Mitt Skurup

Jag nås av nyheterna om tragedin i Skurup. Det är inget jag minns från min tid i den lilla skånska byn på slätten mellan Malmö och Ystad, att det skulle ha förekommit brott av den här typen då. Det var ingen idyll precis, fullt med flugor och brännande hett om somrarna ibland, blaskiga och blåsiga vintrar, men det var ändå en skön plats med relativt trevliga människor och kvinnorna var bland de snyggaste jag nånsin sett.

Synd bara att det har gått utför rent mänskligt sett med Skurup. Droger, inbrott, överfall, bombdåd, och nu också mord, verkar ha blivit en del av livet i byn. En liten del, som tur är, men likväl en del.

Jag minns Skurup som en liten oansenlig by mitt ute på vischan, inklämd mellan de stora städerna, med stora ambitioner och man levde högt på att Västra Vemmenhög ligger i kommunen, där ju Nils Holgersson bodde enligt boken "Nils Holgerssons underbara resa" av Selma Lagerlöf. Det kanske man gör i vissa kretsar fortfarande men numera lever man lika högt, eller högre, på närheten till Köpenhamn och kontinenten.

Så här såg det ut för ca 25 år sen strax utanför Skurup.

Min bild av Skurup förstås barnets, jag var elva år när jag flyttade dit och tjugotvå när jag flyttade därifrån. Någon skånska, än mindre den skurupska dialekten, lade jag mej inte till med, även om jag kan diftongerna rätt bra. Då, för så många år sen, hamnade jag där pga min mammas önskan att skaffa sej något nytt i tillvaron. Som elvaåring har man ingen talan, det var bara att hänga med. Men jag kom ändå att gilla Skurup väldigt mycket. Mitt intresse för fotografi väcktes här, liksom mitt intresse för tåg.

Utsikt från kyrkan (vars område är till höger i bild) mot Saritslöv, ett område i södra Skurup som en gång i tiden var en egen by.

Naturen är väldigt vacker här, på sina håll bedövande vacker. Allt är inte öppna fält och böljande backar nämligen. Det finns stora skogar och höga kullar också. Bokskogarna är magnifika. Besök dom om ni är i trakten. De finns norr om Skurup, vid slottet Svaneholm.

Zimmermanns backe, en rest av en rullstensås norr om Skurup, alldeles invid E65.

Jag tvivlar på att någon i Skurup kommer ihåg mej. Det gör inget, för jag kommer ihåg alla jag träffade där nere och det går inte en dag utan att jag tänker på nån av dom. Jag saknar Skurup men jag inser samtidigt att det jag saknar är barndomens platser och människor. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka och jag kommer kanske inte heller tillbaka till Skurup.

Jag avslutar med en bild från Kyrkogatan som den såg ut på 1990-talet.

"Vi klarar oss nog ändå"

Två hemska olyckor i mina gamla hemtrakter

Zimmermanns backe i Skurup nån gång under 1990-talet. Det är en rullstensås i norra delen av byn alldeles invid E65.

En del som inte längre finns. Bilden är tagen 1986 och visar ett stickspår till ett industriområde. Det spåret togs bort 1990 i samband med att Skurups nuvarande station byggdes och den gamla stängdes. Järnvägen som passerar Skurup är en del av den s k Grevebanan mellan Malmö och Ystad. Den är elektrifierad sen 1996.

Två hemska dödsolyckor har inträffat i Skåne idag. Båda dessa där jag en gång har bott, Skurup och Ystad. Jag undrar om det är nån jag kände på endera platserna. Skurup är en liten ort, en köping enligt det äldre sättet att indela samhällen i, med ca 7500 invånare. Ystad är ungefär tre gånger så stort. Ovan visar jag två bilder från Skurup som det en gång såg ut. Jag visar bilderna för att det är enda sättet för mej att påminna mej själv om hur det var där en gång i tiden. Jag saknar den tiden. Olyckorna har rivit upp en del minnen som jag gör att gärna vill tillbaka till Skåne. Får se om jag får ihop tillräckligt med pengar att åka tillbaka...