Dagens bild: En vy inifrån förarhytten

Vanliga lokal- och regionaltåg i Sverige är de så kallade X50-motorvagnarna, ofta kallade Regina. Så här ser det ut från förarens perspektiv i en Regina. Tack vare de flexibla boggierna och den skarvfria rälsen är en resa med en Regina väldigt smärtfri och tyst.



"Wish it was a freight train baby
Wish it was a diesel locomotive
I'd come whistling down your track crashing in your door.
Wish it was a freight train baby"

Dagens bild: Två bilder av samma järnvägskurva

När bilderna är tagna kommer jag inte längre ihåg. Det var av en ren slump jag hittade dom nu när jag letade efter ett tema för Dagens bild. Dom visar i alla fall samma kurva under två olika årstider i Malung, nere vid järnvägen nära älvstranden. Följer man spåret åt det håll fotona är tagna kommer man så småningom till Borlänge, som ligger ca 15 mil bort. För de som oroar sej för så kallat spårspring kan jag lugna er, jag står på övergången till E45:an.



"Ingen är så blind som den som inte vill se"

Tåg på Västerdalsbanan!

Det är i år tre år sen persontrafiken på Västerdalsbanan ställdes in och all trafik på sträckan Äppelbo-Malung också lades i malpåse. Men nu börjar saker hända. Idag kom dessa två fordon till stationen i Malung, uppenbarligen för att undersöka läget. Det kan nämligen vara så att godstrafik i form av timmertransporter för att minska på slitaget av bilvägen från Fiskarhedens timmerterminal i närheten av Transtrand längre norrut från Malung sett.

"Vad fan är hög standard?"

Vanskligt att återge SJ monopol på trafiken

För några år sen gav privata aktörer åter chansen att köra på järnvägarna i Sverige, för första gången på flera decennier. Anledningen till förstatligandet hade varit att många privata aktörer hade kommit på ekonomiskt obestånd och behövde lösas ut, annars gick deras verksamhet under. Sen gjorde ju staten det som ändå höll på att hända, nämligen att lägga ner småjärnvägarna och med dom stora delar av landsbygden. Det största misstaget man sen gjorde var att föra över de småjärnvägar som var kvar till länen så de fick ha ansvaret för banorna. Man skulle ha gett de privata aktörerna chansen i det läget, men så skedde inte och ännu fler banor lades ner, till fromma för ändlösa rader med bilar vars förare säkerligen hade levt idag om inte politikerna satsat på dåliga vägar och dåligt planerade stadsplaner.

Att ge tillbaka staten ensamrätten på järnvägstrafiken i nuläget är vanskligt. Det löser inga av dagens problem eftersom banorna sköts separat från trafiken och så har det varit i snart 30 års tid. Men så resonerar Miljöpartiet och låter alltmer som ett konservativt socialistiskt parti på kuppen. Jag förstår att Socialdemokraterna är tveksamma till detta. Det är inte trafiken det är fel på, det är banorna. De blir övertrafikerade eftersom de är underdimensionerade i förhållande till kraven från operatörerna, vare sej de för passagerare eller gods. Skälen till att det är så är många, men det viktigaste är att när privata aktörer släpptes in på banorna gjorde man fel som inte skapade en övergripande övervakningsdel inom Trafikverket omedelbart. Nu är det ett enda sammelsurium av företag som snarare verkar strunta i arbetet och faktiskt verkar bekämpa varandra hellre än att skapa en funkande bana.

Det sämsta man kunde göra i det här läget vore att återföra allt till statlig kontroll. Då blir det samma problem om och om igen. Hellre då en statlig del och en privat del som samverkar. Då blir det konkurrens och vänligt samarbete samtidigt. Förhoppningsvis. Det finns alltid dom som ska förstöra även de bästa planer.



"Endless the trek, 
endless the search"

Järnvägen - ett olycksbarn i samhället

Folk klagar på försenade tåg, vilket gör att artiklar skrivs i det oändliga om hur förseningarna ska bekämpas. Det gör också Riksrevisionen, som dessutom tycker att lösningen på problemet är att staten tar tillbaka skötseln av banorna. Det som rullar på banorna kan gärna få vara som nu, men det är nog bäst om farbror Staten tar hand om skenorna och gruset. Så resonerar Riksrevisionen och klandrar bland andra SJ, övriga tågoperatörer, Trafikverket och andra banskötare för bristande underhåll och, underförstått, dålig företagsmiljö.

I princip är det den rätta vägen att gå, att staten har hand om skötseln och många har hand om den rullande trafiken. Punktligheten skulle onekligen öka om så skedde, i alla fall till stor del. Men på sikt är det nog ändå bäst om varje region hade ansvar för sina banor, och verkligen skötte om dom också. Endast de banor som har riksintresse kan man tänka sej att staten främst sköter om.

Hur finansieringen ska ske för allt detta kan man ju fråga sej, men vi kan väl ta lite från statsförvaltningen? Tjänstemännen mår bara bra av att ha lite mindre i de statliga plånböckerna att spendera och leka med. Sen kanske vi kunde få en del företag och rika enskilda personer att lätta på sina plånböcker för det gemensamma goda. Det gick förr i tiden och slutade oftast bra. Varför skulle det inte gå nu? Är samarbete (kooperation med ett annat ord) ett så fult ord med en sån sliskig innebörd?

Spårskötselsfordon i Skurup 1986.

Järnvägen har blivit en sorts hackkyckling som tidningarna älskar att skriva spaltmetrar om hur farlig den är, regeringar helst skulle vilja slippa ta ansvar för och oppositionen alltid klandrar de styrande för att den inte sköts ordentligt. Folk i gemen gillar att åka tåg, men i och med att underhållet av banorna har blivit så eftersatt kan man undra hur länge till folks tålamod håller i sej.




"Där ingen nyckel passar, öppnar tålamodet"

Kort filmreportage från Sveriges järnvägsmuseum i Gävle

Jag visade bilder från mitt besök järnvägsmuseet i Gävle för snart två veckor sen och nu är det dags för en kortare film. Håll till godo!

"I sadly want a reform in the construction of children. Nature's only idea seems to be to make them machines for the production of incessant noise."

Fotohörnan: Besök i Gävle

Vad vore ett besök i Gävle utan ett besök på Järnvägsmuseet? Naturligtvis var kameran med och förevigade allt jag såg. Här följer en liten kavalkad med bilder:

Järnvägsmuseet finns på två platser i Gävle. Själva museet i söder och en stor verkstadshall i norr där många lok och vagnar står. Mellan dessa lokaler går en rälsbuss. Här står den på centralstationen.

Lokomotor, tror jag de kallas, står i verkstadshallen.

Modeller av diverse tågtyper som trafikerat svenska banor genom åren.

Ett av de tidigaste loken i Sverige.

Interiören till en av sovvagnarna. Korridorerna var snyggare förr.

Modell av ett av de första elektriska loken.

En av de första rälsbussarna, byggd av Hilding Carlsson mekaniska verkstad.

En tidig lokomotor.

Museet är väl värt ett besök, mer än en gång. Det kostar bara 100 kr.




"I don't know where I'm going, but I'm on my way."

Tågurspårningen i Spanien

Normalt tar jag inte upp aktuella händelser här kort efter de hänt utan låter det gå en tid innan jag tar upp det för att kunna få lite perspektiv och för att kunna ta in lite av det som sagts kring händelserna. Men en tågurspårning som den i Spanien igår kväll är en för allvarlig händelse för att jag inte ska ta upp den nu. Uppgifterna att tåget körde alldeles för fort över hastighetsbegränsningen är det värsta av allt i sammanhanget. Skulle denna information stämma är det ett tecken på att stressen i vårt moderna samhälle har nått en ny bottennivå. Men det är inte samhällets fel, utan vissa aspekter av den. De som vill pressa sej själva har den största skulden, inte minst i den här katastrofen.

Jag utgår i nuläget från att dessa uppgifter stämmer. En diskussion om denna katastrof finns att läsa här. Skulle detta kunna hända i Sverige? Ja, det kan det och har hänt. Det var 10 november 1980 i trakten av Linköping då ett tåg körde ur vid bron över Stångån. Här omkom endast en person men orsaken tycks ha varit densamma som nu, för hög hastighet.

Ett antal frågor som kanske kan verka oinitierade men tills någon rättar mej anser jag frågorna vara giltiga.
Har inte spanska tåg ATC eller liknande system som håller hastigheten i schack?
Vilket är det säkraste sättet att hantera kurvor (den kurvan som syns på bilderna såg rätt skarp ut)?
Vad kan andra länders tågoperatörer lära av denna olycka?
Om olyckan skulle bero på nåt som hamnat på spåret, vad har man för möjligheter att se till att objekt inte hamnar på spåren i framtiden?




"For every minute you are angry you lose sixty seconds of happiness."

Kamerahörnan: Min typ av fotografi

Jag har tagit foton från och till sen 1986. Mitt favoritmotiv är järnvägar och det som rullar på dom men sen december 2011 bor jag i en ort som inte har tågförbindelse. Därför har det varit svårt att fota tåg. Varje besök i en stad eller by med aktiv järnväg har varit en lisa för själen.

Människor har jag tagit rätt många foton på genom åren men det är mest för privat bruk. Det är kul att fota människor men det ger inte nåt egentligen eftersom många av dom jag omger mej med inte vill bli fotade. Det är ok för de är kompisar och såna ska man inte driva för långt vad gäller fotografering. Någon porträttfotograf blir jag nog inte. Fast ett och annat foto blir det väl.

Det jag har tagit flest foton av genom åren är moln. Det upptäcker jag nu när jag går igenom mitt fotoarkiv. Det beror på att väderfenomen är ännu ett av mina intressen och har så varit ända sen jag var väldigt liten. Det är moln i alla former och storlekar, mörka såväl som ljusa. Tyvärr har jag hittills inte lyckats fånga en blixt på bild. Jag ger dock inte upp hoppet. Orsaken till det är att det förekommit allt färre åskväder här där jag bor de senaste tio åren. Blir det en fuktig, någorlunda varm sommar här kanske jag får chansen.

 Vi får väl se vad sommaren har i sitt sköte. Blixtar och fler tåg kan vi ju hoppas på i framtiden. Jag har sen jag köpte min Canon förra året försökt lära mej mer om fotograferingsteknik, vinklar och annat. Så här sitter en typ som tänker utveckla sin typ av fotografi. Blixtar och dunder, magiska under, helst utan människor i gyllene skor. Det är vad jag söker.




"Jag kände på mig att mina föräldrar hatade mig. Mina badleksaker var en radio och en brödrost!"

Olyckan i Lerum 1987

Bild från GP.

Just i skrivande stund är det 25 år sen den fruktansvärda kollisionen ägde rum i Lerum mellan två passagerartåg som av misstag letts in på samma spår. Här är ett mer fullödigt inlägg om detta. Wikipedia har också en artikel om detta. Hoppas verkligen vi slipper se liknande olyckor igen.




"Arkitektur är politik"

Det finns lite mänsklighet kvar

Läs denna länk och tänk på hur många som får panik i en sån situation. Då är det bra att lugna människor finns, såna som SJ (hennes initialer alltså!). Tänk också på alla elaka företagsrepresentanter som säkert skulle vilja banna henne för detta tilltag. Låt istället vänlighet och allmänt hyfs få bestämma dagordningen i ovanliga situationer som den som drabbade Västsverige igår. Man kommer långt med ett leende och en kopp med nåt att dricka.




"Vänlighet är ett språk den stumme kan tala och den döve kan höra"

Järnvägens vara eller inte vara

Det som de senaste 100 åren klart och tydligt visat för oss alla är att det kvittar vilka som sköter järnvägarna, statliga eller privata intressen; det funkar ändå inte i längden. Det som är bäst för järnvägen är att båda intressenter går samman och försöker få järnvägen att fungera i ett modernt samhälle för det ska gå att få Sverige att bli ett modernt järnvägsland där tågen går i tid och rälsen håller ihop även mitt i sommaren eller vintern. Till ytan ligger Sverige efter Ryssland, Ukraina, Frankrike och Spanien i Europa och samtliga dessa länder har såvitt jag vet fungerande järnvägsförbindelser som dessutom kan husera snabbtåg.

Underhållet av järnvägen i Sverige har delvis privatiserats de senaste decennierna, vilket gett både bra och dåliga resultat. Dåliga därför att resurserna inte räckt till när vintrarna slagit till som aldrig förr, bra därför att fler kan hjälpa till när det behövs. Att i detta läget förstatliga detta är helt fel, det håller jag absolut med om. Det är inte privatiseringens fel att man inte hade resurser tillhands när de hårda vintrarna slog till 2009-2011, det är klimatdravlets fel. De som satt på medlen till hjälpen hade gått på lurendrejeriet kring klimatet och trott på vad som sades kring det föränderliga vädret. Man trodde helt enkelt inte att såna här vintrar var möjliga längre. De drog därför in på så mycket man bara kunde och nu får man stå där i skamvrån.

Sen har vi andra faktorer som starkt bidragit. En sådan är att man egentligen inte trott fullt ut att en privatisering skulle gå att genomföra. Det har liksom stannat halvvägs med halvmesyrer som följd. Vi har blivit så vana vid att farbror Staten ska ta hand om allt i slutändan att ett privat alternativ ses som nåt katten eller hunden dragit in. Det har alltså inte blivit så bra när man privatiserat, en sorts lättprodukt vare sej hackad eller malen.

Så hur ska vi ha järnvägen i framtiden? Ska den vara helstatlig, med nedläggningar som följd, eller ska vi ha privata intressen med, även det med nedläggningar som följd? För det kvittar ju vem som har huvudansvaret. I slutändan måste det ändå finnas underlag för trafik. Fast här kommer en aspekt till in, vem bestämmer hur underlaget ska se ut? Hur sköts banan och om den sköts dåligt, vem tar på sej ansvaret för att passagerarna sviker? Det finns exempel på korruption inom detta område, från 1950- och 1960-talen, ja ända till 1980-talets början då nedläggningen av järnvägarna följde samma mönster överallt: Man drog in turer för att kunna spara in på materielen, bilvägarna byggdes samtidigt ut i småstäderna och byarna, när dessa vägar blev klara drog man ytterligare turer på järnvägarna och skyllde sen på att färre passagerare åkte med tåget när trafiken lades ner.

Fullt så enkelt som jag beskrivit ovan var det faktiskt. Sen att folk fick mer pengar att röra sej med, att bilen sågs som mer flexibel och att tåget inte längre förde folk från centrum till centrum bidrog förstås och småbyarna hade börjat avfolkas till förmån för de större städerna redan innan ovanstående mönster påbörjades. Men när det påbörjades var det med all säkerhet initierat av bilindustrin som ville ha så stora favörer av staten som möjligt. Samtidigt var ju statens tjänstemän måna om att låta bilindustrin få dessa favörer, gärna på andra transportmediers bekostnad.

Jag skulle gärna se järnvägen blandad, med statliga och privata intressen som drar åt samma håll. Samarbete är bäst för alla parter. Konkurrens är i slutändan bara bra för en viss intressent, inte alla som vill vara med.




"Dagens kris är morgondagens skämt."

Kamerahörnan: En bild av verkligheten

Där lagen säger en sak och verkligheten en annan, följ verkligheten.

Det självpåhittade citatet ovan har jag yttrat många gånger då våra lagar kommer i konflikt med diverse yttringar som inte direkt skadar någon. Nu senast med Region Dalarnas fototävling med en vinnarbild där två tjejer i folkdräkt balanserar på varsin skena längs en järnväg som skapat rabalder.  Lagen förbjuder nämligen obehöriga att röra sej på banvallen utan tillstånd. Detta eftersom så många genom åren omkommit vid närkontakt med de spårbundna fordonen. Man kan förstå, till viss del, de förare som inte mår så bra av bilden eftersom det framkallar dåliga minnen.

Men samtidigt får man se det som en kommentar till den senare artikeln skriver: "Bilden visar ju Dalarna; kultur och tomma spår....", alltså att Dalarna inte är så prioriterat av myndigheterna att man gott och väl se detta foto som ett inlägg i debatten kring järnvägens vara eller inte vara i våra regioner som inte har storstäder. Verkligheten blir således den att om fotot visar ett tomt spår bör det användas, på nåt sätt.



"Styrkan kommer inte från fysisk kapacitet, den kommer från
okuvlig vilja."

Inget köp av biljetter ombord?

Att köpa biljetter ombord är den jäktades sista utväg när han/hon inte hunnit annat. Det finns många giltiga skäl till att man inte redan köpt en biljett när man äntrar ett tåg. Om nu SJ, som marknadsledande företag i tågbranschen i Sverige, får igenom sitt förslag att sluta sälja biljetter ombord på tågen kommer det att bli väldigt gott om sura och/eller besvikna människor. En del så sura att det med säkerhet kommer att gå utöver personalen, som sen i pressen kommer att få kritik trots att det inte är deras fel att ledningen för SJ tänker så kortsiktigt och inskränkt.

Jag tror SJ gör så här för att medvetet öka inkomsterna. De vet att en stor andel av resenärerna inte har biljett när de går ombord så de vill kunna klämma dessa på extrapengar i form av straffavgift för att inte ha giltig biljett. Kan någon rakryggat säga mej att jag har fel i mitt antagande?

Nej, sälj biljetter som förut men endast via kort. De som bara har kontanter ska få en räkning som de betalar hemma sen - UTAN straffavgift. En liten extraavgift för fakturan ser jag inget hinder med, dock.





"De längsta resorna görs i vårt eget inre"

Sista ordet inte sagt om Västerdalsbanan

Sista ordet är inte sagt men om majoriteten i landstinget får som de vill är detta ett tecken på att bussfolket får som de vill...

Nu har oppositionen i Landstinget Dalarna begärt återremiss av beslutet att inte fortsätta med persontrafiken på Västerdalsbanan. Detta med anledning av just kritiken man fått utstå från vanligt folk. Det man borde göra istället är att ställa in trafiken i ett eller två år, rusta upp banan till ca 100 km/h (istället för dagens 70 km/h) och under den tiden utvärdera hur dålig busstrafiken egentligen är för sträckan. Den har nämligen inte fungerat speciellt bra på sträckan för bussen är nästan alltid försenad, vägarna är urusla och att sitta i en buss i två-tre timmar i sträck är inte alls som i ett tåg där man kan röra på sej och gå på toaletten som folk.

Den politiska majoriteten i Dalarnas landsting gömmer sej bakom ett principbeslut från Trafikverket där man ser Västerdalsbanan enbart som en lågprioriterad godstågsbana. Man är från majoritetens håll väldigt fega och ser helst att man blir av med problemet samtidigt som man vill blidka Dalatrafik som mer än gärna kör (urdåliga) bussar på skumpiga vägar ut i vildmarken. Det är den uppfattningen jag får av beslutet att inte beställa mer persontrafik från och med tidtabellens slut i december i år. Samtidigt kan jag inte annat än förundras över det korrupta tänkande som genomsyrar landstinget i Dalarna. Nej, jag menar inte ekonomisk korruption (inte än så länge i alla fall!) utan den sortens korrupta tänkande som beror på att man hellre går på utlåtanden från en statlig myndighet som är en av de skyldiga parterna i "målet" när det gäller banans dåliga skick. Man fegar ur alltså, hellre än att tvinga fram ett avgörande svar från staten.

Det ska nämnas att banan till Torsby från Karlstad, Fryksdalbanan, är i lika dåligt skick men där har man lyckats bibehålla en bra persontrafik ändå. Skillnaden mot Västerdalsbanan är att man i Värmland inte har Sälen i bakgrunden som hägrar för bussfolket. Torsby är sin egen attraktion och dit behövs inga bussar. Således vill inte bussbolagen köra dit lika mycket. Sälen å sin sida är en gigantisk arbetsplats och då vill bussbolagen ha så mycket de bara kan av den kakan. Köra sträckan Malung-Sälen är tydligen inte nog för dom. De vill ha hela kakan, ända från Borlänge. Hur framstår då oviljan hos Trafikverket att upprusta Västerdalsbanan och landstingets ovilja att upphandla vidare persontrafik i det ljuset? Där kan vi kanske snacka om ekonomisk korruption i vardande. Detta om man gillar konspirationsteorier förstås.

Den onda cirkeln sluts

Nu är alltså sagan all för Västerdalsbanan. Ingen mer trafik för persontågen i höst trots en satsning på ett nytt trafiksystem och upprustning av vissa delar av banan. Problemet ligger förstås som vanligt hos de som direkt sköter trafiken och banan. I det här fallet har Tåg i Bergslagen (TiB) och Landstingen bakom denna organisation störst skuld, förstås. Det är inte regeringens fel att banan läggs ner utan den skulden får TiB och Trafikverket ta på sej helt själva. Ingen regering som suttit vid makten de senaste 20 åren kan klandras för detta. Detta är ett landstingsfiasko och en missbedömning från byråkraternas sida som kommer att stå dessa figurer dyrt. Jag undrar om de inte redan har fått betala för misstag som dessa.

Det är som sagt Tåg i Bergslagens fel, huvudsakligen, att banans persontrafik nu försvinner. När man fick ansvaret för banans drift för många år sen skulle man ha agerat omedelbart med en begäran om upprustning av banan till en högre standard samt en elektrifiering. Istället valde man att vänta och spelade då Dalatrafik i händerna. Dalatrafik har länge velat komma åt de tider som varit förbehållna tåget så att man ska kunna köra sina omoderna, trånga, krängande bussar 13 mil genom ödemarkerna. Nu har man alltså fått vad man velat. Dåvarande Banverket, nuvarande Trafikverket, får också ta på sej skulden för detta. Man har det yttersta ansvaret för banans underhåll och man borde ha förstått att folk ville ha banan kvar. Men istället väntade man även på detta håll tills det var för sent.

Det enda raka man kan göra nu är att bojkotta bussarna helt och hållet. Buss är bra för stadstrafik men inte för landsvägarna, speciellt inte på de urusla vägarna som finns här ute i sydvästra Dalarna. Har ni försökt gå på toaletten på en landsvägsbuss? Försök inte ens. Det är bättre att hålla sej och lida tills man är framme.

Läs gärna kommentarerna till artikeln jag länkat till längst upp.  Jag håller med om att man troligtvis velat lägga ner persontrafiken länge för den anses inte "hållbar". Frågan är hur många landstingspolitiker och byråkrater som helt plötsligt får råd att köpa sej en dyr merca eller betala av hela lånet för sitt hus nu när stora aktörer inom bussbranschen vädrar morgonluft.

Två hemska olyckor i mina gamla hemtrakter

Zimmermanns backe i Skurup nån gång under 1990-talet. Det är en rullstensås i norra delen av byn alldeles invid E65.

En del som inte längre finns. Bilden är tagen 1986 och visar ett stickspår till ett industriområde. Det spåret togs bort 1990 i samband med att Skurups nuvarande station byggdes och den gamla stängdes. Järnvägen som passerar Skurup är en del av den s k Grevebanan mellan Malmö och Ystad. Den är elektrifierad sen 1996.

Två hemska dödsolyckor har inträffat i Skåne idag. Båda dessa där jag en gång har bott, Skurup och Ystad. Jag undrar om det är nån jag kände på endera platserna. Skurup är en liten ort, en köping enligt det äldre sättet att indela samhällen i, med ca 7500 invånare. Ystad är ungefär tre gånger så stort. Ovan visar jag två bilder från Skurup som det en gång såg ut. Jag visar bilderna för att det är enda sättet för mej att påminna mej själv om hur det var där en gång i tiden. Jag saknar den tiden. Olyckorna har rivit upp en del minnen som jag gör att gärna vill tillbaka till Skåne. Får se om jag får ihop tillräckligt med pengar att åka tillbaka...

Rapport från manifestationståget 28/5 2011 till Stockholm

Lördagen den 28 maj 2011 kl 07.44 avgick ett tåg från Malungs station med destination Borlänge. Därifrån avgick ett annat tåg mot Stockholm. Syftet med resan var att i Stockholm överlämna två skrivelser som behandlade vår syn på det hot Västerdalsbanan har utsatts för, framför allt i form av nedläggning. Undertecknad följde med på den resan och följande bilder får illustrera vad som hände.

Vårt fordon för dagen, Y31 1429, stod redo inne på station när jag kom dit. Jag var först av alla på plats.

Efter en stund började folk komma. Så här såg det ut ca tio minuter före start.

En lokal kändis, Vild-Hasse, vinkade av oss på sitt speciella sätt.

Plakat för demonstrationen var redo att skrivas på.

Förtäring i form av frukt och dryck hade donerats från den lokala hemköpsbutiken.

Interiören från tåget.

Framme i Borlänge. dags för byte till...

En Regina, närmare bestämt X54 9056 (Putte Wickman) som kördes av Leif Lindström, den man som mest höjt sin röst för bevarandet av Västerdalsbanan. Om du läser detta, Leif, så var jag killen i svart jacka med National Geographic-loggan på bröstet.

Banderollen säger väl klart och tydligt vad vi ville ha sagt, eller hur?

Han pekar åt fel håll. Sälen ligger åt rakt motsatta hållet. Men budskapet håller jag absolut med om.

SRs lokalradio var på plats och intervjuade vissa personer. En annan slapp sånt.

En Td 405 förgyllde vistelsen i Borlänge.

På båda tågen bjöds det på musik. Fiol, gitarr och sång. En melodi, "Sången till tåget", hade komponerats specifikt för denna demonstration.

Väl i Stockholm hamnade vi mitt i Stockholm Maraton och gatorna var avstängda lite här och var. Jag blev senare glad över att få veta att Isabellah Andersson vunnit återigen.

Demonstrationståget drar genom Stockholm på väg mot samlingsplatsen vilken var Stortorget i Gamla Stan.

På Stortorget ställde vi oss utanför Svenska Akademien. Där höll sju personer tal om hur viktigt det är att Västerdalsbanan är kvar, inte bara för turismens skull utan framför allt för skogsnäringen och andra industrier.

Leif Lindström var först ut. Hoppas han inte tar illa upp att få vara med i kavalkad av bilder. Förutom att han bidrog med lite information om vad Västerdalsbanan är och betyder för folket i bygden drogs lite historia och det framkom att banan betytt mer än man skulle kunna tro.

 Talen var rätt bra och man tonade ner de politiska attackerna, även om regeringen verkligen ska ha ett par rejäla kängor för att man i stort sett fortsätter Perssons politik visavi landsbygden. Att klimatdravlet kom med på ett hörn må vara förlåtet, det handlar ju om politik och överlevnad, inte vetenskap. Det viktigaste här och nu är att järnvägen får vara kvar och faktiskt utvecklas med elektrifiering och återuppbyggande till Sälen.

Göran Greider läste upp från en artikel han hade skrivit och som kommer i Dalademokraten på måndag.

En veteran från Västerdalsbanan vars namn jag inte kommer ihåg (han med kepsen) överlämnade skrivelserna till berört departements representant som även han höll ett litet tal.

Nej, vi åkte inte Arlanda Express hem men jag tyckte bilden skulle vara med som ett exempel på att om Västerdalsbanan elektrifieras kan motorvagnståg av den här typen kanske rulla här.