tisdag 21 januari 2014

De som vill bli förolämpade

Är det för att få poäng i det offentliga livet eller gillar vissa att bli förolämpade? Det är inte utan att man undrar om endera alternativen är giltiga när man läser dravel som detta i DN, även här i Aftonbladet. Jag är tämligen säker på att det var Kodjo Akolors efternamn Sissela Kyle syftade på, inte hans hudfärg och ursprung. Det med tanke på att hans efternamn ju liknar ordet kulör som just betyder färg. Hans och många andras kritik av hennes skämt blir i sammanhanget mer en bekräftelse på att det finns folk som bara älskar att bli förolämpade. De vill bli bildligt talat trampade på sina väldigt ömma tår så de kan få leka martyrer i media.

Offentliga personer, de med nåt som gör dom till en minoritet av något slag tänker jag på nu, vill hemskt gärna slå mynt av denna minoritetsegenskap och de rider gärna på alla sorters vågor som kan göra dom till ännu mer intressanta. "Se på mej, jag är en minoritet"-syndromet är speciellt vanlig bland de som just älskar att bli förolämpade, för då kan de peka på hur dumma och fördomsfulla majoritetens representanter kan vara. Men Sissela Kyle är varken dum, fördomsfull eller en majoritet. Hon är en smart komiker som spelar på det fördomsfulla i att vara en offentlig person. Som offentlig person får man ta en del smällar och man får helt enkelt tåla lite mer. Jag skulle faktiskt gå så långt som att säga att Akolor är mer fördomsfull än Kyle i det att han utan att tänka efter gjorde konklusionen att hennes omnämnande av hans namn i kombination med ordet färg betydde att hon syftade på hans hudfärg.

Hade Akolor tänkt efter lite mer hade han säkert kommit fram till att det var hans efternamn hon skojade med. Det framgår klart och tydligt av hennes ordval, men för den som vill bli förolämpad är det viktigare att få plats i media med sina ömma tår. Det här är ett utslag av politisk korrekthet, det att man inte får skämta om företeelser i samhället, vilka de än är. Det är så tröttsamt att se människor med ömma tår som medvetet sparkar på nåt de ogillar, bara för att sen få visa upp sin skadade fot. Det är lite hyckleri när de vill visa upp sitt kunnande och själva kan förolämpa allt i sin omgivning men blir arga om någon skämtar med dom. Nu säger inte jag att Akolor ska ha förolämpat någon, men hans reaktion tyder på att han letar efter nåt att irritera sej på.

Jag avslutar med en video jag har länkat till förut, den med Pat Condell som pratar om folk som verkar älska att bli förolämpade. Jag kanske ska känna mej förolämpad jag med. Nån som har nåt förslag på vad jag kan känna mej förolämpad av?





"A typical macho man married a typical good-looking lady and after the wedding, he laid down the following rules:

"I'll be home when I want, if I want and at what time I want-and I don't expect any hassle from you. I expect a great dinner to be on the table unless I tell you that I won't be home for dinner. I'll go hunting, fishing, boozing and card-playing when I want with my old buddies and don't you give me a hard time about it. Those are my rules. Any comments?"

His new bride said, "No, that's fine with me. Just understand that there will be sex here at seven o'clock every night, whether you're here or not."
"

Är skatter statlig stöld?

Just det, jag sällar mej till dom som diskuterar huruvida skatt är stöld eller ej. Jag kan förstå argumentet att skatter är en sorts avgift för att vi bor på annans mark, alternativt att skatterna är till för samhällets bästa. Jag kan också köpa argumentet att om man inte vill ha med staten att göra, eller inte gillar en stark stat (eller inte ens godkänner en stats existens!) så ska man inte behöva bidra till den. Att dela med sej till svaga och på annat sätt behövande är ett argument så gott som något, liksom att se till att vägar, allmänna konstruktioner, allt för det allmänt goda, byggs och underhålls, men jag köper inte argumentet som ofta användes förr av kungar och krigshetsare att vi behöver en stark armé och då är pengar från folket den enda vägen. Pengar till arméerna får komma nån annanstans ifrån. Vi kan inte, bör inte, ska inte, finansiera krig medelst skatter. De som vill ha krig får bekosta det själva.

Nej, frågan är inte om skatter är stöld, utan snarare borde frågan vara som följer: Hur mycket av samhället ska vara skattefinansierat? Ska verkligen allt vi gör vara skattepliktigt? Har staten verkligen med varor och tjänster som sköts privat att göra? Hade jag varit vänsterpartist eller socialdemokrat hade svaret blivit ett rungande ja. Många konservativa, som gillar en stark stat, hade nog svarat ja på den här frågan med. Hade jag varit liberal eller libertarian hade svaret blivit ett lika rungande nej. Och jag sällar mej mer till den senare åsikten, att inte allt bör vara skattepliktigt. Lägg hellre krutet på det som egentligen är gemensamt för oss alla. Moms på mat, varor och tjänster är onödiga skatter. Hellre en enda hög inkomstskatt än skatt på precis allt som finns och görs i ett samhälle, om nu en skatt måste vara hög vill säga.

Jag skulle verkligen uppskatta nån form av kommentarer till detta inlägg. Är skatterna som de existerar bra eller dåliga? Hit me!



"Broke and lonely in Kansas"

Populära inlägg