Vad gör vi för att må bra under julen (och andra tider på året också)?

Julen är över oss när som helst, radion spelar redan en massa jullåtar, och med den en massa olika känslor med medföljande känsloyttringar som skapar konflikter inom en. För mej kommer till exempel den lille vetenskapsmannen fram som till varje pris vill tala om för alla var julfirandet kommer ifrån och allt det där (jag har skrivit om sånt på bloggen här, här, här och här), vilket kanske inte alla gillar att jag gör, vilket i sin tur gör mej illa till mods. Det kan påverka mitt humör, även om jag inte visar det alla gånger. Jag har vant mej vid att inte visa vissa aspekter av mitt humör, eftersom jag som liten fick höra, som alla andra pojkar, att pojkar gråter inte.

Så vad gör vi för att må bättre under julen? Visst, det hjälper att träffa andra. Ensamma människor kan gå till en restaurang, om de har pengar. Men de borde kunna våga gå hem till någon de känner, om så bara för att få träffa denna någon i hans/hennes dörr. Det är kontakten med andra människor som säger allt. Vi är flockdjur av naturen och att då vara utanför är fruktansvärt ur psykisk synvinkel. Vi behöver närheten till varandra, vi behöver till och med vidröra varandra då och då. Den som säger att han/hon vill vara ensam menar egentligen raka motsatsen, men vill oftast ha bekräftelse på att han/hon är välkommen in i gänget.

Sen kan all julglädje i sej skapa depressioner, framför allt då vi har förmågan att tänka framåt och då inser att det kommer en grå vardag framför oss med samma trista saker att göra och samma människor som kanske inte alltid är så glada heller. Vad man då ska göra är att hitta på nåt skoj att göra vid sidan om själva arbetet. Ta en minipromenad på arbetsplatsen, säg några (dåliga) vitsar eller få någon att berätta nåt trivialt. Det höjer arbetsmoralen och tar bort känslan av tristess och depression.

Sen tycker jag vi ska följa visdomsorden i bilderna nedan:

Den första är glasklar. Vi lyssnar inte för att förstå andra människor, vi agerar försvarsadvokater hela tiden med inställningen att vissa ord i det den andre säger måste anmärkas på, och då går andemeningen i det den andre säger förlorad.

Den andra är mer åt det humoristiska hållet, med en allvarlig undermening. Vår förmåga att tänka framåt lurar oss och kan göra oss nedstämda då vi tänker efter hur vissa dagar i vårt liv har gestaltat sej. Men man ska inte låta det som hänt påverka en för mycket. Den ena dagen ÄR INTE den andra lik. Lyss därför till den kinesiske filosofen Lao Tzu:

Jag försöker leva i nuet, med ett getöga kastat på det förgångna för att se hur framtiden inte ska bli. Jag tror inte man kan lära sej av sina misstag fullt ut. Det man kan göra är att minimera eventuella skador vid undervisningen av nästa generation så att de inte gör samma misstag.

Vad kan vi göra då? Är vi dömda att fortsätta i samma hjulspår som vi börjat i? Nej, inte alls. Vet vi om att vi inte klarar av en viss sak så är det bäst att tala om för andra att vi inte kan detta. Det är inget fel i att säga att vi inte är perfekta. Det gör oss större som individer och visar på en stark karaktär.


Jag vill avsluta med vad jag anser är viktigt för att må bättre:

1 - Prata med andra människor, vänner såväl som obekanta, så ofta du kan
2 - Vidrör varandra vid de rätta tillfällena. En kram, en klapp på axeln eller bara en snabb hand-mot-hand-touche räcker.
3 - Se andra människor så mycket som möjligt. Gå ut och gå, om så bara för att se på andra människor. Le ofta, det förvirrar folk.
4 - Beröm andra människor och ta till dej berömmet du får.
5 - Berätta mycket om dej själv och lyssna gärna på andra som berättar om sej själva.
6 - Lev nu, håll koll på det förgångna och snegla mot framtiden men försök låta nuet bestämma vad du är för en person.
7 - Försök att inte bedöma andra människor utifrån deras sämsta sidor, gläds åt deras bästa sidor.
8 - Är någon sur och försöker få ner dej i deras träsk säg nåt glatt istället och försök vända deras motvilja till din fördel. Glädje kan förändra mycket.
9 - Säg så ofta du kan till dej själv: "Jag är någon och ingen kan ta det ifrån mej"
10 - Gläds åt det du får, oavsett om du gillar det eller ej. Det är givandet som räknas, inte gåvan. Men det är kul om gåvan är fin, förstås.




"Varje överlevnadsutrustning borde innehålla ett sinne för humor"

Finns det några normala människor?

Frågan i rubriken är ärligt och allvarligt menad. Det som står där ska tolkas precis som det är skrivet, finns det några normala människor? Men jag tänker ge er en lite snävare tankegång att leka med, nämligen att med normala människor menar jag såna som inte har några som helst skavanker, vare sej i psykisk, social eller fysisk form. För man läser ju nästan dagligen om psykisk ohälsa (upplever den också omkring sej) som stigmatiserar människor. Det ska den offentliga sektorn råda bot på, anser vissa. Men tänk om inte heller den klarar av det? Det verkar ju som om den offentliga sektorn inte alls funkar, vad det än är.

Vi människor startar säkert allihop våra liv som relativt normala, med olika småsaker som skiljer oss åt utan att detta är ett större problem. Problemen skapas när man upptäcker att skillnaderna är såpass stora mellan en större grupp och en individ vars beteende, utseende, eller dylikt, skiljer sej från gruppen. Då träder en inbyggd mekanism, den finns hos många flockdjur, in som många kallar mobbning (vilket egentligen är fel benämning då en mobb är en oregerlig massa med människor förstör saker eller ger sej på människor utan urskillning), andra kallar trakasserier. Det är en försvarsmekanism som sitter kvar i oss människor från den tiden då vi var mer sårbara som art och då såg det som sticker ut som ett hot mot artens överlevnad.

Men den försvarsmekanismen, som går ut på att stöta bort de individer som kan tänkas vara till men för artens fortlevnad, behövs inte längre i det samhälle vi har byggt upp. Vi kan ta hand om alla sorters människor och vi har många exempel genom historien på människor som inte kallades normala av sin samtid men som ändå skapade storslagen konst eller ledde arméer i krig, helt stick i stäv med den inbyggda mekanismen. Men vad är då normalt?

Normalt är allt som som inte sticker ut nämnvärt mot vardagslivet på ett sätt som väcker uppmärksamhet nån längre tid. Normalt är allt som gör att vi inte äcklas eller skräms av något som vi inte är vana vid. Normalt är allt vi gillar instinktivt och kan relatera till.

Normalt är också att sticka ut från mängden genom att vara en individ, en egen människa som förstår att försvinna in i mängden vid behov och att stå ut från mängden vid andra behov. En överlevare, en konstnär, en normal människa. Normalt är att kunna få folk att skratta och själv skratta med, normalt är att kunna få folk att känna över huvud taget, att reagera både emotionellt och logiskt, ibland på samma gång. Allt som får samhället, hur det än ser ut, att fungera är normalt.

Kort sagt, normalt är allt som hör till vardagen. Men med detta i åtanke, varför anses då så många inte vara normala? För psykiska sjukdomar, fysiska åkommor är väl inte normalt hos oss? Nej, men så länge detta problem inte inverkar menligt på oss som grupp, eller ens på den människa som har problemet ifråga, så innebär inte heller detta något problem för samhället i stort. Inte heller innebär det något problem för den drabbade.

En psykisk åkomma borde inte vara ett hinder. Snarare kan man göra det till något samhället behöver. Vi behöver snabbräknare, målare som kan få fram de mest underbara ting på papper eller väggar, musiker som kan göra den mest underbara musik, petnoga pedanter som ser till att allt är på rätt plats.

Vi behöver inte längre mobbmentaliteten eller trakasserier gentemot svaga individer inom flocken eftersom flocken vet hur man tar hand om svaga och/eller sjuka. Vi behöver ett samhälle som fungerar ungefär som så, att vi tar hand om varandra och utvecklar oss som art inom den grupp vi kallar by, stad, stadsdel, förort, vad det än är. Alla är vi lika och på samma gång olika. Det viktiga är att varje individ som tillför något till samhället, på vilket sätt det än är, är normal. Den synen är normal och utvecklingen ska därför få fortgå.

Vilket dock motverkas av det faktum att vi har en offentlig sektor, som i grunden motverkar all utveckling av samhället. Den bästa sortens offentliga sektor jag kan tänka mej är den som fungerar som en garant för vidare utveckling. Den ska inte vara så stor som den är idag, med så många verksamheter under sina vingar. De ska bara kunna gripa in när de behövs ekonomiskt eller för att återställa ordningen. Mer än så behövs inte vad gäller den offentliga sektorn.

Varför har vi fel sorts offentlig sektor? Var kommer det ifrån? Det får bli en framtida diskussionsfråga, vad är offentlig sektor och var kommer den ifrån? För den kan omöjligt ta hand om de som verkligen sticker ut från normen. Det bevisades ju genom den så kallade sjukvårdsreformen från 1990-talet då alla praktiskt taget släpptes ut från mentalvården. De som släppte ut sjuka individer borde ha suttit där tillsammans med de mentalsjuka. För det är inte normalt...




"Tell her to make me a cambric shirt:
Parsley, sage, rosemary and thyme;
Without no seams nor needle work,
Then she'll be a true love of mine."

Repris: Äldre inlägg om religion

Eftersom jag just nu saknar inspiration att skriva fortsätter jag min reprisserie. Jag väljer först ett inlägg från 2010 jag skrev om religion: Religion bör klassas som en psykisk sjukdom

Gud ser dej så akta dej! Det monstret bör du akta dej för.

Efter att ha sett en massa youtubefilmer och läst en hel radda litteratur om religion och religiösa personer på sistone är jag inte bara övertygad om att det är fel att tro på ett övernaturligt väsen, det är rent ut sagt farligt med religion och den borde således klassas som en psykisk åkomma. Det är t o m värre än new age och spiritualism eftersom dessa i alla fall bara drabbar de närmast "sörjande". Religion verkar gå från hjärna till hjärna och drabba som ett virus. Nu kan en observant läsare säga till mej att jag inte enbart borde utgå från vad som sägs på Youtube och i vissa böcker utan borde ta in det fulla perspektivet. Må så vara men då finns risken att jag a) börjar skratta hejdlöst om jag skulle sitta och lyssna på en predikan eller b) börjar debattera med religiösa personer som då blir arga och/eller aggressiva.

Det är i våra dagar populärt att byta religion och de som poppar upp från ingenstans är ofta extrema sektliknande versioner av de redan etablerade pengastjälande, barnmisshandlande och dominanta religionerna. De vill ha tre saker av dej: dina pengar, din underkastelse och ditt liv. Många människor går med på detta låter sej villigt ledas runt som en skock får utan minsta tanke på att det egentligen är totalt ologiskt att göra det. Men jag antar att de vill ha den där känslan av att tillhöra något större än en själv, något som gör att de känner sej välkomna, hemma, att de betyder något. Men det kan man uppleva i ett politiskt parti också eller inom miljörörelsen, som visar alltfler tecken på att bli en fullfjädrad religion utan minsta grepp om realiteten.

Jag har inget emot att folk låter sej ledas med nosen som en ko mellan hagarna, det står dom fritt att göra så mot sej själva, men de ska inte komma och försöka predika för oss andra. De kan väl hålla sitt budskap för sej själva. Så tolkar jag rätten till religionsfrihet. De har rätten till sin religion och vi andra har rätten att slippa höra dom predika om sin religion. Jag vet att jag nu i vissa avseenden låter som Pat Condell men det är avsiktligt. Han är väl lite trångsynt på vissa områden men det får man väl ha överseende med. Han är en väldigt bitter ateist som genuint hatar religion och religiositet. Främst av allt hatar han islam. Jag är själv inte förtjust i islam eftersom det är en religion och som sådan hindrar det fria tänkandet och tvingar folk till underkastelse men jag hatar inte islam. Det går inte att hata något man bara känner löje inför. Men bryr er inte om vad jag tycker. Det är vad för tankar ni får av att läsa min text här som betyder något.

Om du inte vill ta mina ord till dej eller bara är nyfiken på vilka gudar du blint vill dyrka (alternativt vill undvika om du är realist) så är detta den rätta sidan för dej.

Det var en text från 2010. Nu är det dags för en från 2011: Stat och religion hör inte ihop

Något som sagts länge och enligt konstitutionen i Sverige också ska vara så. Men ändå är vår sekularism lite hycklande eftersom vi ändå tvingas betala begravningsavgifter och man förutsätts alltså ändå vara medlem i svenska kyrkan på nån underlig vänster även om man lämnar den. Man slipper således inte religionens grepp om staten. Begravningsavgiften borde inte vara nåt vi som medborgare ska behöva betala. Våra efterlevande får ju ändå betala vår begravning när vi dör. Dessutom borde inte kyrkorna (i förlängningen alltså staten som ju inte skulle ha med kyrkorna att göra!) få ha monopol på begravningsplatserna.

Det har länge varit hur klart för vem som helst att religion bara stör statens och vanligt folks arbete. Religion kan man hålla på med på fritiden. Vill man ha religion som profession ska betalning för sånt arbete ske genom medlemskapspengar och donationer, inte genom subventioner från staten. Staten ska absolut INTE ha med religion att göra. Vi har kommit långt från bronsålderns synsätt där religion var politik. Här kommer då en artikel i SVD in. Det är terrorexperten Magnus Norell som skriver att stat och religion bör vara åtskilda i Egypten, vilket som sagt gäller överallt annars också. Detta är skrivet som slutrepliken i en debatt mellan honom och en representant för Muslimska Brödraskapet i Sverige. Lite besviken är jag att han bara nämner vikten av att hålla politik och religion isär så där i förbigående. Han kunde ha utvecklat det ytterligare så att det framgick för hans meningsmotståndare hur viktigt det är att hålla religionen borta från politiken.

Men jag antar att han redan utvecklat den tankegången på annat håll tidigare i debatten. I tidigare debattinlägg har han enbart gjort klart att han ogillar religiösa gruppers involvering i det som händer i Egypten. Det sista inlägget är förmodligen en avrundning han gjort för att befästa sin åsikt vilken är att religion och politik inte hör ihop, vilket de inte gör. Det är bara fundamentalister inom olika religioner som anser så. Dessa bör vi hålla kort på alla sätt och vis./

Detta var mina texter från gångna år. Länkarna är väl inte alltid så aktuella men eftersom det rör en diskussion om religion så är texterna alltid aktuella.




"Gud är så elak att hans enda ursäkt är att han inte existerar"

Om psykisk ohälsa

Det gör alltid ont i mej när någon mår dåligt i sitt inre, när känslorna tar överhanden i dessa människor. Speciellt gäller detta med såna jag tycker väldigt mycket om. Så var det förra året med en kvinna jag alltid hyst varma känslor för, och hon mådde väldigt dåligt av det jobb hon höll på med. Det märktes att hon ogillade arbetssituationen. Hon sa inte så mycket om det i början, men mellan raderna läste jag in att hon ogillade de metoder som hon skulle arbeta efter, och sättet hennes chef bara körde på utan att märka av hennes problem förrän det var för sent. Nu när hon har slutat mår hon mycket bättre.

Nu har det hänt igen, med en annan kvinna som mår dåligt i sitt inre. Där är situationen en annan. Hon verkar ha nån form av depression, på gränsen till manodepressivitet. För mej som lekman är det svårt att diagnosticera sånt men hon är väldigt ombytlig. Ena dagen är hon hur sprallig och glad som helst, andra dagen är hon bara sur och vill inte vara med på speciellt mycket. När jag nu får höra hur hon känner ångest om nätterna och mår så dåligt att hon ibland bara vill bort från alltihop skär det i mej. Jag vill bara krama om henne, men jag vet inte om det hjälper. Det kanske skadar mer än hjälper.

En kram i tanken får det bli och kanske ett litet samtal, om jag träffar henne under den kommande veckan. Hon får känna efter vad hon vill och kanske vi andra får ta det lugnt omkring henne, alternativt försöka "väcka" hennes lust för bus och skoj. Hon är en härlig tjej när hon är på bra humör, och bakom den lite tillbakadragna fasaden döljer sej en väldigt smart ung dam. Jag känner själv hur jag mår sämre av att höra om hennes kval. Synd att man ska vara så blyg, annars hade jag ringt henne för att ta reda på hur hon mår. Det är väl ett utslag av mitt lilla problem med andra människor, att jag är blyg och hellre drar mej undan än försöker tränga in i andra människor. Men jag tänker inte ge upp tanken på att hjälpa henne tillbaka.




"Att forma som en stor bonsai"

Det mänskliga psyket

Att leka människokännare gör vi alla, en del bättre än andra. Jag tänker nu försöka leva mej in i hur andra resonera samtidigt som jag ska delge er min hjärna. Saken är den att vi alla har svårt att helt tänka oss in i hur andra tycker och tänker, det vi kan göra är att känna med varandra (sympati) och försöka leva oss in i hur det måste kännas för nån annan (empati). Många blandar ihop dessa ord men det gör inte så mycket. Det viktiga är att vi finns där för varandra och kan visa andra att vi förstår dom, så gott vi kan.

Jag ska inte inbilla er som läser här att jag är den mest uppenbart empatiska person som finns, ej heller att jag är speciellt bra på att visa sympati. Det ligger inte för mej att visa någondera. Däremot känner jag mer än jag visar. Jag vet inte vad det beror på att jag hellre lyssnar och inflikar ord när någon söker mitt stöd än är där och "känner med" denna någon. Men det är så jag alltid varit. Jag vill hellre lyssna och ta in saker innan jag yttrar mej. Jag ger också hellre presenter i tystnad än gör stor affär av det. Det är därför jag ofta gillade samlingen av människor vid julen än själva presenterna. Om det är presenterna som gör att folk samlas, snarare än att folk samlas för att de vill vara tillsammans kan vi lika gärna låta bli att träffas.

Skrivandet är mitt utlopp för det jag känner. Det ligger inte för mej att slåss eller skälla rent fysiskt. Jag skriver hellre ur mej mina aggressioner och försöker omvandla dom till cynismer och ironiska virtuella samtal med de jag kritiserar. Jag anser mej vara kunnig och klurig nog att kunna göra detta utan att hålla på med larvigheter som näthat och hot.

Den enda sortens hot jag kan tänka mej...

Hat och hot förresten, vad är det i människans värld? Hot är till för att avskräcka fiender och aggressiva djur, inget annat. Hat är ett väldigt starkt ord som uttrycker ytterligt låga känslor för andra. Många gånger säger man detta ord när man egentligen menar raka motsatsen, det hasplas ur en för att man vill få en respons som tyder på att den andra verkligen känner FÖR en, inte motarbetar en.

Jag tror inte hat och hot sägs eller skrivs av folk som verkligen hatar eller vill göra allvar av sina hot. De känner sej utanför helt enkelt, maktlösa av ett eller annat skäl och de vill in i hetluften, tyvärr ofta genom att ta ner dom de är avundsjuka på till den nivå de upplever att de själva är på. Men så lågt kan ingen som som är offentlig sjunka, inte sedan de hamnat i offentligheten och vill vara kvar. De som är avundsjuka väljer fel metod. De borde skaffa sej en plats i rampljuset själva, snarare än att använda sej av anonyma kommentarer lite varstans. Det leder aldrig nånstans, i alla fall inte till att folk gillar en mer än tidigare.

Vi är inte gjorda för att hata varandra. Att avsky och tycka illa om varandra är en sak men att verkligen hata någon är inget vi verkligen kan säga är en grundläggande del av vårt psyke. Det är förmodligen utvecklat ur vår egen utvecklade hjärna nån gång under den tid då vi utvecklade vårt stamtänkande, förmodligen samtidigt som "vi och dom"-tanken uppkom ur revirtänkandet. Det går alltså långt tillbaka, kanske ända tillbaka till tiden före Homo Erectus för 2 miljoner år sen. Vem vet?

I vilket fall som helst bygger hat på okunskap och i många fall oviljan att lära sej något om andra. Såna som inte vill lära sej tycka om andra kan det vara fel på. Vad felet beror på och hur det yttrar sej kvittar för det hör inte hit. Det är inte felet i sej som är viktigt utan problemet ligger i att den som säger sej hata inte vill bejaka de sidor som kan hålla felet i schack. Har man bara tillräckligt stark sinnesnärvaro kan man hålla på sej så såna här situationer som de på nätet inte uppkommer.

Att hålla inne med sina lägre tankar är en del av det vi kallar empati, att känna med varandra och förstå att den andre mår på ett visst sätt vid ett visst tillfälle och på ett annat vis nån annan gång. Vi läser av varandra vilket är en kombination av medfött beteende och inlärda samhällsfunktioner. Det är förstås svårare att läsa av en skrift men för den som verkligen har förmågan att granska en text kan man faktiskt få en bild av hur en person resonerar. Inte bara i den texten utan även rent generellt. Men det kan inte jag. Inte helt i alla fall. Det ska till en tränad person, eller en som kan sånt rent naturligt.

Så varför är vårt psyke då så inställt på att vara så hatfulla gentemot människor vi inte ens känner? Varför är vi så avundsjuka på andra? Är det de enda känslorna som vissa människor har förmåga att känna? Att lära känna varandra kan väl inte vara så svårt?



"What time did you return home?"

Dags att upprätta en krisplan mot dumheterna

De klimathotstroende fortsätter sina litanior om att klimatet är hotat, stärkta i sin tro av den rapport som IPCC presenterade i förra veckan, och som är skriven på ett sätt så att det bara kan tolkas som att vi människor ensamma ligger bakom en temperaturförändring till varmare klimat som i sin tur är orsaken till att isar smälter, fler orkaner uppstår (hur nu det är möjligt när det blir varmare!) samt att det regnar mer.

Vad är det med Miljöpartiet och deras gelikar egentligen? Varför fortsätter de med sin propaganda när verklighetens rapporter tyder på att de inte har rätt nånstans? Klimatdravlet fortsätter att samla de troende som utför aktioner av de mest hårresande slag. Även om Arktis behöver skyddas från exploatering så inte är det för klimatets skull, utan för att miljön där tar svår skada av våra oljeborrningar, gruvor och kalhyggen. Som jag tidigare påpekat är det såna saker som är problemen, inte det vi släpper ut i form av koldioxid och andra termostatgaser.

Jag förstår faktiskt inte hur våra utsläpp av koldioxid skulle kunna vara det värsta hotet mot jorden nånsin. Det är en nästintill luktlös gas som förekommer i så små mängder (procentuellt sett förstås) i vår atmosfär att chansen, eller risken, att de värmestrålar solen ger bort till vår planet ska träffa en koldioxidmolekyl måste vara ganska liten, speciellt som de hela tiden rör på sej. Nu träffas de ju ganska ofta ändå men likväl känns det som rena rama hasardspelet varje gång.

Från en reklambyråblogg.

Så vad ska vi göra för att vända på denna snart trettioåriga trend där alarmismen fått råda? Först att det sura regnet skulle vara farligare än det egentligen är (det är visserligen farligt men det är ingen global katastrof), sen skogsdöden (som visade sej vara en fas i skogarnas utveckling, med sjukdom som de verkar ha kommit över), sen ozonhålet (som bara finns över polerna vilket verkar ganska suspekt eftersom det är där jordens eget magnetfält utgår ifrån!) och så nu klimatfrågan.

Gemensamt för dessa frågor är att det är samma sorts överdrifter som på 1950-talets skräck för atomvintern. Atombombssprängningarna av USA, Sovjet, och senare också Frankrike, skulle orsaka en vinter utan dess like, skrek domedagsprofeterna och blev trodda av den tidens journalister också. Att det då var rejält kalla vintrar under den här perioden spelade nog in också. Det är tydligt att vi människor omedvetet känner av klimatförändringar, om än så små, så små, och de som är oroligt lagda till sin natur, och samtidigt har förmågan att göra sina röster hörda, blir än mer oroliga. Det är simpel psykologi i aktion här.

Det enda vi kan göra är att fortsätta våra liv utan att ta notis om domedagsprofeterna. Det är värre med politikerna som tyvärr hela tiden går på vad dessa profeter och fakirer säger. Vi har tydligen inget lagligt stöd att ignorera politikers påbud. Tyvärr är det inskrivet i lagarna att vi som undersåtar bara har att följa i deras ledband, vare sej vi vill eller inte. Men vi kan protestera, även om det är svårt att få gehör hos såna som redan bestämt sej. Prestigen är för stor för att man ska kunna göra en helomvändning i ett huj.

Civil olydnad är det enda som återstår, med alla konsekvenser det för med sej. Hur det ska gå till vet jag inte, men det visar sej tids nog. Motståndet mot vindkraften måste bli starkare först. Det är redan tämligen starkt men har inte den förankring hos politikerna som anhängarna av vindkraften har. Vilket ytterligare illustrerar hur politikerna gått från att vara våra representanter till att vara folkbildare i antingen egen eller i lobbyisternas tjänst. Återstår då bara en så kallad krisplan för att komma till rätta med dumheterna. Har vi tillgång till domedagsprofeter med budskap som kan ta över agendan?




"Ambition är den misslyckades sista tillflykt"

Fångarnas kör

Vad får en del människor att kidnappa andra? I det uppmärksammade fallet från USA togs tre kvinnor oberoende av varandra och hölls i en sorts fängelsehåla i ca tio år innan de lyckades fly och den som höll dom fångna åkt fast. Men det är ju ingen isolerad händelse. Det har hänt många gånger förut och kanske kommer det att hända igen. Nu är i alla fall en av alla dessa knasbollar fast och borgen lär han aldrig kunna betala, speciellt inte om ett mordåtal tillkommer.

Jag tror mej förstå hur det kommer sej att ingen i grannskapet förstod vad som hände under de tio åren. Man tror andra om gott om man själv är av god natur och udda beteenden hos andra sållas bort av hjärnan. Det är först i efterhand som dessa beteenden kommer fram i ens minnesbilder. Så den som frågar sej varför ingen reagerade så beror det på detta, i kombination med att förövaren varit duktig på att dölja sina spår, ända tills nu.

Men inget varar för evigt, allra minst kidnappningar och andra dumheter. Om jag får komma med ett råd så är det att vi borde ge akt på förändringar i beteendet hos de vi känner, kompisar såväl som ytliga bekanta. Inte så att vi ska bevaka varandra som hökar eller ens vara misstänksamma gentemot andra, utan mer fundera över om förändringen är till det bättre eller sämre. Så kasta ett getöga omkring dej...



"I'm gonna join
A sentimental institution
I'm gonna pack
Pack all my little old blues away"

Hot for teacher

Vi som är gamla nog att komma ihåg den här rockklassikern är väl de som kommer att tänka på den låten när Aftonbladet skriver en artikel om en enkät som säger att 3 % av alla gymnasieelever som svarat på den ska ha haft sex med sina lärare. Jag vet inte vad som är mest anmärkningsvärt, att elever och lärare har sex trots problemet med maktställning som en lärare har gentemot eleven, att Aftonblaskan haussar ämnet eller att en lärare citeras med orden "Man kan inte förbjuda kärlek".

I det sistnämnda fallet, citatet alltså, kan vi glömma kärlek. Det är väldigt sällan kärlek uppstår bland elever i den åldern. Förälskelse är inte samma sak som kärlek. Det är en helt annan kemisk process jämfört med kärlek. Det är ett första steg in i vuxenvärlden när man blir förälskad. Hormonerna börjar komma i oordning vilket leder till oväntade resultat ibland.

Vad gäller att lärare och elever har sex med varandra är det, hur konstigt det än låter, ofrånkomligt. Attraktioner finns överallt. Jag talar naturligtvis inte om utnyttjande eller övergrepp utan om attraktioner, vilka tar sej de mest skilda uttryck. För visst kommer väl en del ihåg att de blev kära i läraren. Det är frågan om beundran av personer med maktpositioner. Den sortens attraktion förekommer hos vuxna också. Naturen har gjort så för oss att vissa människor har ett behov att vara nära de som har makt i nån form. Det är simpel psykologi.

Det som irriterar mej mest är Aftonbladets rubrik, "Många elever har sex med sina lärare". De utgår kallt ifrån att eleverna talar sanning samt att de som svarade ska representera samtliga elever i Sverige. Men man kan inte klandra journalisterna. De vill ju sälja sina artiklar och tidningar och då blir statistik till absolut sanning.

Jag tänker inte sätta mej till doms över de som faller för frestelsen att ligga med sina elever. Ej heller de elever som gör samma sak. Det är simpel biologi och de får själva stå för dumheten att falla för frestelsen. Jag tänker inte heller göra mej lustig över citatet eftersom det ju är så uppenbart att det inte handlar om kärlek. Jag kommer tyvärr inte på nåt dråpligt att skriva om Aftonbladets rubrik. Det överlämnar jag till andra skribenter. Det är för lätt att skriva om den blaskan annars.

Lyssna istället till låten jag länkar till. Det är musik det!



"Den journalistik som inte förargar är överflödig."

Beröring

Vi vidrör varandra alldeles för lite. Är vi rädda för att bli anklagade för trakasserier eller har vi blivit så styrda av myten om det moderna samhällets kliniska tänkande att vi inte vågar röra vid varandra?

En klapp på axeln eller en vänlig dunk i ryggen, en kram då och då, ett handslag eller klapp på kinden. Är det för svårt att acceptera i dagens samhälle? Vi här i det samhälle som ska föreställa modernt och upplyst har blivit fördomsfulla gentemot varandra i mångt och mycket. Man ryggar tillbaka om en person man känner vidrör en, om än bara flyktigt. Jag har själv sett detta beteende. De som drabbats av övergrepp blir skygga därför men faktiskt borde de om några ta till sej beröringen eftersom det är ett sätt att komma tillbaka på.

Det säger annars väldigt mycket om den personen som inte blivit utsatt för något men som ändå ryggar tillbaka och far ut i tirader om man vill visa vänskap och vara en normal människa. Normala människor vidrör nämligen varandra. Inte jämt och ständigt, det säger sej självt. Men vi tar i hand, vi klappar någon på axeln eller vidrör kort dennas arm för att visa att vi hänger med, att vi vill denna någon något eller bara visa vänskap.

Beröring är något alla djur håller på med. Vi ska inte förneka denna sida av oss. Vi är dömda att gå under som art om vi inte kan acceptera andra människors beröring av oss själva och vice versa. Forskning har visat att beröring gör både den som vidrör och den som blir berörd mer harmonisk eftersom hormoner frigörs som lugnar kroppen. De som har problem med beröring borde se en läkare för det är nåt allvarligt fel med en sån person. I många fall är rädslan för att bli berörd helt omotiverad. Man utgår ifrån att den andre vill en ont och då blir allt fel, vad som än händer.

Det är klart, man ska inte gå fram till någon man inte känner och krama om den så där utan vidare. Däremot är det helt ok att gå fram och skaka tass. Det är ingången till en bra relation, oavsett vilken form den antar i framtiden. Faktiskt ses det som oartigt att inte ta i hand i vår del av världen när man hälsar på någon för första gången i vissa sällskap och sammanhang. Är det ett flyktigt möte går det bra att bara vinka för den som kommer in i ett rum och säga vem man är. Det varierar från situation till situation men grunden är alltså att man tar i hand för att presentera sej.

Tänk att man ska behöva skriva ett blogginlägg om nåt så naturligt och grundläggande. Förnekar många människor sin egen natur eller har de gått på myterna om hur farlig beröringen är, speciellt om det är en vuxen som berör ett barn? Jag skulle vilja säga att det är bristen på beröring som lett fram till all hysteri kring övergrepp och trakasserier.

Låt oss vara vänliga mot varandra. Klappa din kompis på axeln, ge din vän en kram och skaka tass med alla du möter i ett konferensrum. Du är inte konstig eller excentrisk, det är alla andra som är konstiga. Du är naturlig och jämlik. Kort sagt, du är människa. Att inte vilja bli berörd är att förneka sin mänsklighet och sin natur.




"Den bästa spegeln är en gammal vän."

Religion har egentligen med makt och girighet att göra

Det har sagts att religion och politik egentligen är samma sak. Visst är det så i högsta grad. Det handlar om samma sak, nämligen makt och girighet. Präster av olika slag har historiskt sett haft stor makt över befolkningen och redan innan pengar började användas blev de rika. De utnyttjar hela tiden folks behov av att tillbe något. I flera sekler har så folk och fä fått lida under maktgalna människor. Till och med nu, i vår tid och i våra moderna länder när vi förstått att vi inte behöver tillbe något, är dessa potentater starka.

Detta skrivs mot bakgrund av den naiva inställning dagens politiker har att de religiösa strömningar som skett i Afghanistan och Irak sen åren 2001 respektive 2003 är ett utslag av att folk nu är befriade från de som förtryckt dom och att de kanske går lite för långt men att de snart kommer att lugna ner sej. Tvärtom, dessa strömningar är orsakade av vad de upplever som Västs ockupation och förnedrande av folket i de här länderna. Det är konstaterat att folk som upplever att de är ockuperade blir stressade och denna stress kan ta sej uttryck i såna här yttringar. De agerar ut vad de själv anser vara en religiös plikt. I själva verket är det alltså en psykotisk reaktion på stress.

Vi lever också under nån form av stress i våra länder. Ekonomin är dålig, servicen är under isen (förmodligen täckt av den snö och is klimathotarna inte trodde skulle komma i såna rikliga mängder) och politikerna avslöjas gång på gång som lögnare. Att politikerna får fortsätta styra förstår jag inte mot bakgrund av allt detta. Vilken är den tysta massan som tillåter tjuvar och bedragare att fortsätta sina respektive värv? Tids nog kommer kanske tyvärr religiositeten att öka här också. Då har vi en perfekt grogrund för ett kommande storkrig á la trettioåriga kriget. Ett sådant krig blir som vanligt utan segrare, om vi inte räknar strikt taktiskt. På alla andra fronter blir det en förlust för oss alla. Och som alltid; politik och religion kommer att användas som svepskäl för det verkliga motiven, makt och girighet.

Jag är blyg, är jag då sjuk jag också?

En amerikansk professor i litteratur, Christopher Lane, har skrivit en bok om hur blyghet blev en sjukdom. Att vara blyg skulle enligt psykologer och psykiatriker vara ett utslag av social fobi. Bokens titel är Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness. Det är framför allt i USA men även i följarländer som Storbritannien och Sverige som den här synen på blyghet slog igenom, får man veta i boken. Att vara utåtriktad, snäll, artig och positiv i alla lägen är tecken på att man är normal. Att springa och gömma sej, hålla sej tyst och stilla är en sjukdom, enligt detta sätt att se på blyghet.

Man har behandlat det med piller, oftast starka psykofarmaka, och med beteendeterapi. Inget har hjälpt och om dessa "experter" hade sett mer ingående på vad blyghet är hade de förstått att det inget har med sociala fobier att göra. Det är en helt normal aspekt hos oss människor. Alla är inte utåtriktade och positiva men det går bra ändå. Naturligtvis har läkemedelsföretagen nappat på detta och producerat en massa piller som sen har krängts av läkare till intet ont anande patienter, som istället skulle ha behövt bli lämnade i fred.

Jag är blyg, jag tycker inte om att träffa människor om det inte är på mina villkor. Det går i vågor det där, ibland är jag mycket ute bland människor, ibland sitter jag hellre vid datorn och pratar den vägen. Hur är det för er andra?