Götalandshypotesen - vad hände sen?

Termen Götalandshypotesen myntades av historikern och läraren Verner Lindblom 1982 som ett svar på den nedsättande beteckningen hans meningsmotståndare hade gett alla som kritiserade den då officiella historiesynen, Västgötaskolan. Den har inofficiellt kommit att användas om den tanke som sen dess har dominerat många forskares syn på Sveriges allra tidigaste historia, den att Sverige grundades från väster och utvecklades åt öster. Alltså inte tvärtom som många historiker velat göra gällande. Det är ett konstaterat faktum att den styrande makten i det som då kallades Sverige inte började göra Östersjön och dess kuster till sitt intresseområde förrän dansken tog över Kattegatt på 1200-talet.

Huvuduppmärksamheten har hittills riktats mot Västergötland, eftersom det är det enda landskap som bevisligen har haft kungar ända sen Sverige dyker upp på den historiska scenen för ca 1000 år sen. Att sen det egentliga Sverige inte blir en stat på egen hand förrän 500 år senare har inte med saken att göra. Det är landet Sverige som kan söka sin historia längre tillbaka i tiden än så. Det är en skillnad på landet Sverige och staten Sverige. Det förra är en löslig union av landskap och andra områden, där de lokala tingen styr det mesta och kungen är en sorts galjonsfigur, det senare är en början till dagens nationalstat, där kungen och riksdagen är den enda dominanta parten och vanligt folk är undersåtar.

Mycket av detta togs upp av Dag Stålsjö i sin programserie "Svearikets vagga - en historia i gungning", vilket ledde till att stora delar av det historiska etablissemanget gick i taket. Hur vågade en TV-producent släppa fram dessa amatörhistoriker med sina många gånger riktigt tokiga historier? Hela programserien fälldes sen av Radionämnden, som Granskningsnämnden hette på den tiden, för att vara partisk och inte tillät alla sidor av saken komma till tals, dvs Stålsjö gav inte mycket tid över för de etablerade forskarna att gå i svaromål.

Må så vara att Stålsjö brast på den punkten, men syftet med "Svearikets vagga" var hela tiden att presentera en alternativ syn på Sveriges historia, en som inte fått chansen att komma till tals själv utan hela tiden behandlats som lorten man fått under skorna under en promenad. Dessutom gavs de etablerade forskarna chansen att komma till tals i ett avslutande panelprogram där journalisten Lars Orup frågade ut bland annat Sten Carlsson, som inte verkade hysa annat än just förakt för dessa amatörer och inte såg nåt produktivt i vad de hade att komma med.

Visst, andesökning och slagrutor är inga bevis för Västergötlands förträfflighet i Sveriges historia, men det fanns riktiga akademiker, t ex Verner Lindblom (f 1918, såvitt jag vet lever han fortfarande), och även om han inte märktes i denna debatten så var Åke Hyenstrand ganska kritiskt inställd till den officiella synen på den tidiga svenska statsbildningen. Han var arkeolog och såg tidigt att man inte kunde dra såna vidlyftiga konklusioner många historiker gärna gör utifrån det fattiga material som finns rörande Sveriges tidigaste historia. Det var bättre att utgå från det som verkligen säger oss något, än att hänga och klänga fast vid de gamla sagorna som ändå inte gav några fasta bevis.

Dessa följdes av Thomas Lindkvist, med sin ganska strikta materialistiska syn på historieforskningen, och engelsmannen Peter Sawyer, som efter en rundvandring i Sverige ska ha velat spränga all svensk historieskrivning i luften och börja om från början. Men vad hände sen i forskningen? Man kan säga att Götalandshypotesen uppnådde sitt syfte, den raserade Uppsalaskolans syn på svensk historia, åtminstone från verifierbar historisk tid (1000-talet och framåt), och förde in samtliga landskap som då var aktuella i det svenska riket i beräkningen, Västergötland, Smålanden (som blev landskapet Småland 1327), Öland, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland (bildat 1296 genom sammanslagning av ett antal mindre områden) och Gästrikland. Hälsingland, Medelpad och Jämtland knöts till riket senare. Jämtland förlorades senare till Norge, även om det helst av allt ville vara självständigt.

Men det hade också en bieffekt: Dessa landskap fick också uppmärksamheten på sej och alltfler utgrävningar har utförts utanför Mälardalen de senaste 30 åren än nånsin tidigare. Visserligen oftast som en följd av motor- och järnvägsbyggen, men i alla fall är det mer positivt att se fler ögon riktade mot hela landet. Dessutom är det bra att se en mer nykter tolkningsförmåga hos forskarkåren, en som inte är präglad av vare sej stormaktstidens blinda syn på kungar och krig eller rasforskningens tidevarv med sin sjuka syn på människor utifrån utseende.

Vi får väl se hur det utvecklar sej i framtiden med historieforskningen och dess förhållande till arkeologin. Riktigt har väl Uppsalaskolan inte släppt taget om historieforskningen, men jag tycker gott att de kan vara stolta över att Uppsala fick den första ärkebiskopen (även om de första hellre vistades på annan ort!) och det första universitetet i landet. Dessa saker tillkom som en följd av landets förskjutning åt nordost under perioden 1150-1450, ett svar på danskarnas aggressiva expansion längs västkusten. Vi kan dock med stor säkerhet undvika att se dumheter som att det skulle ha legat kungar i de stora högarna i Gamla Uppsala.

Det är spännande nog med det man gräver fram just nu i den trakten. Likaså allt det som kommer fram över hela landet. Kanske alla landsdelar kan få sin rätta historia skriven nån gång.



"Osservare senza parlare"