Grekiskan och makedoniskan tycks vara en egen gren på det indoeuropeiska språkträdet med liknande ord och grammatik. De har också likheter med illyriskan i alla dess former och även om de tycktes ha olika kulturer och sätt att se på omgivningen så verkar de i grunden ha språk som liknar varandra mer än de är olika, åtminstone när de förekommer i skrift första gången. Om det beror på inbördes påverkan eller är ett resultat av ett gemensamt förflutet är svårt att säga. Därmed går vi in på Mykene och den tidigaste accepterat grekiska kulturen vi känner till.
 |
| Lejonporten i det forna Mykene. Bild från Wikipedia. |
Mykene var en gång den största och starkaste staden i hela det hellenska området. Deras rike växte fram på norra Peloponnesos för ca 3700 år sen och ganska snart hade de tagit till sej skriften och med denna kunskap skapade de världens tristaste skriftverk, inventarielistor och statistik över allt som var lagrat i förråd och lagerlokaler. Deras influenser sträckte sej ända till Kreta där den Minoiska kulturen fanns vid denna tid. Det var under deras tid som grekernas största folk som kriget med Troja utkämpades, ca 1200 före vår tideräknings början (f v t).
Kort efter detta krig mot Troja gick även Mykene under, tillsammans med många andra stater vid samma tid. Nästan hela Medelhavet föll samman vid den här tiden. En del av detta kan skyllas på de så kallade Sjöfolken, som jag har skrivit om tidigare. Denna samling av folkslag som tycks ha farit omkring och orsakat elände och undergång lite varstans är fortfarande till stora delar oidentifierad. Det saknas förstås inte teorier kring vilka de kan ha varit.
Skriftspråket man använde sej av var influerat av det Minoiska skriftspråket på Kreta och man började skriva med deras tecken på allvar nån gång ca 1500 f v t. Det språk man talade i Mykene kallas mykensk grekiska och var, förstås, ganska lik den klassiska grekiskan men hade kvar fler drag av de ursprungliga ljuden från det gemensamma ursprunget för alla indoeuropeiska språk, vilket också var väntat. Den mykenska grekiskan hade sju kasus, vilket skiljer den från sin sentida avläggare, den klassiska grekiskan som hade fem. Dagens grekiska har fyra. Det sammanfaller med att svenskans kasus har minskat till i stort sett inga alls idag från att ha haft fyra för ca 1000 år sen. De ursprungliga åtta i det ursprungliga indoeuropeiska samspråket; nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ, ablativ, instrumentalis samt vokativ, har smält samman till dagens mer effektiva språkbruk och det är bland annat denna utveckling som gör att vi kan rekonstruera det gemensamma urindoeuropeiska språket. Det och att ljuden, fonemen, som bygger upp våra ord har utvecklats genom seklerna och millennierna, genom såväl påverkan från andra språk som utveckling rent fysiskt i våra munnar och struphuvuden.
Efter att Mykene och andra stater föll på 1100-talet f v t finns få skriftliga belägg i denna del av världen och det är inte förrän på 800-talet f v t som man tar upp skrivandet på allvar igen, då med influenser från feniciskt skriftspråk. Det moderna grekiska språket uppstod under medeltiden och renässansen när landet först var ockuperat av korstågsfarare, sen av turkar.
Till sist vill jag ta upp orden grek och hellen. Det första ordet är vad vi kallar grekerna, efter en stam bosatt i södra Italien som talade grekiska. Detta ord tycks vara svårtytt emedan ordet förekommer hos Aristoteles på 300-talet f v t som beteckningen på alla greker men flera sekler före honom användes ordet endast om folk från staden Graia (vilket kan betyda den grå staden) i landskapet Beotien, en bit från Aten. Ordet hellen var från början beteckningen för folk från landskapet Tessalien (även Thessalien). Båda dessa beteckningar kom under romartiden att beteckna det vi idag kallar greker så det är inte mer rätt eller fel att använda endera beteckningen. Säg Grekland eller Hellas om du vill.
Nästa del handlar om språkens framtid.
"Vi har vår i luften. Var har ni er?"
