Fler hågkomster från det förflutna

Igår skrev jag om ett misslyckat disko som jag var med om att arrangera. Idag är det diverse sportminnen jag varit med om att skapa som gäller. Inget av dom har gått till annalerna för rekord eller annat spektakulärt, men de är nämnvärda i alla fall. Jag börjar med kast med liten boll, det som vuxna atleter kallar kulstötning. Det var i lågstadiet, ettan eller tvåan tror jag, och jag fick på ett kast som jag tyckte var jättebra. Det var väl inte helt rakt men det gick långt. Döm om min förvåning när de som mätte började mäta åt ett helt annat håll!

Det visade sej att jag, för att få ett bra kast, måste kasta mer eller mindre rakt framför mej. De hade en ganska smal kastsektor där bollen kunde landa och mitt kast var i dessa personers ögon väldigt snett och vint. Långt senare skulle jag göra folk besvikna genom mina kast på annat vis. I åttan hade vi skolmästerskap i friidrott och det var så många med att man fick ha kulstötningen även inomhus, och naturligtvis skulle jag hamna i den gruppen som skulle kasta inomhus.

När jag steg upp för att göra mitt kast var det nån i den ganska så stora publiken som fick för sej att börja heja på mitt kast, vilket gjorde att resten av publiken följde med av bara farten. Fullt med taktfasta applåder vilket förvirrade mej och jag kunde inte göra mej själv rättvisa. Kastet kom bara ca 9 meter, drygt hälften av vad jag brukade komma.

Friidrott har varit kul att utöva, även om det är roligare att titta på när andra utövar det. Som när en klasskamrat till mej i fyran snubblade strax innan ribban när vi hoppade höjdhopp. Hon kom inte ens fram till ribban men lyckades ändå riva den med ena foten som for ut nästan som en karatespark när hon föll. Vid ett annat tillfälle lyckades en kille riva allt, inte bara ribban utan även ställningen. Hur han lyckades med det är svårt att fatta. Det började som en helt vanlig rivning men han måste ha kommit åt den ena ställningen när han ramlade vid rivningen.

Själv var jag en höjdhoppare som aldrig stack ut från mängden. Som mest 140 cm. Inga spektakulära rivningar, inga vinster, inget sånt alls. Samma med längdhopp och löpning. Jag var en i mängden. Spjut och andra såna grenar där man fick kasta nåt långt fick vi aldrig prova på. Löpning i skogen höll vi på med också. Rätt kul att se på plantor av olika slag, framför allt som det vi sprang var en före detta trädgård. Själva ansträngningen var bara skön om man själv fick bestämma takten och slapp kuta. En sakta lunk, strax under joggningstakt, var min forte. Då kunde jag springa nästan hur länge som helst.

Fotboll var för mej en trivsam avkoppling i skolan. På rasterna i mellanstadiet brukade jag och den som var målvakt mest stå och snacka tills det kom en boll som vi behövde ta hand om. I övrigt var jag nog mest i vägen. Det finaste mål jag gjort var ett självmål. Jag skulle blockera ett skott med min rygg men bollen tog på min fot och seglade över målvakten i mål. Det bästa mål jag sett gjordes av en lärare inför en match mellan just lärarna och de bästa eleverna när vi gick i nian. Det var före matchen som lite lattjande och skojande utfördes på planen, som var inomhus.

Han drog på för fulla muggar, bollen tog i ribban, därifrån upp i taket för att sen studsa mot en av de ställningar man har för balansgång och liknande, ner i golvet och in i mål. Under de två-tre sekunder som detta hände gick publikens röster från bu och häcklande till jippi och hurrarop. Hur själva matchen slutade kommer jag inte ihåg.

Av övriga sporter är det innebandy jag gillat allra mest. Jag kan stolt säga att jag är nog den ende som gjort två mål i grundskolan med nio årskurser mellan dom. Ett i ettan och ett i nian. Där emellan gick det alltså sju årskurser utan ett enda mål. Däremot motade jag många. Handboll spelades då och då, men inte så mycket som jag hade hoppats. Jag har faktiskt varit med om att spela en säregen handbollsmatch. I gymnasiet skulle vi lära oss grunderna i sporten och spelade då en match som slutade - 0-0! Ingen av oss kom igenom det andra laget...

Basket provade vi också på, liksom volleyboll och baseboll, med blandat resultat. Ibland fick vår gympalärare för sej att hålla brandtal om saker han ogillade vilket gjorde att lektionerna gick bort nästan helt till snack. Som när det var på tal att föra över ansvaret för skolorna till kommunerna. Då gick han verkligen i taket och gick till storms mot denna politik. Jag är så här i efterhand böjd att hålla med honom, vilket jag också gjorde då, men att hela lektionen gick bort till detta extra långa brandtal gillade jag inte.

Det var vad jag kunde komma på vad gäller mitt sportsliga förflutna. Väl mött en annan gång...




"Mary Bradley waits at home,
in the nuclear fall-out zone"