Jag nås av nyheterna om
tragedin i Skurup. Det är inget jag minns från min tid i den lilla skånska byn på slätten mellan Malmö och Ystad, att det skulle ha förekommit brott av den här typen då. Det var ingen idyll precis, fullt med flugor och brännande hett om somrarna ibland, blaskiga och blåsiga vintrar, men det var ändå en skön plats med relativt trevliga människor och kvinnorna var bland de snyggaste jag nånsin sett.
Synd bara att det har gått utför rent mänskligt sett med Skurup. Droger, inbrott, överfall, bombdåd, och nu också mord, verkar ha blivit en del av livet i byn. En liten del, som tur är, men likväl en del.
Jag minns Skurup som en liten oansenlig by mitt ute på vischan, inklämd mellan de stora städerna, med stora ambitioner och man levde högt på att Västra Vemmenhög ligger i kommunen, där ju Nils Holgersson bodde enligt boken "Nils Holgerssons underbara resa" av Selma Lagerlöf. Det kanske man gör i vissa kretsar fortfarande men numera lever man lika högt, eller högre, på närheten till Köpenhamn och kontinenten.
 |
| Så här såg det ut för ca 25 år sen strax utanför Skurup. |
Min bild av Skurup förstås barnets, jag var elva år när jag flyttade dit och tjugotvå när jag flyttade därifrån. Någon skånska, än mindre den skurupska dialekten, lade jag mej inte till med, även om jag kan diftongerna rätt bra. Då, för så många år sen, hamnade jag där pga min mammas önskan att skaffa sej något nytt i tillvaron. Som elvaåring har man ingen talan, det var bara att hänga med. Men jag kom ändå att gilla Skurup väldigt mycket. Mitt intresse för fotografi väcktes här, liksom mitt intresse för tåg.
 |
| Utsikt från kyrkan (vars område är till höger i bild) mot Saritslöv, ett område i södra Skurup som en gång i tiden var en egen by. |
Naturen är väldigt vacker här, på sina håll bedövande vacker. Allt är inte öppna fält och böljande backar nämligen. Det finns stora skogar och höga kullar också. Bokskogarna är magnifika. Besök dom om ni är i trakten. De finns norr om Skurup, vid slottet
Svaneholm.
 |
| Zimmermanns backe, en rest av en rullstensås norr om Skurup, alldeles invid E65. |
Jag tvivlar på att någon i Skurup kommer ihåg mej. Det gör inget, för jag kommer ihåg alla jag träffade där nere och det går inte en dag utan att jag tänker på nån av dom. Jag saknar Skurup men jag inser samtidigt att det jag saknar är barndomens platser och människor. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka och jag kommer kanske inte heller tillbaka till Skurup.
Jag avslutar med en bild från Kyrkogatan som den såg ut på 1990-talet.
"
Vi klarar oss nog ändå"
