onsdag 13 april 2011

Läsvärt om den svenska skolan av idag

Man får vad man förtjänar, heter en väldigt trött och ganska osann klyscha. Men vi har definitivt inte förtjänat en skola med dåliga lärare. Journalisten Maciej Zaremba har gjort det till sin mission att sätta tummen på de värsta problemen med en kommunal skola.

Han har helt rätt. Lärare ska vara auktoritativa men rättvisa, de ska inspirera till lärande snarare än att lära ut och de ska kunna göra en hel grupp elever entusiastiska. De ska samtidigt visa på saker som demokrati, yttrandefrihet och friheten att kunna bara finnas till. Som det är nu är det nästan bara propaganda som lärs ut i skolorna samtidigt som många elever går från plugget utan att ha lärt sej speciellt mycket om det samhälle de lever i. För vi har ett samhälle som det krävs en del kunskaper om för att kunna leva i och utnyttja. Jag anser att dagens skolor sällan lever upp till de krav jag ställt upp i detta stycke. Skräckhistorierna är för många för att myndigheter ska få sitta still och ignorera det som händer. Det är kanske dags att antingen helt förstatliga skolorna igen eller privatisera dom. Båda dessa alternativ är mycket bättre än den kommunala förstörarverksamhet som är i svang nu.

Hela den så kallade skolreformen som Göran Persson iscensatte under sin tid som skolminister är ett skämt, ett mycket dåligt sådant. Ingen som utsatts för dess verkningar skrattar, förutom de kommunalpolitiker som fick en ny leksak att förstöra i sin sandlåda. Jag närde själv en dröm om att undervisa men de tankarna har jag lagt på hyllan. Aldrig att jag skulle ge mej ut i den kommunala sfären för att delge ungdomarna min visdom som skolan ser ut nu. Friskolorna är väl nästa mål.

Vår religiösa evolution - del fem

Uppdatering 2011-04-15: Lite extra material om Oden och en löslig hypotes kring hans ursprung.

Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.

Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.

Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.

Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.

Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.

Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.

Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.

Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.

Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.

Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.

Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.

Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.

Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.

Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.

Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.

Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.

Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.

Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.

Populära inlägg