Det som de senaste 100 åren klart och tydligt visat för oss alla är att det kvittar vilka som sköter järnvägarna, statliga eller privata intressen; det funkar ändå inte i längden. Det som är bäst för järnvägen är att båda intressenter går samman och försöker få järnvägen att fungera i ett modernt samhälle för det ska gå att få Sverige att bli ett modernt järnvägsland där tågen går i tid och rälsen håller ihop även mitt i sommaren eller vintern. Till ytan ligger Sverige efter Ryssland, Ukraina, Frankrike och Spanien i Europa och samtliga dessa länder har såvitt jag vet fungerande järnvägsförbindelser som dessutom kan husera snabbtåg.
Underhållet av järnvägen i Sverige har delvis privatiserats de senaste decennierna, vilket gett både bra och dåliga resultat. Dåliga därför att resurserna inte räckt till när vintrarna slagit till som aldrig förr, bra därför att fler kan hjälpa till när det behövs. Att i detta läget förstatliga detta är helt fel, det håller jag absolut med om. Det är inte privatiseringens fel att man inte hade resurser tillhands när de hårda vintrarna slog till 2009-2011, det är klimatdravlets fel. De som satt på medlen till hjälpen hade gått på lurendrejeriet kring klimatet och trott på vad som sades kring det föränderliga vädret. Man trodde helt enkelt inte att såna här vintrar var möjliga längre. De drog därför in på så mycket man bara kunde och nu får man stå där i skamvrån.
Sen har vi andra faktorer som starkt bidragit. En sådan är att man egentligen inte trott fullt ut att en privatisering skulle gå att genomföra. Det har liksom stannat halvvägs med halvmesyrer som följd. Vi har blivit så vana vid att farbror Staten ska ta hand om allt i slutändan att ett privat alternativ ses som nåt katten eller hunden dragit in. Det har alltså inte blivit så bra när man privatiserat, en sorts lättprodukt vare sej hackad eller malen.
Så hur ska vi ha järnvägen i framtiden? Ska den vara helstatlig, med nedläggningar som följd, eller ska vi ha privata intressen med, även det med nedläggningar som följd? För det kvittar ju vem som har huvudansvaret. I slutändan måste det ändå finnas underlag för trafik. Fast här kommer en aspekt till in, vem bestämmer hur underlaget ska se ut? Hur sköts banan och om den sköts dåligt, vem tar på sej ansvaret för att passagerarna sviker? Det finns exempel på korruption inom detta område, från 1950- och 1960-talen, ja ända till 1980-talets början då nedläggningen av järnvägarna följde samma mönster överallt: Man drog in turer för att kunna spara in på materielen, bilvägarna byggdes samtidigt ut i småstäderna och byarna, när dessa vägar blev klara drog man ytterligare turer på järnvägarna och skyllde sen på att färre passagerare åkte med tåget när trafiken lades ner.
Fullt så enkelt som jag beskrivit ovan var det faktiskt. Sen att folk fick mer pengar att röra sej med, att bilen sågs som mer flexibel och att tåget inte längre förde folk från centrum till centrum bidrog förstås och småbyarna hade börjat avfolkas till förmån för de större städerna redan innan ovanstående mönster påbörjades. Men när det påbörjades var det med all säkerhet initierat av bilindustrin som ville ha så stora favörer av staten som möjligt. Samtidigt var ju statens tjänstemän måna om att låta bilindustrin få dessa favörer, gärna på andra transportmediers bekostnad.
Jag skulle gärna se järnvägen blandad, med statliga och privata intressen som drar åt samma håll. Samarbete är bäst för alla parter. Konkurrens är i slutändan bara bra för en viss intressent, inte alla som vill vara med.
"Dagens kris är morgondagens skämt."
