Sveriges historia ur ett annat sammanhang - Del två: Bönderna kommer

Kapitel två: Bönderna kommer

Bondestenåldern och ett nytt sätt att leva

För ca 6000 år sen händer något som radikalt ändrar hela Norden, på sikt. Det är ett helt nytt sätt att leva som gör allt så otroligt annorlunda jämfört med de tidigare kulturerna. Jordbruket och herdelivet hade nått Norden. De människor som för med sig denna kulturyttring kommer liksom andra yttringar söderifrån. Skillnaden från tidigare skiftningar i kulturyttringar är att de som nu kommer verkar nästan helt ha ersatt tidigare populationer på alla platser i Skandinavien. Endast ca 15 % av dagens invånare i Norden beräknas ha ett ursprung äldre än de som kom till Norden för 6000 år sen. Denna siffra är baserad på DNA-undersökningar utförda av Karolinska institutet och Helsingfors universitet på ca 5000 personer i Norden inklusive Ryssland och Tyskland. I vardagligt tal kallas den här perioden bondestenåldern men inom vetenskapen säger man oftast neolitikum (grekiska neo, ny + lithos, sten).

Neolitikum delas i Sverige in i tre perioder:

• Tidigneolitikum (4000-3350 f v t) Trattbägarkultur
• Mellanneolitikum (3350-2400 f v t) Gropkeramisk kultur (Snörkeramisk kultur)
• Senneolitikum (2400-1800 f v t) Hällkistekultur

Under tidigneolitikum ser man direkt hur de nya idéerna slår rot i det som idag är södra Sverige och Danmark. De första tecknen är plogfåror i marken som fortfarande finns kvar under dagens marknivå samt rester av de plogar och ok man använde för själva plogningen. Man kan följa denna kulturyttrings vandring ända från dagens Ukraina, genom Balkans nordligaste områden och nuvarande Österrike, Ungern, Tjeckien och Polen ända till våra breddgrader. Det är som om en hel stam eller åtminstone flera stammar med samma kulturområde sakta rört sig över en period av ca 2000 år innan de nådde Norden för ca 6000 år sen. Förstås bör man vara försiktig med såna tolkningar men det finns tecken på att den tolkningen inte är helt felaktig. Framför allt är det den kronologiska följden och likheterna mellan keramiken som gör att man tolkar det som en eller flera närbesläktade stamsamhällen som rört sig utmed floderna i Europa och norrut till Norden. DNA har bekräftat att detta antagande om stamrörelser åtminstone till stora delar stämmer.

En sak som man bör ha klart för sig är att även om det kallas bondestenåldern skulle det dröja flera tusen år innan jordbruket slog an över hela den skandinaviska subkontinenten. Det var främst längs kusterna och längs floddalarna i det inre av Västsverige och Danmark som jordbruket kom att dominera tidigt. Den största skillnaden mot tidigare kulturer låg i hur man gjorde sin keramik och hur man begravde sina döda.

Det gemensamma namnet för hela detta område är den bandkeramiska kulturen. Den har sitt namn efter en teknik med vilken man skapar bägare och ceremoniella figurer på dessa bägare. Man tog lera, rullade ihop den till band som man sen lade ovanpå varandra i ringar tills de formade en bägare. Sen slätade man ut allt till en rund form som i Norden fått namnet trattbägare.

Denna trattbägare har hittats i Skåne

Bilden ovan visar en typisk trattbägare från tiden mellan 4000 f v t och 2900 f v t. Den har i Norden gett namn åt trattbägarkulturen. Dess nordligaste förekomst i Norden var vid Dalälven. Norr därom förhärskade länge den gamla jägarkulturen ett bra tag till. Det engelska ordet för denna sorts keramik är funnelbeaker (engelska för trattbägare), vilket syftar på att vissa krukor ser ut som just trattar, vilket alltså de nordiska krukorna gör.

Trattbägarkulturen

Nu börjar även de religiösa uttrycken bli starkare. Gravarna blir mer och mer avancerade, bildkonsten visar upp alltmer övernaturliga inslag där människor lyfter båtar, stora djur som knappt finns i sinnesvärlden existerar på samma plan som vi gör. Ett annat sådant tecken är de stora gravhögar som anläggs runtom i hela Norden upp till och med södra Norge och Dalälvsområdet i Sverige. Med tiden utvecklas detta till att bli en del av en kultur som spritts över den europeiska kontinenten och Nordafrika under de senaste 2000 åren, den så kallade Megalitkulturen. Den återkommer vi till om en stund.

Sättet att göra flintyxor på förändrades också under den här tiden. De blev mer effektiva och det verkar som om ett system för handel med dom hade satts igång ungefär samtidigt som jordbruket och boskapsskötseln kom. Man har funnit tydliga spår genom C-14-mätningar att jorden börjat odlas vid ungefär 3950 f v t. Med tiden har således de ursprungliga invånarna i Norden, och övriga Europa också för den delen, anpassat sig till nykomlingarnas liv och leverne. När nykomlingarna smälte in i det gamla Europa är svårt att säga men möjligen redan efter ett antal generationer bör det ha varit svårt att skilja immigrant från inföding.

Megalitkulturen är en väldigt intressant period i Europas historia eftersom den verkar ha haft ett enormt inflytande på resten av kontinenten, även om inte alla delar av den hade del i kulturen i fråga. Den karaktäriseras främst av de gigantiska stensättningar som verkar ha fungerat som gravmonument i de fall vi pratar om dösar och gånggrifter, som kalendrar i de fall vi pratar om stenringar och stora bautastenar i ringar eller avlånga skeppsliknande formationer. Men när vi talar om skeppssättningar är vi inne på bronsåldern och den har ett eget kapitel. För att återgå till megalitkulturen är det på sin plats att visa på en karta hur stort område som var direkt påverkat av denna kultur.

Megalitkulturens utbredning i Europa. Notera att den nordligaste utbredningen är på gränsen mellan Norge och Bohuslän. Det är nu konstaterat att även sydligaste Norge var en del av Megalitkulturen.

Den äldsta formen av gravmonument från den här tiden kallas dösar. Dösar kommer in i Sverige via Danmark ca 3500 f v t, vilket kännetecknar för Nordens del en period vi kallar Mellanneolitikum, och dösarna kännetecknas, som bilden nedan klart visar, av ett antal vertikalt placerade stora stenar som täcks över av en enda stor sten med ett hålrum under där man lade den döde. Möjligen har sen trästockar lagts runtom som ett extra skydd för den döde.

Skegriedösen i Skåne

Det finns antaganden att dessa stenkonstruktioner föregicks av liknande konstruktioner i trä. I en del fall har man hittat sådana konstruktioner, framför allt i Megalitkulturens största område rent fyndmässigt, de brittiska öarna. Ibland kom dessa gravar att användas flera gånger, i vissa fall verkar det ha varit helt orelaterade personer som begravts, antagligen p g a att ursprungsbefolkningen bakom en viss dös i just den trakten dött ut eller flyttat.
Megalitkulturen håller än så länge en ganska låg profil i Norden, med undantag för Danmark, men någon gång runt 3350 f v t blommar den upp på allvar även i det som ska bli Sverige och södra Norge.

Gropkeramisk och Snörkeramisk kultur

Mellan ca 3350 - 2950 f v t övergår trattbägarkulturen i den snörkeramiska kulturen och då går Mellanneolitikum in i sin andra fas. Den lokala varianten i Norden har fått benämningen stridsyxekulturen, tidigare även båtyxekulturen, efter de vackert utformade ceremoniella yxorna i sten, oftast flinta men även i granit. Samtida med dessa är den geografiskt relativt begränsade gropkeramiska kulturen. Som innan fortsatte jordbruket att utvecklas och ta ny mark i anspråk men den här perioden i Nordens förhistoria domineras alltså av stora gånggrifter, dösar, underliga stenringar samt dessa intressanta krukor eller bägare. Befolkningsmässigt verkar det som om fler människor har kommit in i Norden och bebor detta område men det verkar som om man medvetet försökt ändra kultur på bara några decennier, förmodligen rör det sej om folk bland ursprungsbefolkningen som anpassat sej till den nya ordningen och själva börjat bli bofasta.
Man kan alltså se den gropkeramiska kulturen som ett lokalt sätt att anpassa sej till influenserna utifrån. Ursprungsbefolkningen har slagit sej samman med invandrarna och bildat en ny kultur, en baserad på både inhemska och utifrån kommande kulturyttringar. 

En sak som utmärker den gropkeramiska kulturen är utvecklandet av förmågan att bryta ner mjölkproteiner och mjölksockret laktos. Det är en viktig process eftersom den möjliggör drickandet av ren mjölk från nötboskap, getter och får. Detta sprider sej snabbt över Norden och det är också i Norden som folk idag är mest resistenta mot de problem som laktos kan innebära. I övriga Europa och ute i världen finns denna resistens i varierande utsträckning och det beror på att man mestadels äter de bearbetade formerna av mjölk i dessa områden, dvs smör, ost och grädde. Ren mjölk är en närmast nordisk angelägenhet.

Exempel på hur stridsyxorna kunde se ut. Det är lätt att se varför man i arkeologins barndom kallade dessa yxor för båtyxor.

Den snörkeramiska kulturen å sin sida är en utifrån kommande kulturyttring, den kommer från sydöst (ursprunget tycks dock ha varit mellersta Tyskland) och blandas med Megalitkulturen till vad som i Norden kallas stridsyxekulturen. Den kallas så för att de yxor man gjorde i sten liknar de yxor man gjorde på kontinenten - i metall. Så även denna kultur är till stora delar befolkad av inhemsk population. Det som skiljer den från den gropkeramiska kulturen är att den tagit så tydliga influenser utifrån att man kan se den som ett försök att härma andra folks viktigaste kulturyttringar.

Man skulle samtidigt kunna frestas att anta att en ny styrande elit och med den en ny religion och ett nytt samhällsskick uppstått för inom bara något sekel har det i Västeuropa uppstått en nära besläktad kultur vi kallar klockbägarkulturen med samma typ av begravningsritualer och objekt såsom nya typer av bägare och yxor i sten. Den har med megalitkulturen att göra även om den inte direkt är dess orsak. Med megalitkulturen kommer de så välkända gånggrifterna och dösarna som brukar få illustrera stenåldern i Sverige och stora delar av Europa, trots att detta endast utgjorde en försvinnande liten period i historien. I Sverige varar denna kulturs höjdpunkt bara ca 1500 år.

Ett exempel på hur snörkeramik ser ut, i det här fallet från Finland.

Gånggrift vid Ekornavallen, Västergötland.

Framför allt är det Västsverige som har del i megalitkulturen. Faktum är att den största koncentrationen av gånggrifter och dösar i världen finns i området runt Falköping i Västergötland. Här finns mer än 250 st gånggrifter. De flesta är från tiden 3300-2800 f v t och de har av allt att döma använts av flera generationer och flera familjer. Detta är en viktig aspekt i sammanhanget, att gravarna tycks ha varit mausoleer för hela ätter. Senare tiders människor har sen även de begravt de sina här inne, förmodligen då den ursprungliga ätten dött ut eller flyttat. Här finns nämligen DNA-spår av de folk som idag kallar sej själva samer. De tycks ha tagit del i den tidiga jordbrukningen och boskapsskötseln vilket är kuriöst då de idag lever uppe i norr och många av dom under flera hundra år enbart tycks ha levt på boskapsskötsel.

Senneolitikum

Något senare än dessa två begravningsskick är hällkistan. Den dyker upp ca 2300-1800 f v t och räknas således till senneolitikum. Den är likt de föregående stora tvärställda stenkonstruktioner men skillnaden består i att de ofta är gjorda i kolossalformat och med speciellt uthuggna smala block som tvärställts med liknande block ovanpå. En del av stenblocken väger 10 ton! Den största hällkistan i Norden finns i Västergötland. Ca 2000 hällkistor har kunnat konstateras från den här tiden.
Det är under senneolitikum som de första stora långhusen börjar uppkomma, efter förebilder i Frankrike och Tyskland. En annan karaktäristisk sak för denna period är flintdolkarna, utsökt karvade ur flintan med stor precision.

Hällkistan i Härene, Västergötland.

 Nu har den så kallade Megalitkulturen upplösts och ersatts av mer lokala yttringar. Det är hela tiden frågan om samma människor som tycks domineras av en elit vars krav på enorma gravar bara växer. I östra Europa har samtidigt ett nytt sätt att se på metaller fått konsekvenser för handeln. Guld har länge varit känt, även i Norden för smycken gjorda av denna metall har hittats här sen före Senneolitikum, men nu börjar man se på den som en möjlighet att skaffa sej status med. Mer om denna status i nästa del.
Jordbruket förde alltså med sig ett nytt sätt att leva som främst visades i gravarna men även syns i de vardagsföremål man lämnade efter sig. Plogar, tämjd boskap, röjd mark, bofast befolkning (till större delen åtminstone). Vapen, vardagsföremål blev alltmer sofistikerade och det är under den här tiden (ca 5000 år sen) som Hallonflickan levde och dog. Tänk på detta, det är ca 163 generationer sen hon levde. Längre än så är det inte sen dessa människor förde utvecklingen vidare. Jag har talat om elit och att de ställde krav på att bli begravda i stora monumentgravar. Detta är samtidigt som pyramiderna i Egypten eller något före så tanken är inte helt fel. Men vi bör akta oss för att kalla eliten för förtryckande. Det finns inga tecken på att de som jobbade var förtryckta på något vis. 

Religiösa och förmodligen väldigt skrockfulla men inte förtryckta. Det är en senare tiders projicering för att man trodde att bara för att vi i vår tid var förtryckare och förtryckta så måste dessa människor också ha varit det. Förtryck är ett koncept som uppkommer på allvar under nästa period i serien, nämligen Bronsåldern. Det beror på att jakten på status och makt intensifieras i och med att man börjar se den mark man tagit i anspråk som en del av den makt man redan har över andra människor. Väl mött i nästa kapitel.