Om psykisk ohälsa

Det gör alltid ont i mej när någon mår dåligt i sitt inre, när känslorna tar överhanden i dessa människor. Speciellt gäller detta med såna jag tycker väldigt mycket om. Så var det förra året med en kvinna jag alltid hyst varma känslor för, och hon mådde väldigt dåligt av det jobb hon höll på med. Det märktes att hon ogillade arbetssituationen. Hon sa inte så mycket om det i början, men mellan raderna läste jag in att hon ogillade de metoder som hon skulle arbeta efter, och sättet hennes chef bara körde på utan att märka av hennes problem förrän det var för sent. Nu när hon har slutat mår hon mycket bättre.

Nu har det hänt igen, med en annan kvinna som mår dåligt i sitt inre. Där är situationen en annan. Hon verkar ha nån form av depression, på gränsen till manodepressivitet. För mej som lekman är det svårt att diagnosticera sånt men hon är väldigt ombytlig. Ena dagen är hon hur sprallig och glad som helst, andra dagen är hon bara sur och vill inte vara med på speciellt mycket. När jag nu får höra hur hon känner ångest om nätterna och mår så dåligt att hon ibland bara vill bort från alltihop skär det i mej. Jag vill bara krama om henne, men jag vet inte om det hjälper. Det kanske skadar mer än hjälper.

En kram i tanken får det bli och kanske ett litet samtal, om jag träffar henne under den kommande veckan. Hon får känna efter vad hon vill och kanske vi andra får ta det lugnt omkring henne, alternativt försöka "väcka" hennes lust för bus och skoj. Hon är en härlig tjej när hon är på bra humör, och bakom den lite tillbakadragna fasaden döljer sej en väldigt smart ung dam. Jag känner själv hur jag mår sämre av att höra om hennes kval. Synd att man ska vara så blyg, annars hade jag ringt henne för att ta reda på hur hon mår. Det är väl ett utslag av mitt lilla problem med andra människor, att jag är blyg och hellre drar mej undan än försöker tränga in i andra människor. Men jag tänker inte ge upp tanken på att hjälpa henne tillbaka.




"Att forma som en stor bonsai"

Världen och dess resurser mår bra, det är vi människor som mår dåligt

Man behöver inte vara forskare för att förstå den här länken. Endast 5 % av världens tillgängliga vatten utnyttjas varje år, ändå är det stridigheter om vattnet. Problemet är alltså inte att vi överutnyttjar vår planet, vi underutnyttjar den totalt sett och överbelastar den på fel platser genom att bo för trångt där vatten och annat saknas för att kunna upprätthålla en större population.

Således kan det konstateras att vår planet mår bra men vi människor mår dåligt, rika som fattiga. De rika för att vi har det så bra och de fattiga för att vi har det så dåligt och för att vi bor på fel platser. Vad ska vi göra åt det? Vi kan ju inte gärna skjuta alla fattiga nu när vi vet att det finns vatten och mat åt alla. Måste en del ha mer än andra? Då talar jag inte om de allra rikaste. De har sitt på det torra och bebor en så liten del av jorden att det är löjligt att anklaga dom. Nej, jag talar om de i den övre medelklassen som breder ut sej och tar mark från de som också skulle behöva mark. Framför allt är det de nyrika som bär den största skulden här. Mindre än 20 % av jordens landyta används kontinuerligt och bara 3 % av den är städer. Det borde alltså finnas mark för alla så det t o m blir över till alla andra djurarter.

En sak som borde kunna gå att genomföra är att se till att höja de fattigas levnadsstandard. Bättre vatten, bättre hushåll, bättre tillagningsmöjligheter, större och säkrare hus, bättre kommunikationer, mer småjobb och uppmuntrande av privata satsningar inom alla sektorer. Politikerna får också sluta spendera de biståndspengar som kommer in på sej själva. Det är pengar som är till för att hjälpa fattiga att bli mindre fattiga. Vi kanske ska överväga att sluta ge pengar till stater vars politiker och tjänstemän snor dom för egen del.

Vi är sju miljarder människor i världen just nu, enligt beräkningar, och det är faktiskt inte mycket. Skulle alla människor ställa sej på rad invid varandra så långt det bara går och i olika led efter led med en armlängds avstånd såväl sidledes som framför och bakom skulle alla dessa få plats i Lappland eller på Kreta. Ingen av dessa platser syns speciellt väl från rymden om man inte vet var man ska leta eller har en bra kamera som kan zooma in på områdena ifråga. Vi har nog plats för lite fler människor men då måste vi se till att alla bor på platser där vatten finns utan problem. Öknar, halvöknar, tundror och bergsområden är inte bra ställen för stora populationer.

Kommer nästa krig att handla om såna tillgångar tro?


"But he loves you!"

Världen blir bättre, ändå mår vi sämre

Den moderna utvecklade världen gör att vi har möjlighet att leva längre än nånsin. Den uppväxande generationen ska visst om man får tro vissa forskare kunna bli 100 år. Levnadsstandarden är också bättre än nånsin för de utvecklade länderna. Vi har all materiell lycka vi kan önska oss, inte bara i form av datorer, kommunikation och nöje, utan även om vi behöver ta oss nånstans eller behöver vård. Forskningen har lett fram till fantastiska apparater som gör våra liv lättare. Visst finns det nackdelar men de kan vi nog ändå negligera till största delen. Vi kommer nog över även dessa så småningom.

Ändå hopar sej orosmolnen så fort något är oklart inför framtiden. Är det inte ekonomiska problem så är det imaginära diton skapade av forskare och politiker som vill göra sej viktiga, såsom det som ligger bakom AGW eller ozonhålet. Problem i utvecklingsländerna hör inte hit eftersom deras problem är orsakade av oss i ett tidigare skede av historien. De "problem" vi dras med är våra egna. I-landsproblem om man så vill, triviala saker som blåses upp bara därför att vi har ett behov av att göra det.

Vi kanske inte mår bra om vi inte får oja oss lite och tycka synd om oss själva. Det verkar onekligen så om man får tro den konsensus som verkar styra våra liv. "Det viktigaste är att du mår så bra att du mår dåligt", är det outtalade mantrat som genomsyrar den utvecklade världen. Varför måste det vara så?

En förklaring till det kan vara att vi känner nån form av skuldkänslor för att vi har det bra, den där känslan som framför allt kommer fram inom olika religioner. Religioner och religiösa personer är duktiga på att utnyttja dessa skam- och skuldkänslor och dom lever kvar även i vår upplysta tid där religion egentligen inte borde ha en plats vid det bord som dukats upp för oss alla av forskningen och det moderna samhället.

Jag tror inte längre på såna känslor inför det moderna samhället. Går det så går det, går det inte så går det inte. Svårare än så är det inte.


"My home is where my heart is
but my heart is not at home"