Tillägg till tidigare inlägg om religionens evolution

Jag hoppas det jag skrivit religionens utvecklingshistoria gillas av er som läser det. Det är kul att samla fakta om religionshistoria och även få teoretisera kring utvecklingen. När det gäller den allra äldsta tiden vet vi ju inget med säkerhet. Det är kanske inte ens säkert att de första som utövade en religion var aktivt medvetna om vad de gjorde. Det kanske växte fram successivt.

Min tanke bakom detta var förstås att försöka ta reda på hur det kom sej att vi blev religiösa. Det verkar nämligen sitta en del i vår hjärnbark som är känslig för intryck av det slag man känner igen som religiositet. Det är samma område där fantasin flödar men även kreativiteten gällande uppfinningar. Hänger dessa saker ihop, månntro?

Vår religiösa evolution - samtliga fem delar

Jag har fått en begäran om att ta fram del ett i min egen serie om vår religiösa evolution. Därför gör jag som så att jag lägger upp samtliga fem delar jag hittills skrivit så får ni själva läsa alltihop från början till slut.

Jag lägger upp detta som jag skrev det vid respektive tillfällen. Det kan mycket troligt att det blir ändringar i framtiden. Det är väldigt kondenserat det jag skrivit här. Om någon hittar sakfel eller annat är det bara att skriva en kommentar. Jag tycker själv att jag inte helt lyckats beskriva hur vi blev religiösa utan det blev mest fakta. För att kunna förklara varför vi blev religiösa måste man nog sätta sej in i hur hjärnan förändrades av allt vi gjorde och såg omkring oss. Den biten har jag inte riktigt förmått klura ut i mina texter. Ha det i åtanke när ni läser mina alster.

Den övergripande frågan är förstås varför gudar och gudinnor som Marduk, Inanna och Tor inte skulle vara lika realistiska att tillbe som Yahweh och Allah. De var ju trots allt lika verkliga för folken för 4000 år sen som stenen i Mecka eller torahrullarna är för dagens troende.

___________________
Först publicerad 20 februari 2011:

Vår religiösa evolution - del ett

Jag har berört detta ämne tidigare men först nu tänker jag ta steget ut och försöka förklara på egen hand hur vi kom att bli religiösa. Det hänger förstås samman med vår hjärnas utveckling och vår påföljande ökade förståelse för vår omvärld. Religion är en biprodukt av denna ökade förståelse och  - kan man säga - en länk till att förstå vår egen utveckling. Hur började då religionerna hos oss människor?

Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv miljon år sen kan olika riter ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.

Neandertalarna hade också begravningsritualer, blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av de sina från den vanliga världen.

Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge. Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge, kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag. Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden tog en.

Grottmålningar och små figurer (som den ovan) vittnar om en typ av religion som baserades på en väldigt jordnära form av panteon (uppsättning av gudomar). Vissa av figurinerna verkar vara tvekönade, dvs de ser ut som en kvinnas könsorgan eller kanske som en kvinnofigur från ett håll men vänder man upp och ner på dom ser de ut som ett manligt könsorgan. Dessa är ca 25 000 år gamla. En form av mänskliga gudomar höll på att växa fram. Till en början verkar de ha varit närmast hermafroditer men sen kom mer könsspecifika drag fram.

_______________________________________________________
Först publicerad 4 mars 2011:

Vår religiösa evolution - del två

I förra delen avhandlade jag de första möjliga religiösa tecknen hos våra förfäder och de arter som föregick vår egen. Nu har vi kommit fram till perioden strax efter istidens höjdpunkt i Europa och Asien, ca 25 000 år sen. Hällmålningar och grottmålningar har vid det här laget existerat länge i Australien och Asien, så även i Europa men nu tas ett ytterligare steg i människans religiösa evolution. Grottmålningarna blir alltmer intrikata och beskrivande, nästan som om de som målade dom velat berätta en historia. Ändå känner man klart igen de tecken som långt senare skulle användas av folk i Sibirien och även i vissa delar av Europa ända in på 1900-talet, schamanismen.

Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.

Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla.

Av det arkeologiska material som lämnats kvar åt eftervärlden är det inte mycket som kan tolkas i religiösa termer från den här tiden. Vi har grottmålningarna, vi har några enstaka figurer i trä, ben och alabaster som tycks föreställa människor i trans eller nåt liknande. Danser tycks också ha förekommit för vissa målningar avbildar vad ser ut som sånt. Av en del tolkningar av grottmålningarna att döma fäste man ganska stor vikt vid konstellationernas positioner på himlen när man skulle jaga. Möjligen är det från den här tiden som uppfattningen att Orion (jägaren på grekiska) är den stjärnbild som styr när jakten ska börja. Den syns under hela året men är mestadels undanskymd utom under just perioden september-oktober då den traditionella jakten i Europa och Asien började förr i tiden. Vi vet att konstellationerna ändrar utseende beroende på hur vårt solsystem rör sej i förhållande till andra stjärnor och hur jordens lutning är under en period på ca 26 000 år. För ca 25 000 år sen såg stjärnbilderna ut ungefär som idag. Sen ändrades dessa för att för ca 13 000 år sen vara lite olika beroende på jordens lutning. Sen ändrades detta sakta till dagens stjärnhimmel.

Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.

_______________________________________________________
Först publicerad 27 mars 2011:

Vår religiösa evolution - del tre

Välkomna till den tredje delen i min tolkning av hur människan blev religiös. Vi börjar så sakteliga närma oss den tid vi kallar historisk tid. Fortfarande är religionerna svåra att uttolka för oss men en del klara mönster syns faktiskt. Framför allt är varje områdes religioner präglade av den verksamhet och det djurliv som dominerar där. Tjurar dominerar bilder och statyetter i området runt Medelhavet, längre österut finns får och getter bland avbildningarna och i norr finns hästar, hjortar och nån enstaka varg eller gris. Men ett ställe sticker ut speciellt vid den här civilisationens eras början, för ca 12 000 år sen. Det är ett område i dagens Turkiet, i dess sydöstra del invid gränsen till dagens Irak och Syrien. Stället heter Göbekli Tepe och här höll man ceremonier där ormar tycks ha haft en central betydelse.

Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.

Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.

En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.

Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.

Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.

Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:

Figur i lera från Catal Huyuk

Den föreställer vad som ser ut som en frodig kvinna som sitter på en stor tron och föder fram ett barn. På tronens karmar tronar huvuden av vad som kan vara lejon eller pantrar. Den sortens associationer finns betydligt senare i vår tid med beskrivningar av modet hos ett lejon, att man ska vara tålmodig och stark som ett lejon.

Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna verkar diverse kvinnliga gudomar ha dominerat och bland boskapsskötare verkar manliga gudomar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.

En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.

_________________________________________________
Först publicerad 1 april 2011:

Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden. Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom tyder på att man velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett område. Gudomarna var ett medel för att nå detta medel.

Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser. Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mindre trovärdig verkar den vara. Alltså är dessa religioner inget mer än en uppiffad version av förfädersdyrkan. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.

I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna passar in i det hela.

Marduk, babyloniernas högste gud. Skaparen av världen genom att döda draken Tiamat. Han kallades av kananéerna för Baal och hade lite andra attribut och en lite annorlunda historia men i stort sett är det samma gud.

Enki, sumerernas visdomsgud. De tidiga babylonierna kallade honom Ea.

Inanna, sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam gudinna. Erotiken var hennes vapen.

 Det är från den här tiden och platsen som den äldsta nedskrivningen av den så kallade syndafloden finns. Vad det än var för en översvämning så måste den ha varit stor eftersom många kulturer talar om den. Men märk väl, det är enbart kustlevande kulturer och de vid låglandområden som talar om en stor översvämning. Inåt land och i bergen finns inga såna berättelser och inte alla vid kusten heller berättar om den. Förmodligen har folkminnet på diverse platser blandat ihop historier bevarade från istidens slut med senare tiders mer lokala översvämningar som frammanat jämförelser.

I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.

Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!

Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen.

I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.

I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.

_____________________________________________________
Först publicerad 13 april 2011:

Vår religiösa evolution - del fem

Uppdatering 2011-04-15: Lite extra material om Oden och en löslig hypotes kring hans ursprung.

Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.

Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.

Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.

Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.

Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.

Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.

Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.

Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.

Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.

Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.

Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.

Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.

Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.

Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.

Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.

Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.

Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.

Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.