Journalistbiologi

På Avigsidan förekommer ofta termen journalistmatte, vilket i korthet innebär att man inte kan addera korrekt trots att alla siffrorna finns där framför en. Nu får undertecknad bidra med ännu en term, journalistbiologi. Det är nämligen så att TT-Reuters, via DN, rapporterar från den stora brand som rasar i Californien, USA och som hotar träden. Men det verkar som om den person, chefen för USAs nationalparker, som citeras i artikeln inte tas på allvar. Det är nämligen så att för att överleva behöver träden faktiskt elden för att kunna sprida sina frön. De behöver värmen för att kunna öppnas och bränd jord för att kunna gro. Då får de mindre konkurrens om marken och lättare att växa sej stora och starka.

Men journalister av idag lever ett Hänt i veckan-liv och allt måste göras till en sensation. Då får vetenskapen stryka på foten...




"Make it a rule never to give a child a book you would not read yourself."

Problem med religioner - del tre: Psykopatin i de religiösa texterna

Religioner har en tendens att lagra legender från olika håll på ett sätt som gör att vi idag får problem att se igenom dessa och se verkligheten bakom. Jag har skrivit om detta tidigare så nu tänkte jag samla det i en serie som jag kallar "Problem med religioner".

En stor stötesten för mej är en sak jag tagit upp tidigare på den här bloggen, nämligen den om prins Arjuna och hans samtal med guden Vishnu. För ca två år sen skrev jag blogginlägget "Bhagavad Gita - en studie i psykopati" i vilket jag anklagade författaren av verket Bhagavad Gita för att uppmana till psykopatiska tendenser, dvs att det är ok att döda och såra andra eftersom kroppen dör men däremot inte själen som lever vidare hos gudarna. Ett bra sätt att få folk att göra saker för en utan att dessa ska behöva känna obehag inför att vare sej döda eller dö.

Men inte bara de indiska texterna uppmanar till underliga beslut som strider mot vanliga mänskliga göranden och låtanden. Eller vad sägs om killen, Jefta hette han, i Gamla testamentet (Domarboken för att vara exakt) som lovade att offra den eller det första som mötte honom där hemma om han vann ett slag tillsammans med sin armé. Han vann och den första som mötte honom därhemma var hans dotter. Han är förstås förtvivlad men han hade ju lovat och det märkliga är att dottern går med på det. Vad som verkligen hände med henne framgår inte av historien men han klandras för sitt beslut genom resten av Domarboken för sitt beslut. Det att man klandrade Jefta visar att folk inte gick med på psykopatiska påhitt alla gånger.

Vad är det förresten för en psykopat till gud som tillåter ett helt land, Egypten, genomlida sju svåra plågor bara för att Moses och hans lärjungar skulle få tillåtelse att lämna landet ifråga? Sen att det inte finns några fysiska bevis för att såna plågor nånsin drabbat landet är en annan femma. Det är blotta omnämnadet av såna hemskheter i samband med att några få ska kunna komma undan som gör det hela sjukt.

Ännu sjukare blir det eftersom påståendet aldrig kunnat beläggas, trots flera undersökningar av egyptiska texter, arkeologiska utgrävningar och undersökningar av folklegender. Förmodligen är folkminnet som ligger bakom passagen om Moses och hans folk ett mischmasch av olika historier som man tagit fasta på och presenterat som sin sanning. Plågorna är förmodligen ett folkminne av någon jordbävning som skrämt djur och dödat människor, kanske många barn dog i den jordbävningen, medan uttåget är från en helt annan tid. Det visar sej påfallande ofta att legender är just ett mischmasch av olika historier som från början inte har med varandra att göra utan det är det faktum att senare generationer blandat ihop de olika händelserna som gjort att vi får svårt att avgöra vad som är verkliga händelser och vad som är påhitt.

En sak i sammanhanget är intressant. Man brukar placera Abraham, en annan som drabbas av en psykopatisk gud förresten, i en tid som motsvarar ungefär 2500 före vår tideräkning (fvt) och han ska då ha färdats till Egypten och mött härskaren där som man kallade farao. Det är en omöjlighet eftersom titeln farao inte användes då om härskaren. Farao (egyptiska pr-aa) var titeln på huset, palatset, där kungen residerade. Det skulle dröja till ca 1300 fvt innan kungen kom att kalla sej efter detta palats. Nesoe eller heqa var de vanligaste beteckningarna för kung i Egypten. Det fanns andra och det är ganska intressant i sej men det får vi ta en annan gång. Men åter till problemet med Abraham och hans påstådda besök i Egypten. Det verkar som om man återigen har råkat ut för legender som blandats ihop och nu presenterats som en enda historia. Ännu ett exempel på att folkminnet kommer ihåg fel.

Religiösa texter är fulla av psykopatiska figurer och de verkar komma undan med det hela tiden. De till och med hyllas för sina dåd, om de är av rätt virke förstås. De som tillhör "fel" sida blir demoniserade, förstås. När ska vi få höra den andra sidan tala?

Legenderna i dessa exempel måste ha varit sedelärande en gång i tiden men jag har väldigt svårt att tänka mej att Bhagavid Gita från början var riktad till gemene man. Den var nog mest av allt riktad till krigare, framför allt krigarkungar. Även exemplet med Jefta har jag svårt att se som varande en berättelse för gemene man från början. Det verkar snarare som om man tog med den här historien för att få med de krigiska elementen i samhället också. Det verkar som om man lyckades.




"De bästa lögnerna är de vi är villiga att tro på"