En slumpmässig undersökning bland ett antal människor i olika delar av världen verkar visa på att demokratin har problem med att nå fram till människor. Så hävdar i alla fall
den här insändarartikeln i DN. Jag skulle vilja gå längre och säga att det inte ens finns någon egentlig undervisning om vad demokrati innebär i skolor och på andra ställen där man kan nå kunskap. Det saknas t o m en förmåga och en vilja att förmedla vad demokrati är. Men sen får man inte glömma att majoriteten av alla människor i undersökningen trots allt brydde sej om demokrati, att det är en viktig aspekt i våra liv. Det faktum att så många tyvärr väljer att se diktaturer som Kina som en förebild är inte bra, dock.
Alla ska bara ha och ingen vill egentligen dela med sej till någon annan. Det är mantrat i det samhälle som håller på att utvecklas inför våra ögon. Det har inget med vare sej kapitalism eller någon annan form av ism idag. Att dra in "marknaden" med allt vad det diffusa begreppet inbegriper är inte heller bra för då lockas man in i ett felaktigt tänkande, nämligen det att vårt moderna samhälle är farligt, vilket det inte är. Det som är farligt är sätten våra politiker handskas med samhället. Vi väljer våra politiker med förhoppningen att de ska föra våran talan i samma anda som vi valt dom i. Men de för ändå fram sin egen agenda så fort de har blivit valda och inte sällan sker de egentliga besluten utanför den demokratiska ordningen. Så har det alltid varit och kommer säkert att vara under överskådlig framtid.
Inte undra på då att så fort det går dåligt i ett land att man skyller på regeringarna och de andra partierna för det som skett. Diktaturer framstår då som ett fullgott alternativ. Det är ett mycket farligt förhållningssätt som banar vägen för extremism, fördomar och byråkratiska övergrepp. Jag skrev för några dagar sen att politik inte är demokrati. Det står jag fortfarande för. Det är diskussionerna och voteringarna kring förd politik som är demokrati men själva konceptet politik handlar om att styra till varje pris. Då behövs inga val, tal eller voteringar. Har man fått carte blanche av folket att styra så gör man det.
Som ung såg jag politik som nåt gott, att det var självklart att våra politiker tog hand om oss och våra affärer. Ju äldre jag blivit desto mindre litar jag på att politikerna gör sitt jobb på rätt sätt. Jag vet, det är lätt att sitta så här och klaga. Jag kanske själv borde ställa till val men jag känner mej inte hågad att ta det steget eftersom politik är en otacksam sysselsättning. Stressigt, slitsamt och byråkratiskt och om det är nåt jag hatar så är det byråkrati. Pappersvändare och paragrafryttare som utan att behöva väljas till sina poster får makten att bestämma över våra liv och vårt leverne. Dessa förmenta underhuggare till politikerna sitter på sina departement och verk, även inom det privata livet, och stoppar upp mycket av informationsflödet genom sina regler och protokoll.
Som sagt, politik gör inte att vanligt folks inställning till demokrati är så där väldans positiv. Men jag undrar om inte vi går för fort fram när vi anklagar demokratin som koncept när det går fel i vårt samhälle. Det är individerna vi valt det är fel på, inte konceptet som förde dom till makten. Jag undrar också om vi som medborgare i ett land tar för lite kontroll över situationen. Vi kontaktar alltför sällan våra folkvalda och sätter press på dom. Att berörda politiker gömmer sej för medborgarna är nog till stora delar en modern myt men de verkar inte helt glada över att se oss, vi som valt dom, heller.
Så, hur borde vi se på demokratin? Jo, vi borde se den som ett pågående projekt, ett projekt som aldrig blir färdigt. Det läggs hela tiden nya stenar till bygget. Samtidigt får vi acceptera att det finns områden där demokrati inte kan råda, nämligen inom juridiken och vetenskapen. Det förstnämnda är ett misstag att låta bedömningar avgöra ett fall, vad det än är, plus att man röstar om ett fall som avgöras till den ena eller andra parten. Om juridik ska kunna klassas som en vetenskap, vilket det rimligtvis inte kan göra i dagens läge eftersom man förlitar sej på ett så diffust och naivt begrepp som bedömningar, måste man göra sej av med majoritetsomröstningar och just bedömningar. Alla måste vara rent logiskt sett övertygade om att fakta stämmer utan kontamineringar i form av fusk eller förfalskningar. I annat fall måste man avvisa fallet.
Inom vetenskapen, vilken disciplin det än vara månde, kan inte demokrati existera eftersom konsensus är helt fel. Alla kan inte vara överens om en sak. Det är endast när obestridliga fakta existerar för en hypotes som det kan vad man kallar lag. Så länge det finns tvivel kring en hypotes eller teori inom vetenskapen kan man inte tillgripa begreppet konsensus. Det är därför
klimatdebatten fortfarande rasar, även om media struntar i att den pågår och låtsas som om konsensus finns. Många politiker har de fått med sej på detta tåg, vilket man som äkta kritiskt tänkande varelse måste beklaga.
Vi får nog ta kontakt med våra politiker mer och försöka få dom att arbeta för oss, inte förbi oss. Problemet är att vi då måste ha nåt att komma med.
