flykten händer nåt med denne man som hette Saul. Saul är av blandat ursprung. Hans far var soldat i romerska armén och hans mor tycks vara av grekisk konvertitfamilj. Hon har skaffat fler barn med en annan man, en man av hebreisk börd och denna familj bor i norra Galiléen. Som liten kom Saul i kontakt med religionen i och med att han fick studera för en av sin tids stora rabbiner, Gamaliel den äldre. Sen som vuxen kom han i kontakt med seloterna och deras pånyttfödda rörelse. Hur gammal han är vid tidpunkten för stenandet av Stefanos kan vi bara gissa oss till men helt ung var han inte, kanske närmare 40 år. Nu flyr han och det snabbt för romarnas hämnd kommer säkert att bli hård. Han tycks under denna flykt ha kommit på andra tankar för han börjar nu istället predika fred och frihet i form av ett rike av samma typ som en gång hans företrädare vid Jordanfloden.

Saul börjar resa runt i länderna runt Medelhavet och predika detta budskap, ett budskap som han enligt egen utsago har fått genom en vision av en man han kallar Jesus, en person som egentligen är han själv med den skillnaden att han inte vågar framträda med dom för egen del av rädsla för att hans forna kamrater ska tycka att han är en förrädare. Han har alltså valt en egen väg för att reformera religionen, som han anser har tappat kontakten med det ursprungliga budskapet mer än 1000 år tidigare. Han vill också mjuka upp vissa regler. Detta kommer att göra så att många utanför hebréernas krets attraheras av hans budskap. Bland annat predikar han att man ska få äta vad man vill, slippa omskärelse samt att tolkningen av sabbaten inte är så rigid.

Med tiden samlar han folk omkring sej som räknas i tusental till slut och han får ett smeknamn, "Egyptiern" eftersom han bott där så länge och kan olika läkekonster och vad som verkar vara magiska formler som egyptierna vid den här tiden är kända för. Det är sitt eget folk han främst riktar budskapet till, i början, men allteftersom han inser att budskapet inte går fram lika framgångsrikt börjar han istället sprida budskapet till andra folkslag och han blir alltmer irriterad på "de sina". Sina forna kamrater bryter han med, utom några få som följer honom. En näst sista framstöt i sitt hemland sker ca år 52 evt då han på Oljeberget försöker mana sina följare att storma Jerusalems portar för att rensa templet från den ohyra han anser infekterar det. Han kallar det ett syndens näste och han har redan skapat oreda där under dagen innan genom att yttra dessa ord, under sitt alias Jesus.

Någon har dock förrått dom och en vaktstyrka om ca tusen man är på väg för att stoppa dom i sina planer. Ett smärre fältslag äger rum där på en av sluttningarna till Oljeberget och i tumultet lyckas Saul och några av hans närmaste män fly. De hamnar förmodligen i ett annat land, säkerligen i en av församlingarna Saul skapat genom sina predikningar. Han skapar nu en myt om att Jesus förråtts av en av sina egna för att det ska bli en del av den förutsägelse han själv yttrat om det kommande guds rike. För att det inte ska bli helt överensstämmande med den tiden han själv lever flyttar han den händelsen om Jesus bakåt i tiden så att det får ett mytiskt skimmer.

Det sista framträdandet Saul, som nu kallar sej Paulus, gör i Jerusalem blir nästan fatalt för honom. Det sker några år senare när han kommer tillbaka för att en sista gång försöka få folket där att se att hans budskap är det rätta. Han blir igenkänd av sina forna kamrater inom seloterna och de försöker döda honom. Prästerna i templet är med på noterna och det är endast pga tumultet som uppstår som han blir räddad då den romerske kommendanten kommer för att se vad som står på. Han griper Paulus och han bollas nu mellan olika instanser, prästerna i templet, den romerske prefekten och lydkonungen. Anledningen är att Paulus sagt sej vara romersk medborgare och då blir alla från romerskt håll rådvilla. Han har helt klart stört ordningen men en romersk medborgare, som dessutom kan bevisa det, kan man bara inte lämna ut till folkhopen där ute som vill döda honom.

Paulus spelar ut ännu ett kort, han vill få sin sak hörd av kejsaren. Han blir således skickad till Rom där han framlägger sin sak och blir friad. För att folket i Jerusalem ska bli lugnad sprider man ut en lögn om att han blivit dömd och avrättad. Men allt detta har tärt hårt på Paulus som nu istället börjar ägna sej åt att skriva de brev han sedermera har blivit så känd för. I de breven gör han en klar skillnad mellan sin egen person och sitt alias, Jesus, som ska ha dött för alla människors skull. Då och då verkar han glömma bort sej och skriver om sej själv när det borde vara hans alter ego det handlar om. Han vistas uppenbarligen sin sista tid i Rom där han skriver sina brev till församlingarna, som växer ganska snabbt.

När Paulus dör är osäkert men en tradition säger att han dog i Spanien flera år senare. Hans skapelse, så förvanskad liksom alla religioner i slutändan blir, levde dock vidare och skilde sej snabbt från sin föregångare, judendomen.

----------------------------

Detta är en historia som bygger till viss del på den hypotes Lena Einhorn presenterar sin bok "Vad hände på vägen till Damaskus?". Jag är väl dum som tagit till mej den hypotesen utan att kolla fakta för egen del men den är såpass tilltalande att jag, som varande ateist och agnostiker, gillar att få in lite verklighet bakom det mytiska slöjorna. Skriv gärna lite kommentarer om vad ni tycker om denna hypotes. Den är lika svår att bevisa som freonernas inverkan på ozonlagret och AGW-hypotesen men den passar bättre in på verkligheten än dessa. Det handlar i alla fall om saker som går att något så när passa in mot bakgrund av verkliga händelser.