Om konsten att sälja in ett oväder

I morgon beräknas ett nytt lågtryck dra in över Sverige och Danmark. Man tar numera inga risker. Tåget mellan Malmö-Ystad-Simrishamn är inställt från och med torsdag eftermiddag, den tid då ovädret beräknas komma in. Med alarmistiska ordalag borde man från medias håll förstås ha skrivit nåt i stil med mega-super-duper-jättestorm som krossar allt i sin väg, men man nöjer sej med att beskriva det som en rasande snöstorm med potential att lägga tre decimeter snö på backen.

Naturligtvis ska stormen ha ett namn. Det ligger liksom i tiden att namnge stormar, även i Sverige. Sven heter den efter namnsdagen då den far in. Tur då att den inte kommer in när Malin har namnsdag för det är namnet på en trevlig och väldigt snygg kvinna jag hyser varma känslor för. Henne vill jag inte förknippa med kaos och snöyra.

Så hur gör de då för att sälja in ovädret bland populasen? Jo, de skrämmer oss med stora svarta (ibland även röda) rubriker på hemsidorna, högst upp dessutom så ingen ska kunna undkomma artiklarna. Helst ska det också kryddas med underrubriker som skrämmer än mer. Men sanningen är väl som vanligt. Det blir lite snö, lite regn och lite blåst. Nån flagga vajar lite extra, inget annat. Eller så drar den in med full kraft och fäller lika mycket skog som Gudrun. Vi får se på fredag när stormen dragit förbi...



"Everyone talks about the weather, but no one does anything about it."

Järnvägen - ett olycksbarn i samhället

Folk klagar på försenade tåg, vilket gör att artiklar skrivs i det oändliga om hur förseningarna ska bekämpas. Det gör också Riksrevisionen, som dessutom tycker att lösningen på problemet är att staten tar tillbaka skötseln av banorna. Det som rullar på banorna kan gärna få vara som nu, men det är nog bäst om farbror Staten tar hand om skenorna och gruset. Så resonerar Riksrevisionen och klandrar bland andra SJ, övriga tågoperatörer, Trafikverket och andra banskötare för bristande underhåll och, underförstått, dålig företagsmiljö.

I princip är det den rätta vägen att gå, att staten har hand om skötseln och många har hand om den rullande trafiken. Punktligheten skulle onekligen öka om så skedde, i alla fall till stor del. Men på sikt är det nog ändå bäst om varje region hade ansvar för sina banor, och verkligen skötte om dom också. Endast de banor som har riksintresse kan man tänka sej att staten främst sköter om.

Hur finansieringen ska ske för allt detta kan man ju fråga sej, men vi kan väl ta lite från statsförvaltningen? Tjänstemännen mår bara bra av att ha lite mindre i de statliga plånböckerna att spendera och leka med. Sen kanske vi kunde få en del företag och rika enskilda personer att lätta på sina plånböcker för det gemensamma goda. Det gick förr i tiden och slutade oftast bra. Varför skulle det inte gå nu? Är samarbete (kooperation med ett annat ord) ett så fult ord med en sån sliskig innebörd?

Spårskötselsfordon i Skurup 1986.

Järnvägen har blivit en sorts hackkyckling som tidningarna älskar att skriva spaltmetrar om hur farlig den är, regeringar helst skulle vilja slippa ta ansvar för och oppositionen alltid klandrar de styrande för att den inte sköts ordentligt. Folk i gemen gillar att åka tåg, men i och med att underhållet av banorna har blivit så eftersatt kan man undra hur länge till folks tålamod håller i sej.




"Där ingen nyckel passar, öppnar tålamodet"