Vetenskapshörnan: Elöverkänslighet och verkligheten

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Litet kort inlägg eftersom det blev intressant att läsa om detta efter att jag sett vad de andra bloggarna skrivit om detta. Det handlar om elöverkänslighet, en åkomma vars existens inte är bevisad, och en man som påstår sej vara det i byn Venjan, som ligger några mil norr om Malung där jag bor. Hans "sjukdom" hotar att sänka stora delar av mobil- och TV-nätet i distriktet totalt.

Har denne man, som påstår att elen förstört hans liv, provat att bo på ett ställe där det inte finns några elledningar eller master? Och om han har, varför valde han då att bo i ett område som korsas hej vilt av mobilmaster och elledningar? Nej, hans problem står nog att finna i hans egen bostad, kanske mögel eller liknande.

Jag tror på individens rätt att påverka gruppen som helhet men detta är inte individualism, det är egoism. Ska en enda person och en myndighet verkligen få bestämma över alla andra människors väl och ve?

Uppdatering: Vett och sans vann över dumheter och obevisade påståenden. Miljönämnden avslog begäran om mobilfritt.

Uppdatering 2: Läs gärna detta inlägg av Lars Kamël. Här får man en förklaring till varför elöverkänslighet inte är nåt att bry sej om, annat än möjligen för psykologer.



"Friskt kopplat, hälften brunnet!"

Gör insemination för ensamstående kvinnor tillåtet - med vissa förbehållanden

Insemination för ensamstående kvinnor handlar mitt första inlägg här idag om. Det är ju inte tillåtet i Sverige för ensamstående kvinnor att låta inseminera sej, en knäpp inställning som förmodligen grundar sej i den tiden då en ensamstående kvinna hade väldigt svårt att ta hand om sej och sin ekonomi. Ensamstående, såväl kvinnor som män, har dock fått det mycket bättre i vårt land de senaste decennierna och i många städer, byar och andra samhällen är singelpersonen faktiskt normen för ett boende.

Politiker borde få inte bestämma vem som ska få skaffa barn. Det är ett jobb för den enskilda som vill ha barn i samråd med läkare och/eller psykolog. Egentligen borde den lagen bara raderas ur systemet och ersättas med ett regelverk som visar på vikten av att pröva lämpligheten utifrån social och psykologisk aspekt. För det är absolut inte vem som helst som borde få insemination. De med våldstendenser och/eller allvarliga och obotliga sjukdomar borde exkluderas. De med sjukdomar borde få adoptera dock, förutsatt att sjukdomen inte är terminal.

Jag tycker så för att dels är det grymt mot barnet, dels är det för många redan bland de som lever i en relation som är olämpliga föräldrar, då ska inte heller deras ensamstående motsvarigheter få skaffa barn hur som helst. Har man bara passerat detta hinder, som jag anser vara rätt litet, borde det vara fritt fram att låta inseminera sej.

Vi vet ju vad som händer när vi ger politikerna denna makt över folk och fä för det finns många exempel på frågor som politikerna bestämt över som de egentligen inte borde styra över, t ex att homosexualitet var en sinnessjukdom (att däremot politik är ett tecken på sinnessjukdom vet nog de flesta) och att kyrkan skulle vara huvudman för skolundervisningen, nåt som var i svang ända till början av 1950-talet. Jag undrar just om det inte lurar lite religiösa aspekter bakom det motstånd som hittills funnits mot detta. Detta plus att politiker och deras tillskyndare gärna vill ha så mycket makt som möjligt över sina undersåtar.

Samtidigt ska pappan inte få vara helt anonym. Han ska kunna gå att nå för barnen om dessa vill veta vem pappan är. Speciellt om det skulle råka finnas någon genetisk åkomma som missats av läkarna men också vad gäller släktforskning.

Med tanke på att forskningen nu t o m är på väg mot ett människolöst befruktande kan man undra vad vi ska ha oss själva till över huvud taget.




"Livet är en obotlig sjukdom"