Vad har Allhelgonahelgen för bakgrund?

Halloween har diskuterats här tidigare i flertalet inlägg, men vad har utsättande av ljus vid gravarna för bakgrund? Allhelgonahelgen, vilken infaller vid månadsskiftet oktober-november, är en parallell till den ursprungligen brittiska Halloween/Samhain-helgen, och som sådan är det rätt lätt att se den kristna kyrkans försök att överflygla just denna keltiska sed, som förmodligen blev ganska populär på europeiska kontinenten.

Så att sätta ljus vid gravarna torde vara ett mildare sätt att blidka de döda på, än att sätta ut deras skallar, vilket senare blev kålrötter, och numera pumpor. Sen att det är samma sorts nonsens båda två sedvänjorna är en annan sak. Fascinationen för dom båda är lika stor hos folk.

I backspegeln: Halloween och alla helgons dag

Så var vi där igen, jag har skrivit förr om detta om det som komma skall, så här är nu min återkommande litania om halloween och allhelgonahelgen:

Två gånger tidigare har jag skrivit om den stundande helg som gör ena lägret så skenheligt och skrockfullt, och det andra så uppfyllt av önskan att spöka ut sej i allehanda dumma kostymer efter skotsk-amerikansk modell.

Från 2008: Dödskallarnas egen dag

Utdrag ur det inlägget: "Tänk er Europa för ca 3,000 år sen. Det är betydligt varmare och behagligare än idag. Ändå är det inte helt bekymmersfritt. Varje år vid månadsskiftet oktober-november slipper de dödas andar lös och far runt i tillvaron och de som dött en våldsam död vill hämnas. Med hjälp av de dödas gudinna, havsgudinnan Morrigan, tar de sej till de levandes boningar. Det gällde då för de levande att skydda sej på bästa möjliga sätt. För dessa folk vars ättlingar gått till historien som kelter var det en högst påtaglig del av vardagen att skydda sej mot det man inte förstod sej på, dessa mysterier."

Här måste jag korrigera mej själv. Morrigan var inte havsgudinna, även om hon kunde komma över havet för att döda. Hennes namn betyder snarare skräckdrottning eller spökdrottning, alltså samma ord som i mara eller nattmara, således mardröm. Namnet är sammansatt av Mora (uttalas mååra), skräck eller spöke, samt rigan, drottning, bildat till samma ord som föreligger i rik.

Fortfarande kan man bland keltisktalande höra ordet Samhain om månaden november.

Från 2011: Samon/Samhain - ursprunget till halloween och Allhelgonahelgen

Utdrag ur det inlägget: "För ett antal år sen skrev jag här om verkligheten bakom både Allhelgonahelgen och Halloween. Det verkar som det är dags igen för folks förmåga att ta till sej kunskap är synnerligen varierande (sade han i en raljerande och arrogant ton!). Båda dessa traditioner är förvanskade versioner av en typisk europeisk sed som dominerade kontinenten i många sekler fram till dess att kristendomen slog klorna i Europa. Namnen vi har på de båda sederna idag är översättningar av de benämningar den katolska kyrkan gav på den natt mellan 31 oktober och 1 november man traditionellt firade bland såväl kelter som romare och germaner. Skillnaden är att för kelterna var detta deras nyår medan romarna och germanerna inte egentligen firade detta förrän kelterna kom med i Romarriket."

Jag hoppas jag har kunnat bidra med lite vetskap till de som läser mina sidor.




"Cha deoch-slàint, i gun a tràghadh"

Kränk religioner i humorns namn!

Religiösa människor har i tusentals år kränkt vanliga människors liv, i religioners namn. Helt ostraffade har dessa fått mörda, skända och begå andra former av övergrepp mot oskyldiga med religionerna som alibi. Nu är tiden kommen för att ge igen. I Norge ska i år Krenk 2015 gå av stapeln där komiker av olika slag ska kränka olika religioner på alla möjliga sätt och vis. Lenny Bruce skulle ha kunnat känna sej stolt om han fick veta om detta.

Så fram med era bästa vapen mot religion bara! På nätet hittar man dock bara snälla skämt. Inga som kan kränka. Kan inte Pat Condell komma på nåt? Annars brukar han kunna komma på både det ena och det andra, framför allt om kristendom och islam. Men vi får se hur det utvecklar sej. Det ordnar sej nog. Nåt skoj kommer alltid fram...



"The good Lord didn't create anything without a purpose - but the fly comes pretty darn close."

Bra skrivet om tankegångarna efter attacken i Paris

Religioner är i grunden odemokratiska, likaså praktiskt utförd politik. Varför är dom det? Jo, för att de förespråkar ett samhälle där en elit styr på uppdrag av en högre makt. Denna elit tål inte kritik, den tål inte att fler ropar på makt än den själv och den tål inte att folk vänder sej till andra för hjälp och stöd.

Ja, jag drar nu alla religioner över en kam eftersom det i praktiken blir så i alla större grupperingar att en elit formas som vill bestämma agendan. Det är faktiskt sant att vissa är födda att leda, andra att följa, men när en ledare faller ifrån tar nästa vid. Sån är den mänskliga naturen, liksom hos många andra djur. Religioner handlar i grunden om denna form av ledarskap. Jag tycker det är synd att islam grundades av en sån inskränkt och fördomsfull människa, samma med kristendomen, judendomen och många andra religioner som ser den enskilda människan som antingen ett hot eller som en produktionsenhet.

Det är därför jag inte ser attackerna i Paris i onsdags som bara en attack på yttrandefriheten och demokratin, utan också på människorna som vågade utmana det rådande klimatet med humor. Religioner, hur de än uttolkas, är inte normala. Inte nu längre i det samhälle vi håller på att utveckla. För vi människor behöver inte alltid stora ledare som tar oss genom kriser och som ser sej själva som svaret på allt. Vi behöver oftast mindre ledare, som är beredda att satsa på tankegångar och idéer som utmanar det rådande läget, hur tokiga de än kan vara.

Tolerans, frihet och jämlikhet är stora och fina ord men låter falska när de flesta ledare använder dom. Jag ser än mer de stora klyftorna i samhället efter attacken i Paris. De där klyftorna som delar upp folk i en massa olika läger. Plötsligt anser sej alla tillhöra samma läger, det som står emot extremismen och mot terrorismen. Men vilken extremism och vilken terrorism står de emot? Charlie Hebdo står inte på nån speciell sida. Dess medarbetare må vara röda men de slår åt alla håll. Framför allt emot det religiösa hållet, vilket jag alltid förespråkat. En av dess tecknare till och med betackar sej för det stöd man fått.

Därför är det bra att läsa denna artikel i Svenska dagbladet om en del av verkligheten i Europa idag. Alla är inte Charlie Hebdo, av det enkla skälet att den tidningen inte tilltalar alla. Det ska den inte göra heller. Dom är själva lite av elitister som gör tidningen och de vill ha det så också. Elitismen här går väl inte att göra nåt åt, lika lite som det går att göra åt elitism över huvud taget. Men det är en annan femma.

Det viktiga är egentligen inte stödet till tidningen i sej utan stödet för alla som står upp för yttrandefrihet, alltså rätten att göra och säga vad man vill utan någon form av repressalier. Alla som är beredda att skriva under på detta är verkligen Charlie Hebdo. Alla andra är diktaturkramare eller bakåtsträvare.



"I'm in motion
I am still
I am crying
I am...still
I'm together
I'm apart
I'm forever
At the start



Still...I am"

Om Charlie Hebdo hade publicerats i Sverige, vad hade hänt då?

Jag stötte alldeles nyss på denna artikel som vecka för vecka beskriver vad som skulle hända om Charlie Hebdo hade blivit publicerad i Storbritannien. Dess saga hade varit all på tio veckor. I Sverige hade den nog bara varat ett par nummer, sen hade "stormen" från särintressenas intressenter (jag säger inte längre politiskt korrekt eftersom det tydligen inte är politiskt korrekt att säga politiskt korrekt längre, dessutom har jag tröttnat på terminologin) sett till att tidningen hade fått lägga ner eftersom särintressena inte gillar att satir uttrycks på ett sätt som de inte gillar.

Jag får ofta känslan av att detta med yttrandefrihet är som att balansera på en rätt slak lina ovanför en damm full med krokodiler. Krokodilerna symboliserar inte bara diktaturkramare utan även dessa särintressen som helst ser att man håller sin åsikt för sej själv om den inte stämmer överens med vad de själva kallar majoritetsåsikten. Men det är som i skolan, ju mer man skriker och ju bättre man är på att göra sin röst hörd, desto fler får man med sej, vare sej man har rätt eller inte.

Satir och humor generellt är ett bra verktyg, även när det gäller sånt jag själv inte tycker om. Jag håller inte med om allt som det skämtas om men har inget emot alls att det visas. Vill jag inte se det tittar jag inte på det. Jag kommenterar det inte heller för det är inget jag berörs direkt av. Vill någon annan att jag kommenterar en bild jag inte är intresserad av gör jag det, men endast då.

Vi borde få driva med precis allt i vår omgivning, även om det sker på bekostnad av vissa särintressen. Hemligheten ligger dock inte i att kunna driva med allt och alla, utan att kunna variera sej. Ena stunden kan man driva med en viss folkgrupp och de fördomar dessa blir utsatta för, för att i nästa stund driva med djurriket. Nämn den hund som skrivit in och bombhotat en tidning eller TV-kanal för att man visat en filmsnutt med en hund som dabbat sej.

Nej, låt humorn vara i fred. Är den obehaglig, strunta i den då. Känner du dej kränkt av en viss sorts humor eller teckning ska du granska ditt inre för du kanske är psykiskt instabil. I så fall får du skylla dej själv.



"You only live once, but if you do it right, once is enough"

Humorn står ovanför politiken och övertrumfar alla religiösa fanatiker

Jag hade inte tänkt skriva idag men dagens tragiska händelser i Paris har gjort att jag ändrat mej. När folk som inte förstår sej på humor och samtidigt är religiösa fanatiker kan det bara bli en enda stor tragedi. Tidningen Charlie Hebdo förtjänar nu allt stöd de kan få, för yttrandefriheten ska inte få stoppas av några religiösa fanatiker med automatvapen som tror att de kan ta död på kritik genom användandet av våld.

Så naturligtvis stämmer jag in i kören som skanderar #jesuischarlie och som står upp för rätten att yttra sej som och hur man vill. Yttrandefriheten ruckar ingen på ostraffat. Så fortsätt skämta, alla ni som gillar satir och förstår var gränsen mellan humor och allvar går. Vi utgår ifrån att det var religiösa fanatiker, framför allt på grund av de ordval attentatsmännen ska ha ropat när de var klara med sitt hemska dåd. Jag tänker inte återge dom här, av det enkla skälet att jag inte vill ge religiösa människor reklamplats här.

Som om inte detta räcker, så har en polisskola i Yemens huvudstad Sana'a angripits och mer än 30 människor har dödats. Sannerligen en svart dag för alla normala människor med riktiga åsikter.

Nu tycker jag vi alla höjer våra pennor mot skyn som en protest mot våldet och fanatismen. Här är mitt bidrag:

"If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear."

Är ateister välkomna i SDs Sverige?

Sverigedemokraterna vill göra Sverige mer nationalistiskt. Det är ingen nyhet. Det är heller ingen nyhet att man vill att kurder, judar och andra folk ska lämna landet, bara för att man anser att de inte är svenskar. Återigen, vad är då en svensk? Tekniskt sett är en svensk en som innehar svenskt medborgarskap oberoende av religiöst, etniskt eller kulturellt ursprung. Så föreskriver den officiella nationalismen.

Ett halvnytt grepp är att SD vill betala vissa grupperingar för att lämna landet då man inte anser att dom är svenskar i sin tolkning av nationalismen. Men judar som begrepp inbegriper en enda religion också, till skillnad från kurder, som ju är ett distinkt folkslag med tre olika religioner (islam, kristendom och yazdanism) och som till skillnad från många av judarna inte låter sina religioner definiera dom som folk. De flesta judar i Sverige tror jag dessutom ser sej som individer och svenskar först. Det verkar så. De har ju bott här sen Gustav III bjöd in dom att bo och verka här.

Vilket leder mej in på kärnan i mitt resonemang, är ateister och agnostiker välkomna i SDs Sverige? En ateist är oftast inte nationalist, ej heller patriot, eftersom båda begreppen har kommit att bli synonymt med den religion som dominerar i det land som blivit nationalistiskt och pratar om patriotism. Patriotismen kan möjligen bli accepterad av oss ateister eftersom den bara handlar om att man ska hedra det land man är född i, oavsett härstamning. Nationalismen däremot har blivit synonym med främlingsfientlighet och "vi-och-dom"-tanken.

De allra flesta blandar ihop begreppet nationalism med begreppet nation. Det förra inbegriper tanken på att alla som bor i en stat är av samma nation, samma folk. Det senare handlar om den grupp människor man tillhör, det folkslag man tillhör. Det verkar Björn Söder & co ha missförstått å det grövsta. Den samiska nationen handlar inte om en nationalistisk nation där samer ser sej som samer endast, utan om identifikation med sina egna som en enda folkgrupp. Det är i stort sett samma sak som att en värmlänning ser sej som värmlänning först, svensk sedan.

Det handlar alltså om lokalpatriotism, att området man är född i är viktigare än hela landet. Landet hejar man på i sportsammanhang eller framhäver när man kommer utomlands. Jag är en av dessa som förespråkar lokalpatriotism framför nationalism. Jag är född i Göteborg och även om jag bor i en annan del av landet nu är jag göteborgare i själen. Svensk är jag bara när det är nån sport på TV. Mitt medborgarskap är svenskt, men det är bara för att jag bor i staten Sverige där man är svensk om man har medborgarskap här, Något annat medborgarskap finns inte här.

Jag är också agnostisk ateist, vilket innebär att jag förkastar alla gudar som jordens samtliga religioner pratar om samtidigt som jag ställer mej ovetande till om det finns andra former av för oss obegripliga entiteter eller ej. Hur passar detta in i Sverigedemokraternas traditionsbundna, på kristna grund byggda nationalism?




"Tänk om det inte finns några hypotetiska situationer?"

Religion - dårarnas sista fäste

Religion är en sammanhållande fixpunkt för många människor, en samhällelig snuttefilt som ger många tröst. Så långt är allt väl, men när tokar använder religionen för att kunna visa sina egna fördomsfulla åsikter för andra är det helt fel. Det är bara så fel det kan bli. Som det senaste tilltaget från USA, Tempe i Arizona för att vara exakt där en pastor vid namn Steven Anderson har sagt att vi skulle kunna bli fria från AIDS vid juletid om vi dödade alla homo- och bisexuella människor idag.

Menade han verkligen allvar med detta, skämtade han eller var han bara så okunnig? Jag lutar åt det sista för hela beskrivningen av hans "predikan" talar sitt tydliga språk, han är inte speciellt beläst och det han läser är inte av högsta kvalitet. Den bok han citerar ur skrevs för drygt 2000 år sen av fundamentalistiska, elitistiska och fanatiska dårar som var fyllda av hämndbegär över ett land de förlorat flera hundra år tidigare och som rent historiskt sett bara var en fotnot (kungariket Israel för den som undrar!) och inte hade något som helst inflytande på någon, ens i regionen.

Mer hemskheter från religionens värld; en femårig pojke i Skottland har ritualmördats och hans kropp har skändats genom att mördaren, troligen hans mor, har tagit ur hjärtat på honom. I huset där han hittades fanns också hans syster, som var oskadd enligt uppgifter. Hur oskadd psykiskt sett hon kommer att vara i framtiden återstår att se.

Skrock, fördomar och dårar som för dessa båda saker vidare till andra människor. Kan det bli bättre i världen, det år då det gått 2014 år sen vi började räkna från år 1? Religionen är verkligen dårarnas sista fäste, för de som gör bra saker för andra människor kan man egentligen inte säga att de gör det i religionens namn, utan i mänsklighetens namn.



"What's the square root of stupidity"

Hur är det att vara religiös?

Det här blir ett aningen längre inlägg, i stil med andra långa jag då och då skriver här, så sätt dej ner och gör det bekvämt för dej, alternativt skriv ut det och läs det på annat håll.

Religion fascinerar mej. Som begrepp och som sammanhållare av mänskliga populationer, liksom dess orimligheter som ofta tas för äkta sanning. När det gäller religioner är masshysteri väldigt vanligt och vår lagstiftning är till och med anpassad så att religionsfriheten många gånger förbjuder folk att kritisera olika aspekter hos olika religioner.

Flera gånger har jag återkommit till detta ämne på min blogg. Det har blivit ett huvudämne för mej många gånger. Det som fascinerar, och irriterar, är det faktum att folk så lätt låter religionen styra deras göranden och låtanden. Varför är det så? Är det äkta tro eller skenhelighet? Det är en sak att vilja leva för en tro, men att dö för den eller ännu värre, döda för den. Då är man sannerligen dålig på att vara religiös.

Jag har själv aldrig varit religiös. Jag har haft svårt att föreställa mej något som talar till en så bara man själv hör. Det låter på mej som nån form av schizofreni eller nåt annat dissociativt beteende. Från min barndom kommer jag ihåg min mammas engagemang i kyrkan (vilket avtog efter nåt år, förmodligen på grund av hennes eget tvivel) och alla saker där, med kyrkans barntimmar och allt som det kallades. Men jag visste redan då att det var nåt som inte stämde där eftersom de pratade om Jesus och änglar och annat som hörde denna religion till och mycket av det stämde inte med hur världen såg ut.

Jag såg ingen ondska eller godhet i det som hände i världen. Visserligen utfördes onda och goda gärningar men denna ondska och godhet var inte religiöst grundad i sån mån att man kunde se direkt att en gudom hade befallt folket att göra si eller så. Man hörde bara påståenden om att den guden hade bestämt det hela tiden. Dessutom blev jag tvivlande till det hela när jag fick höra talas om att mer än hälften av världens människor inte trodde på det som jag hörde att folk tillbad omkring mej. Hur kunde detta komma sej?

Jag förstod inte heller hur det som sades i skolan om Palestina och Israel hängde ihop med det jag hade läst i en historiebok i skolan om den tidens händelser. Redan som tidig tonåring tyckte jag det var svårt att få de båda sakerna religion och historia att gå ihop. Jag hade en sorts barnens bibel, med noga utvalda berättelser som också hade censurerats på de mest våldsamma bitarna i de historier som fick vara med i den boken, men jag tog dessa historier hela tiden för vad de var, historier någon hade hittat på eller överdrivit betydelsen av. Där fanns inget för mej. Det var bara roliga historier som man kunde glädjas och förfäras över, precis som i vilken annan skönlitterär bok som helst.

Men inte allt är fiktion i bibeln.

För det är min övertygelse att de berättelser som ingår i bibeln i en del fall är överdrivna versioner av små, ganska obetydliga händelser som inträffade i området, företrädesvis i Egypten, Kaldéen och liknande områden. Sen har dessa historier återberättats lite varstans och de som sammanställt berättelserna gjorde det i Persien och Egypten, långt efter de ska ha ägt rum. Om någon av de människor som framställs i bibeln någonsin har existerat har de med all säkerhet aldrig varit med om så omvälvande saker som beskrivs i bibeln.

Många andra händelser och personer som beskrivs i bibeln liknar väldigt mycket de ritualer kaldéer, egyptier och assyrier hade under sina respektive storhetstider. Guldkalven i berättelsen om Moses återger nästan på pricken det arkeologer har hittat i gränstrakterna mellan Israel och Egypten och som är från tiden för Egyptens storhetstid efter frigörandet från de så kallade Hyksos. För de av er som läser detta utan att veta vilken tid det handlar om så är det lite drygt 3500 år sen. Mellan 3800 till 3550 år sen för att vara mer noga.

Det är möjligt att den här episoden i Egyptens historia då Hyksos blev detroniserade och utdrivna ur Egypten har gett upphov till den myt som sent omsider blev till israeliternas uttåg ur Egypten. Vilket enligt all idag tillgänglig forskning aldrig har ägt rum. Händelser har dock en förmåga att bli förvanskade om de återges från mun till mun. Jämför med viskleken, där en sak alldeles säkert blir helt förvrängd i slutändan mot hur den var från början.

Även om jämförelsen med viskleken kanske haltar något, vi vet ju inte hur historierna utvecklades innan de skrevs ner, så tycker jag ändå att viskleken är giltig som jämförelse med just gamla testamentets berättelser. Uttåget ur Egypten har kanske, kanske inte, med utslängandet av Hyksos att göra, samtidigt som den återger andra berättelser från trakten, som inte hörde till den historien från början. I vilket fall som helst är viskleken här en beskrivning av hur folk uppfattade Hyksos bortkörande, vilket genom årens lopp berättades från mun till mun och sen lades saker till. Skvaller över generationerna alltså. Kan vi lita på skvaller?

För mej är det svårt att komma in på religiösa ting utan att sätta in riktig historieskrivning också, vilket är besvärande för många religiösa då inga historiska dokument stöder de påståenden många religioner gör. Det var också mitt intresse för historia som i praktiken tog död på eventuella religiösa yttringar för mej. Tvivlet jag hyste redan innan, under tiden med mamma i kyrkan under yngre år, växte sej starkare hela tiden. Sen ca tio års tid är jag inte heller medlem i Svenska kyrkan. Tror man inte på verksamheten ska man inte vara medlem. Det är också därför jag inte heller är medlem i nåt politiskt parti eller tillhör någon supporterverksamhet eller tillber någon artist (vilket jag med all säkerhet också är alldeles för gammal för att göra).

Det enda jag dyrkar är kvinnor, fotografering och humor. Gärna i en skön kombination. Solen också förstås, eftersom det är vår livgivare och det enda vi kan kalla gudom i solsystemet. Det finns dom som hävdar att de monoteistiska religionerna bara är soldyrkan i förklädnad. Varför inte?

Kvinnor, fotografering och humor i skön kombination. Foto: undertecknad.

Jag vet inte hur det är att vara religiös och jag blir bara illa till mods när jag ser och hör hur riktigt troende gå på i ullstrumporna om hur det är att vara religiös. Jag vet dock hur det är att diskutera religion och alla religioners orimligheter. Grundtanken i de flesta, att alla ska ha det bra och att vi bör hålla ihop, är en bra tanke. Den borde vi alla ta fasta på för den är rotad i alla djur. Det är således inte någon specifikt mänsklig tanke, långt mindre en religiös sådan.

Så jag frågar rätt ut till den som en dag läser detta: Hur är det att vara religiös?




"If you're going to San Francisco 
be sure to wear some flowers 
in your hair"

Lite mer om historiciteten hos Jesus och andra profeter

Bäddarna här får symbolisera treenigheten, det vanligaste talet i alla religioner världen över.

Vad för bevis har vi för någon av de profeterna som finns med i de stora religiösa skrifterna verkligen har existerat? Vi har bara de respektive skrifternas ord på deras existens. Till exempel Muhammed skrivs det om först efter hans död och den expansion som det talas om i koranen, till andra områden än enbart de ursprungliga arabiska, ägde inte rum förrän efter han ska ha dött år 632. Man kan med goda skäl ifrågasätta inte bara Muhammeds, utan många andra religiösa profeters historicitet utifrån de texter som skrivs om dom.

Det är dock svårt att helt motbevisa texterna. Berättelserna är inte gripna ur luften någon av dom. Möjligen kan det handla om en muntlig tradition om en person som blandats ihop med en annan, och när tiden var mogen sattes berättelserna samman till en större religiös kontext som blev till nya religioner. Man ska nog ändå ta texterna med hela händer med salt. Ingen av dom är utan misstag. Grava misstag till och med.

Detta om något gäller för Moses, den man som ska ha lagt grunden för judendomen långt tillbaka i en grå forntid. Hela berättelsen om hans liv, vandringen i öknen med tusentals andra och annat intressant, är inte tillräckligt övertygande för att man ska tro på hans historicitet. Däremot kan hela berättelsen hysa en kärna av sanning, en tradition som går tillbaka på nån viss historisk händelse som sen förvanskats i legendform, som så ofta sker när händelser återges i folkmun. Vi människor gillar ju att dramatisera saker så det har säkert överdrivits både en och annan gång vid lägereldarna om vad som än skedde i Egypten.

Låt oss nu titta lite närmare på den "västerländska" profeten, Jesus. Det är inte mycket som talar för hans historicitet. Nedanstående är en repris från 1 december 2013, och den handlade då specifikt om Jesus sista dagar i livet. Jag har repriserat den tidigare men jag tycker inte att jag riktigt har fått med allt som jag tycker att jag borde fått med, så jag har nu fyllt ut den med den information jag borde skrivit dit från början. Texten är också reviderad så att den inte direkt är kopplad till julen och hans sista dagar enbart, vilket den var från början.

Frågor som bör kunna besvaras rörande Jesus historicitet

Alla som är bokstavstrogna eller inte tänker tillräckligt långt bör kunna svara på dessa frågor:

1. Varför nämns ingen enskild upprorsmakare med namnet Jesus i de historiska annaler från den tiden då Pontius Pilatus var ståthållare i Jerusalem och Caesarea? Många uppror från judars och andra folks sida i trakten finns beskrivna och en del av ledarna finns nämnda, men ingen med det namnet finns med. Pontius Pilatus nämner visserligen ingen vid namn ur den folkmassa han retade upp med sina dekret och handlingar, men Jesus nämns som så stor i evangelierna att man tycker att Pilatus borde ha nämnt honom.

2. Varför dog Jesus så fort på korset? Det tog bara mellan sex och nio timmar (beroende på evangelium) för honom att dö. Det är väldigt kort tid, med tanke på att en korsfästelse var en utdragen och plågsam avrättningsmetod där många kunde hänga kvar i flera dagar, ingen kortare tid än minst ett dygn. Inget som finns skrivet om Jesus tyder på att hans allmänna hälsotillstånd skulle gjort honom svagare än någon annan som dömts till korsfästelse. Jag ställer frågan för det är suspekt att han dör så fort. Han bad om något att dricka, fick vin i en svamp som han sög från. Därefter skrek han till och var död. Antingen blev han förgiftad så han dog i förtid, eller så blev han sövd och sen bortförd i all tysthet.

3. Det lilla som finns skrivet om Pontius Pilatus verkar inte tyda på att han var en person som skulle tveka att döma någon om han misstänkte att denne kunde orsaka uppror. Det kallas kort och gott att inte lägga fingrarna mellan. Varför skulle han då drabbas av tvekan inför en enda liten bråkmakare bara för att sen döma honom till spikas upp på ett kors? Han skulle lätt ha kunnat släppa Jesus till massorna utanför sitt residens, låta dom lyncha honom och sen skingra massorna. Men eftersom någon Jesus inte nämns i samband med den verklige Pilatus är det svårt att se hur detta skulle ha kunnat ske.

4. Inte heller den verklige Kaifas (Kajafas) nämns i samband med någon med namnet Jesus. Han var överstepräst för det judiska templet i Jerusalem och beskrivs av samtiden som rättvis men girig, överlägsen men inte elak. Någon Jesus nämns inte samtidigt med honom, som sagt. Kaifas tillsattes år 18 av Valerius Gratus, som var ståthållare i Jerusalem till år 26, då han efterträddes av Pilatus. Pilatus och Kaifas avsattes båda av överståthållaren Lucius Vitellius åren 36-37 då de inte kunde hålla ordning i Jerusalem. Ingen Jesus nämns i samband med denna oordning.

5. Paulus liv är intressant i detta läge. Han kommer från ingenstans, säger sej ha förföljt kristna men blev omvänd tio år efter Jesus död strax utanför Damaskus. I övrigt säger han ingenting om Jesus liv som det presenteras i evangelierna. Det är som om han inget vet om Jesus liv. Ändå predikar han vitt och brett om honom. Om nu Paulus säger sej komma och verka i Jesu namn, varför verkar då en situation där Paulus själv är involverad i Jerusalem vara rena rama plagiatet av det som hände Jesus i Jerusalem? Nämligen att han blir förd inför ståthållaren i Caesarea, Felix Festus, och utfrågad om han är den som stör friden i Jerusalem under påsken. Han lyckas sen fly genom att övertyga ståthållaren om att han inte är denna fridstörare. Mycket av det som står där liknar det som skrivs om Jesus. Allt detta står i Apostlagärningarna. Bara att läsa.

6. Om nu Jesus ska ha verkat för ca 1980 år sen, varför finns inga bevis för en kristen kongregation förrän närmare 70 år senare, alltså för 1900 år sen? Det borde ju ha gett mer återklang i samtiden, för det var inte förrän på 100-talet som romarna fick för sej att de kristna var ett hot och förbjöd dom att verka öppet. Denna kristna församling verkar ha byggts upp av följare till Paulus, bland andra Lukas. Men Paulus historicitet verkar också vara ifrågasatt så hur ska vi tolka denna uppgift om en tidig kristen församling?

7. De allra flesta våldsamma händelser i den här trakten ägde rum före Jesu födelse samt under decennierna strax före det stora upproret mot romarna som började år 66 och sen kom att vara i fyra år innan hela staden Jerusalem brändes ner av romarna. Just perioden innan Pontius Pilatus börjar bråka är den lugnaste i trakten på länge. Alla de oroligheter som drabbar trakten och som beskrivs i de fyra evangelierna verkar hända EFTER Pontius Pilatus slutat sin period som ståthållare. Åtminstone enligt de skrivna källor som beskriver perioden och som är någorlunda samtida. Har man flyttat på händelserna i tid och varför?

8.  Apollonius (även Apollonios) av Tyana, där har vi en figur vid borde titta närmare på. Han var en filosof verksam i ungefär samma område som både Paulus och Jesus och vid samma tid. Hans verksamhet liknade det båda höll på med och hans läror påminde om bådas läror. Hans historicitet är svag, men det finns någorlunda samtida omnämnanden av en kringvandrande asket som visserligen sällan eller aldrig nämndes vid namn under hans livstid, men som många anser vara Apollonius. Kolla upp honom. Det finns dom som anser att Apollonius var den verklige Jesus.


Vad tycks? Mot bakgrund av dessa åtta punkter är det svårt för mej i alla fall att se att Jesus kan ha existerat. Faktum är att jag tvivlar starkt på att någondera profeten ska ha kunnat existera. Kanske sju punkter (eller hur många det nu krävs) ska sättas upp nån gång i framtiden för respektive profet.









"Long live the king of France!"

I backspegeln: Mer om religion

Jag har från och till nyhetstorka i mitt arbetsflöde så jag tar upp gamla inlägg (tänk att jag är så flitig ibland!) från mitt vid detta laget ganska stora arkiv. Som så ofta handlar det om religion, främst då religionskritik och hur tokigt det kan bli när religiösa människor tror att de kan få sin vilja igenom hela tiden. Som detta inlägg från 2012 jag skrev om helighet, något som verkligen inte är något att sträva efter:

Helighet är inget att sträva efter

Så här dumt kan det se ut när det "heliga" får ta över. Förresten verkar den juicehatande killen ha fyra armar...

Nej, Muhammed är inte heligare än Jesus. Helighet är nåt påhittat som bara lättpåverkade sinnen tror på. Men samtidigt är heliga dagar, påhittade av samma skrockfulla människor som en gång skapade religioner för att förklara det som händer omkring oss, bra för oss latmaskar. Bara att hålla med, ta lite ledigt och skratta åt allt religiöst nonsens, fastän med en hård blick fäst på allt elakt och hemskt som samtidigt sker i religionernas namn.

Ordet helig är ett gammalt ord som betyder hel, komplett. Det är alltså släkt med hel. Det är ett germanskt ord som betyder oskadad, frisk, komplett. Men de som vill ha helighet inom religionen är komplett galna, om ni frågar mej. Samtidigt som jag kan acceptera religion kan jag inte acceptera alla religiösa yttringar. Böneutrop och klockringningar går an (de är trots allt båda pittoreska inslag från forna tider), det är saker som ger tröst åt de troende, men all skrock, alla fördomar som förekommer kring båda dessa yttringar går jag inte med på. Varför vi ska acceptera det religiösa över allt annat förstår inte jag.

Som lagstiftningen är numera har religion en särställning, det är heligt så att säga. Att kritisera religiösa yttringar är att balansera på en lina som när som helst kan ge vika. Nedanför väntar lejonen i form av de religiösa, de politiskt korrekta, de politiskt konservativa, de med synen att nationen och religionen hör ihop osv. Vi som vill kritisera religion och religiösa ting har nog egentligen "bara" humorn att ta till. Vill vi på fullt allvar kritisera religion och det religiösa blir vi marginaliserade eller anklagade för både det ena och det andra. Se på hur man behandlar Richard Dawkins och andra ateister. De blir närmast som huvudnumren i ett nöjesprogram (läs: löjesprogram). Vi ska föreställa sekulära men så fort nån kritiserar religionen fullt ut i media blir det ett jäkla oväsen från många religiösa, många politiskt korrekta osv.

Det blir bara problem så fort det heliga kommer på tal. Byggnader, utrop och liknande får gärna existera för mej, men de kan lika gärna försvinna. Deras påstådda helighet betyder inget för mej. Som traditioner och en påminnelse om hur det var förr när det var obligatoriskt att lyda de religiösas minsta vink är de bra att ha. Alla kyrkor, moskéer och andra religiösa tempel kan göras till museer som berättar historien om religionen, när vi väl kastat av oss det religiösa oket. Fast orden ok och religion får man väl inte använda i samma mening, eller?

Är det något som är heligt är det väl universum? Det ordet betyder ju allt samlat i ett. Det är alltså komplett...

Två år tidigare skrev jag om hur mycket jag föraktar de religiösa:

Jag känner inget annat än förakt för religiösa

Du läser rätt, jag föraktar religiösa, framför allt de som uttrycker förakt för människor som kritiserar religion. Religioner i sej är harmlösa för deras budskap handlar ju bara om att få människor att tro på fantasiskapelser. Det är utövare, framför allt då rabiata och fundamentalistiska sådana, som jag föraktar. Ta det senaste exemplet från Polen där en sångerska vid namn Dorota Rabczewska har sagt att bibeln måste vara skriven av vinpimplare och rökare av örtcigaretter. Jag hade troligen aldrig hört talas om henne om det inte hade varit för att hon nu riskerar böter eller fängelse för smädelse av troendes övertygelse, som "lagbrottet" kallas. Jag sätter ordet lagbrott inom citationstecken eftersom jag anser att en lag som syftar till att skydda troendes övertygelse, dvs sätter religiösa personers rätt att utöva sin tro före yttrandefriheten inte kan vara en lag för människor utan ett sätt att förtrycka de som tycker och tänker olika än de som tror.

Jag anser att det som kallas religionsfrihet är en rättighet som vilken annan men den är vida underställd yttrandefriheten, den viktigaste demokratiska frihet vi har. Man ska inte få gömma sej bakom religion med de åsikter man i övrigt hyser i samhället. Pastor Åke Green är ett sådant exempel. Han använde religion för att förtala homosexuella. Vad är nästa steg, förtala kvinnor i religionens namn? När jag ändå är inne på ämnet, kristna och muslimer anser båda att deras religioner är toleranta och fridfulla. Varför föraktar de då oss agnostiker och ateister? Vad är de rädda för? Att vi ska ta över världen och göra dom arbetslösa? Helst skulle jag vilja se det ske men det kommer inte att hända under min livstid, tyvärr. Vanligt folk är för upptagna med att leva sina liv och de andra är inte redo för sanningen om vår planet och universum där ute.

På tal om tolerans. Jag har varit väldigt tolerant av mej gentemot religion och religiösa hela mitt liv men jag börjar tröttna på den här katten kring het gröt-leken. Nu är det dags att religiösa får smaka på sin egen medicin. Inte så att jag utlyser 30 dagars jakt på alla som är religiösa, ni är inte värda det, men det är dags att visa förakt på samma sätt som ni religiösa visar förakt gentemot oss. Religionsfrihet innebär i mitt tycke framför allt frihet från religion. Allt som förhärligar religion ignorerar jag redan, liksom att jag jublar åt allt som ställer religiösa i dålig dager. Nu kommer jag även att se till att det som gör att religiösa har en särställning i samhället blir förlöjligat och nedtryckt i skorna.

Den som anser att jag är föraktfull gentemot religion i och med detta har fel, det är de religiösa jag är ute efter, religion bryr jag mej som sagt inte om.

Det ska tilläggas att Dorota Rabczewska klarade sej undan åtal. All heder för henne,

Jag avslutar dagens genomgång med att reprisera ett inlägg från i år:

Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet

Den rubriken tål att upprepas. Religionsfrihet är inte detsamma som yttrandefrihet. Flera gånger tidigare har jag berört detta ämne, flera andra har gjort det också, men nu har det definitiva inlägget/artikeln skrivits om just detta ämne. Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet och dess förste partiledare, har skrivit att religionsfriheten som laggaranti bör avskaffas eftersom den missbrukas. Den skadar mer än den hjälper.

Han använder bland annat exemplet från USA där en arbetsgivare vägrar ge sina kvinnliga anställda hälsovård med hänvisning till det religiösa. Från Sverige pekar han på en sjuksköterska som vägrade utföra aborter därför att det stred mot hennes religiösa åsikter. Man utnyttjar religionsfriheten till att skaffa sej undantag från lagar och förordningar, så att det passar en själv.

Falkvinge påpekar mycket riktigt att rätten till religiösa åsikter och utövande av religion redan täcks av såväl yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Vi behöver inte religionsfriheten då den i praktiken blir en legal tautologi. Den blir också ett instrument som man använder för att lura det juridiska systemet med. Religionsfriheten blir ett vapen mot oliktänkande, i synnerhet mot människor man anser stå i vägen för en själv och ens ambitioner.

I de länder där vare sej yttrande- eller åsiktsfrihet existerar finns samtidigt ett oerhört religiöst förtryck. Det argumenteras då för att religionsfrihet skulle garantera alla dessa människor rätten att fritt utöva sin religion, utan involvering från stat eller religiösa institutioner. Men problemet är inte staterna eller de religiösa samfunden, utan de organisationer eller grupper som står vid sidan om staterna och utövar hårt tryck på befolkningen, t ex i Nigeria där fjantarna i Boko Haram leker egen stat, mestadels på grund av att centralmakten i Abuja inte har tillräckligt stor kontroll över hela landet, som till ytan är dubbelt så stort som Sverige med ca 100 miljoner invånare.

Religionsfriheten kan väldigt lätt bakas in i både yttrande- och åsiktsfriheten och göras till en juridisk del av dom båda, utan att folks rätt att utöva sin respektive religion blir naggad i kanten. Jag ser religionsfriheten som ett sätt att tysta kritiker på, dvs det är en exkluderande rätt. Man ger sej själva rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt oavsett vilka lagar som gäller på området, damn the torpedoes som amerikanerna säger.

Personligen anser jag att den bästa friheten vi kan få rörande religion är friheten från religion, eftersom jag inte behöver den.

Nöt med kokosnötter som försökte hitta det försvunna planet i Malaysia. Endast inom religionen kan såna dumheter förekomma.

"Dear God, hope You got the letter
And I pray You can make it better down here
I don't mean a big reduction in the price of beer
But all the people that You made in Your image
See them starving on their feet
'Cause they don't get enough to eat
From God, I can't believe in You"

Jag saknar rösträtt!

Det slog mej i förrgår eftermiddag efter en diskussion med en yngre man om religion, han trodde inte på några gudar men visste inte vad det kallades när man inte tror, att jag saknar rösträtt till kyrkofullmäktige då jag inte är med i Svenska kyrkan. Man måste vara med där för att ha den rätten. Ska man hårddra det så är mina demokratiska rättigheter kränkta och satta ur spel, men jag tar det med ro för som jag förstått det är kyrkofullmäktige inte direkt nåt att satsa på.

Svenska kyrkan är en medlemsklubb och endast medlemmar får rösta. Det är således okej att jag inte har rösträtt i den klubben. Men vad jag inte förstår är varför den klubben är politiskt driven. Knappt någon röstar där längre, och jag förstår inte varför den politiska aspekten finns kvar när vi nu har skiljt kyrkan från staten för 14 år sen. Wikipediasidan om kyrkofullmäktige anger inget skäl till att det är det högsta beslutande organet inom Svenska kyrkan. Varför har vi kvar den politiska delen av kyrkan när de skiljdes åt år 2000?

Eller genomfördes verkligen skilsmässan på riktigt? Det finns kvar en lag som reglerar kyrkans göranden och låtanden, och den gör i praktiken Svenska kyrkan till en statlig angelägenhet. Skilsmässan är alltså inte fullständig. Till exempel sköts begravningsverksamheten i grunden av Svenska kyrkan, oavsett om den döde är kristen, muslim, hindu, jude, ateist eller annat. Detta utan att de har kunskap eller möjlighet att alla gånger tillmötesgå specifika önskemål och/eller krav. Dessutom har ju Svenska kyrkan genom staten hand om den begravningsavgift som är lagstadgad.

Det ska sägas att SVT, som kallar sej opartiskt, tar otvivelaktig ställning för Svenska kyrkan i och med att man sänder så många gudstjänster från just kyrkor inom den organisationen. Om det är för att det är den största religiösa organisationen i landet eller nåt annat vet jag inte, men de gånger andra religiösa verksamheter sänts är det nästan på nåder. Jag har sett en muslimsk bönesamling i TV, liksom en judisk gudstjänst, men jag väntar fortfarande på en hinduisk ceremoni och många andra religioners diton.

Inte för att jag bryr mej om den demokratiska ordningen i de religiösa samfunden, men ska vi ha opartiskhet som gäller all form av yttrandefrihet ska väl alla religioner få samma chans i våra medier? Vi ska väl åtminstone låtsas ha äkta demokrati, eller hur? Men å andra sidan, religion har inte mycket med demokrati att göra...



"I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade."

Repris: Äldre inlägg om religion

Eftersom jag just nu saknar inspiration att skriva fortsätter jag min reprisserie. Jag väljer först ett inlägg från 2010 jag skrev om religion: Religion bör klassas som en psykisk sjukdom

Gud ser dej så akta dej! Det monstret bör du akta dej för.

Efter att ha sett en massa youtubefilmer och läst en hel radda litteratur om religion och religiösa personer på sistone är jag inte bara övertygad om att det är fel att tro på ett övernaturligt väsen, det är rent ut sagt farligt med religion och den borde således klassas som en psykisk åkomma. Det är t o m värre än new age och spiritualism eftersom dessa i alla fall bara drabbar de närmast "sörjande". Religion verkar gå från hjärna till hjärna och drabba som ett virus. Nu kan en observant läsare säga till mej att jag inte enbart borde utgå från vad som sägs på Youtube och i vissa böcker utan borde ta in det fulla perspektivet. Må så vara men då finns risken att jag a) börjar skratta hejdlöst om jag skulle sitta och lyssna på en predikan eller b) börjar debattera med religiösa personer som då blir arga och/eller aggressiva.

Det är i våra dagar populärt att byta religion och de som poppar upp från ingenstans är ofta extrema sektliknande versioner av de redan etablerade pengastjälande, barnmisshandlande och dominanta religionerna. De vill ha tre saker av dej: dina pengar, din underkastelse och ditt liv. Många människor går med på detta låter sej villigt ledas runt som en skock får utan minsta tanke på att det egentligen är totalt ologiskt att göra det. Men jag antar att de vill ha den där känslan av att tillhöra något större än en själv, något som gör att de känner sej välkomna, hemma, att de betyder något. Men det kan man uppleva i ett politiskt parti också eller inom miljörörelsen, som visar alltfler tecken på att bli en fullfjädrad religion utan minsta grepp om realiteten.

Jag har inget emot att folk låter sej ledas med nosen som en ko mellan hagarna, det står dom fritt att göra så mot sej själva, men de ska inte komma och försöka predika för oss andra. De kan väl hålla sitt budskap för sej själva. Så tolkar jag rätten till religionsfrihet. De har rätten till sin religion och vi andra har rätten att slippa höra dom predika om sin religion. Jag vet att jag nu i vissa avseenden låter som Pat Condell men det är avsiktligt. Han är väl lite trångsynt på vissa områden men det får man väl ha överseende med. Han är en väldigt bitter ateist som genuint hatar religion och religiositet. Främst av allt hatar han islam. Jag är själv inte förtjust i islam eftersom det är en religion och som sådan hindrar det fria tänkandet och tvingar folk till underkastelse men jag hatar inte islam. Det går inte att hata något man bara känner löje inför. Men bryr er inte om vad jag tycker. Det är vad för tankar ni får av att läsa min text här som betyder något.

Om du inte vill ta mina ord till dej eller bara är nyfiken på vilka gudar du blint vill dyrka (alternativt vill undvika om du är realist) så är detta den rätta sidan för dej.

Det var en text från 2010. Nu är det dags för en från 2011: Stat och religion hör inte ihop

Något som sagts länge och enligt konstitutionen i Sverige också ska vara så. Men ändå är vår sekularism lite hycklande eftersom vi ändå tvingas betala begravningsavgifter och man förutsätts alltså ändå vara medlem i svenska kyrkan på nån underlig vänster även om man lämnar den. Man slipper således inte religionens grepp om staten. Begravningsavgiften borde inte vara nåt vi som medborgare ska behöva betala. Våra efterlevande får ju ändå betala vår begravning när vi dör. Dessutom borde inte kyrkorna (i förlängningen alltså staten som ju inte skulle ha med kyrkorna att göra!) få ha monopol på begravningsplatserna.

Det har länge varit hur klart för vem som helst att religion bara stör statens och vanligt folks arbete. Religion kan man hålla på med på fritiden. Vill man ha religion som profession ska betalning för sånt arbete ske genom medlemskapspengar och donationer, inte genom subventioner från staten. Staten ska absolut INTE ha med religion att göra. Vi har kommit långt från bronsålderns synsätt där religion var politik. Här kommer då en artikel i SVD in. Det är terrorexperten Magnus Norell som skriver att stat och religion bör vara åtskilda i Egypten, vilket som sagt gäller överallt annars också. Detta är skrivet som slutrepliken i en debatt mellan honom och en representant för Muslimska Brödraskapet i Sverige. Lite besviken är jag att han bara nämner vikten av att hålla politik och religion isär så där i förbigående. Han kunde ha utvecklat det ytterligare så att det framgick för hans meningsmotståndare hur viktigt det är att hålla religionen borta från politiken.

Men jag antar att han redan utvecklat den tankegången på annat håll tidigare i debatten. I tidigare debattinlägg har han enbart gjort klart att han ogillar religiösa gruppers involvering i det som händer i Egypten. Det sista inlägget är förmodligen en avrundning han gjort för att befästa sin åsikt vilken är att religion och politik inte hör ihop, vilket de inte gör. Det är bara fundamentalister inom olika religioner som anser så. Dessa bör vi hålla kort på alla sätt och vis./

Detta var mina texter från gångna år. Länkarna är väl inte alltid så aktuella men eftersom det rör en diskussion om religion så är texterna alltid aktuella.




"Gud är så elak att hans enda ursäkt är att han inte existerar"

Idag är det lördag (och inget annat!)

Se där, vilken observationsförmåga jag har!

För religiösa människor med katolsk läggning är det den helige Franciskus dag, han som var snäll mot djuren och följaktligen gett upphov till att denna dag också benämns Djurens dag. För andra religiösa, med mer matig läggning, dyrkar man istället en vetemjölsbaserad snurra som heligt objekt.

Eftersom jag inte är religiöst lagd struntar jag helt i sånt nonsens. Djuren ska man vara snäll mot varje dag, människor som gör gott för andra människor ska också högakta varje dag och kanelbullar kan man äta när som helst. Vi behöver inte några speciella dagar för maträtter.  Men om det är nåt speciellt med denna dagen så är det för att dagens namn betyder tvättardagen (lögardag) så jag är mitt uppe i dessa bestyr.

Nu ska jag tillbaks till tvätten!



"He's a mouse in a maze
With its so many ways
But there's only one way to get out"

Slöjan som modetrend - ett gammalt påfund

Slöjan håller på att bli populär som modeuttryck. Det görs allvarliga försök att lansera den som en accessoar. Men det är inte länge sen man såg gamla damer med sjalar eller sjaletter. De sista medlemmarna av denna inofficiella grupp dog väl på 1990-talet, tror jag. Då hade väl redan de första beslöjade kvinnorna gjort sin entré i vårt fagra land. Jag tror det i alla fall. Det intressanta är att sjalen och sjaletten också var en modenyck. Den kom in i vårt land med fransmännen från Persien och Turkiet, där sjalen hade blivit populär några decennier tidigare. Då var sjalen inte till för att dölja kvinnorna för andra män än deras äkta make, utan ett plagg som användes för att förhöja skönheten hos en kvinna.

Visst är det så att det finns starka historiska traditioner bakom hucklet, sjalen och slöjan också, men de traditionerna hörde mer ihop med vilken status man hade i samhället. En ogift kvinna hade ofta håret långt, om än oftast uppsatt, medan en gift kvinna hade håret kort och/eller hela tiden uppsatt. En gift kvinna gick alltid med huckle, för att visa att hon inte var tillgänglig för vilken man som helst. Det är en tradition som sen luckrades upp alltmer genom seklerna tills våra dagar då den helt har försvunnit, även om man ser äldre kvinnor klippa sitt hår kort. Om det beror på traditionens makt eller nåt annat vill jag låta vara osagt, men faktum är att många kvinnor över en viss ålder väljer att låta lockarna falla.

Slöjdans. Bild från Tothmes.com.

Slöja, huckle, mössa, hatt, hjälm, alla är de skydd mot solen, mot vinden, mot regnet, mot kylan, mot vapen, mot grus och sand. Det är så de en gång började sin respektive tjänst på våra huvuden. Den religiösa aspekten har kommit relativt sent i bilden och har mycket litet stöd i de religiösa texter som finns. Sura 24:30 i koranen (islams heliga bok) nämner att man ska nåt som skyler bysten, men talar inget om att den ska täcka håret. Samma sak gäller inom många andra religioners påbud, nämligen att barmen ska vara täckt så att kvinnan inte väcker begär hos vilka män som helst. Såna påbud har förstås inte sin grund i religionen, utan i samhället som sådant. En upptagen kvinna är en upptagen kvinna. Nej betyder nej, följaktligen.

Nu har då slöjan blivit högsta mode i vissa muslimska länder och man bär den som ett tecken på status, som ett tecken på tillhörighet, eller helt enkelt för att man tycker den är snygg. Egentligen tycker jag det är fel att stänga in någon, men löst påsatt på huvudet eller runt halsen som en annorlunda halsduk är en slöja ganska attraherande. Buren på detta vis förstärker den en kvinnas attraktionskraft och visar vad hon går för, snarare än att stänga in kvinnan i ett klädernas fängelse. Ihop med moderna kläder ser det riktigt stiligt ut, om man nu får kalla en kvinna för stilig. Så släpp lös slöjan, låt den förstärka en kvinnas utseende istället för att använda den för att fjättra henne.




"I have not failed. I’ve just found 10,000 ways that won’t work..."

Välkommen till galenskapernas tid

Det är hög tid att skriva lite kort om det som händer omkring mej just nu. Galenskaper kallar jag det eftersom jag känner det som jag oroar mej i överkant, men samtidig känns det som om jag är på väg att bli galen av oro. Det kanske inte är så farligt som jag tycker det verkar vara. Det som främst oroar mej är den tjejkompis jag skrev om härom dagen och de problem hon har. Jag tänker respektera hennes integritet och avslöjar inget mer om henne, men min oro är så stor för henne att jag måste skriva av mej så mycket som möjligt. Vi får se hur det ser ut i nästa vecka. Hoppas hon mår bättre då.

Min storebrors dotter ska döpas under dagen som kommer. Det där med dop är inget jag känner speciellt mycket för, men om min bror och hans fru vill att deea dotter ska ingå i ett religiöst samfund så får de göra det. Det är det religionsfriheten går ut på. Det jag oroar mej är vad dottern ska säga när hon är äldre och börjar fundera kring det där med religion. Hoppas hon inte blir för indoktrinerad. I dessa dagar tror jag det blir svårt att upprätthålla en fullständig religiös tro, om man är någorlunda normalt funtad.



"Mjau!"

Tema religion: Vår religiösa evolution som jag ser den del 1-5

Vår religiösa evolution - samtliga fem delar

Två gånger tidigare har jag lagt upp detta och denna gången hoppas jag att fler reagerar. Jag har uppdaterat texten något och inkluderat länkar till aktuella händelser.

Jag lägger upp detta som jag skrev det vid respektive tillfällen. Det kan mycket troligt att det blir ändringar i framtiden. Det är väldigt kondenserat det jag skrivit här. Om någon hittar sakfel eller annat är det bara att skriva en kommentar. Jag tycker själv att jag inte helt lyckats beskriva hur vi blev religiösa utan det blev mest tradiga fakta som inte direkt för diskussionen vidare. För att kunna förklara varför vi blev religiösa måste man nog sätta sej in i hur hjärnan förändrades av allt vi gjorde och såg omkring oss. Den biten har jag inte riktigt förmått klura ut i mina texter, men det kanske blir förståeligt mot bakgrunden av hur samhällena har utvecklats och hur religionerna har förändrats med samhällena. Ha det i åtanke när ni läser mina alster.

Den övergripande frågan är förstås varför gudar och gudinnor som Marduk, Inanna och Tor inte skulle vara lika realistiska att tillbe som Yahweh och Allah. De var ju trots allt lika verkliga för folken för 4000 år sen som stenen i Mecka, korset eller torahrullarna är för dagens troende.

___________________
Först publicerad 20 februari 2011:

Vår religiösa evolution - del ett

Jag har berört detta ämne tidigare men först nu tänker jag ta steget ut och försöka förklara på egen hand hur vi kom att bli religiösa. Det hänger förstås samman med vår hjärnas utveckling och vår påföljande ökade förståelse för vår omvärld. Religion är en biprodukt av denna ökade förståelse och  - kan man säga - en länk till att förstå vår egen utveckling. Hur började då religionerna hos oss människor?

Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv miljon år sen kan olika riter av denna typ ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.

Neandertalarna hade också begravningsritualer, blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av de sina från den vanliga världen.

Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge. Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge, kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag. Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden tog en.

Venusstatyetter kallas dessa figurer som har hittats i hela Europa och som tillverkades för ca 30,000 år sen.

Grottmålningar och små figurer (som den ovan) vittnar om en typ av religion som baserades på en väldigt jordnära form av panteon (uppsättning av gudomar). Vissa av figurinerna verkar vara tvekönade, dvs de ser ut som en kvinnas könsorgan eller kanske som en kvinnofigur från ett håll men vänder man upp och ner på dom ser de faktiskt ut som ett manligt könsorgan. Dessa är ca 25 000 år gamla. En form av mänskliga gudomar höll på att växa fram. Till en början verkar de ha varit närmast hermafroditer men sen kom mer könsspecifika drag fram.

_______________________________________________________
Först publicerad 4 mars 2011:

Vår religiösa evolution - del två

I förra delen avhandlade jag de första möjliga religiösa tecknen hos våra förfäder och de arter som föregick vår egen. Nu har vi kommit fram till perioden strax efter istidens höjdpunkt i Europa och Asien, ca 25 000 år sen. Hällmålningar och grottmålningar har vid det här laget existerat länge i Australien och Asien, så även i Europa men nu tas ett ytterligare steg i människans religiösa evolution. Grottmålningarna blir alltmer intrikata och beskrivande, nästan som om de som målade dom velat berätta en historia. Ändå känner man klart igen de tecken som långt senare skulle användas av folk i Sibirien och även i vissa delar av Europa ända in på 1900-talet, schamanismen.

Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.

Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla.

Av det arkeologiska material som lämnats kvar åt eftervärlden är det inte mycket som kan tolkas i religiösa termer från den här tiden. Vi har grottmålningarna, vi har några enstaka figurer i trä, ben och alabaster som tycks föreställa människor i trans eller nåt liknande. Danser tycks också ha förekommit för vissa målningar avbildar vad ser ut som sånt. Av en del tolkningar av grottmålningarna att döma fäste man ganska stor vikt vid konstellationernas positioner på himlen när man skulle jaga. Möjligen är det från den här tiden som uppfattningen att Orion (jägaren på grekiska) är den stjärnbild som styr när jakten ska börja. Den syns under hela året men är mestadels undanskymd utom under just perioden september-oktober då den traditionella jakten i Europa och Asien började förr i tiden. Vi vet att konstellationerna ändrar utseende beroende på hur vårt solsystem rör sej i förhållande till andra stjärnor och hur jordens lutning är under en period på ca 26 000 år. För ca 25 000 år sen såg stjärnbilderna ut ungefär som idag. Sen ändrades dessa för att för ca 13 000 år sen vara lite olika beroende på jordens lutning. Sen ändrades detta sakta till dagens stjärnhimmel.

Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.

_______________________________________________________
Först publicerad 27 mars 2011:

Vår religiösa evolution - del tre

Välkomna till den tredje delen i min tolkning av hur människan blev religiös. Vi börjar så sakteliga närma oss den tid vi kallar historisk tid. Fortfarande är religionerna svåra att uttolka för oss men en del klara mönster syns faktiskt. Framför allt är varje områdes religioner präglade av den verksamhet och det djurliv som dominerar där. Tjurar dominerar bilder och statyetter i området runt Medelhavet, längre österut finns får och getter bland avbildningarna och i norr finns hästar, hjortar och nån enstaka varg eller gris. Men ett ställe sticker ut speciellt vid den här civilisationens eras början, för ca 12 000 år sen. Det är ett område i dagens Turkiet, i dess sydöstra del invid gränsen till dagens Irak och Syrien. Stället heter Göbekli Tepe och här höll man ceremonier där ormar tycks ha haft en central betydelse.

Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.

Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.

En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.

Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.

Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.

Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:

Figur i lera från Catal Huyuk

Den föreställer vad som ser ut som en frodig kvinna som sitter på en stor tron och föder fram ett barn. På tronens karmar tronar huvuden av vad som kan vara lejon eller pantrar. Den sortens associationer finns betydligt senare i vår tid med beskrivningar av modet hos ett lejon, att man ska vara tålmodig och stark som ett lejon.

Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna och boskapsskötare verkar diverse kvinnliga eller manliga fruktbarhetsgudomar ha dominerat och bland de styrande verkar maktbaserade gudomar med kraften att skapa och förstöra världar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.

En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.

_________________________________________________
Först publicerad 1 april 2011:

Vår religiösa evolution - del fyra

Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden. Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom tyder på att man från de styrandes sida velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett område i gudarnas namn. Gudomarna var ett medel för att nå denna maktposition.

Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser som sen vävts in i de redan befintliga myterna om gudarna som levt kvar sen andarnas tid för så många tusentals år sen.

Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mer övernaturlig och följaktligen mindre trovärdig verkar den vara. Det framgår mer och mer ju längre forskningen har kommit att det rör sej om förfädersdyrkan när man talar om gudar. Förfäderna blev gudar som man sen tappade kontakten med allteftersom seklerna gick. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.

I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna som det talas om i såväl kristendom som islam passar in i det hela.

Inanna, sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam gudinna. Erotiken var hennes vapen.

 Det är från den här tiden och platsen som den äldsta nedskrivningen av den så kallade syndafloden finns. Vad det än var för en översvämning så måste den ha varit stor eftersom många kulturer talar om den. Men märk väl, det är enbart kustlevande kulturer och de vid låglandområden som talar om en stor översvämning. Inåt land och i bergen finns inga såna berättelser och inte alla vid kusten heller berättar om den. Möjligen har folkminnet på diverse platser blandat ihop historier bevarade från istidens slut med senare tiders mer lokala översvämningar som frammanat jämförelser.

I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.

Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten, vilket också skulle komma att bli den vanligaste formen av styre i hela världen från och med denna tid. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!

Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen. Sök på hennes namn så bör det inlägget vara lätt att hitta.

I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.

I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.

_____________________________________________________
Först publicerad 13 april 2011:

Vår religiösa evolution - del fem

Uppdatering 2011-04-15: Lite extra material om Oden och en löslig hypotes kring hans ursprung.

Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.

Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.

Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.

Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.

Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.

Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.

Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.

Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.

Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.

Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.

Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.

Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.

Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.

Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.

Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.

Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.

Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.

Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.



"Somehow we're going somewhere"