Det har diskuterats en hel del om invandring den senaste tiden, främst tack vare Dick Harrisons opinionsartikel "Invandrarna är en vinst för Sverige". Han påpekar det jag menat hela tiden, att historien bevisar att invandringen är bra för Sverige, vilket inte alla förstår. Ur kort perspektiv är det förstås kostsamt, krångligt och svårt att bistå alla som kommer hit, framför allt flyktingarna, men på lång sikt är det bara av godo att det kommer nytt folk hit.
Naturligtvis fick Harrison inte stå oemotsagd och en massa repliker, de flesta säkert på samma intellektuella nivå som en skinkmacka, så han har på sin vanliga historieblogg besvarat de mer normala svaren. Han menar att de flesta kritiska rösterna inte har förstått vad han menat i sin opinionsartikel. Jag förstår inte vad som är fel i Harrisons ursprungsartikel. Han är glasklar och påpekar att det var den svenska adeln (högfrälset hette det då innan det tyska ordet adel tog över) var mest emot att ta emot tyskar eftersom dom och lågtyskarna tog över alla viktigare poster.
Jag blir påmind om främlingsfientlighet när jag hörde Harrison föreläsa för snart två år sen om digerdöden på 1350-talet, om hur våg efter våg av fientlighet sköljde över Europa i spåren på den hemska sjukdomen, man ville hitta någon att skylla sjukdomen på. Judarna, som hade haft vett nog att fly innan sjukdomen fick fäste på olika platser, fick som vanligt skulden för sjukdomen, men Harrison berättade då om hur visbyborna sökte efter judar att skylla på, inte fann några utan gav sej då istället på stockholmare.
Det är ju klart som korvspad att immigranter bidrar till samhället. Har ni förresten märkt vilka de är som kommer hit i allmänhet i den första vågen av immigranter och flyktingar? Jo, det är de med god utbildning och en hög intellektuell kapacitet. De blandar sej snabbt med resten av befolkningen och deras särart är säkerligen borta om några generationer. De med sämre utbildning kommer oftast i andra vågen och de har oftast sämre möjligheter att direkt beblanda sej med resten av befolkningen. De är oftast tvingade hit, eller lockade, vilket inte direkt inbjuder till assimilering i första taget.
Sen har vi förstås dräggen, de som inte är här för att göra rätt för sej. De kan vi lämna därhän för de har inte med saken att göra. De finns överallt, det vimlar av infödda drägg här i Sverige och dom är av samma skrot och korn som de inflyttade dräggen. Så dom glömmer vi bort här och nu.
Nåväl, Dick Harrison kan mer om historia än någon av er som besvarat hans artiklar. Han har nog mer insikt i dagens förhållande också. På lång sikt är immigrationen inte nåt problem, utom för förlorarna, de avundsjuka, de missunnsamma och de historielösa. Vi har andra problem att oroa oss över. Immigrationen och klimatfrågan är två frågor vi bör lägga på historiens skräphög och i backspegeln skratta högt åt. Våra efterkommande kommer kanske göra det...
"Varje tanke vi tänker skapar vår framtid"
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
måndag 5 januari 2015
måndag 10 november 2014
Lite mer om historiciteten hos Jesus och andra profeter
 |
| Bäddarna här får symbolisera treenigheten, det vanligaste talet i alla religioner världen över. |
Det är dock svårt att helt motbevisa texterna. Berättelserna är inte gripna ur luften någon av dom. Möjligen kan det handla om en muntlig tradition om en person som blandats ihop med en annan, och när tiden var mogen sattes berättelserna samman till en större religiös kontext som blev till nya religioner. Man ska nog ändå ta texterna med hela händer med salt. Ingen av dom är utan misstag. Grava misstag till och med.
Detta om något gäller för Moses, den man som ska ha lagt grunden för judendomen långt tillbaka i en grå forntid. Hela berättelsen om hans liv, vandringen i öknen med tusentals andra och annat intressant, är inte tillräckligt övertygande för att man ska tro på hans historicitet. Däremot kan hela berättelsen hysa en kärna av sanning, en tradition som går tillbaka på nån viss historisk händelse som sen förvanskats i legendform, som så ofta sker när händelser återges i folkmun. Vi människor gillar ju att dramatisera saker så det har säkert överdrivits både en och annan gång vid lägereldarna om vad som än skedde i Egypten.
Låt oss nu titta lite närmare på den "västerländska" profeten, Jesus. Det är inte mycket som talar för hans historicitet. Nedanstående är en repris från 1 december 2013, och den handlade då specifikt om Jesus sista dagar i livet. Jag har repriserat den tidigare men jag tycker inte att jag riktigt har fått med allt som jag tycker att jag borde fått med, så jag har nu fyllt ut den med den information jag borde skrivit dit från början. Texten är också reviderad så att den inte direkt är kopplad till julen och hans sista dagar enbart, vilket den var från början.
Frågor som bör kunna besvaras rörande Jesus historicitet
Alla som är bokstavstrogna eller inte tänker tillräckligt långt bör kunna svara på dessa frågor:1. Varför nämns ingen enskild upprorsmakare med namnet Jesus i de historiska annaler från den tiden då Pontius Pilatus var ståthållare i Jerusalem och Caesarea? Många uppror från judars och andra folks sida i trakten finns beskrivna och en del av ledarna finns nämnda, men ingen med det namnet finns med. Pontius Pilatus nämner visserligen ingen vid namn ur den folkmassa han retade upp med sina dekret och handlingar, men Jesus nämns som så stor i evangelierna att man tycker att Pilatus borde ha nämnt honom.
2. Varför dog Jesus så fort på korset? Det tog bara mellan sex och nio timmar (beroende på evangelium) för honom att dö. Det är väldigt kort tid, med tanke på att en korsfästelse var en utdragen och plågsam avrättningsmetod där många kunde hänga kvar i flera dagar, ingen kortare tid än minst ett dygn. Inget som finns skrivet om Jesus tyder på att hans allmänna hälsotillstånd skulle gjort honom svagare än någon annan som dömts till korsfästelse. Jag ställer frågan för det är suspekt att han dör så fort. Han bad om något att dricka, fick vin i en svamp som han sög från. Därefter skrek han till och var död. Antingen blev han förgiftad så han dog i förtid, eller så blev han sövd och sen bortförd i all tysthet.
3. Det lilla som finns skrivet om Pontius Pilatus verkar inte tyda på att han var en person som skulle tveka att döma någon om han misstänkte att denne kunde orsaka uppror. Det kallas kort och gott att inte lägga fingrarna mellan. Varför skulle han då drabbas av tvekan inför en enda liten bråkmakare bara för att sen döma honom till spikas upp på ett kors? Han skulle lätt ha kunnat släppa Jesus till massorna utanför sitt residens, låta dom lyncha honom och sen skingra massorna. Men eftersom någon Jesus inte nämns i samband med den verklige Pilatus är det svårt att se hur detta skulle ha kunnat ske.
4. Inte heller den verklige Kaifas (Kajafas) nämns i samband med någon med namnet Jesus. Han var överstepräst för det judiska templet i Jerusalem och beskrivs av samtiden som rättvis men girig, överlägsen men inte elak. Någon Jesus nämns inte samtidigt med honom, som sagt. Kaifas tillsattes år 18 av Valerius Gratus, som var ståthållare i Jerusalem till år 26, då han efterträddes av Pilatus. Pilatus och Kaifas avsattes båda av överståthållaren Lucius Vitellius åren 36-37 då de inte kunde hålla ordning i Jerusalem. Ingen Jesus nämns i samband med denna oordning.
5. Paulus liv är intressant i detta läge. Han kommer från ingenstans, säger sej ha förföljt kristna men blev omvänd tio år efter Jesus död strax utanför Damaskus. I övrigt säger han ingenting om Jesus liv som det presenteras i evangelierna. Det är som om han inget vet om Jesus liv. Ändå predikar han vitt och brett om honom. Om nu Paulus säger sej komma och verka i Jesu namn, varför verkar då en situation där Paulus själv är involverad i Jerusalem vara rena rama plagiatet av det som hände Jesus i Jerusalem? Nämligen att han blir förd inför ståthållaren i Caesarea, Felix Festus, och utfrågad om han är den som stör friden i Jerusalem under påsken. Han lyckas sen fly genom att övertyga ståthållaren om att han inte är denna fridstörare. Mycket av det som står där liknar det som skrivs om Jesus. Allt detta står i Apostlagärningarna. Bara att läsa.
6. Om nu Jesus ska ha verkat för ca 1980 år sen, varför finns inga bevis för en kristen kongregation förrän närmare 70 år senare, alltså för 1900 år sen? Det borde ju ha gett mer återklang i samtiden, för det var inte förrän på 100-talet som romarna fick för sej att de kristna var ett hot och förbjöd dom att verka öppet. Denna kristna församling verkar ha byggts upp av följare till Paulus, bland andra Lukas. Men Paulus historicitet verkar också vara ifrågasatt så hur ska vi tolka denna uppgift om en tidig kristen församling?
7. De allra flesta våldsamma händelser i den här trakten ägde rum före Jesu födelse samt under decennierna strax före det stora upproret mot romarna som började år 66 och sen kom att vara i fyra år innan hela staden Jerusalem brändes ner av romarna. Just perioden innan Pontius Pilatus börjar bråka är den lugnaste i trakten på länge. Alla de oroligheter som drabbar trakten och som beskrivs i de fyra evangelierna verkar hända EFTER Pontius Pilatus slutat sin period som ståthållare. Åtminstone enligt de skrivna källor som beskriver perioden och som är någorlunda samtida. Har man flyttat på händelserna i tid och varför?
8. Apollonius (även Apollonios) av Tyana, där har vi en figur vid borde titta närmare på. Han var en filosof verksam i ungefär samma område som både Paulus och Jesus och vid samma tid. Hans verksamhet liknade det båda höll på med och hans läror påminde om bådas läror. Hans historicitet är svag, men det finns någorlunda samtida omnämnanden av en kringvandrande asket som visserligen sällan eller aldrig nämndes vid namn under hans livstid, men som många anser vara Apollonius. Kolla upp honom. Det finns dom som anser att Apollonius var den verklige Jesus.
Vad tycks? Mot bakgrund av dessa åtta punkter är det svårt för mej i alla fall att se att Jesus kan ha existerat. Faktum är att jag tvivlar starkt på att någondera profeten ska ha kunnat existera. Kanske sju punkter (eller hur många det nu krävs) ska sättas upp nån gång i framtiden för respektive profet.
"Long live the king of France!"
tisdag 14 oktober 2014
Verner Lindblom död
Verner Lindblom är död. Han föddes mitt under Spanska sjukans värsta härjningar 1918 i Småland och levde ända fram till helgen i år. Vem var då Verner Lindblom? Jo, han var lärare och forskare i historia, med Sveriges tidigaste historia som specialitet. Han började sin bana som forskare med att undersöka Atlantis och dess kopplingar till Sverige, men släppte detta då han lärde sej mer om ämnet. Framför allt var det Västsveriges roll i den tidiga historien han kom att arbeta med.
Han delade många andras åsikt, att det var från väst till öst som Sverige kom att utvecklas som rike, samt att det var i Västergötland det hela startade en gång i tiden, om vi ska tala om ett svenskt rike. Den tanken är inte ny, för den lanserades i sin moderna form av Carl-Otto Fast, en ingenjör från Värmland, och följdes sen upp av en lärare från Göteborg, Holger Bengtsson.
Så här skriver Historieforum Västra Götaland, en förening han var med om att starta om honom och hans livsgärning:
"*Historieforum Västra Götaland har mottagit ett smärtsamt besked.*
*Verner Lindblom, vår grundare och mentor, har stilla insomnat. *
**
*Verners livsverk är en framgångssaga. Från en fattig bakgrund i Småland lyckades han genom självstudier komma in på folkskoleseminariet och tidigt kom han sedan till Götene, där han fram till pensionen arbetade som lärare på Västerhöjdsskolan. Många är de elever som haft honom i historia och som genom honom fått en fast grund till sina rötter.*
**
*Vid sidan av sin lärargärning har Verner studerat svensk och nordisk historia på djupet och skrivit oräkneliga debattartiklar och ett ansenligt antal böcker. Han hade modet att gå emot den etablerade synen på vår medeltidshistoria och diskuterade ingående och kunnigt med akademiska forskare på alla nivåer. Han framlade i samband med sin senare filosofie magister-examen en uppsats där han lanserade Götlandshypotesen som vände upp och ned på den svenska medeltidshistorien. Från att Götaland besegrats av svearna i Mälardalen och därigenom kommit att ingå i Sverige så visade Verner att den svenska kungamakten först uppstod i Götalandskapen och att kulturspridningen inte gick från nordöst till sydväst utan i precis motsatt riktning och att Uppland var det sista område som införlivades i det medeltida svenska kungariket. Efter att ha utsatts för en häftig kritik från äldre forskning så vann han efterhand erkännande av allt fler yngre forskare, och i dagsläget är hans hypotes den allmänt erkända och universitetens läroböcker har skrivits om.*
**
*Vår förening, som Verner och några till tog initiativ till, är avsedd att sprida historisk kunskap och uppmuntra ett aktivt historieintresse och egen forskning bland gemene man så att historia inte bara skall vara ett läroämne utan också en levande rörelse bland folket så att alla skall kunna känna sina rötter. *
**
*Vi i Historieforum Västra Götaland kommer aldrig att glömma Verner, vår hedersledamot och läromästare. Han har för all framtid satt sina fotavtryck inte bara i Västergötland utan i hela den svenska historien med sin Götlandshypotes och sina inspirerande föredrag och guidningar i vår fornhistoria. Verner kan med rätta kallas en vitter man med en bred kunskap och ett mycket stort hjärta. Vi skall göra vårt bästa för att fortsätta hans verk och vidareutveckla det.*
**
*Med sorg och saknad tackar vi Verner för hans insatser för föreningen och för Sverige. Må han vila i frid och i tacksam hågkomst!*
**
*Styrelsen för Historieforum Västra Götaland*"
Vi kommer att sakna dej, Verner.
"History will be kind to me for I intend to write it."
Han delade många andras åsikt, att det var från väst till öst som Sverige kom att utvecklas som rike, samt att det var i Västergötland det hela startade en gång i tiden, om vi ska tala om ett svenskt rike. Den tanken är inte ny, för den lanserades i sin moderna form av Carl-Otto Fast, en ingenjör från Värmland, och följdes sen upp av en lärare från Göteborg, Holger Bengtsson.
Så här skriver Historieforum Västra Götaland, en förening han var med om att starta om honom och hans livsgärning:
"*Historieforum Västra Götaland har mottagit ett smärtsamt besked.*
*Verner Lindblom, vår grundare och mentor, har stilla insomnat. *
**
*Verners livsverk är en framgångssaga. Från en fattig bakgrund i Småland lyckades han genom självstudier komma in på folkskoleseminariet och tidigt kom han sedan till Götene, där han fram till pensionen arbetade som lärare på Västerhöjdsskolan. Många är de elever som haft honom i historia och som genom honom fått en fast grund till sina rötter.*
**
*Vid sidan av sin lärargärning har Verner studerat svensk och nordisk historia på djupet och skrivit oräkneliga debattartiklar och ett ansenligt antal böcker. Han hade modet att gå emot den etablerade synen på vår medeltidshistoria och diskuterade ingående och kunnigt med akademiska forskare på alla nivåer. Han framlade i samband med sin senare filosofie magister-examen en uppsats där han lanserade Götlandshypotesen som vände upp och ned på den svenska medeltidshistorien. Från att Götaland besegrats av svearna i Mälardalen och därigenom kommit att ingå i Sverige så visade Verner att den svenska kungamakten först uppstod i Götalandskapen och att kulturspridningen inte gick från nordöst till sydväst utan i precis motsatt riktning och att Uppland var det sista område som införlivades i det medeltida svenska kungariket. Efter att ha utsatts för en häftig kritik från äldre forskning så vann han efterhand erkännande av allt fler yngre forskare, och i dagsläget är hans hypotes den allmänt erkända och universitetens läroböcker har skrivits om.*
**
*Vår förening, som Verner och några till tog initiativ till, är avsedd att sprida historisk kunskap och uppmuntra ett aktivt historieintresse och egen forskning bland gemene man så att historia inte bara skall vara ett läroämne utan också en levande rörelse bland folket så att alla skall kunna känna sina rötter. *
**
*Vi i Historieforum Västra Götaland kommer aldrig att glömma Verner, vår hedersledamot och läromästare. Han har för all framtid satt sina fotavtryck inte bara i Västergötland utan i hela den svenska historien med sin Götlandshypotes och sina inspirerande föredrag och guidningar i vår fornhistoria. Verner kan med rätta kallas en vitter man med en bred kunskap och ett mycket stort hjärta. Vi skall göra vårt bästa för att fortsätta hans verk och vidareutveckla det.*
**
*Med sorg och saknad tackar vi Verner för hans insatser för föreningen och för Sverige. Må han vila i frid och i tacksam hågkomst!*
**
*Styrelsen för Historieforum Västra Götaland*"
Vi kommer att sakna dej, Verner.
"History will be kind to me for I intend to write it."
måndag 15 september 2014
Vem är invandrare?
Följande inlägg har inget med det nu (tack och lov!) avslutade valet att göra. Det är en allvarlig och vetenskaplig diskussion som har med DNA och arkeologi att göra, det vill säga verkligheten. Politiska ideologier och andra dumheter har ingen plats i denna diskussion.
Tekniskt sett är vi alla invandrare, eller barn till invandrare, oavsett var i världen vi bor. Ska vi ta Norden som ett isolerat exempel är vi huvudsakligen ättlingar till ett större antal folkgrupper som på olika vis befolkade området med början för ca 6000 år sen. De som kom hit före dom var inte så många, och långtifrån alla idag levande kan räkna sin härkomst till dessa eftersom de allra första, som kom hit för ca 13,000 år sen förresten, sen dess har uppblandats och assimilerats ordentligt sen dess.
Förvirrande? Det är det inte. Det ligger i människans natur att röra på sej och beblanda sej med varandra. Det ligger också i människans natur att vara lite misstänksamma och/eller nyfikna visavi varandra. Vi har ju bevisligen blandat oss med neandertalarna som delat med sej av minst 2 % av sina gener till oss, och de var ändå bara till hälften av samma art som vi är.
De som idag kommer hit från andra länder är få i jämförelse med den veritabla flodvåg av invandrare som sköljde in över oss under medeltiden i form av tyskar från lågländerna, så kallade lågtyskar. De ligger bakom nära hälften av vårt språkförråd. Det gick så långt att man tvingades stifta en lag i Stockholm på 1400-talet som förbjöd stadens råd att innehålla fler än hälften tysktalande. Där kan vi tala om främlingsfientlighet.
Till sist lämnar jag den vetenskapliga delen och går in på rena rama spekulationer. Jag tänker inte främst på de politiska partier som hyser främlingsmisstänksamma eller direkt xenofoba individer (vilket i praktiken är samtliga riksdagspartier!), utan de som röstar på våra partier, och hyser såna åsikter. Vad har de emot främlingar? Kanske de egentligen bara ogillar intränglingar och utbölingar i gemen? Vem vet?
"Jag har tillfrågat honom. Han bejakade frågan med ett bestämt nej"
Tekniskt sett är vi alla invandrare, eller barn till invandrare, oavsett var i världen vi bor. Ska vi ta Norden som ett isolerat exempel är vi huvudsakligen ättlingar till ett större antal folkgrupper som på olika vis befolkade området med början för ca 6000 år sen. De som kom hit före dom var inte så många, och långtifrån alla idag levande kan räkna sin härkomst till dessa eftersom de allra första, som kom hit för ca 13,000 år sen förresten, sen dess har uppblandats och assimilerats ordentligt sen dess.
Förvirrande? Det är det inte. Det ligger i människans natur att röra på sej och beblanda sej med varandra. Det ligger också i människans natur att vara lite misstänksamma och/eller nyfikna visavi varandra. Vi har ju bevisligen blandat oss med neandertalarna som delat med sej av minst 2 % av sina gener till oss, och de var ändå bara till hälften av samma art som vi är.
De som idag kommer hit från andra länder är få i jämförelse med den veritabla flodvåg av invandrare som sköljde in över oss under medeltiden i form av tyskar från lågländerna, så kallade lågtyskar. De ligger bakom nära hälften av vårt språkförråd. Det gick så långt att man tvingades stifta en lag i Stockholm på 1400-talet som förbjöd stadens råd att innehålla fler än hälften tysktalande. Där kan vi tala om främlingsfientlighet.
Till sist lämnar jag den vetenskapliga delen och går in på rena rama spekulationer. Jag tänker inte främst på de politiska partier som hyser främlingsmisstänksamma eller direkt xenofoba individer (vilket i praktiken är samtliga riksdagspartier!), utan de som röstar på våra partier, och hyser såna åsikter. Vad har de emot främlingar? Kanske de egentligen bara ogillar intränglingar och utbölingar i gemen? Vem vet?
"Jag har tillfrågat honom. Han bejakade frågan med ett bestämt nej"
lördag 30 augusti 2014
Tema religion: Vår religiösa evolution som jag ser den del 1-5
Vår religiösa evolution - samtliga fem delar
Två gånger tidigare har jag lagt upp detta och denna gången hoppas jag att fler reagerar. Jag har uppdaterat texten något och inkluderat länkar till aktuella händelser.Jag lägger upp detta som jag skrev det vid respektive tillfällen. Det kan mycket troligt att det blir ändringar i framtiden. Det är väldigt kondenserat det jag skrivit här. Om någon hittar sakfel eller annat är det bara att skriva en kommentar. Jag tycker själv att jag inte helt lyckats beskriva hur vi blev religiösa utan det blev mest tradiga fakta som inte direkt för diskussionen vidare. För att kunna förklara varför vi blev religiösa måste man nog sätta sej in i hur hjärnan förändrades av allt vi gjorde och såg omkring oss. Den biten har jag inte riktigt förmått klura ut i mina texter, men det kanske blir förståeligt mot bakgrunden av hur samhällena har utvecklats och hur religionerna har förändrats med samhällena. Ha det i åtanke när ni läser mina alster.
Den övergripande frågan är förstås varför gudar och gudinnor som Marduk, Inanna och Tor inte skulle vara lika realistiska att tillbe som Yahweh och Allah. De var ju trots allt lika verkliga för folken för 4000 år sen som stenen i Mecka, korset eller torahrullarna är för dagens troende.
___________________
Först publicerad 20 februari 2011:
Vår religiösa evolution - del ett
Jag har berört detta ämne tidigare men först nu tänker jag ta steget ut och försöka förklara på egen hand hur vi kom att bli religiösa. Det hänger förstås samman med vår hjärnas utveckling och vår påföljande ökade förståelse för vår omvärld. Religion är en biprodukt av denna ökade förståelse och - kan man säga - en länk till att förstå vår egen utveckling. Hur började då religionerna hos oss människor?Man vet från utgrävningar i Spanien att det finns tecken som tyder på att Homo Heidelbergensis verkar ha hedrat sina döda genom att lägga deras kroppar i olika håligheter och sen slänga ner stenverktyg till dom. Ett tecken på att man sett sina fränder som nåt mer än bara andra individer i stammen. Att denna hypotes inte slagit väl an hos alla arkeologer må vara hänt. Vi kan vare sej bevisa eller vederlägga denna tanke. Dock är det kittlande att redan för ca en halv miljon år sen kan olika riter av denna typ ha utspelat sej bland våra förfäder. Jag tänker acceptera den här hypotesen tills någon kan bevisa utan tvivel att det är fel. Men jag tänker inte heller försvara den eftersom den inte är bevisad. Jag bara säger att tror på den i nuläget.
Neandertalarna hade också begravningsritualer, blommor och ockra verkar ha spritts ut över den döde, kanske som en hälsning från stammen. Huruvida de trodde på ett liv efter detta eller ej kommer vi aldrig att få klarhet i. En förfäderskult behöver inte ha själavandring eller ens en odödlig själ för att fungera. Märk väl att många de äldsta kulturer vi känner till inte har med sånt alla gånger utan att andarna är komna av naturen själv. Andarna välkomnar då en av de sina från den vanliga världen.
Bland oss moderna människor har nån form av religiositet funnits länge. Ristningar på stenar och hällar har man hållit på med väldigt länge, kanske så länge som ca 80 000 år. Vad dessa streck betyder är okänt men man kan gissa sej till att vissa har velat bevara något som länge funnits i ens huvud. Vi kallar det idag för kultur men frågan är om inte det är ett tidigt exempel på organiserad religion av något slag. Strecken kanske var ett sätt att komma i kontakt med det där som man ansåg sej tro på, andar från världen omkring en. Det man inte kunde förklara men ändå ville kunna förstå blev förståeligt om man tolkade det som andar, andar som behövde blidkas så att inte elden eller floden tog en.
 |
| Venusstatyetter kallas dessa figurer som har hittats i hela Europa och som tillverkades för ca 30,000 år sen. |
_______________________________________________________
Först publicerad 4 mars 2011:
Vår religiösa evolution - del två
Här finns den tidens djur avbildade; grottlejon, ullhårig noshörning, mammut, vanligt lejon, häst, jättehjort, nötkreatur (uroxe alltså), rådjur, varg, alla dessa djur plus människorna själva som tycks dansa mellan dom varav en del av dessa människor verkar ha djurens kroppar på sej, ett tydligt tecken på att man identifierar sej med de djur man jagar eller ser varje dag på annat vis. Detta är en del av schamanismen. Inom denna form av religiositet kretsar allt kring tanken på att naturen är besjälad på något vis. Varje aspekt av den har ett eget väsen, en identitet eller åtminstone ett medvetande. En schaman har till uppgift att ta reda på om andarna vill något speciellt och om det är ok att döda ett djur för maten och klädernas skull. Det är fortfarande en rätt könlös religion och vitt skild från den hermafroditiska religion som växte fram samtidigt i Europa. Förmodligen var dessa synsätt inte direkt i konflikt med varandra eftersom populationerna i världen vid den här tiden var relativt små och sällan sågs annat än vid olika fester.
 |
| Grottmålningar i Lascauxgrottan, ca 17 000 år gamla. |
Det är en ganska lång period i människans historia som domineras av denna och liknande religioner. Inte förrän för ca 12 000 år sen börjar saker hända som leder till en förändring av folks religioner. Men det är en annan historia.
_______________________________________________________
Först publicerad 27 mars 2011:
Vår religiösa evolution - del tre
Inte bara ormar utan gamar tycks ha varit föremål för dyrkan här liksom de typiska lejonen, tjurarna och andra djur man var medvetna om. Göbekli Tepe är det äldsta tempel vi känner till och det är med såna här byggnader som man har kunnat sluta sej till att människan börjar övergå från att leva ett nomadiskt till mer bofast liv. Jordbruk och boskapsskötsel börjar bli alltmer gällande och för att kunna mätta alla munnar behövs ett stationärt liv. In i dessa människors liv kommer också en mer organiserad religion med vad som redan nu är ett eget stånd, en egen klass inom samhället, präster. Göbekli Tepe kom att användas i närmare 4000 år innan det övergavs och sakta förföll i glömska till 1964 då ett amerikanskt arkeologilag bestämde sej för att ta en titt på det.
Det näst äldsta tempel, Nevali Cori, vi känner till ligger också i trakten och är ca 11 000 år gammalt. Även här tycks man ha dyrkat ormar, gamar och andra djur och liksom i Göbekli Tepe växte det fram ett samhälle här så småningom. Här har man hittat flera hundra små figuriner i lera och man har beräknat att temperaturen för att bränna dessa små figurer bör ha varit minst 500 grader. Man har från detta dragit konklusionen att man började bränna figurer flera tusen år innan krukor av den typ vi använder idag kom på modet. Krus och annan keramik börjar uppkomma vid ungefär samma tid som Nevali Cori och Göbekli Tepe är i bruk men det är sällsynt före ca 9000 år sen.
En stad växte så småningom upp i templets närhet och när det templet övergavs för ca 8000 år sen övergavs även staden. Det är i den vevan som som städer som Catal Huyuk och längre söderut Jeriko börjar växa fram på allvar. Dessa städer hade också gamdyrkan och man tror att man lade ut sina döda åt gamarna för att på så sätt bli av med det illaluktande köttet på kropparna. Förmodligen såg man gamarna antingen som gudar eller gudarnas utsända.
Det panteon av djur som dominerar den lite äldre perioden hos templet blev med tiden urmodigt allteftersom man mer och mer övergick till stationärt liv med jordbruk och boskapsskötsel som bas. Att då karva in de djur man tidigare antingen jagade eller levde med so nomader var inte lika lockande för dessa bofasta människor. En mer människocentrerad religion växte också fram.
Den här perioden brukar kallas neolitikum (latinisering av grekiska neo, ny och lithos, sten) och är alltså ett finare ord för sena stenåldern. Det är en period i människans historia då man övergår från nomadliv till stationärt liv med städer och byar samt ett alltmer avancerat styre. De präster vi kände som schamaner i förra delen av denna serie om religionen hade inte direkt hört hemma här. De religioner som tycks ha varit rådande här är mer avancerade. Man tillber inte längre naturen som andar utan som en manifestation av sej själva. Naturen är till för människorna och man ber om gudarnas tillåtelse att använda den. Gudarna är inte längre i naturen utan mer utanför allt annat, i en annan dimension så att säga.
Figurerna som ska föreställa gudomar blir alltmer avancerade och symboliska. Innan var det mer rakt på sak, handlade det om jakt föreställde figurinerna en jaktgud eller -gudinna. Var det om sex hade figurinerna stora könsorgan av endera sorten. Nu är det mer allegoriskt beskrivet och det handlar mer och mer om maktsymboler. Ta den här gudinnan som exempel:
 |
| Figur i lera från Catal Huyuk |
Någon specifikt dominerande gudom verkar inte ha funnits över hela världen som senare tider har utan varje region har sitt panteon. Bland de första jordbrukarna och boskapsskötare verkar diverse kvinnliga eller manliga fruktbarhetsgudomar ha dominerat och bland de styrande verkar maktbaserade gudomar med kraften att skapa och förstöra världar ha haft en minst lika stor betydelse. Nomaderna som levde kvar hade fortfarande en ganska könlös eller tvekönad form av gudom man tillbad. Vi får förstås ha i åtanke att långt ifrån allt är utgrävt och vi vet inte om dessa figurer man hittat blev kvar när städerna övergavs och att de viktigaste figurerna togs med vid flytten. Dock kan man genom jämförelse med senare tiders religioner i samma trakter sluta sej till att de tolkningar som gjorts i stort sett stämmer.
En tanke jag har fått är att det handlar om en beskyddarsymbolik. Lejonhonor skyddar sina ungar frenetiskt och det gör många andra djur också. Hannarna tar den yttre delen av reviret och är således inte lika intressanta ur den aspekten. Styrka är inte alltid den viktigaste aspekten vid beskydd utan det handlar om att hela tiden vara på anfallaren och hindra denne från att nå ungarna. Det kan ha gett upphov till de gudinnor vi ser, som den i lera som jag pratat om ovan. Därför är tanken om monoteism helt fel eftersom det lägger ihop allt detta, revirtänkande, beskyddarinstinkt, styrka och omhändertagande i en och samma gudom. Men mer om det i del fem. Del fyra behandlar den sena neolitikum och hur det sakta blir ett än mer avancerad religionsutförande i världen.
_________________________________________________
Först publicerad 1 april 2011:
Vår religiösa evolution - del fyra
Det verkar som om människan som art kastade alla kopplingar till riktigt gamla gudar och gudinnor överbord när de klev in i historiens ljus för knappt 6000 år sen. Åtminstone gjorde de styrande det för de gudar som beskrivs i legenderna är väldigt långt från de andar och dualistiska gudomar som styrde människors liv under stenålderns tidigare skeden. Före den dokumenterade tiden hos oss människor var hermafroditiska gudomar vanliga liksom dyrkandet av själva naturen. Gudarna var väl inte alltid snälla men oftast var de lätta att ha att göra med. Men med civilisationen och stadsstaterna verkar en mer människocentrerad kult uppkomma. Gudarna får mer makt över människor och berättelserna om dom tyder på att man från de styrandes sida velat inympa en känsla av vördnad för de som styrde ett område i gudarnas namn. Gudomarna var ett medel för att nå denna maktposition.Gudarna sågs som hårda, elaka och ofta som en sorts orättvisa mäktiga föräldrar visavi människorna. Sjukdomar, översvämningar, jordskred och liknande sågs liksom förr som ett straff från gudarna för nåt människorna gjort fel. De var snara till våld och ofta dödade de varandra också. Dessa berättelser ter sej för undertecknad som en mytartad beskrivning av länge sedan verkliga händelser som sen vävts in i de redan befintliga myterna om gudarna som levt kvar sen andarnas tid för så många tusentals år sen.
Ju längre tillbaka i tiden en händelse har ägt rum, desto mer övernaturlig och följaktligen mindre trovärdig verkar den vara. Det framgår mer och mer ju längre forskningen har kommit att det rör sej om förfädersdyrkan när man talar om gudar. Förfäderna blev gudar som man sen tappade kontakten med allteftersom seklerna gick. Förfädersdyrkan fanns även före historisk tid men från och med den dokumenterade eran är denna dyrkan mer subtil, dold under lager som försöker göra gudarna allsmäktiga och odödliga, vilket de inte verkar ha varit förr. Tidlösa var nog de andar man tillbad men inte odödliga. Det är också under den här tiden som tanken på ett paradis och/eller ett liv efter döden börjar göra sej gällande på allvar.
I Mesopotamien (grekiska ordet för Mellanflodslandet, område mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak) växte en religion fram som var lika stark oberoende av vilket folk som för tillfället styrde. Man bara bytte namn på gudomarna när ett nytt folk tog över. I övrigt var allt detsamma. Den här religionen fick allteftersom tiden gick mer makt över människorna, till den grad att all individualitet tidvis verkar ha försvunnit. Denna kollektivism finns fortfarande kvar och på sätt och vis är den gamla religionen kvar där, även om den bara kallas nåt annat och har en enda gud. Martyrerna är dock ett eko av de tidigare undergudarna. Frågan är var oskulderna som det talas om i såväl kristendom som islam passar in i det hela.
 |
| Inanna, sumerernas fruktbarhetsgudinna. Bland babylonier och kananéer kallades hon Ishtar respektive Asherah. Hon var en lättretlig och våldsam gudinna. Erotiken var hennes vapen. |
I Egypten växte en lika potent religion fram där vördnad för de styrande ledde fram till att den högste, farao, t o m sågs som en gud i mänsklig form. På samma gång som han var gudarnas representant på jorden var han en gud i sej. Amon eller Amun var den högste guden här och han sades vara alla andra gudar i en enda. Här har vi alltså för första gången en tankegång som långt senare skulle leda till monoteismen. Den första huvudguden var Ra, en solgud. Han kallades även Aton, vilket betyder skiva. Detta alternativa namn skulle komma att bli en vändpunkt för människan och hennes förhållande till religion.
Trots att all makt nominellt låg hos farao var det prästerskapet och arméerna som hade den reella makten, vilket också skulle komma att bli den vanligaste formen av styre i hela världen från och med denna tid. Framför allt var det prästerskapet i tempelkomplexet i Thebe som dyrkade Amon-Ra som överguden kommit att kallas som hade mest makt. Detta ville farao Akhenaton ändra på. Vid sitt trontillträde 1350 f v t hette han Amenhotep IV men bara några år efter detta bytte han så namn och tillsammans med sin hustru tillika medregent Nefertiti satte han igång att omdana hela Egypten. De gamla gudarna förbjöds helt och kulten av solskivan, Aton eller Aten, påbjöds. Detta gjorde prästerna i Thebe rasande. De förväntades nu helt och hållet dyrka EN enda gud!
Detta var den första monoteistiska religion vi känner till. Experimentet var dock inte lyckat för redan när Akhenaton dog 1334 f v t avskaffades monoteismen och polyteismen återkom med full kraft. Tanken på en monoteistisk religion dog dock inte och inom 1000 år efter hans död hade en dualistisk religion skapats som så småningom blev en monoteistisk religion. Den har jag avhandlat i inlägget om Asherah, guds hustru, härom dagen. Sök på hennes namn så bör det inlägget vara lätt att hitta.
I Kina och Indien blev andedyrkan kvar lite längre och det blev mer av en vad-som-än-finns-omkring-en-är-en-gud-religion av det hela. Berättelserna är dock lika dubbelbottnade som längre västerut och lika diffusa vad gäller synen på människans roll i det hela. Talande här är bland annat guden Vishnu som i en av sina avatarer (sanskrit: nedstigningar), Krishna, talar om att han blivit en världsförgörare och att han nu ska demonstrera sin makt för människorna. Detta står i en av hinduismens äldsta skrifter, Bhagavad Gita, guds sång. Av texten att döma är kungen Arjuna, som Krishna riktar sina ord till slagen av häpnad och skräck. Krishna undervisar då den unge kungen i yoga för att vägleda honom inför den kommande striden.
I nästa avsnitt ska jag avhandla den så kallade indoeuropeiska religionen, om det nu kan ha funnits en sådan.
_____________________________________________________
Först publicerad 13 april 2011:
Vår religiösa evolution - del fem
Finns det en indoeuropeisk religion? Frågan är felställd, har det funnits en indoeuropeisk religion, är mer korrekt i sammanhanget. Då får man kanske ta upp vad som menas med indoeuropeisk. Det är inte direkt en term som direkt kan översättas till ett visst folkslag eftersom det är en term som skapats inom lingvistiken, närmare bestämt inom den del av lingvistiken som behandlar etymologi, läran om ordens sanna betydelse.
Hela tanken på nåt som skulle kunna kallas indoeuropeiskt kommer från början av 1800-talet när tyska forskare tog fasta på vad engelsmannen William Jones skrev om släktskapet mellan hans eget språk, sanskrit, grekiska och andra språk i slutet av 1700-talet. Jones hade 1786 i en skrift kallad "The Sanscrit Language" postulerat en tanke på att alla dessa språk kan ha haft en gemensam föregångare. Nåt namn för denna familj av språk kom aldrig Jones med själv men under 1800-talet uppstod en rad termer innan man fastnade för indoeuropeiska språk. Jones var förstås inte först med denna tanke men det var han som fick tanken att fastna hos språkforskare ute i Europa.
Ganska snart sattes en rad språkregler upp för ett tänkt gemensamt språkligt ursprung allteftersom man fann hur grammatiken fungerade hos olika språk. Keltiska språk befanns höra till gruppen liksom de flesta av främre Asiens språk. Slaviska språk fördes rätt tidigt dit och genom fynden i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet av tochariska och hettitiska kunde man lägga en hel del pusselbitar till den växande vetenskap som alltmer blev en del av den tidens stora upptäckter. Problemet med hettitiskan, vars äldsta texter är nästan 4000 år gamla, var att den förde ett tänkt gemensamt ursprung så långt tillbaka att det inte fanns några skriftliga källor. När så den engelske matematikern och språkforskaren Michael Ventris på 1950-talet tillsammans med kollegan John Chadwick lyckades avkoda de texter på Kreta som kallades Linear B som en föregångare till grekiskan, och som sen visade sej vara ca 3500 år gamla, visade det sej att språken för ca 4000 år sen verkar ha varit såpass skilda åt att ett tänkt ursprung måste skjutas ända tillbaka till kanske 1000 år innan dess, om språkforskarnas modeller skulle stämma.
Ända sen dess har det pågått en strid bland olika forskare som hävdat än det ena än det andra kring detta indoeuropeiska ursprung. Det finns de som hävdar att det var en enhetlig grupp som förde den kultur vi kallar jordbrukarkulturen till Europas hjärtland och samma sak till Indien för ca 6000 år sen. Sen finns det de som hävdar att det var en löslig union av folk av olika ursprung som hade samma eller åtminstone liknande språk och som förde en idé i form av språket med sej när jordbruket fördes vidare från Mellanöstern där det en gång uppstod.
Genetiken har numera en gång för alla avvisat alla tankar på ett enhetligt folk som fört ett språk och en kultur med sej. Det har snarare rört sej om närbesläktade grupperingar som sakta men säkert arbetat sej generation för generation i olika riktningar. Här har de tagit intryck av de rådande stämningar som funnits på platserna dit man kommit. Något egentligt urland har inte hittats, ännu. Det man vet är att folken i Europa till stora delar härstammar från olika folk som kom via Turkiet och Svarta havets alla stränder och som haft det gemensamt att de haft jordbruket med sej. Om de talat ett enda språk eller flera är omöjligt att veta eftersom skrift inte fanns för dessa människor vid den här tiden; vi talar om perioden 9000-6000 år sen. Det tog alltså 3000 år att etablera jordbruket i Europa. Att vi talar om ett dominant språk är inte omöjligt i det här fallet eftersom det visar sej att de som brukade jorden var bofasta till skillnad från de tidigare invånarna som var jägare och samlare. Huruvida dessa var benägna att ofta byta språk eller ej kan vi bara spekulera i men man vet från den tidiga perioden av jordbrukarkulturen att det skedde möten mellan dessa olika grupper. Det vet man genom DNA-undersökningar av skelett utgrävda vid olika platser runtom i Europa.
Många människor i Europa, majoriteten av dom faktiskt, har helt andra genetiska ursprung än de som förde med sej jordbruket från Mellanöstern men ändå talar de språk som hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är då frågan om överföring av språk. Det är ett välkänt faktum från historisk tid att eliten talade ett språk medan vanligt folk talade ett annat. Många gånger smälte dessa samman till antingen elitens språk eller folkets språk. Ibland skapades ett hybridspråk, som i dagens Frankrike där grunden för franskan är ett keltiskt-romerskt konglomerat med stora inslag av germanskt ordförråd. Många gånger är de keltiska och romerska orden så blandade med varandra att man har svårt att skilja dom åt. Europa är i stort sett en återvändsgränd genetiskt sett för människor som först och främst sökte sej till varmare breddgrader under istiden. Det var först med det varmare vädret efter istiden som de stora folkvandringarna tycks ha ägt rum.
Nu kommer vi så till frågan om dessa jordbrukare hade en specifik gemensam indoeuropeisk religion. Utan tvivel är guden Tor samma person som sin hettitiska motsvarighet Tarhunt och sin galliska dito Taranis. Namnlikheten säger så åtminstone. Men berättelserna är inte helt överensstämmande. De är förstås lokalt färgade av de områden de är gudomar i. Tor är t ex begiven på att äta fläsk och slåss med och mot jättar. Fläsk finns inte i alla delar av det så kallade indoeuropeiska språkområdet så hans motsvarighet äter nåt annat på andra håll.
Men här slutar kopplingen till de andra gudarna. Tor är åskguden, en position som i många andra religioner inom den indoeuropeiska sfären innehas av huvudguden. Ta grekernas Zeus eller romarnas Jupiter. Deras namn betyder kort och gott gud. Jupiter betyder t o m gud fader. Namnet Tor betyder dånaren, därav första ledet i ordet tordön. Tor åker alltid vagn eller går till fots, vilket tyder på att han är en gud som vanligt folk tillber. Han verkar inte ha varit någon gud som eliten tillbad. Det är förstås möjligt att han en gång i tiden varit högre i rang eftersom han är så prominent i sagorna och myterna.
Den gud vars namn annars bäst stämmer överens med Jupiter och Zeus är Tyr, den enarmade guden. Problemet här är att han beskrivs som varande av jättesläkt som anslutit sej till Asarna, vilket är namnet på den gudafamilj som i myterna har mest att säga till om. Ordet as betyder gud. Det är det gemensamma indoeuropeiska ordet för gud. Heter du Åsa betyder ditt namn gudinna. Heter du Oskar betyder ditt namn gudaspjut. Det finns en annan gudafamilj, Vanerna, vilken verkar ha varit en tidigare religion mer inriktad på jordbruk och boskapsskötsel. Asarna verkar ha varit krigargudar. Detta ger ett hum om det system som verkar ha varit det gemensamma för alla indoeuropeiska folk, nämligen de tre stånden. Överst var prästerna och ledarna med dom, i mitten var krigarna och på botten var bönderna, fiskarna och hantverkarna. Det var ett system som skulle komma att existera så länge stamsystemet existerade. Det slogs sönder av de stora imperierna för ca 2000-1500 år sen då feodalismen sakta började införas i Europa och Asien.
Åter till dessa gudar och vad för system de återspeglade. De översta gudarna hade den gamla mystiska rollen av förmedlare av kunskap från fordom, på samma sätt som schamanerna en gång hade, och representerade eliten. Krigargudarna representerade då krigarstånden med deras privilegier och roll som försvarare av ett rike. Fruktbarhetsgudarna var lite lägre men representerade ändå naturens vildsinthet och åtnjöt således en särställning. Vanligt folk hade sina jordbrukargudar att förlita sej till. Tor verkar ha varit en högreståndsgud som bara puttats ner ett pinnhål när nya religioner kom. Samma sak med Tyr.
Om vi då lämnar Tor därhän kommer vi till en annan gud vars namn antyder att han är en verklig härskare från forna tider. Det är Frej, ett namn som betyder den främste, den förste. Han är jordbrukets gud framför alla och som sådan har han många motsvarigheter även utanför den indoeuropeiska språksfären, dock inte till namnet. Att hans namn betyder den främste skvallrar om att han bör ha varit de tidiga bosättarnas högste gud vid någon tidpunkt. Dock vet man inte hur länge denna period som högsta hönset varade. Det finns en indikation på att han varit betydelsefull länge i och med att han ses som urfadern till den kungasläkt som styrde en tidig version av det som skulle komma att bli Sverige. Det är en kungaätt vars medlemmar som bäst har en svag koppling till verkliga händelser. Det är ganska troligt att de existerat men att det som hänt dom såsom de är beskrivna i gamla sagor har blåsts upp för att få dom att verka mer märkvärdiga än de var när de levde.
Indiens religion, eller snarare religioner, är starkt påverkad av de folk som levt här i flera tusen år. Berättelserna är helt klart påverkade av olika lokala händelser, platser och varelser. Ganesha, elefantguden, har självklart ingen motsvarighet i Europa. På samma sätt verkar Oden bland de germanska folken sakna direkta motsvarigheter bland andra religioner inom den indoeuropeiska språksfären. Oden, vars namn betyder raseri, dyker upp rätt sent i Norden. De äldsta spåren av dyrkan åt honom är från åren runt vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Dock är gestalten bakom Oden mycket äldre än så. Han kallas många namn, Gaut, Tund och Allfader. Hans ankomst som Oden sammanfaller i mångt och mycket med införandet av en soldatreligion i Romarriket kallad Mithraismen, efter en gud vid namn Mithras. Dyrkan av Mithras sammanfaller också med Oden på ett annat vis. De som tillbad endera krigsguden var oftast högre befäl och de höll sina mässor i slutna rum. Det var alltså till stor del en militär elit som dyrkade såväl Oden som Mithras.
Det som skiljer dom åt är det faktum att Oden aldrig har med tjurar att göra vilket Mithras verkligen har. Jag får den uppfattningen att de som skrev ner myterna och sagorna på Island och i Norge för ca 900 år sen, de var kristna förresten, blandade ihop olika religioner med verkliga händelser som inte hade skrivits ner förrän vid denna tidpunkt. Jag är nämligen övertygad om att det inte fanns en eller två religioner i Norden före kristendomens införande utan många, små och lokala religioner som hade det gemensamt att de hade ett gemensamt arv i den religion deras jordbrukande och boskapsskötande föregångare hade med sej. En dansk författare och skribent som skrev på latin i början av 1200-talet, Saxo Grammaticus, skrev att Oden kom från Turkiet ca 1200 år före hans tid. För 2000 år sen bodde förstås turkarna inte där de bor idag utan längre österut, men det var det området de bebor idag Saxo menade. Oden ska ha varit en vanlig man som införde en ny religion, dog på ön Fyn och efter sin död upphöjd till gud av en tacksam befolkning. Staden Odense är uppkallad efter honom och är en av Danmarks äldsta boplatser.
Om man bortser från möjligheten att Saxo kan ha hittat på alltihop har han rätt i åtminstone en sak, Oden börjar man inte dyrka förrän ungefär vid just vår tideräknings början för ca 2000 år sen. Det där att han var en vanlig man som startade en religion säger faktiskt en del om hur han beskrivs i myterna. Han beskrivs väldigt noga; han är enögd, grå i hyn och hela kroppen är långsmal. Han går alltid omkring och grubblar, känner ånger inför saker han gjort och måste göra. Just den biten med ånger passar inte in på de flesta gudar vars beskrivning verkar vara som sinnesbilden av en psykopat. Oden dyrkas inte heller längre norrut i Norden än ca Jämtland och Hälsingland.
Jag vågar mej här på en tankegång som är följande: Oden var en vanlig man med stark karisma som under sin mission för att få folk med sej identifierade sej med en redan befintlig gudom vars existens är otvetydig. Det är samma gudom som romarnas Merkurius och gallernas Lugus. Det är dödsguden, den som även rår över armén som är redo att offra sej i strid. Oden var förstås inte hans namn, det är bara en beteckning eller varför inte artistnamn. Man skulle kunna se personen bakom Oden som en galler som flydde undan romarna från Mindre Asien upp till Norden och där etablerade en ny religion baserad på en för både kelter och germaner gemensam grund, den grund som även romare och andra folk hade haft.
Hunnen så här långt i mitt resonemang kan det vara intressant att se att skillnaderna mellan de olika gudarna är större än likheterna. Ändå är likheterna så stora att man inte kan komma ifrån att en gemensam form av religion mellan de olika folken som utgjorde den tidigaste formen av det vi idag kallar indoeuropéer bör ha existerat i nån form. Vi har sett att även om ett betydande inslag av folk från Mellanöstern förde med sej jordbruket har Europas befolkning i stort sett haft en kontinuerlig genetisk uppsättning ända sen slutet av paleolitikum, alltså ca 20 000-15 000 år sen. De från Mellanöstern komna jordbrukarna verkar inte ha stött på några problem att blanda sej och sin kultur med de redan befintliga populationerna. Dock verkar infödingarna haft lätt för att ta till sej det nya sättet att leva och verka. Det verkar som om språken byttes lika enkelt som det är att byta kläder mellan dag och natt.
Bevis på språkbyte från den här tiden finns förstås inte men indicier tyder på att så har skett eftersom i stort sett varje språk har minst ett så kallat mysterieord som inte går att förklara etymologiskt. Dessa ord kan vara rester av tidigare språk som de moderna språken praktiskt taget kört över.
Så vad tror ni, har det funnits en indoeuropeisk religion eller ej? På samma vis kan man fråga sej om de turkiska folken hade en gemensam religion och de afroasiatiska folken också hade det. Vi får anledning att återkomma till detta i framtida delar av denna serie.
"Somehow we're going somewhere"
tisdag 29 juli 2014
Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del sex: Svitjod och Sverige
Svitjod är en urgammal beteckning för svearnas land, vilket betyder sveafolk. Vad ordet svear betyder är oklart. Allt från svedjebruk och svinskötsel till soldyrkan har föreslagits, men ingendera teorin är absolut. Det finns saker som tyder på att vilket som helst av dessa förslag är giltiga, men helt klart är att ordet har religiöst ursprung och många folk har en variant av ordet i sina namn. Suiones, suitoner, sitones, sviones är de vanligaste latiniserade formerna för detta namn och ett tag kallades hela Norden för Sveonia. Förmodligen berodde detta på nåt misstag i kommunikationen så att hela området fick heta så. När sen kunskapen om Norden växte kom alla att kallas daner istället.
Men det är inte så konstigt faktiskt. Danerna var det första folket som enades i Norden till ett enskilt rike, och de kom att dominera resten av Norden i många sekler på ett eller annat vis från enandet på 800-talet. Det skulle dröja flera sekler efter det att danerna "fått" sitt rike innan Sverige blev Sverige.
Svitjod är alltså det gamla namnet på det som idag kallas Sverige. Sverige är för övrigt en dansk term. Den svenska formen borde ha blivit Sverike, men så blev det inte. Det danska inflytandet var så stort i Norden vid denna tiden att även namnet på landet blev danskt. Samma med Norge. Den nynorska formen Noreg är faktiskt mer norsk än vad Norge är. Även Svitjod försvann som beteckning på landet med tiden. Sverige var från allra första början en landskapsunion där de olika tingen styrde själva över sina områden, de så kallade landskapen. De ansvarade inför kungen, som dock inte hade enväldig makt.
Kungen valdes vid de olika landskapens ting och när han dog eller avsattes fick hågade kandidater fara runt bland tingen för att göra reklam för sej. Alla tingen måste godta kandidaten, annars fick man börja om proceduren. Sån var lagen, en sedvänja från urminnes tider för att garantera att alla var med. Redan då skulle alla med således. Många gånger valde man ur samma släkt som förre kungen kom ifrån, och ibland hände det att två satt samtidigt, varför är oklart. Varje landskap ansåg sej vara så viktiga att de tyckte att kungens dömande, som man kallade valet, var den viktigaste punkten i hela ceremonin.
De viktigaste landskapen, de som hade första tjing på alla kungar och stormän ända fram till 1400-talet, var förstås Väster- och Östergötland. Vi har nu kommit till historisk tid, vilket betyder att det som ska bli Sverige inte är långt borta och serien snart är slut. De övriga områdena som hörde till Sverige under denna tid var Småland, bildat ur Smålanden vilket var en samling mindre härader och minilandskap som slog sej samman, Öland, Värmland, Markerna (senare Dalsland), Närke, Södermanland, Attundaland, Tiundaland, Roden, Fjärdhundraland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland samt Medelpad.
Gotland var en självstyrande del som inte alltid omfattades av Sveriges lagar och förordningar. Jämtland och Härjedalen var en del av det rike som också omfattade området runt Trondheim (Nidaros som det hette från början) och Hälsingland-Medelpad. Men av oklar anledning styckades detta rike upp innan områdena trädde in i historiens ljus mellan norrmän och svenskar. Jämtland-Härjedalen försökte hålla sej fria från båda dessa riken men drogs gång på gång in i bådas angelägenheter. Från 1300-talet och framåt kom de att bli en del av det norska riket. Sen 1645 är de dock en del av Sverige.
Blekinge hörde från början också hit men blev av lika oklar anledning som ovan en del av det danska riket nån gång på 1200-talet.
Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland är beteckningar på områden där man delade in befolkningen i hundaren. Ett hundare innebar att man inom det området måste ställa upp med 96 roddare plus fyra styrmän till en snäcka, ett stort stridsfartyg inom den ordning man kallade ledung. Namnen Attunda, Tiunda och Fjärdhundra syftar på att dessa enskilda områden en gång i tiden kunde ställa upp med åtta, tio respektive fyra tionden till militärtjänstgöring. Hundareindelningen hade skapats nån gång under 1100-talet, kanske lite tidigare, för att bemöta piraterna från andra sidan Östersjön som hade blivit alltmer aggressiva.
Redan på 1200-talet hade man börjat frångå denna indelning och det var bara i områdena norr om Mälaren som man höll fast vid den. Även den form av indelning som utgått från sydligare områden, häraderna, hade man börjat frångå vad gäller det militära. Både härad och hundare utgick från tinget och det var vid respektive tingsplats man beslutade om hur man skulle bemöta ett angrepp eller om man skulle vara med vid en större nationell incident, t ex ett krig. Det var inte alltid man följde med ut på kungens uppdrag.
Saken är den att ända sen folk söderifrån började kolonisera området kring Mälaren och norrut på 900-talet hade de varit ganska självständiga gentemot kungamakten i de centrala delarna av Sverige. Många gånger såg de sej som förmer än de som slogs om makten. Jag skulle tro att dessa människor, som kom att kallas uppsvear, nog gärna hade sett sej som ett självständigt rike och nog lika gärna hade velat utropa ett dylikt, inte såg på kungamakten med alltför blida ögon alla gånger. De städer som byggts upp på Björkö och Helgö i Mälaren verkar ha förstörts av folk söderifrån på 900-talet, vid den tiden då Sverige började kolonisera norrut.
Vare sej Björkö och Helgö byggdes av folket i trakten eller av utländska köpmän, vilket är troligast, så verkar det som om folket i söder inte gillade detta. Sigtuna är byggt på 1000-talet med tydliga götiska mönster i allting. Till och med myntverket som anlades här har en götisk prägel. Det är en götisk kung, kungen över Sveariket, som låter prägla mynten här för att befästa sin makt över kolonierna. Uppsvearna var nog rätt så förgrymmade över detta övergrepp.
Dalarna och Gästrikland har varit en del av Sverige ända sen 900-talet de också. Så långt kan man se genom att kolla dialekterna. Det går ganska tydliga gränser i geografin mellan de olika målen. I norra Halland talar man det som kallas Götamål, det ursprungliga svenska språket. Detta talar man ända upp till halva Södermanland (strax öster om Strängnäs) och till och med halva Värmland (Hagfors är gränsen norrut). På Gotland talar man en nära besläktad form, gutniska. Sveamålen är allt norr om detta, upp till och med Hälsingland och en del av Medelpad.
Jämtland-Härjedalen talar sitt egna mål, påverkat av både svenska och norska dialekter. Koloniseringen av det som idag räknas som Sverige kom från 1100-talet och framåt att utgå från uppsvearnas område, vilket fått till följd att de som pratar svenska i dagens Finland och Norrland har mer gemensamt med folken i Hälsingland och Uppland än med Östergötland eller Södermanland. Men oavsett vilka som har påverkat mest så utgår alla dialekter från ett och samma ursprung, den östra fornnordiskan. Det var ett språk som redan på 800-talet hade börjat skilja sej från resten av Nordens dialekter. Om det var på grund av geografin eller av politiska orsaker är oklart.
Nåväl, Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland var ett minne blott när kungamakten år 1296 bestämde att det området skulle slås samman med Roden (Roslagen, vars namn kommer från en egen indelning, skeppslagarna som gällde där) och bilda landskapet Uppland. De skulle utgå från ett och samma samma ting, en sak som gällde för andra landskap. Häradet ersatte hundaren, men namnen på hundarena levde kvar ända in i våra dagar. Häraderna avskaffades som politisk indelning i och med införandet av landskommuner 1862, men även dessa lever kvar i folkmun.
Som ett rike med ambitionen att bli nåt alldeles extra i Norden är det oklart hur gammalt Sverige är. Klart är att Sverige, under namnen Svea rike och Svitjod, funnits ganska länge. Kung Magnus Eriksson, som regerade åren 1319-1364, lät skapa en landslag på 1350-talet som upphävde alla landskapslagarna och de facto även landskapsunionen. Sverige var nu ett enda land.
1389 ingick man en union med Danmark och Norge, stadfäst i Kalmar det året och med den staden som namnet på unionen. Denna union skulle sen med olika avbrott äga bestånd i ca 130 år. Som ett enskilt och självständigt rike kan vi säga att Sverige har varit sen 1523 då Gustav Eriksson av ätten Vasa valdes till kung på kyrkbacken invid domkyrkans norra vägg av tinget i Strängnäs den 6 juni det året. Snart femhundra år av frihet. Det vore väl nåt att fira, eller hur?
"I was raised a gambler's son
And before I could walk,
I had to learn how to run"
Men det är inte så konstigt faktiskt. Danerna var det första folket som enades i Norden till ett enskilt rike, och de kom att dominera resten av Norden i många sekler på ett eller annat vis från enandet på 800-talet. Det skulle dröja flera sekler efter det att danerna "fått" sitt rike innan Sverige blev Sverige.
Svitjod är alltså det gamla namnet på det som idag kallas Sverige. Sverige är för övrigt en dansk term. Den svenska formen borde ha blivit Sverike, men så blev det inte. Det danska inflytandet var så stort i Norden vid denna tiden att även namnet på landet blev danskt. Samma med Norge. Den nynorska formen Noreg är faktiskt mer norsk än vad Norge är. Även Svitjod försvann som beteckning på landet med tiden. Sverige var från allra första början en landskapsunion där de olika tingen styrde själva över sina områden, de så kallade landskapen. De ansvarade inför kungen, som dock inte hade enväldig makt.
Kungen valdes vid de olika landskapens ting och när han dog eller avsattes fick hågade kandidater fara runt bland tingen för att göra reklam för sej. Alla tingen måste godta kandidaten, annars fick man börja om proceduren. Sån var lagen, en sedvänja från urminnes tider för att garantera att alla var med. Redan då skulle alla med således. Många gånger valde man ur samma släkt som förre kungen kom ifrån, och ibland hände det att två satt samtidigt, varför är oklart. Varje landskap ansåg sej vara så viktiga att de tyckte att kungens dömande, som man kallade valet, var den viktigaste punkten i hela ceremonin.
De viktigaste landskapen, de som hade första tjing på alla kungar och stormän ända fram till 1400-talet, var förstås Väster- och Östergötland. Vi har nu kommit till historisk tid, vilket betyder att det som ska bli Sverige inte är långt borta och serien snart är slut. De övriga områdena som hörde till Sverige under denna tid var Småland, bildat ur Smålanden vilket var en samling mindre härader och minilandskap som slog sej samman, Öland, Värmland, Markerna (senare Dalsland), Närke, Södermanland, Attundaland, Tiundaland, Roden, Fjärdhundraland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland samt Medelpad.
Gotland var en självstyrande del som inte alltid omfattades av Sveriges lagar och förordningar. Jämtland och Härjedalen var en del av det rike som också omfattade området runt Trondheim (Nidaros som det hette från början) och Hälsingland-Medelpad. Men av oklar anledning styckades detta rike upp innan områdena trädde in i historiens ljus mellan norrmän och svenskar. Jämtland-Härjedalen försökte hålla sej fria från båda dessa riken men drogs gång på gång in i bådas angelägenheter. Från 1300-talet och framåt kom de att bli en del av det norska riket. Sen 1645 är de dock en del av Sverige.
Blekinge hörde från början också hit men blev av lika oklar anledning som ovan en del av det danska riket nån gång på 1200-talet.
Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland är beteckningar på områden där man delade in befolkningen i hundaren. Ett hundare innebar att man inom det området måste ställa upp med 96 roddare plus fyra styrmän till en snäcka, ett stort stridsfartyg inom den ordning man kallade ledung. Namnen Attunda, Tiunda och Fjärdhundra syftar på att dessa enskilda områden en gång i tiden kunde ställa upp med åtta, tio respektive fyra tionden till militärtjänstgöring. Hundareindelningen hade skapats nån gång under 1100-talet, kanske lite tidigare, för att bemöta piraterna från andra sidan Östersjön som hade blivit alltmer aggressiva.
 |
| Möjligen en snäcka. Bild från Guteinfo. |
Saken är den att ända sen folk söderifrån började kolonisera området kring Mälaren och norrut på 900-talet hade de varit ganska självständiga gentemot kungamakten i de centrala delarna av Sverige. Många gånger såg de sej som förmer än de som slogs om makten. Jag skulle tro att dessa människor, som kom att kallas uppsvear, nog gärna hade sett sej som ett självständigt rike och nog lika gärna hade velat utropa ett dylikt, inte såg på kungamakten med alltför blida ögon alla gånger. De städer som byggts upp på Björkö och Helgö i Mälaren verkar ha förstörts av folk söderifrån på 900-talet, vid den tiden då Sverige började kolonisera norrut.
Vare sej Björkö och Helgö byggdes av folket i trakten eller av utländska köpmän, vilket är troligast, så verkar det som om folket i söder inte gillade detta. Sigtuna är byggt på 1000-talet med tydliga götiska mönster i allting. Till och med myntverket som anlades här har en götisk prägel. Det är en götisk kung, kungen över Sveariket, som låter prägla mynten här för att befästa sin makt över kolonierna. Uppsvearna var nog rätt så förgrymmade över detta övergrepp.
Dalarna och Gästrikland har varit en del av Sverige ända sen 900-talet de också. Så långt kan man se genom att kolla dialekterna. Det går ganska tydliga gränser i geografin mellan de olika målen. I norra Halland talar man det som kallas Götamål, det ursprungliga svenska språket. Detta talar man ända upp till halva Södermanland (strax öster om Strängnäs) och till och med halva Värmland (Hagfors är gränsen norrut). På Gotland talar man en nära besläktad form, gutniska. Sveamålen är allt norr om detta, upp till och med Hälsingland och en del av Medelpad.
Jämtland-Härjedalen talar sitt egna mål, påverkat av både svenska och norska dialekter. Koloniseringen av det som idag räknas som Sverige kom från 1100-talet och framåt att utgå från uppsvearnas område, vilket fått till följd att de som pratar svenska i dagens Finland och Norrland har mer gemensamt med folken i Hälsingland och Uppland än med Östergötland eller Södermanland. Men oavsett vilka som har påverkat mest så utgår alla dialekter från ett och samma ursprung, den östra fornnordiskan. Det var ett språk som redan på 800-talet hade börjat skilja sej från resten av Nordens dialekter. Om det var på grund av geografin eller av politiska orsaker är oklart.
Nåväl, Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland var ett minne blott när kungamakten år 1296 bestämde att det området skulle slås samman med Roden (Roslagen, vars namn kommer från en egen indelning, skeppslagarna som gällde där) och bilda landskapet Uppland. De skulle utgå från ett och samma samma ting, en sak som gällde för andra landskap. Häradet ersatte hundaren, men namnen på hundarena levde kvar ända in i våra dagar. Häraderna avskaffades som politisk indelning i och med införandet av landskommuner 1862, men även dessa lever kvar i folkmun.
Som ett rike med ambitionen att bli nåt alldeles extra i Norden är det oklart hur gammalt Sverige är. Klart är att Sverige, under namnen Svea rike och Svitjod, funnits ganska länge. Kung Magnus Eriksson, som regerade åren 1319-1364, lät skapa en landslag på 1350-talet som upphävde alla landskapslagarna och de facto även landskapsunionen. Sverige var nu ett enda land.
1389 ingick man en union med Danmark och Norge, stadfäst i Kalmar det året och med den staden som namnet på unionen. Denna union skulle sen med olika avbrott äga bestånd i ca 130 år. Som ett enskilt och självständigt rike kan vi säga att Sverige har varit sen 1523 då Gustav Eriksson av ätten Vasa valdes till kung på kyrkbacken invid domkyrkans norra vägg av tinget i Strängnäs den 6 juni det året. Snart femhundra år av frihet. Det vore väl nåt att fira, eller hur?
"I was raised a gambler's son
And before I could walk,
I had to learn how to run"
söndag 20 juli 2014
Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del ett
Hur gamla är myterna om de fornnordiska gudarna, jättarna, dvärgarna och andra varelserna? De historier vi har om dom är ofta vitt skilda från berättelserna om andra figurer ur den fornnordiska sagoskatten. Så skilda att man börjar undra om de ens har med varandra att göra. Gudarna framträder nämligen inte på samma sätt i t ex sagan om Sigurd Ring eller den om Jomsvikingarna. Här är gudarna fördömande och mer avståndstagande. I de sagor där gudarna har huvudrollerna är de mjukare men samtidigt har dessa berättelser en mer skämtsam framtoning.
För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.
Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.
Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.
Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.
Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.
Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.
Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.
Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.
De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.
Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?
Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.
Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.
Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.
Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.
"What a wicked thing to do"
För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.
Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.
Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.
Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.
Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.
Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.
Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.
Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.
De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.
Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?
Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.
Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.
Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.
Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.
"What a wicked thing to do"
fredag 13 juni 2014
13 (repris)
Så här skrev jag 13 september 2013:
Genom tiderna har filmer, böcker, låtar och tidningsartiklar om fredagen den trettonde skapats med blandat resultat. Mycket blandat resultat. Därför är det humoristiskt att se vilka slumpens skördar kan bli på en sån här dag. Humorn är vår bästa väg bort från skrockens värld. Dessutom, 13 är bara en siffra som alla andra. Talmystik och andra knasiga sammanträffanden är sånt vi ska förpassa till sagornas värld. Sånt vi skrämmer barnen med innan de somnar. Men för rationella individer är detta inget att bry sej om, annat än som kuriosa.
Till sist, varför inte hjälpa Barack Obama starta tredje världskriget?
Så här skrev jag fredagen den 13 maj 2011:
Natten till fredagen den 13:e oktober 1307 öppnade ett antal betrodda runtom i Frankrike de kuvert de fått av kung Filip IV en månad tidigare. I brevet de alla hade fått fanns instruktioner hur man skulle gå till väga för att få stopp på Tempelorden, den riddarorden som tidigare hade hållit Det heliga landet för kristenhetens räkning men som efter stora problem att utföra denna uppgift dragit sej tillbaka och från mitten av 1200-talet mer hållit på med pengar. Och det var just pengar som var orsaken till att man nu den här morgonen gick till fullskaligt militärt anfall mot tempelriddarna. Filip IV var skyldig Tempelorden pengar, MYCKET pengar. För att slippa behöva betala såg han till att gå till anfall och när razzian var över kunde man fabricera en mängd hädelseanklagelser, framför allt mot Tempelordens stormästare Jacques de Molay, som kungen specifikt ogillade rent personligen. Sju år efter razzian brändes de Molay på bål. Stormästaren förbannade kungen från bålet och sade att denne skulle få stå till svars inför gud inom ett år. Mycket riktigt, kungen dog inom ett år.
Datumet fredagen den 13:e satte sej i huvudet på folk och genom seklerna blev sen detta så småningom kopplat till talet 13 som redan långt innan razzian sågs som oturstalet nummer ett. Från och med 1800-talet är det belagt att fredagen den 13:e är otursdagen närhelst den förekommer.
Idag har undertecknad drabbats av detta, på sätt och vis. Först började Blogger, som jag har min blogg hos, krångla så gårdagens inlägg försvann. Vi får se om det återkommer. Som om inte det räckte fick jag inte tag i den mat jag ville ha för det norpades mitt framför ögonen på mej.
Jag tror förstås inte på sånt skrock utan det är en ren slump att sånt händer just idag. Det man kan undra är varför sånt skrock uppkommit från början. Har det med hjärnans önskan att bilda mönster ur kaos? Skulle vara intressant att få veta om så är fallet.
---------------
Förutom att det är kul att se vad jag skrivit så är det intressant att se hur beroende av tal vi fortfarande är. Jag tror inte vi kommer ifrån det, hur välutvecklade vi än blir. I vilket fall, ha en trevlig fredag!
"I'd rather take a stand
than get shot in the back "
onsdag 11 juni 2014
Vetenskapshörnan: Intressanta rön om människans historia
Slag på käften och bönders DNA är i blickfånget just nu. Speciellt om man är intresserad av människans historia. Våra äldsta upprättgående förfäder, Australopithecus Afarensis är en av dessa, tycks ha varit ganska våldsamma mot varandra, om man får tro de senaste rönen. Att gå upprätt innebär ju att frambenen blir till armar och händer, som blir fria att göra mer saker med dessa extremiteter. Såna saker som att puckla på varandra med knytnävarna. Därför utvecklades käkarna till att bli bredare och mer flexibla.
Detta är en tanke så god som någon. Fortfarande är våra käkar ganska breda och flexibla, jämfört med många människoapor. Därmed inte sagt att vi nu ska ut och slå hej vilt, även om det finns dom som skulle behöva sej en omgång.
DNA-analyser har utförts på bönderna i nuvarande Syrien med omkringliggande länder för första gången (trots krig har detta alltså gått att utföra!) och frågeställningen har varit att ta reda på varifrån de som först brukade jorden här kom. Det verkar nu ganska klart att de sen spred sin idé utöver världen omkring dom för ca 10,000 år sen, för deras tekniker och DNA finns på Cypern, norröver i Turkiet, söderut i dagens Israel och Palestina samt österut i Mesopotamien.
Från Cypern och andra öar i Medelhavet spreds sen jordbrukstekniken över Europa. Den nådde Norden för ca 6000 år sen. Vi är till stora delar ättlingar till dessa jordbrukare. Jag ser fram emot fler rön i båda dessa områden. Hur många av de första jordbrukarnas ättlingar finns här uppe i Norden, är en fråga jag skulle vilja ha besvarad. Det kommer kanske ett svar på den frågan nån gång i framtiden.
"Vad det blåser i köket"
tisdag 20 maj 2014
Vetenskapshörnan: Hur många lämnade Afrika?
Kanalen Axess är en väldigt bra kanal för oss som är intresserade av kultur, historia, naturvetenskap och reella diskussioner inom politik och ideologi, även filosofi. Härom dagen hade jag förmånen att se första delen i en miniserie om människans historia, presenterad av den eminenta dr Alice Roberts, och jag blev inte besviken. Människans långa färd har hittills varit ett rent nöje att se och uppleva. Vi får följa med till områden där de genetiska skillnaderna är som störst idag, nämligen södra Afrika, Namibia och Botswana, men också östra Afrika. Härifrån tänker man sej att folk sen rörde sej norrut för att söka sej nytt land för ca 130,000 år sen. Asien nåddes för ca 100,000 år sen. Men jag har ändå ett par frågor som jag tycker inte besvarades i programmet. Den första frågan är från ett segment som jag nog måste förklara för er som inte sett programmet.
Alice Roberts var i Israel och visade ingången till en grotta, Shkulgrottan, där tio skelett har hittats omsorgsfullt nedgrävda. Hon liksom många andra menar att eftersom dessas genom inte helt stämmer överens med dagens genuppsättning i världen så är dessa en evolutionär återvändsgränd. Men det är konstaterat att de ändå är rätt lika dagens populationer så de som begravde de tio här vid grottans ingång torde ha gått vidare i tillvaron och stötte kanske på andra hominider. De är vitt spridda dateringsmässigt, 70,000-120,000 år och de har inte riktigt samma utseende som dagens människor. Så frågan är: Vilka begravde dessa tio individer och vart tog de vägen? Roberts menar nämligen att vi alla ca sju miljarder människor som har vår härstamning numera i Europa, Asien, Australien och de båda amerikanska kontinenterna kommer ur en enda stam. Åtminstone anser hon att det är tänkbart.
Den viktigaste frågan är dock: Hur många lämnade Afrika? Underfrågorna är när och var de tog sej över till Asien. Vi måste ställa dessa frågor eftersom vi måste utgå ifrån de skillnader som ju finns mellan alla människor i världen utanför Afrika? Den skillnaden är faktiskt ganska stor. Se bara på våra utseenden och våra kroppar. Dessutom är inaveln inte så stor. Visst kan vi ha blivit av med en del inavel genom blandningen med neandertalare och denisovaner, men ändå skulle detta inte ha räckt med den enda stam Roberts tänker sej att vi alla härstammar ifrån.
Vi kanske ska börja fundera på hur stor en stam är. Från skriven historia känner vi till att stammar kunde vara flera tusen individer utspridda över flera klaner och indelade i mindre enheter, t ex byar eller mindre gårdar. Ett antal tusen människor kan jag gå med på att vi härstammar från. Än så länge är genetiken en relativt ny vetenskap så hur många det var som faktiskt lämnade Afrika kanske kan avslöjas i framtiden. När och var kanske också får sina förklaringar. Hittills har det stått mellan Bab el-Mandeb (Tårarnas port) vid infarten till Röda havet och Sinaihalvön längre norrut i samma område. När är nog svårare. Hittills visar all forskning på att vi härstammar från Afrika med början för ca 160-200,000 år sen och att vi genomgick ett genetiskt stålbad för ca 60,000 år sen.
Minst ett par tusen människor lämnade Afrika och det tog inte slut där, för genom historien har många lämnat Afrika och även återkommit och beblandat sej med varandra. Det kan således vara svårt att utröna exakt hur det gick till när vi lämnade Afrika. Dessutom har långt ifrån alla människor DNA-testats. Kanske finns det genetiska överraskningar där ute? Vi får se.
"Det är nån som kidnappar små, små barn
och torterar dom med tuggummivåld"
Alice Roberts var i Israel och visade ingången till en grotta, Shkulgrottan, där tio skelett har hittats omsorgsfullt nedgrävda. Hon liksom många andra menar att eftersom dessas genom inte helt stämmer överens med dagens genuppsättning i världen så är dessa en evolutionär återvändsgränd. Men det är konstaterat att de ändå är rätt lika dagens populationer så de som begravde de tio här vid grottans ingång torde ha gått vidare i tillvaron och stötte kanske på andra hominider. De är vitt spridda dateringsmässigt, 70,000-120,000 år och de har inte riktigt samma utseende som dagens människor. Så frågan är: Vilka begravde dessa tio individer och vart tog de vägen? Roberts menar nämligen att vi alla ca sju miljarder människor som har vår härstamning numera i Europa, Asien, Australien och de båda amerikanska kontinenterna kommer ur en enda stam. Åtminstone anser hon att det är tänkbart.
Den viktigaste frågan är dock: Hur många lämnade Afrika? Underfrågorna är när och var de tog sej över till Asien. Vi måste ställa dessa frågor eftersom vi måste utgå ifrån de skillnader som ju finns mellan alla människor i världen utanför Afrika? Den skillnaden är faktiskt ganska stor. Se bara på våra utseenden och våra kroppar. Dessutom är inaveln inte så stor. Visst kan vi ha blivit av med en del inavel genom blandningen med neandertalare och denisovaner, men ändå skulle detta inte ha räckt med den enda stam Roberts tänker sej att vi alla härstammar ifrån.
Vi kanske ska börja fundera på hur stor en stam är. Från skriven historia känner vi till att stammar kunde vara flera tusen individer utspridda över flera klaner och indelade i mindre enheter, t ex byar eller mindre gårdar. Ett antal tusen människor kan jag gå med på att vi härstammar från. Än så länge är genetiken en relativt ny vetenskap så hur många det var som faktiskt lämnade Afrika kanske kan avslöjas i framtiden. När och var kanske också får sina förklaringar. Hittills har det stått mellan Bab el-Mandeb (Tårarnas port) vid infarten till Röda havet och Sinaihalvön längre norrut i samma område. När är nog svårare. Hittills visar all forskning på att vi härstammar från Afrika med början för ca 160-200,000 år sen och att vi genomgick ett genetiskt stålbad för ca 60,000 år sen.
Minst ett par tusen människor lämnade Afrika och det tog inte slut där, för genom historien har många lämnat Afrika och även återkommit och beblandat sej med varandra. Det kan således vara svårt att utröna exakt hur det gick till när vi lämnade Afrika. Dessutom har långt ifrån alla människor DNA-testats. Kanske finns det genetiska överraskningar där ute? Vi får se.
"Det är nån som kidnappar små, små barn
och torterar dom med tuggummivåld"
torsdag 24 april 2014
Lika som bär?
Jag kollade snabbt genom Dagens nyheters hemsida och såg presentationen av en person, Gertrud Hellbrand, som hade skrivit nåt. Vad försvann i bruset i mitt huvud när jag tittade på hennes ansikte och slogs av hur lik Hallonflickan hon är. För den som undrar, eller har glömt, finns här ett inlägg jag skrev om Hallonflickan för tre år sen. För den som inte orkar klicka på länken kommer här en kortfattad resumé:
Hallonflickan var en ung kvinna som lades i en sjö, numera Rogestorps mosse söder om Falköping, för ca 5000 år sen. Varför och vem hon var är okänt, men en kuriös sak är hon fick hallon med sej som hade ätit precis innan hon dog. Det säger oss att hon dog på hösten eller sensommaren eftersom de flesta andra döda man hittat i sjöar och mossar verkar ha dödats eller självdött om vårarna. Hennes ben var bundna vilket utesluter olyckshändelse. Kanske offrades hon till gudarna eller dödades för att hon var tjuv?
I vilket fall som helst, Gertrud Hellbrand är väldigt lik Hallonflickan i ansiktet. Hur lång Hellbrand är vet jag inte (Hallonflickan var 145 cm lång), men längd behöver inte betyda nåt för släktens historia. Likhet behöver inte betyda släktskap men ofta är det faktiskt så. Kanske Hellbrand ska kolla sitt DNA mot Hallonflickans, om något DNA går att extrahera för en jämförelse?
"We gotta move these refrigerators
We gotta move these colour TV's"
Hallonflickan var en ung kvinna som lades i en sjö, numera Rogestorps mosse söder om Falköping, för ca 5000 år sen. Varför och vem hon var är okänt, men en kuriös sak är hon fick hallon med sej som hade ätit precis innan hon dog. Det säger oss att hon dog på hösten eller sensommaren eftersom de flesta andra döda man hittat i sjöar och mossar verkar ha dödats eller självdött om vårarna. Hennes ben var bundna vilket utesluter olyckshändelse. Kanske offrades hon till gudarna eller dödades för att hon var tjuv?
I vilket fall som helst, Gertrud Hellbrand är väldigt lik Hallonflickan i ansiktet. Hur lång Hellbrand är vet jag inte (Hallonflickan var 145 cm lång), men längd behöver inte betyda nåt för släktens historia. Likhet behöver inte betyda släktskap men ofta är det faktiskt så. Kanske Hellbrand ska kolla sitt DNA mot Hallonflickans, om något DNA går att extrahera för en jämförelse?
 |
| Gertrud Hellbrand. |
 |
| Hallonflickan. |
"We gotta move these refrigerators
We gotta move these colour TV's"
lördag 19 april 2014
Götalandshypotesen - vad hände sen?
Termen Götalandshypotesen myntades av historikern och läraren Verner Lindblom 1982 som ett svar på den nedsättande beteckningen hans meningsmotståndare hade gett alla som kritiserade den då officiella historiesynen, Västgötaskolan. Den har inofficiellt kommit att användas om den tanke som sen dess har dominerat många forskares syn på Sveriges allra tidigaste historia, den att Sverige grundades från väster och utvecklades åt öster. Alltså inte tvärtom som många historiker velat göra gällande. Det är ett konstaterat faktum att den styrande makten i det som då kallades Sverige inte började göra Östersjön och dess kuster till sitt intresseområde förrän dansken tog över Kattegatt på 1200-talet.
Huvuduppmärksamheten har hittills riktats mot Västergötland, eftersom det är det enda landskap som bevisligen har haft kungar ända sen Sverige dyker upp på den historiska scenen för ca 1000 år sen. Att sen det egentliga Sverige inte blir en stat på egen hand förrän 500 år senare har inte med saken att göra. Det är landet Sverige som kan söka sin historia längre tillbaka i tiden än så. Det är en skillnad på landet Sverige och staten Sverige. Det förra är en löslig union av landskap och andra områden, där de lokala tingen styr det mesta och kungen är en sorts galjonsfigur, det senare är en början till dagens nationalstat, där kungen och riksdagen är den enda dominanta parten och vanligt folk är undersåtar.
Mycket av detta togs upp av Dag Stålsjö i sin programserie "Svearikets vagga - en historia i gungning", vilket ledde till att stora delar av det historiska etablissemanget gick i taket. Hur vågade en TV-producent släppa fram dessa amatörhistoriker med sina många gånger riktigt tokiga historier? Hela programserien fälldes sen av Radionämnden, som Granskningsnämnden hette på den tiden, för att vara partisk och inte tillät alla sidor av saken komma till tals, dvs Stålsjö gav inte mycket tid över för de etablerade forskarna att gå i svaromål.
Må så vara att Stålsjö brast på den punkten, men syftet med "Svearikets vagga" var hela tiden att presentera en alternativ syn på Sveriges historia, en som inte fått chansen att komma till tals själv utan hela tiden behandlats som lorten man fått under skorna under en promenad. Dessutom gavs de etablerade forskarna chansen att komma till tals i ett avslutande panelprogram där journalisten Lars Orup frågade ut bland annat Sten Carlsson, som inte verkade hysa annat än just förakt för dessa amatörer och inte såg nåt produktivt i vad de hade att komma med.
Visst, andesökning och slagrutor är inga bevis för Västergötlands förträfflighet i Sveriges historia, men det fanns riktiga akademiker, t ex Verner Lindblom (f 1918, såvitt jag vet lever han fortfarande), och även om han inte märktes i denna debatten så var Åke Hyenstrand ganska kritiskt inställd till den officiella synen på den tidiga svenska statsbildningen. Han var arkeolog och såg tidigt att man inte kunde dra såna vidlyftiga konklusioner många historiker gärna gör utifrån det fattiga material som finns rörande Sveriges tidigaste historia. Det var bättre att utgå från det som verkligen säger oss något, än att hänga och klänga fast vid de gamla sagorna som ändå inte gav några fasta bevis.
Dessa följdes av Thomas Lindkvist, med sin ganska strikta materialistiska syn på historieforskningen, och engelsmannen Peter Sawyer, som efter en rundvandring i Sverige ska ha velat spränga all svensk historieskrivning i luften och börja om från början. Men vad hände sen i forskningen? Man kan säga att Götalandshypotesen uppnådde sitt syfte, den raserade Uppsalaskolans syn på svensk historia, åtminstone från verifierbar historisk tid (1000-talet och framåt), och förde in samtliga landskap som då var aktuella i det svenska riket i beräkningen, Västergötland, Smålanden (som blev landskapet Småland 1327), Öland, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland (bildat 1296 genom sammanslagning av ett antal mindre områden) och Gästrikland. Hälsingland, Medelpad och Jämtland knöts till riket senare. Jämtland förlorades senare till Norge, även om det helst av allt ville vara självständigt.
Men det hade också en bieffekt: Dessa landskap fick också uppmärksamheten på sej och alltfler utgrävningar har utförts utanför Mälardalen de senaste 30 åren än nånsin tidigare. Visserligen oftast som en följd av motor- och järnvägsbyggen, men i alla fall är det mer positivt att se fler ögon riktade mot hela landet. Dessutom är det bra att se en mer nykter tolkningsförmåga hos forskarkåren, en som inte är präglad av vare sej stormaktstidens blinda syn på kungar och krig eller rasforskningens tidevarv med sin sjuka syn på människor utifrån utseende.
Vi får väl se hur det utvecklar sej i framtiden med historieforskningen och dess förhållande till arkeologin. Riktigt har väl Uppsalaskolan inte släppt taget om historieforskningen, men jag tycker gott att de kan vara stolta över att Uppsala fick den första ärkebiskopen (även om de första hellre vistades på annan ort!) och det första universitetet i landet. Dessa saker tillkom som en följd av landets förskjutning åt nordost under perioden 1150-1450, ett svar på danskarnas aggressiva expansion längs västkusten. Vi kan dock med stor säkerhet undvika att se dumheter som att det skulle ha legat kungar i de stora högarna i Gamla Uppsala.
Det är spännande nog med det man gräver fram just nu i den trakten. Likaså allt det som kommer fram över hela landet. Kanske alla landsdelar kan få sin rätta historia skriven nån gång.
"Osservare senza parlare"
Huvuduppmärksamheten har hittills riktats mot Västergötland, eftersom det är det enda landskap som bevisligen har haft kungar ända sen Sverige dyker upp på den historiska scenen för ca 1000 år sen. Att sen det egentliga Sverige inte blir en stat på egen hand förrän 500 år senare har inte med saken att göra. Det är landet Sverige som kan söka sin historia längre tillbaka i tiden än så. Det är en skillnad på landet Sverige och staten Sverige. Det förra är en löslig union av landskap och andra områden, där de lokala tingen styr det mesta och kungen är en sorts galjonsfigur, det senare är en början till dagens nationalstat, där kungen och riksdagen är den enda dominanta parten och vanligt folk är undersåtar.
Mycket av detta togs upp av Dag Stålsjö i sin programserie "Svearikets vagga - en historia i gungning", vilket ledde till att stora delar av det historiska etablissemanget gick i taket. Hur vågade en TV-producent släppa fram dessa amatörhistoriker med sina många gånger riktigt tokiga historier? Hela programserien fälldes sen av Radionämnden, som Granskningsnämnden hette på den tiden, för att vara partisk och inte tillät alla sidor av saken komma till tals, dvs Stålsjö gav inte mycket tid över för de etablerade forskarna att gå i svaromål.
Må så vara att Stålsjö brast på den punkten, men syftet med "Svearikets vagga" var hela tiden att presentera en alternativ syn på Sveriges historia, en som inte fått chansen att komma till tals själv utan hela tiden behandlats som lorten man fått under skorna under en promenad. Dessutom gavs de etablerade forskarna chansen att komma till tals i ett avslutande panelprogram där journalisten Lars Orup frågade ut bland annat Sten Carlsson, som inte verkade hysa annat än just förakt för dessa amatörer och inte såg nåt produktivt i vad de hade att komma med.
Visst, andesökning och slagrutor är inga bevis för Västergötlands förträfflighet i Sveriges historia, men det fanns riktiga akademiker, t ex Verner Lindblom (f 1918, såvitt jag vet lever han fortfarande), och även om han inte märktes i denna debatten så var Åke Hyenstrand ganska kritiskt inställd till den officiella synen på den tidiga svenska statsbildningen. Han var arkeolog och såg tidigt att man inte kunde dra såna vidlyftiga konklusioner många historiker gärna gör utifrån det fattiga material som finns rörande Sveriges tidigaste historia. Det var bättre att utgå från det som verkligen säger oss något, än att hänga och klänga fast vid de gamla sagorna som ändå inte gav några fasta bevis.
Dessa följdes av Thomas Lindkvist, med sin ganska strikta materialistiska syn på historieforskningen, och engelsmannen Peter Sawyer, som efter en rundvandring i Sverige ska ha velat spränga all svensk historieskrivning i luften och börja om från början. Men vad hände sen i forskningen? Man kan säga att Götalandshypotesen uppnådde sitt syfte, den raserade Uppsalaskolans syn på svensk historia, åtminstone från verifierbar historisk tid (1000-talet och framåt), och förde in samtliga landskap som då var aktuella i det svenska riket i beräkningen, Västergötland, Smålanden (som blev landskapet Småland 1327), Öland, Blekinge, Östergötland, Södermanland, Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland (bildat 1296 genom sammanslagning av ett antal mindre områden) och Gästrikland. Hälsingland, Medelpad och Jämtland knöts till riket senare. Jämtland förlorades senare till Norge, även om det helst av allt ville vara självständigt.
Men det hade också en bieffekt: Dessa landskap fick också uppmärksamheten på sej och alltfler utgrävningar har utförts utanför Mälardalen de senaste 30 åren än nånsin tidigare. Visserligen oftast som en följd av motor- och järnvägsbyggen, men i alla fall är det mer positivt att se fler ögon riktade mot hela landet. Dessutom är det bra att se en mer nykter tolkningsförmåga hos forskarkåren, en som inte är präglad av vare sej stormaktstidens blinda syn på kungar och krig eller rasforskningens tidevarv med sin sjuka syn på människor utifrån utseende.
Vi får väl se hur det utvecklar sej i framtiden med historieforskningen och dess förhållande till arkeologin. Riktigt har väl Uppsalaskolan inte släppt taget om historieforskningen, men jag tycker gott att de kan vara stolta över att Uppsala fick den första ärkebiskopen (även om de första hellre vistades på annan ort!) och det första universitetet i landet. Dessa saker tillkom som en följd av landets förskjutning åt nordost under perioden 1150-1450, ett svar på danskarnas aggressiva expansion längs västkusten. Vi kan dock med stor säkerhet undvika att se dumheter som att det skulle ha legat kungar i de stora högarna i Gamla Uppsala.
Det är spännande nog med det man gräver fram just nu i den trakten. Likaså allt det som kommer fram över hela landet. Kanske alla landsdelar kan få sin rätta historia skriven nån gång.
"Osservare senza parlare"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
