Hur är det att vara religiös?

Det här blir ett aningen längre inlägg, i stil med andra långa jag då och då skriver här, så sätt dej ner och gör det bekvämt för dej, alternativt skriv ut det och läs det på annat håll.

Religion fascinerar mej. Som begrepp och som sammanhållare av mänskliga populationer, liksom dess orimligheter som ofta tas för äkta sanning. När det gäller religioner är masshysteri väldigt vanligt och vår lagstiftning är till och med anpassad så att religionsfriheten många gånger förbjuder folk att kritisera olika aspekter hos olika religioner.

Flera gånger har jag återkommit till detta ämne på min blogg. Det har blivit ett huvudämne för mej många gånger. Det som fascinerar, och irriterar, är det faktum att folk så lätt låter religionen styra deras göranden och låtanden. Varför är det så? Är det äkta tro eller skenhelighet? Det är en sak att vilja leva för en tro, men att dö för den eller ännu värre, döda för den. Då är man sannerligen dålig på att vara religiös.

Jag har själv aldrig varit religiös. Jag har haft svårt att föreställa mej något som talar till en så bara man själv hör. Det låter på mej som nån form av schizofreni eller nåt annat dissociativt beteende. Från min barndom kommer jag ihåg min mammas engagemang i kyrkan (vilket avtog efter nåt år, förmodligen på grund av hennes eget tvivel) och alla saker där, med kyrkans barntimmar och allt som det kallades. Men jag visste redan då att det var nåt som inte stämde där eftersom de pratade om Jesus och änglar och annat som hörde denna religion till och mycket av det stämde inte med hur världen såg ut.

Jag såg ingen ondska eller godhet i det som hände i världen. Visserligen utfördes onda och goda gärningar men denna ondska och godhet var inte religiöst grundad i sån mån att man kunde se direkt att en gudom hade befallt folket att göra si eller så. Man hörde bara påståenden om att den guden hade bestämt det hela tiden. Dessutom blev jag tvivlande till det hela när jag fick höra talas om att mer än hälften av världens människor inte trodde på det som jag hörde att folk tillbad omkring mej. Hur kunde detta komma sej?

Jag förstod inte heller hur det som sades i skolan om Palestina och Israel hängde ihop med det jag hade läst i en historiebok i skolan om den tidens händelser. Redan som tidig tonåring tyckte jag det var svårt att få de båda sakerna religion och historia att gå ihop. Jag hade en sorts barnens bibel, med noga utvalda berättelser som också hade censurerats på de mest våldsamma bitarna i de historier som fick vara med i den boken, men jag tog dessa historier hela tiden för vad de var, historier någon hade hittat på eller överdrivit betydelsen av. Där fanns inget för mej. Det var bara roliga historier som man kunde glädjas och förfäras över, precis som i vilken annan skönlitterär bok som helst.

Men inte allt är fiktion i bibeln.

För det är min övertygelse att de berättelser som ingår i bibeln i en del fall är överdrivna versioner av små, ganska obetydliga händelser som inträffade i området, företrädesvis i Egypten, Kaldéen och liknande områden. Sen har dessa historier återberättats lite varstans och de som sammanställt berättelserna gjorde det i Persien och Egypten, långt efter de ska ha ägt rum. Om någon av de människor som framställs i bibeln någonsin har existerat har de med all säkerhet aldrig varit med om så omvälvande saker som beskrivs i bibeln.

Många andra händelser och personer som beskrivs i bibeln liknar väldigt mycket de ritualer kaldéer, egyptier och assyrier hade under sina respektive storhetstider. Guldkalven i berättelsen om Moses återger nästan på pricken det arkeologer har hittat i gränstrakterna mellan Israel och Egypten och som är från tiden för Egyptens storhetstid efter frigörandet från de så kallade Hyksos. För de av er som läser detta utan att veta vilken tid det handlar om så är det lite drygt 3500 år sen. Mellan 3800 till 3550 år sen för att vara mer noga.

Det är möjligt att den här episoden i Egyptens historia då Hyksos blev detroniserade och utdrivna ur Egypten har gett upphov till den myt som sent omsider blev till israeliternas uttåg ur Egypten. Vilket enligt all idag tillgänglig forskning aldrig har ägt rum. Händelser har dock en förmåga att bli förvanskade om de återges från mun till mun. Jämför med viskleken, där en sak alldeles säkert blir helt förvrängd i slutändan mot hur den var från början.

Även om jämförelsen med viskleken kanske haltar något, vi vet ju inte hur historierna utvecklades innan de skrevs ner, så tycker jag ändå att viskleken är giltig som jämförelse med just gamla testamentets berättelser. Uttåget ur Egypten har kanske, kanske inte, med utslängandet av Hyksos att göra, samtidigt som den återger andra berättelser från trakten, som inte hörde till den historien från början. I vilket fall som helst är viskleken här en beskrivning av hur folk uppfattade Hyksos bortkörande, vilket genom årens lopp berättades från mun till mun och sen lades saker till. Skvaller över generationerna alltså. Kan vi lita på skvaller?

För mej är det svårt att komma in på religiösa ting utan att sätta in riktig historieskrivning också, vilket är besvärande för många religiösa då inga historiska dokument stöder de påståenden många religioner gör. Det var också mitt intresse för historia som i praktiken tog död på eventuella religiösa yttringar för mej. Tvivlet jag hyste redan innan, under tiden med mamma i kyrkan under yngre år, växte sej starkare hela tiden. Sen ca tio års tid är jag inte heller medlem i Svenska kyrkan. Tror man inte på verksamheten ska man inte vara medlem. Det är också därför jag inte heller är medlem i nåt politiskt parti eller tillhör någon supporterverksamhet eller tillber någon artist (vilket jag med all säkerhet också är alldeles för gammal för att göra).

Det enda jag dyrkar är kvinnor, fotografering och humor. Gärna i en skön kombination. Solen också förstås, eftersom det är vår livgivare och det enda vi kan kalla gudom i solsystemet. Det finns dom som hävdar att de monoteistiska religionerna bara är soldyrkan i förklädnad. Varför inte?

Kvinnor, fotografering och humor i skön kombination. Foto: undertecknad.

Jag vet inte hur det är att vara religiös och jag blir bara illa till mods när jag ser och hör hur riktigt troende gå på i ullstrumporna om hur det är att vara religiös. Jag vet dock hur det är att diskutera religion och alla religioners orimligheter. Grundtanken i de flesta, att alla ska ha det bra och att vi bör hålla ihop, är en bra tanke. Den borde vi alla ta fasta på för den är rotad i alla djur. Det är således inte någon specifikt mänsklig tanke, långt mindre en religiös sådan.

Så jag frågar rätt ut till den som en dag läser detta: Hur är det att vara religiös?




"If you're going to San Francisco 
be sure to wear some flowers 
in your hair"