Ironiskt så det förslår!

Ett australiskt forskningsfartyg ute för att undersöka den så kallade mänskligt inducerade globala uppvärmningen har fastnat i isen runt Antarktis. Man är ute efter att återupprepa de undersökningar som genomfördes för hundra år sen i dessa farvatten, för att se om det finns några fog för de teorier och tankar som förts fram kring att människan orsakar förändringar i vädermönstren på lång sikt. Vi får hoppas att de kommer loss snart. Det vore hemskt om de skulle falla offer för denna teori, vare sej den är fel eller rätt.

Men det är dags att ta det isigt med dessa teorier kring mänsklighetens eventuella påverkan på vädret och klimatet. Problemen med tjuvjakten, miljögifter och nedhuggningen av skogarna på platser i världen är mycket viktigare att ta itu med än hur vädermönstren utvecklas de närmaste 100 åren. Vilken väg vädret än tar så kan vi inget göra. Det är bara att hänga med, precis som vi hänger med i vår planets rörelse runt solen.

Men åter till ironin. Man envisas med denna klimatfråga och ger svaren redan innan de rätta frågorna ställts. Ett av svaren är de så kallade utsläppsrätterna som bevisligen aldrig fungerat, annat än för de som vill tjäna pengar på att förlänga den ekonomiska krisen. Det är som med det där elaka som sägs om konsulter; om du inte är en del av lösningen så finns det pengar att tjäna på att förlänga problemet.



"Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys"

Det mänskliga psyket

Att leka människokännare gör vi alla, en del bättre än andra. Jag tänker nu försöka leva mej in i hur andra resonera samtidigt som jag ska delge er min hjärna. Saken är den att vi alla har svårt att helt tänka oss in i hur andra tycker och tänker, det vi kan göra är att känna med varandra (sympati) och försöka leva oss in i hur det måste kännas för nån annan (empati). Många blandar ihop dessa ord men det gör inte så mycket. Det viktiga är att vi finns där för varandra och kan visa andra att vi förstår dom, så gott vi kan.

Jag ska inte inbilla er som läser här att jag är den mest uppenbart empatiska person som finns, ej heller att jag är speciellt bra på att visa sympati. Det ligger inte för mej att visa någondera. Däremot känner jag mer än jag visar. Jag vet inte vad det beror på att jag hellre lyssnar och inflikar ord när någon söker mitt stöd än är där och "känner med" denna någon. Men det är så jag alltid varit. Jag vill hellre lyssna och ta in saker innan jag yttrar mej. Jag ger också hellre presenter i tystnad än gör stor affär av det. Det är därför jag ofta gillade samlingen av människor vid julen än själva presenterna. Om det är presenterna som gör att folk samlas, snarare än att folk samlas för att de vill vara tillsammans kan vi lika gärna låta bli att träffas.

Skrivandet är mitt utlopp för det jag känner. Det ligger inte för mej att slåss eller skälla rent fysiskt. Jag skriver hellre ur mej mina aggressioner och försöker omvandla dom till cynismer och ironiska virtuella samtal med de jag kritiserar. Jag anser mej vara kunnig och klurig nog att kunna göra detta utan att hålla på med larvigheter som näthat och hot.

Den enda sortens hot jag kan tänka mej...

Hat och hot förresten, vad är det i människans värld? Hot är till för att avskräcka fiender och aggressiva djur, inget annat. Hat är ett väldigt starkt ord som uttrycker ytterligt låga känslor för andra. Många gånger säger man detta ord när man egentligen menar raka motsatsen, det hasplas ur en för att man vill få en respons som tyder på att den andra verkligen känner FÖR en, inte motarbetar en.

Jag tror inte hat och hot sägs eller skrivs av folk som verkligen hatar eller vill göra allvar av sina hot. De känner sej utanför helt enkelt, maktlösa av ett eller annat skäl och de vill in i hetluften, tyvärr ofta genom att ta ner dom de är avundsjuka på till den nivå de upplever att de själva är på. Men så lågt kan ingen som som är offentlig sjunka, inte sedan de hamnat i offentligheten och vill vara kvar. De som är avundsjuka väljer fel metod. De borde skaffa sej en plats i rampljuset själva, snarare än att använda sej av anonyma kommentarer lite varstans. Det leder aldrig nånstans, i alla fall inte till att folk gillar en mer än tidigare.

Vi är inte gjorda för att hata varandra. Att avsky och tycka illa om varandra är en sak men att verkligen hata någon är inget vi verkligen kan säga är en grundläggande del av vårt psyke. Det är förmodligen utvecklat ur vår egen utvecklade hjärna nån gång under den tid då vi utvecklade vårt stamtänkande, förmodligen samtidigt som "vi och dom"-tanken uppkom ur revirtänkandet. Det går alltså långt tillbaka, kanske ända tillbaka till tiden före Homo Erectus för 2 miljoner år sen. Vem vet?

I vilket fall som helst bygger hat på okunskap och i många fall oviljan att lära sej något om andra. Såna som inte vill lära sej tycka om andra kan det vara fel på. Vad felet beror på och hur det yttrar sej kvittar för det hör inte hit. Det är inte felet i sej som är viktigt utan problemet ligger i att den som säger sej hata inte vill bejaka de sidor som kan hålla felet i schack. Har man bara tillräckligt stark sinnesnärvaro kan man hålla på sej så såna här situationer som de på nätet inte uppkommer.

Att hålla inne med sina lägre tankar är en del av det vi kallar empati, att känna med varandra och förstå att den andre mår på ett visst sätt vid ett visst tillfälle och på ett annat vis nån annan gång. Vi läser av varandra vilket är en kombination av medfött beteende och inlärda samhällsfunktioner. Det är förstås svårare att läsa av en skrift men för den som verkligen har förmågan att granska en text kan man faktiskt få en bild av hur en person resonerar. Inte bara i den texten utan även rent generellt. Men det kan inte jag. Inte helt i alla fall. Det ska till en tränad person, eller en som kan sånt rent naturligt.

Så varför är vårt psyke då så inställt på att vara så hatfulla gentemot människor vi inte ens känner? Varför är vi så avundsjuka på andra? Är det de enda känslorna som vissa människor har förmåga att känna? Att lära känna varandra kan väl inte vara så svårt?



"What time did you return home?"