Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tre - Centum och satem

De indoeuropeiska språken delas traditionellt in i två delar, centum och satem. Det är benämningen på siffran hundra i två numera utdöda språk som på sin tid dominerade sina respektive världsdelar, nämligen latin och avesta. Centum är alltså det latinska ordet för hundra och den formen finns i de romanska språken i diverse versioner och släktskapet till de andra indoeuropeiska språken i väst gör att man åtminstone förr tryckte väldigt mycket på detta faktum. Vårt motsvarande ord, hundra, motsvarar faktiskt nästan bokstav för bokstav det latinska ordet. Eftersom vi vet följande:

Latinet stavade alla K-ljud med C
Germanska initialljud som i andra indoeuropeiska språk är ett K eller ett ch-ljud blir här H, vars övergång till H kallas för Grimms lag, efter Jacob Grimm,

så kan vi dra följande konklusion; cent- är samma som hund-. Att romarna hade ett e efter K-ljudet och germanerna ett u betyder inget. Det finns många varianter här. Galliska, bretonska och kymriska kant är samma ord. D och T är samma ljud, bara uttalat olika i munnen. Det är förmodligen tradition eller nån ljudlag som lett fram till skillnaderna på den punkten.

Ändelsen i hundra, -ra, är en förkortning av samma ord som i råda och det betyder räkning, framtagande. Så ordet hundra betyder alltså egentligen räkning till hundra. Hund är det ursprungliga ordet för hundra. Ordet hund  i sej betyder ursprungligen tio gånger tio och är helt enkelt en förenkling av denna räkning.

Grekiska hekaton är lite av en särling här. Förmodligen har ordet haft samma betydelse som hundra har för oss, alltså räkning till hundra, och sen har ordet dragits samman så bara heka blivit kvar. Det är förresten från detta hekaton som hekto och hektar är härlett, via franskan.

De indoeuropeiska språk som istället har en variant där N-ljudet inte finns med kallas för satemspråk efter avesta eller avestiska satem där sanskrit satam är en liknande form. Intressant i sammanhanget är att de slaviska språken hör till satemspråken medan tochariskan, som talades i de område som sen andra världskrigets slut är annekterat av Kina, hör till centumspråken. De slaviska språken, som annars har en del ord och uttryck gemensamma med de germanska språken, hör alltså mer ihop med de östliga språken. Det verkar som om det skett ett skifte i uttalet av ordet hundra, och många andra gemensamma ord, kort efter delningen hos de folk som talade det ursprungliga indoeuropeiska språket och dialekterna.

Så likheterna mellan de slaviska och germanska språken måste ha uppstått när de båda folkgrupper som talade respektive språkgrupp stötte på varandra under nån period för ca 2000-2500 år sen, i vad som idag är Ryssland-Polen-Ukraina. Handel och enstaka röveri var de främsta skälen för kommunikation då, vilket tycks vara de främsta skälen än idag.

Även de baltiska och albanska språken hör till satemspråken. Av detta kan man få fram att illyriskan är svår att bestämma huruvida den hörde till centum eller satem. Därför är albanskans koppling till illyrierna svår att vidmakthålla. Även thrakiskan hörde till satemspråken och eftersom de bodde nära makedonierna, som bevisligen kom från dagens Albanien, kan albanskan härstamma från nåt av dessa folks språk. Eller så är albanska det enda överlevande språket från messapiskan. Det finns en del som tyder på detta, om man får tro forskare på området.

Det var vad jag hade den här gången. Läs länkarna noga, för de kan förklara skillnaderna mellan centum och satem bättre än jag kan här. Nästa gång handlar det om de anatoliska språken.



"Ett språk är en dialekt med en armé."