Karin Bradley heter hon och hon kallar avhandlingen ”Just environments – politicising sustainable urban development” (Rättvis miljö – att politisera hållbar urban utveckling), vilket handlar om att hon vill göra en utopi till realitet. Utopin i det här sammanhanget är att skapa ett nytt sorts samhälle där lokala grupper gör allt tillsammans och allt ska kunna användas på nytt.
Tanken i sej är god för den som vill arbeta så här enbart men problemet för Bradley och hennes kompisar är att vi redan nu kan göra så här - om vi vill. Vi behöver inga docenter, professorer och lektorer som talar om för oss i avhandlingar vilken ekonomi vi ska ha. Sånt där kan man inte tvinga fram. Det växer fram av sej självt beroende på omständigheterna och förutsättningarna i naturen.
Naturligtvis bakar Bradley in klimatdravlet i sitt arbete. Det går ju inte att skriva en avhandling om framtiden utan att ta upp det som vissa forskare gillar allra mest, klimatfrågan. Beräkningar för hur samhället kan komma att se ut i framtiden kan inte ersätta verkligheten och jag anser att vi människor bara kan, och bör, planera för den framtid vi har på marken. Vad som sker i luften och i haven kan vi bara se på när det händer. Vi är åskådare till de händelserna, inget annat. Vi deltar men har inte huvudrollen.
Karin Bradleys och andras åsikter om samhällsutvecklingen verkar bottna i ett förakt för det moderna väst, det samhälle våra föregångare kämpade för att bygga upp, tillsammans vill jag tillägga(!), under flera sekler vilket lett till vårt moderna samhälle av idag. Det ska vi inte förakta, det ska vi bygga vidare på. I en inte alltför otänkbar framtid kommer våra miljö- och naturproblem att lösas av forskare och innovatörer. Så de som tycker vårt samhälle är dåligt, bör se denna video istället genom att klicka på texten nedanför bilden som föreställer skribenten Howard Bloom:
 |
| Howard Bloom. |
"The World is my country, all mankind are my brethren, and to do good is my religion."
