Vad gör vi för att må bra under julen (och andra tider på året också)?

Julen är över oss när som helst, radion spelar redan en massa jullåtar, och med den en massa olika känslor med medföljande känsloyttringar som skapar konflikter inom en. För mej kommer till exempel den lille vetenskapsmannen fram som till varje pris vill tala om för alla var julfirandet kommer ifrån och allt det där (jag har skrivit om sånt på bloggen här, här, här och här), vilket kanske inte alla gillar att jag gör, vilket i sin tur gör mej illa till mods. Det kan påverka mitt humör, även om jag inte visar det alla gånger. Jag har vant mej vid att inte visa vissa aspekter av mitt humör, eftersom jag som liten fick höra, som alla andra pojkar, att pojkar gråter inte.

Så vad gör vi för att må bättre under julen? Visst, det hjälper att träffa andra. Ensamma människor kan gå till en restaurang, om de har pengar. Men de borde kunna våga gå hem till någon de känner, om så bara för att få träffa denna någon i hans/hennes dörr. Det är kontakten med andra människor som säger allt. Vi är flockdjur av naturen och att då vara utanför är fruktansvärt ur psykisk synvinkel. Vi behöver närheten till varandra, vi behöver till och med vidröra varandra då och då. Den som säger att han/hon vill vara ensam menar egentligen raka motsatsen, men vill oftast ha bekräftelse på att han/hon är välkommen in i gänget.

Sen kan all julglädje i sej skapa depressioner, framför allt då vi har förmågan att tänka framåt och då inser att det kommer en grå vardag framför oss med samma trista saker att göra och samma människor som kanske inte alltid är så glada heller. Vad man då ska göra är att hitta på nåt skoj att göra vid sidan om själva arbetet. Ta en minipromenad på arbetsplatsen, säg några (dåliga) vitsar eller få någon att berätta nåt trivialt. Det höjer arbetsmoralen och tar bort känslan av tristess och depression.

Sen tycker jag vi ska följa visdomsorden i bilderna nedan:

Den första är glasklar. Vi lyssnar inte för att förstå andra människor, vi agerar försvarsadvokater hela tiden med inställningen att vissa ord i det den andre säger måste anmärkas på, och då går andemeningen i det den andre säger förlorad.

Den andra är mer åt det humoristiska hållet, med en allvarlig undermening. Vår förmåga att tänka framåt lurar oss och kan göra oss nedstämda då vi tänker efter hur vissa dagar i vårt liv har gestaltat sej. Men man ska inte låta det som hänt påverka en för mycket. Den ena dagen ÄR INTE den andra lik. Lyss därför till den kinesiske filosofen Lao Tzu:

Jag försöker leva i nuet, med ett getöga kastat på det förgångna för att se hur framtiden inte ska bli. Jag tror inte man kan lära sej av sina misstag fullt ut. Det man kan göra är att minimera eventuella skador vid undervisningen av nästa generation så att de inte gör samma misstag.

Vad kan vi göra då? Är vi dömda att fortsätta i samma hjulspår som vi börjat i? Nej, inte alls. Vet vi om att vi inte klarar av en viss sak så är det bäst att tala om för andra att vi inte kan detta. Det är inget fel i att säga att vi inte är perfekta. Det gör oss större som individer och visar på en stark karaktär.


Jag vill avsluta med vad jag anser är viktigt för att må bättre:

1 - Prata med andra människor, vänner såväl som obekanta, så ofta du kan
2 - Vidrör varandra vid de rätta tillfällena. En kram, en klapp på axeln eller bara en snabb hand-mot-hand-touche räcker.
3 - Se andra människor så mycket som möjligt. Gå ut och gå, om så bara för att se på andra människor. Le ofta, det förvirrar folk.
4 - Beröm andra människor och ta till dej berömmet du får.
5 - Berätta mycket om dej själv och lyssna gärna på andra som berättar om sej själva.
6 - Lev nu, håll koll på det förgångna och snegla mot framtiden men försök låta nuet bestämma vad du är för en person.
7 - Försök att inte bedöma andra människor utifrån deras sämsta sidor, gläds åt deras bästa sidor.
8 - Är någon sur och försöker få ner dej i deras träsk säg nåt glatt istället och försök vända deras motvilja till din fördel. Glädje kan förändra mycket.
9 - Säg så ofta du kan till dej själv: "Jag är någon och ingen kan ta det ifrån mej"
10 - Gläds åt det du får, oavsett om du gillar det eller ej. Det är givandet som räknas, inte gåvan. Men det är kul om gåvan är fin, förstås.




"Varje överlevnadsutrustning borde innehålla ett sinne för humor"

Inlägg i repris: Myten om BMI och dess förträfflighet

Så här skrev jag 6 november förra året, och jag står fortfarande bakom vartenda ord. Jag kan tillägga att med Miljöpartiet i regeringsställning blir väl BMI snart religion:

Svensken är överviktig, basunerar DN ut på sin hemsida och vill väl därmed att folk ska dra öronen åt sej och börja läsa. Det dröjer inte länge innan den här läsaren (=jag då) drar öron OCH ögon åt mej inför ett specifikt ord i artikeln, nämligen BMI (Body Mass Index). Tanken bakom BMI är väl god, man vill veta om vikten kan jämföras statistiskt med ens längd. Har man för högt tal är man överviktig, har man för lågt är man underviktig. Enklare än så är det inte. Men likt moderna astrologer och new age-filosofer har tillskyndarna av BMI fått en stark ställning bland de mest olika delar av populationen i västvärlden.

För i samband med att vi blir fetare (pga en alltför stillasittande livsstil i kombination med att vi äter för mycket vid varje portion, sover för lite och stressar för mycket) så har BMI fått en närmast gudabenådad position bland praktiserande sköterskor, läkare och förståsigpåare världen över. BMI har dock ett flertal svagheter som gör att man egentligen inte kan ta det på vetenskapligt allvar. Det allvarligaste felet är att man kan väga väldigt mycket i förhållande till sin längd utan att vara fet. Speciellt om man är tyngdlyftare eller brottare är detta en sak som sätter käppar i hjulen för detta förhållande mellan kropp och vikt.

Sen säger inte heller BMI vilken sorts fett man har i kroppen, ej heller var i kroppen detta fett finns. Faktiskt så är vikt ett begrepp vi lagt oss till med relativt nyligen. Vi människor har väl sagt att den och den är tung eller lätt att lyfta, men vi har inte vägt oss förrän de senaste två-tre hundra åren. Vikt är vårt ord för att beskriva hur vår kroppsmassa dras neråt mot jordens centrum av gravitationen. Ju större massa desto mer dras vi neråt. Kanske är vi överviktiga enligt de som håller på BMI, men hur är livssituationen för de som pekas ut som överviktiga? Vem mår bäst, den överviktige eller den som enligt skalan är normal?

Jag är enligt den här skalan överviktig men jag mår finfint och har inga krämpor alls. Kanske flåset kunde vara bättre men jag hänger med i alla fall. Vi som har lite mage, men inte sånt fett som är på en farlig plats i kroppen (runt tarmarna och upp mot lungorna), skuldbeläggs för att vi är lite runda. Bantning och dieter är enda utvägen så vi inte ska bli riktigt sjuka. Men det riktigt sjuka är just dessa dieter och all hårdträning. Man menar att alla klarar av det och det är bra för alla. Riktigt så enkelt är det nu inte. Våra kroppar är inte så naiva att de går på allt som tvingas på dom.

Så nej, jag ger inte mycket för BMI och liknande flum. Om det är nåt som är voodoovetenskap så är det detta. Så glöm alla kost- och livsråd baserade på BMI. Följ din egen logik, ät det som du mår bra av och i den takt som passar dej. Ät och var nöjd, men kom ihåg TIO (Ta Inte Om). När magen säger stopp, sluta ät. Rör dej i jämn takt och vill du träna hårt gör det. Vill du bara gå en promenad i skogen, gör det.

Till sist, se till måttbandet snarare än vågen. Ät med måtta, lev med måtta och måtta helst inga slag mot folk som klandrar dej för hur du ser ut. Klandra inte heller nån annan. Klandra bara dej själv för att du lurar din egen kropp, om du blir sjuk pga ditt leverne. Ett äpple kanske inte håller doktorn borta, men det är gott!

Mat och mått, dvs mat med måtta.

Tema hälsa: Är det så bra att bära behå, egentligen?

Nu tänker jag, som man, ge mej in i en fråga som annars mer berör kvinnor, nämligen den om bysthållare, oftast förkortat som behå eller bara BH. Att vilja hålla alla delar av kroppen på plats när man rör sej är vettigt, och jag kan förstå dom kvinnor som har stora bröst att de vill hålla dessa i schack så mycket som möjligt. Dock kan jag samtidigt förstå dom som tycker det är obehagligt med ett plagg som smiter åt så hårt som ju en behå gör. Motsvarande för oss män finns egentligen inte. Det närmaste vi kan komma är de obehagliga tangakalsongerna som vissa fått för sej att bära,

Den här artikeln påstår att det inte är så bra att använda behå i längden. Artikelförfattaren, en kvinna, menar att överdrivet användande kan leda till skavsår, cancer och andra problem, såväl som att bröstmusklerna blir svagare av alltför mycket användande av behåar. Nu är detta en partsinlaga från en kvinna som tycker det är bättre utan, men också jag tycker faktiskt själv att det ser snyggare ut utan behå på kvinnor. Inte så att de ska "skvalpa" omkring, det finns tätt åtsittande kläder som gör ett nästan lika bra jobb att hålla brösten på plats.

Framför allt tycker jag kvinnor med mindre bröst inte behöver behå i samma utsträckning som sina "större" systrar. Nu får jag säkert "bröstmaffian" på mej, men det får jag ta. Jag håller fast vid att de allra flesta kvinnor inte behöver bära behå, inte hela tiden i alla fall. Om du som kvinna bara bär din behå en viss tid på dygnet skulle nog hållningen bli bättre. En del kvinnor ser faktiskt ut som luffare där ni kommer gående med framåtlutande överkroppar på grund av dålig hållning, i de flesta fall orsakad av fel sorts behå (vilket också är ett problem!). Det ser faktiskt inte snyggt ut heller med behåband som syns under en tröja eller klänning, eller kommer i dagen som i bilden nedan.

Inte så snyggt alls. Bild från länkad artikel i första stycket i detta inlägg.

Sen kan det finnas snygga behåar också, liksom det finns snygga arrangemang där brösten smakfullt delar utrymme med plagget som håller dom uppe. Kanske de gjorde rätt som kastade behån på 1960-talet? Inte bränna den, det är en myt, utan kasta undan den och bara ha den i vissa sammanhang. De som gör sej bäst i behå är de med stora bröst. Dessa är ofta så stora att bröstmusklerna ändå inte orkar hålla dom uppe hur som helst. Men dessa kvinnor bör ändå träna överkroppen så att de orkar hålla hållningen längre.

Så där, nu vet ni alla var jag står i denna fråga, och ni kvinnor vet mer om varför vi män alltid vill ta av er behån. Vi tänker på er hälsa...



"All those days I spent starin' at your wilderness
All those ways you got to me
Through me, you, you leave me speechless"

Om psykisk ohälsa

Det gör alltid ont i mej när någon mår dåligt i sitt inre, när känslorna tar överhanden i dessa människor. Speciellt gäller detta med såna jag tycker väldigt mycket om. Så var det förra året med en kvinna jag alltid hyst varma känslor för, och hon mådde väldigt dåligt av det jobb hon höll på med. Det märktes att hon ogillade arbetssituationen. Hon sa inte så mycket om det i början, men mellan raderna läste jag in att hon ogillade de metoder som hon skulle arbeta efter, och sättet hennes chef bara körde på utan att märka av hennes problem förrän det var för sent. Nu när hon har slutat mår hon mycket bättre.

Nu har det hänt igen, med en annan kvinna som mår dåligt i sitt inre. Där är situationen en annan. Hon verkar ha nån form av depression, på gränsen till manodepressivitet. För mej som lekman är det svårt att diagnosticera sånt men hon är väldigt ombytlig. Ena dagen är hon hur sprallig och glad som helst, andra dagen är hon bara sur och vill inte vara med på speciellt mycket. När jag nu får höra hur hon känner ångest om nätterna och mår så dåligt att hon ibland bara vill bort från alltihop skär det i mej. Jag vill bara krama om henne, men jag vet inte om det hjälper. Det kanske skadar mer än hjälper.

En kram i tanken får det bli och kanske ett litet samtal, om jag träffar henne under den kommande veckan. Hon får känna efter vad hon vill och kanske vi andra får ta det lugnt omkring henne, alternativt försöka "väcka" hennes lust för bus och skoj. Hon är en härlig tjej när hon är på bra humör, och bakom den lite tillbakadragna fasaden döljer sej en väldigt smart ung dam. Jag känner själv hur jag mår sämre av att höra om hennes kval. Synd att man ska vara så blyg, annars hade jag ringt henne för att ta reda på hur hon mår. Det är väl ett utslag av mitt lilla problem med andra människor, att jag är blyg och hellre drar mej undan än försöker tränga in i andra människor. Men jag tänker inte ge upp tanken på att hjälpa henne tillbaka.




"Att forma som en stor bonsai"

Dökött

Nya köttlarm kommer och Livsmedelsverket anser sej ha fått vatten på sina kvarnar. De vill ju förstås att vi ska leva som asketiska munkar, med så lite kött som möjligt. Det är väl klimatdravlet som lurar i vassen, antar jag. Det eller vegetarianismens läror. Undertecknad anser att problemet inte ligger i vad vi äter, utan i mängden vi äter varje gång samt hur maten är preparerad. Det där amerikanska och brittiska sättet att tillaga kött på, dvs där det är nästintill rått inuti, är direkt farligt många gånger. Att äta det är inte tillrådligt. Kött ska stekas igenom noga.

Mängden per portion och måltid är också en viktig faktor. Jag har aldrig trott på tallriksmodellen, men ett sätt att minska på ätandet är att ta en mindre tallrik. Vi behöver inte en pizzatallrik för köttfärssås eller biff med lök. Mer grönsaker bör förstås ätas, eller snarare fler grönsaker. Vi är för vana vid salladsblad, tomater och gurka. Vissa väljer äckelgrönsaker som broccoli eller brysselkål. Det är något jag aldrig kunnat med. Hur jag än försöker får jag inte ner dessa två. Varför inte prova fisk som alternativ? Fisk täcker in såväl grönsaker som kött vad gäller näringsämnen.

Det ska tilläggas att potatis och andra rotfrukter inte behöver ätas varje gång. Det räcker med vanliga grönsaker och väl tillagad kötträtt eller fisk. Vi människor har ätit tillagat kött i över en miljon år, av studier på vår DNA och studier av gamla härdar att döma. Hur många har drabbats av cancer genom åren på grund av den dieten? Nej, jag tror mer på hur vi äter och vilken kvalitet det är på köttet. Kvaliteten har jag inte tagit upp hittills. Det är för lite fett i köttet och för mycket stresshormoner från hanteringen av djuren dagarna innan slakt. Djuren gillar inte det industrimässiga i hanteringen av dom själva (inte vi heller för den delen) så de släpper ut stresshormoner som gör köttet dåligt. Där har vi en större bov än själva köttet självt.



"Just like his old father before him
Who served in the great war would sing
We're proud to serve Kaiser or King"

Liten skrift om ergonomi

Liten skrift om ergonomi

Människan är byggd för rörelse. Vi är ett av få djur som klarar av att simma, springa och klättra i ett svep. Vår relativt lätta och smidiga kropp gör det möjligt för oss att röra oss i de flesta element. Men det har ett pris. Vi bör helst ta minst 10 000 steg om dagen, enligt expertisen. Det är också viktigt att vi gör många olika rörelser med våra kroppar dagligen, dvs sträcka på halsen och ryggen, känna efter var vi har sittknölarna i bäckenet samt höfterna någonstans när vi sitter men även när vi går och står är det viktigt att känna efter hur höfterna är i förhållande till ens övriga kropp. De bör vara precis i linje med resten av kroppen. Då tänker man sig en osynlig linje från höfterna genom ryggen upp i nacken och huvudet. 

Knäna ska vara lediga och lätt böjda. Man kan komplettera sittandet vid datorn med att stå. Höj då ditt skrivbord (det är rekommenderat att ha ett höj- och sänkbart skrivbord nu för tiden) och stå vid din arbetsplats. Det får ryggen att arbeta mer. Det viktiga är att armen från axeln ner till armbågen är i 90-gradig vinkel mot underarmen så mycket som möjligt. Detta för att inte överbelasta nacke och axlar. 

När du sitter vid en dator se då till att ryggen belastas så lite som möjligt. Följ råden ovan men flytta även på kroppen lite då och då när den tröttnar på en viss position. Luta dig inte fram mot skärmen med armbågarna på skrivbordet mer än om du vill titta närmare på något. Ryggen bör vara så rak som möjligt. Hellre något bakåtlutad än framåtlutad, dock inte alldeles för långt tillbaka. En ”hösäck” är definitivt inget att rekommendera, speciellt inte om man redan har ont i ryggen pga skada. 

Bild ett: Skillnaden mellan en bra och en dålig hållning vid skrivbordet kan faktiskt ha en avgörande effekt på ditt framtida välmående.

Vi bör inte sitta still eller göra samma sak med kroppen för länge. När du känner att du får ont eller bara känner leda så res på dig, ta en kort promenad i närheten av din arbetsplats, eller gör rörelser vid sidan av skrivbordet, som i bild två nedan. Drick lite vatten eller titta ut genom ett fönster. Framför allt, sträck på dig i din fulla längd, ut med armarna uppåt och åt sidorna samt sträck på benen och fötterna. 

Bild två: Sträck ut kroppen så långt du kan. Vifta gärna på händerna också. 

Som den här kvinnan sitter i bilden nedan är det bra ur ergonomisk synvinkel. Hon sitter rak i ryggen och nacken så att huvudet får en bekväm position vilket ger ögonen en bättre möjlighet att se skärmens innehåll. 

Bild tre: Den här kvinnan sitter nästintill hundraprocentigt perfekt rent ergonomiskt, tack vare stolen och skrivbordet som hjälper henne att sitta rätt. Notera även fotstödet. 

Har man inga armstöd på sin stol gör man bäst i att ha skrivbordet i en höjd som passar ens underarmar. Se bilden nedan t ex. 

Bild fyra: Poser som denna passar faktiskt bra för att visa hur man ska ha sin överkropp i förhållande till det skrivbord man sitter vid. 

Så här ska man alltså helst inte sitta: 

Bild fem: Det här är förstås humor men det finns människor som sitter så här på allvar. 

Så upp och rör på er när ni känner det onda eller ledan i er! 

Bild sex: Exempel på rörelser som kan göras om man känner sig stel. 

Texten här ovan är hämtad från ett kompendium jag skrivit för mitt jobb. Jag tänker lämna in det ganska snart. Bilderna har jag hittat på nätet, på olika bloggar, så jag antar att så länge ingen klagar kan jag använda dom fritt i samband med texten.

"Hur ska jag nu förmedla det här?"

 

Myten om BMI och dess förträfflighet

Svensken är överviktig, basunerar DN ut på sin hemsida och vill väl därmed att folk ska dra öronen åt sej och börja läsa. Det dröjer inte länge innan den här läsaren (=jag då) drar öron OCH ögon åt mej inför ett specifikt ord i artikeln, nämligen BMI (Body Mass Index). Tanken bakom BMI är väl god, man vill veta om vikten kan jämföras statistiskt med ens längd. Har man för högt tal är man överviktig, har man för lågt är man underviktig. Enklare än så är det inte. Men likt moderna astrologer och new age-filosofer har tillskyndarna av BMI fått en stark ställning bland de mest olika delar av populationen i västvärlden.

För i samband med att vi blir fetare (pga en alltför stillasittande livsstil i kombination med att vi äter för mycket vid varje portion, sover för lite och stressar för mycket) så har BMI fått en närmast gudabenådad position bland praktiserande sköterskor, läkare och förståsigpåare världen över. BMI har dock ett flertal svagheter som gör att man egentligen inte kan ta det på vetenskapligt allvar. Det allvarligaste felet är att man kan väga väldigt mycket i förhållande till sin längd utan att vara fet. Speciellt om man är tyngdlyftare eller brottare är detta en sak som sätter käppar i hjulen för detta förhållande mellan kropp och vikt.

Sen säger inte heller BMI vilken sorts fett man har i kroppen, ej heller var i kroppen detta fett finns. Faktiskt så är vikt ett begrepp vi lagt oss till med relativt nyligen. Vi människor har väl sagt att den och den är tung eller lätt att lyfta, men vi har inte vägt oss förrän de senaste två-tre hundra åren. Vikt är vårt ord för att beskriva hur vår kroppsmassa dras neråt mot jordens centrum av gravitationen. Ju större massa desto mer dras vi neråt. Kanske är vi överviktiga enligt de som håller på BMI, men hur är livssituationen för de som pekas ut som överviktiga? Vem mår bäst, den överviktige eller den som enligt skalan är normal?

Jag är enligt den här skalan överviktig men jag mår finfint och har inga krämpor alls. Kanske flåset kunde vara bättre men jag hänger med i alla fall. Vi som har lite mage, men inte sånt fett som är på en farlig plats i kroppen (runt tarmarna och upp mot lungorna), skuldbeläggs för att vi är lite runda. Bantning och dieter är enda utvägen så vi inte ska bli riktigt sjuka. Men det riktigt sjuka är just dessa dieter och all hårdträning. Man menar att alla klarar av det och det är bra för alla. Riktigt så enkelt är det nu inte. Våra kroppar är inte så naiva att de går på allt som tvingas på dom.

Så nej, jag ger inte mycket för BMI och liknande flum. Om det är nåt som är voodoovetenskap så är det detta. Så glöm alla kost- och livsråd baserade på BMI. Följ din egen logik, ät det som du mår bra av och i den takt som passar dej. Ät och var nöjd, men kom ihåg TIO (Ta Inte Om). När magen säger stopp, sluta ät. Rör dej i jämn takt och vill du träna hårt gör det. Vill du bara gå en promenad i skogen, gör det.

Till sist, se till måttbandet snarare än vågen. Ät med måtta, lev med måtta och måtta helst inga slag mot folk som klandrar dej för hur du ser ut. Klandra inte heller nån annan. Klandra bara dej själv för att du lurar din egen kropp, om du blir sjuk pga ditt leverne. Ett äpple kanske inte håller doktorn borta, men det är gott!

Mat och mått, dvs mat med måtta.

"Heroes may not be braver than anyone else. They're just braver 5 minutes longer."

Vilka äter LCHF-dieten och liknande dieter?

Frågan ställer jag med anledning av den debattartikel ett antal läkare fått in i DN och som nu citeras runt i medierna. Det visar sej nämligen att sjukdomar relaterade till dålig kost ökar bland människor i åldrarna 35-44 år som har dålig utbildning och dessa läkare pekar då ut LCHF-dieten och liknande dieter. Frågar man folk i gemen verkar det som om folk över 44 är de som äter mest av den här dieten. Folk med utbildning. Det har åtminstone jag märkt genom min högst ovetenskapliga och mycket inofficiella undersökning.

Folk i den ålder som drabbas mest av "västerländska" sjukdomar verkar äta mer av det som rekommenderas, nämligen kolhydrater och fleromättat fett, ibland till och med transfetter. En okulär koll på diverse snabbmatsrestauranger visar detta klart. De är också påfallande ofta lågutbildade och formligen älskar fett i kombination med kolhydrater, med dålig tillgång på proteiner som balanserar de båda förstnämnda. Fiber verkar också fattas. Läkarna bakom artikeln verkar dock inse den journalistiska principen att för att få uppmärksamhet för sin sak är det bäst att gå på i ullstrumporna gentemot populära dieter. Men då missar man flera saker. Sen gör ju DN inte saken bättre då de sätter en rubrik som praktiskt taget ser ut som en krigsförklaring.

Problemet är egentligen inte kosten. Man kan äta vad som helst och ändå få problem med kärlen till slut. Det är hur man rör sej som är grunden i allt. Det räcker faktiskt med att man går en rask promenad. Sen ska man förstås inte vräka i sej utan äta med måtta. Dessutom kan man få sjukdomar när man övergår från en diet till en annan. Märk väl ordet kan. Det innebär inte att det blir så. Möjligheter finns alltid i allt. Det vore intressant att se hur läkarna gått tillväga för att se hur de kommit fram till sin artikel.

Åter till frågan, vilka äter LCHF? En till okulär besiktning ger vid handen att det är relativt utbildade och/eller erfarna människor över 40 som äter just denna kost, som strängt taget inte är en diet utan ett sätt att hålla fettnivåerna i ens kropp i schack. När man uppnått jämvikt i kroppen är det upp till en själv att äta och röra sej enligt kroppens egna behov. Hur ens egen kropp mår bäst visar sej efter ett tag. Vad min kropp anbelangar är jag trots min utbildning svag för dåliga kolhydrater. Men jag försöker....




"By seeing London, I have seen as much of life as the world can show"

Du kan borsta tänderna när du vill

Expertisen inom tandvård, tandläkare och tandhygienister, säger oss vanliga dödliga att vi gör bäst i att borsta tänderna enligt mönstret nedan:

2  2  2

vilket står för 2 cm tandkräm på borsten, 2 minuter varje gång samt 2 gånger per dag. Det är ett enkelt råd att följa för det tar ju inte upp speciellt mycket av ens tid alls. Varför glömmer vi då bort detta så enkelt? I mitt fall har det varit lättja. Jag har resonerat som så att jag kan ta det senare. Vilket lett till att jag, med mitt huvud fullt av allt möjligt, glömt bort denna lilla procedur, denna återkommande ritual. Inte ens bilden av en vacker kvinna med vackert dekolletage som borstar sina tänder har kunnat få mej att komma ihåg. Så disträ kan man vara.

Men så kom då informationen om 2 2 2 i våras och sen dess har det blivit bättre. Men klassikern, borsta efter första måltiden på morgonen och innan läggdags, går jag inte på. Det är i så fall bättre att borsta tänderna det första man gör när man stiger upp om morgnarna och att den andra borstningen äger rum nån gång på eftermiddagen. Det kvittar nämligen när man borstar dom eftersom munnen inte är lika styrd av tider som kroppen i övrigt är.

Om man borstar tänderna först av allt på morgonen får man bort allt som samlats i munnen sen gårdagen och natten vilket ger en behagligare frukost faktiskt. Under eftermiddagen tar man hand om det som samlats i munnen under dagen. Sen repeterar man dagen efter. Men som sagt, man kan borsta tänderna när man vill, bara det är 2 2 2.

Det är mitt lilla råd för den som vill må bra överallt. Nu gäller det bara att bli lite mer vig i kroppen också. Finns det kroppsborstar för sånt?




"Många svin går på två ben."

Stoppa mathetsen!

Det får vara slut på hetsandet mot vissa typer av mat!

Först var det en bantningshets utan dess like men någon bov kunde man inte peka ut. Detta var för ca 70 år sen. Sen pekade Ancel Keys ut fettet som varande boven i dramat sen han sett fett ansamlas i ådrorna hos hjärtpatienter. Felaktigt förstås eftersom han valde ut de som var mest sjuka i sann statistik-lögn-stil. Sen blev det kolhydraterna som man började jaga. Dessa, framför allt socker, jagas nu med licens av självutnämnda experter som förläst sej på och misstolkat Annika Dahlqvists rön. Snart dröjer det inte länge förrän myndigheterna tar sin hand från Socialstyrelsens egna påfallande ofta självutnämnda och/eller felaktigt utbildade experter och följer med i drevet.

Men man får inte glömma att vi människor äter allt som kommer i vår väg och som ser ut att passa som mat. Allt passar inte alla men så bara för att kolhydrater och fett inte alltid passar en person betyder det inte att alla andra ska undvika det också. Men nu är det så att vissa människor vill bestämma, även över maten, och då ska inte nåt få stå i vägen. Speciellt inte de som ständigt är skeptiska till diverse rön. En sak som känns igen från klimatdebatten. Jag är av åsikten att det som inte gör en sjuk vid inmundigandet, ens på sikt, gör gott för en. Därmed inte sagt att man ska vräka i sej. Ät lugnt och fint med inte för stora portioner. Det misstaget har jag begått ett antal gånger. Ska man äta mycket kan man äta lite i taget och ta om.

Det finns egentligen inget bättre än god mat som äts i lugn och ro, ett bra rörelseschema och att äta med regelbundna intervaller. Då kan man äta precis vad man vill utan dåligt samvete. Njut av maten istället för att dissekera den.

BMI ÄR farligt!

Jag har skrivit tidigare om att BMI är en felaktig metod för att mäta ens egen hälsa. Nu har tydligen Aftonbladet fattat det också (på tiden att nån av drakarna gjorde det) och har skrivit en artikel om det. Som vanligt hänvisar man till forskare som varnar för övertro på BMI. I och för sej inget fel i det men det borde man kunna räkna ut själv att det inte alltid stämmer när man räknar ut sitt BMI-tal. Muskler tas inte med i ekvationen, enbart rena fakta som ens egen längd och vikt. Hur vikten är fördelad på kroppen tar inte metoden med i beräkningarna.

Att mäta sin midja är ett bättre sätt att kolla sin hälsa på. Den får inte vara större än bröstkorgen eller höfterna om man är otränad. Således ligger undertecknad illa till.