Demokrati - ett annat ord för diktatur?

När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är det verkligen så? Jag menar, i den form av demokrati vi använder oss av oftast i de moderna samhällena är det så att vad en majoritet vill är det som också blir verklighet. De som hamnar i minoritet blir utanför och kallas inom politiken för opposition. Men jag menar att majoritet och minoritet är inte demokrati. Demokrati är när alla får det bra över hela spektrumet, oavsett vad en majoritet eller vad särintressen säger.

Det är förstås en svår balansgång mellan att alla får vad dom vill ha och full förvirring med medborgargarden och annat som inte går att ha i längden. Jag säger inte anarki eftersom anarki inte handlar om förstöra ett samhälle utan om att ett samhälle mår bäst av att ingen organiserad stat existerar. Så säger äkta anarkister själva och de har en viss poäng i detta. Starka stater är inte bra, ej heller svaga stater. En stark ledare i en svag stat (oftast en diktatur) är inte heller bra, liksom att en svag ledare inte är bra för en stark stat (oftast en marionett i en svajig demokrati).

Med detta menar jag att skillnaden mellan demokrati och diktatur har mer eller mindre suddats ut. Majoritetsväldet får dominera våra samhällen och det funkar väl när en tävling ska avgöras men inte när våra liv ska avgöras. Vi har ganska avancerade samhällen och vi väljer våra ledare, men när dessa väl är på plats verkar de ha glömt bort vilka som valde dom och varför.

Vem vågar dock ropa på direktdemokrati i dessa dagar då det å ena sidan finns tokar inom den socialistiska sidan som bara vill bråka, och på deras politiska motpol finns också tokar som bara vill bråka. Dessa oroar sej vissa för ska kunna komma fram om vi inför direktdemokrati. Men jag är inte säker på att vi behöver oroa oss för dom egentligen. De som gör såna saker är väldigt få och har ingen direkt påverkan på samhället i stort. Problemet ligger hos opinionsbildarna, med politiker och media spetsen. De piskar upp en stämning som består i att kriminella element och höger- respektive vänsterknasbollar skulle vara värre för samhället än miljöproblemen och bristen på arbete tillsammans.

Vad är det för en demokrati där opinionsbildare får bestämma vem som har rätt? I en äkta demokrati har alla - och ingen - rätt. Det viktiga är att alla får komma till tals och att alla fakta ska få tala för sej själva. I slutändan kommer verkligheten att bestämma vad som blir det korrekta. Men en sån demokrati är väl en utopi, eller? För vi har statistik och folk som älskar att manipulera siffror så de passar in perfekt för att dupera befolkningen, men framför allt de som styr. Det är inte oss egentligen man försöker lura. Det är de styrande så att de kan fortsätta vara vid makten - för att bli ännu mer duperade.

Det låter som om jag är världens värsta konspirationsnöt, och det kanske jag är men det verkar ju finnas fog för detta. Åtminstone för att det finns en helt öppen agenda här som går ut på att misstänkliggöra allt som inte hör till normen, vad nu den är för något. Denna "norm" verkar gå ut på att så länge man inte orsakar några större problem för överheten så får man säga vad man vill. Men avviker man från den rätta vägen är man antingen rasist, manschauvinist, antisvensk, misogyn, misantrop eller alltihop på en gång.

Men jag tänker strunta i alla epitet som vissa kan tänkas försöka fästa på mej. Vi har behov av att sätta etiketter på varandra. Sätt i så fall etiketten yttrandefrihetsförkämpe på mej. Ingen åsikt är fel, ingen har fel, man har bara mer eller mindre rätt utifrån ens egna sätt att se på saker och ting. Som Povel Ramel skaldade: Sanning är en blandning av verklighet och dikt. Sen är det så att det är fakta som är det viktiga. Åsikter ska man hålla för sej själv eller bara yttra när man har tillräckligt på fötterna. Självcensuren är viktigare än att samhället förbjuder ens tunga att bilda ord.

Jag känner nu att jag bara svamlar och kan egentligen inte upprätthålla en diskussion mer. Om det är någon som vill utveckla det jag skrivit och som förstår var jag är på väg (jag är inte ens säker själv!) så skriv gärna en kommentar. Jag låter det vara som det är. Jag är lite ledbruten eftersom jag har en så härlig träningsvärk från en yogaträning jag följde med på i veckan som var.



"So India’s problem turns out to be the world’s problem. What happened in India has happened in God’s name.

The problem’s name is God."