Hur gamla är myterna om de fornnordiska gudarna, jättarna, dvärgarna och andra varelserna? De historier vi har om dom är ofta vitt skilda från berättelserna om andra figurer ur den fornnordiska sagoskatten. Så skilda att man börjar undra om de ens har med varandra att göra. Gudarna framträder nämligen inte på samma sätt i t ex sagan om Sigurd Ring eller den om Jomsvikingarna. Här är gudarna fördömande och mer avståndstagande. I de sagor där gudarna har huvudrollerna är de mjukare men samtidigt har dessa berättelser en mer skämtsam framtoning.
För att få reda på hur gamla de är måste vi ta reda på vad som nämns i sagorna och försöka sålla agnarna från vetet. För det står klart även för en amatör att det är en blandning av olika tidsepoker och kulturer som blandats i dessa sagor. Kriget mellan vaner och asar i tidernas begynnelse verkar vara av en helt annan natur än det pågående kriget mot jättar och troll. Omnämnandet av hunner (hunar i originaltexterna) och andra folkslag som hör folkvandringstiden till verkar vara ett senare inslag, liksom den skämtsamma tonen, som för övrigt verkar vara ett resultat av att sagorna skrevs ner av skenheliga kristna på 1100-talet och framåt.
Det är tämligen lätt att Om vi också räknar bort alla pråliga magiska trick, som helt klart har med det gemensamma schamanförflutna bland alla förkristna kulturer att göra, så framstår alla berättelserna som riktigt plausibla och verklighetstrogna. Det finns säkert fullt giltiga förklaringar även för magin och tricken. Bland annat förvandlingarna till örnar, sälar och andra djur kan förklaras med de gamla myterna från schamaner där man blir ett med djuren genom att gå i trance. Sådant har inte kunnat utföras i vetenskapliga experiment men det finns säkert såna som tror att de verkligen blir ett med djuren.
Av alla gudasagorna är det förstås den om Ragnarök som sticker ut alldeles extra. Den berättas som en sorts sanndröm, en varning till alla som lyssnar om att världen går under om man inte sköter sej. Men samtidigt är det ett glädjens bud eftersom Ragnarök egentligen inte bara handlar om världens undergång utan är en allegori för cyklerna i naturen, säsongernas gång från vinter till sommar och vice versa. Varje år dör världen när solen slukas av vinterns käftar. Sen återkommer värmen efter vinterns slut.
Till viss del är det dock en undergångsberättelse i engångsformat, en varning om en större vinter än vanligt och nåt som verkligen hotar allt liv. Beskrivningen av förloppet vid Ragnarök påminner faktiskt också om ett nedslag från rymden eller ett vulkanutbrott med efterföljande tsunami. Jag har skrivit om det tidigare (här, här och här, och även om jag inte längre är lika begeistrad över Ulf Erlingssons teori att det var en meteorit eller komet som låg bakom händelserna i Ragnarök, i den form som levt vidare som Ragnarök är det en lika plausibel teori som vilken annan.
Ragnarök betyder för övrigt gudarnas dåd, handling och syftar på vad gudarna gör när Fimbulvintern infaller. Fimbulvinter betyder mäktig, kraftig vinter och är enligt de gamla gudasagorna en vinter som höll på i tre år utan sommar mellan. Under den tiden försvann både solen och månen, uppätna av jättevargar. Intressant efterhandsförklaring. Kanske de som såg solen och sen månen döljas av jättestora stoftmoln av nåt slag beskrev det som att molnen såg ut som hungriga vargar, den bästa förklaringen de kunde ge utifrån de referensramar de hade, och sen fortsatte berättelsen.
Till slut fanns nästan bara vargarna kvar i berättelsen.
Om vi så lämnar Ragnarök och går på de andra berättelserna så finner vi att kriget mellan vaner och asar verkar vara ett krig mellan olika folkslag, som visserligen liknade varandra men tydligen med olika kulturer vilkas intressesfärer på många punkter kolliderade med varandra. Kriget mot jättarna och trollen tolkar jag som ett pågående krig mellan invandrare och infödingar i Norden. Det var ett krig som startades när de invandrande bönderna och herdefolken stötte på ursprungsbefolkningen. För det mesta gick det säkert fredligt till, men i en del fall blev till skärmytslingar, vilka i legenderna blev till krig av monumentalt format.
Åter till frågan: hur gamla är myterna? När de skrevs ner hade de säkerligen traderats i många år. Så många år att man säkert blandat samman alla inkommande folkslag och deras respektive kulturer till ett enda kollage av gudar och deras motståndare. Det vi vet om Oden är att dyrkan av honom dyker upp för ganska så precis 2000 år sen på kontinenten, samt att den nådde Norden för ca 1700 år sen. Han inlemmas här i en redan befintlig gudakultur och det blir ännu ett tillskott till de namn denna figur redan har: Gaut, Gråkappan, Grimner och många andra namn.
De allra äldsta spåren av dessa myter kan spåras till de första mötena mellan jägare/samlare (jättarna och trollen) och jordbrukare/herdefolk för ca 6000 år sen. Senare tiders inflyttare har inlemmats i endera asarnas/vanernas eller jättarnas skara, beroende på vad de sysslade med och hur de kom till Norden. De yngsta spåren tycks vara just omnämnandet av Oden. Därav omnämnandet hos den danske skribenten och krönikören Saxo att Oden kom vandrande från dagens Turkiet till Norden där han lyckades få alla nordiska folk med sej på sina idéer innan han dog och blev en gud.
Här berör Saxo en viktig punkt, nämligen det faktum att det är först efter döden dessa personer kallas för gudar. Det rör sej om en förfäderskult där de första förfäderna till sist blir till gudar. Man måste alltså dö för att bli en av gudarnas skara. Men de som senare dör blir inte gudar, även om de sällar sej till gudarnas skara. De ska bli deras förkämpar i den eviga kampen mot jättarna. Men de som dör sotdöden eller på annat vis inte dör i strid hamnar hos dödsgudinnan Hel och får leva där med henne och tidvis lever dödsriket upp när Balder kommer dit, vilket han gör när Höder dödar honom. En intressant omskrivning av årstidernas cykler, inte sant?
Balder är ljusets gud, herren över sommaren och när han dör blir det höst. Hans återkomst firades storligen varje år. Traditionen kring Balder liknar de traditioner som fanns bland folk i Asien och östra Europa i samband med dyrkandet av överguden Baal, som han hette bland folken i Mellanöstern. Han hade liknande namn lite varstans där jordbruket dominerade ekonomin. Detta stärker tesen att asarna var jordbrukare och herdar som försvarade sitt värv med vapen i hand. De slogs väl inte i krig förrän samhällena hade utvecklats ordentligt åt det krigiska hållet, det vill säga för ca 4000 år sen. Det är nämligen då de första vapnen för krig börjar dyka upp på allvar i de historiska lagren.
Vapen för strid har alltid funnits hos människor, men allra tidigast har det handlat om stenar och pinnar man plockat upp för att antingen gå till attack med eller försvara sej med. Senare gjorde man klubbor av trä, med stenar inkilade för att försvara sej med, alternativt överfalla folk med. Båge och pil samt de små flintknivarna användes också. Det är med metallernas intåg som också de mer avancerade krigen börjar. De allra äldsta spåren i den fornnordiska mytologin är alltså från tiden för de första jordbrukarnas ankomst till Norden för 6000 år sen och framåt, nästan ända till våra dagar.
Vad är då Tors hammare för något? Det är ju ett vapen i Tors hand mot jättar och troll, och han använder den för att skapa åska med, men hammare används ju vanligtvis för att tillverka vapen. Då kan det vara på sin plats att påpeka att hammaren användes som ett vapen i strid av många olika folkslag. Ett till och med kallades de som slåss med hammare, det brittiska folkslaget ordovicierna, vars namn ordagrant just betyder de slåss med hammare. De satte en stor välformad järnbit i änden på en stor stång av trä och denna var så tung att få kunde använda. Dess huvud hade på ena sidan en klubbliknande form, som dagens kulhammare, och i andra änden fanns en pik.
Jag får anledning att återkomma till detta ämne då det riskerar att bli ett mastodontinlägg av detta. Under faktasamlandet och formulerandet av teorier har jag samlat på mej textmaterial som ingen normal människa orkar läsa. Speciellt inte nu under sommaren. Därför stoppar jag här och återkommer en annan gång med mer.
"What a wicked thing to do"
söndag 20 juli 2014
Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del ett
Etiketter:
gudar,
historia,
historiehörnan,
Nordens historia,
religionshistoria
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen...
-
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor...
-
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D...
-
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi...
-
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...