Den lila grå musen

Det finns en form av främlingsfientlighet som aldrig tas upp. Den får inga rubriker fastän den egentligen borde få all tid i världen. Den är så hemsk faktiskt att det är beklämmande att ingen uppmärksammar den. Det handlar om vår misstänksamhet gentemot varandra. Vi hälsar sällan eller aldrig på folk vi möter ute, ibland inte ens människor vi känner. Vi ler aldrig mot varandra och gör man det får man underliga blickar tillbaka.

Beröring är uteslutet, då får man antingen en reaktion liknande den vid åsynen av en mus eller en insekt eller blir anklagad för antastande. Det gäller ofta även bland folk som känner varandra professionellt. Skulle vi råka knuffa till varandra är det förstås många som ber om ursäkt, även om det inte var deras fel, men många bara går vidare utan att ens ändra minspel. De är så inneslutna i sej själva.

Vi har blivit en värld av rädda små grå möss vars tillvaro består av att i görligaste mån hålla oss borta från varandra till varje pris. Det börjar även bli en realitet i småorterna. Inte undra på att vi ser främlingar, internationella såväl som nationella, som ett hot. Ett odefinierbart hot visserligen, inte desto mindre blir vi mer rädda för varann. Eller har jag fel i att vi är rädda? Det kan ju också vara så att vi är så inneslutna i varandra för vi är så trångbodda numera.

Vi ser varandra som odefinierbara hot för att vi är så upptagna av oss själva. Kan det vara riktigt? Vi är egocentriska varelser som ser andra som ett hot mot vår egen integritet, vårt eget psykologiska välbefinnande. Alla andra vi inte känner, eller känner till, är ett hot mot oss själva. Vi och dom, kanske ska det vara vi mot dom.

Hur får vi den lilla grå musen att sluta vara en grå liten mus?



"Festina lente (σπεῦδε βραδέως)"