Vetenskapshörnan: Vem trodde att människan var snäll?

Vi människor är en del av naturen, vi skapar vår egen lilla nisch för oss själva (vi låter andra djur och plantor dela vårt utrymme, på gott och ont) och vi följer i stort sett den plan våra förfäder också följde. Det är förstås samma plan som allt levande följt ända sen livet uppkom, nämligen att överleva till varje pris. Men allt levande respekterar samtidigt allt annat levande. Det är inte alltid som vi konkurrerar med varandra, utan vi samarbetar och ger utrymme åt andra att frodas och överleva. Människan inte minst. Vi har ofta haft råd att slänga åt vargar och rävar ett ben eller så.

Snacket dock om att människan som art skulle vara snäll kan vi dock avfärda direkt. Vi vill överleva först och främst, ibland är vi tanklösa nog att göra det på andra arters bekostnad. Men det är vi inte ensamma om. Alla arter är beredda att överleva på andra arters bekostnad. Det är precis vad människan gjorde på Nya Zeeland när föregångarna till dagens maorier kom dit för ca 800 år sen. I den länkade artikeln talas det om myten om de fredliga naturfolken som lever i samklang med naturen och allt dess liv. Den myten är just det, en myt.

Det finns inga naturfolk som är snälla mot naturen. Det finns däremot fullt normala människor som gör allt för att överleva. Precis som det alltid har varit. Som alltid när överlevnadsinstinkten slår till slår även tanklösheten till. Den blir ibland kvar även efter det att överlevnaden inte längre är den viktigaste delen av en arts liv. Så vem trodde att människan var en snäll art som levde utanför naturlagarna? Allt vi gör och har gjort är helt i enlighet med den mest grundläggande av alla naturlagar: att överleva till varje pris.



"You never lose by loving. You always lose by holding back."