Vad gör vi för att må bra under julen (och andra tider på året också)?

Julen är över oss när som helst, radion spelar redan en massa jullåtar, och med den en massa olika känslor med medföljande känsloyttringar som skapar konflikter inom en. För mej kommer till exempel den lille vetenskapsmannen fram som till varje pris vill tala om för alla var julfirandet kommer ifrån och allt det där (jag har skrivit om sånt på bloggen här, här, här och här), vilket kanske inte alla gillar att jag gör, vilket i sin tur gör mej illa till mods. Det kan påverka mitt humör, även om jag inte visar det alla gånger. Jag har vant mej vid att inte visa vissa aspekter av mitt humör, eftersom jag som liten fick höra, som alla andra pojkar, att pojkar gråter inte.

Så vad gör vi för att må bättre under julen? Visst, det hjälper att träffa andra. Ensamma människor kan gå till en restaurang, om de har pengar. Men de borde kunna våga gå hem till någon de känner, om så bara för att få träffa denna någon i hans/hennes dörr. Det är kontakten med andra människor som säger allt. Vi är flockdjur av naturen och att då vara utanför är fruktansvärt ur psykisk synvinkel. Vi behöver närheten till varandra, vi behöver till och med vidröra varandra då och då. Den som säger att han/hon vill vara ensam menar egentligen raka motsatsen, men vill oftast ha bekräftelse på att han/hon är välkommen in i gänget.

Sen kan all julglädje i sej skapa depressioner, framför allt då vi har förmågan att tänka framåt och då inser att det kommer en grå vardag framför oss med samma trista saker att göra och samma människor som kanske inte alltid är så glada heller. Vad man då ska göra är att hitta på nåt skoj att göra vid sidan om själva arbetet. Ta en minipromenad på arbetsplatsen, säg några (dåliga) vitsar eller få någon att berätta nåt trivialt. Det höjer arbetsmoralen och tar bort känslan av tristess och depression.

Sen tycker jag vi ska följa visdomsorden i bilderna nedan:

Den första är glasklar. Vi lyssnar inte för att förstå andra människor, vi agerar försvarsadvokater hela tiden med inställningen att vissa ord i det den andre säger måste anmärkas på, och då går andemeningen i det den andre säger förlorad.

Den andra är mer åt det humoristiska hållet, med en allvarlig undermening. Vår förmåga att tänka framåt lurar oss och kan göra oss nedstämda då vi tänker efter hur vissa dagar i vårt liv har gestaltat sej. Men man ska inte låta det som hänt påverka en för mycket. Den ena dagen ÄR INTE den andra lik. Lyss därför till den kinesiske filosofen Lao Tzu:

Jag försöker leva i nuet, med ett getöga kastat på det förgångna för att se hur framtiden inte ska bli. Jag tror inte man kan lära sej av sina misstag fullt ut. Det man kan göra är att minimera eventuella skador vid undervisningen av nästa generation så att de inte gör samma misstag.

Vad kan vi göra då? Är vi dömda att fortsätta i samma hjulspår som vi börjat i? Nej, inte alls. Vet vi om att vi inte klarar av en viss sak så är det bäst att tala om för andra att vi inte kan detta. Det är inget fel i att säga att vi inte är perfekta. Det gör oss större som individer och visar på en stark karaktär.


Jag vill avsluta med vad jag anser är viktigt för att må bättre:

1 - Prata med andra människor, vänner såväl som obekanta, så ofta du kan
2 - Vidrör varandra vid de rätta tillfällena. En kram, en klapp på axeln eller bara en snabb hand-mot-hand-touche räcker.
3 - Se andra människor så mycket som möjligt. Gå ut och gå, om så bara för att se på andra människor. Le ofta, det förvirrar folk.
4 - Beröm andra människor och ta till dej berömmet du får.
5 - Berätta mycket om dej själv och lyssna gärna på andra som berättar om sej själva.
6 - Lev nu, håll koll på det förgångna och snegla mot framtiden men försök låta nuet bestämma vad du är för en person.
7 - Försök att inte bedöma andra människor utifrån deras sämsta sidor, gläds åt deras bästa sidor.
8 - Är någon sur och försöker få ner dej i deras träsk säg nåt glatt istället och försök vända deras motvilja till din fördel. Glädje kan förändra mycket.
9 - Säg så ofta du kan till dej själv: "Jag är någon och ingen kan ta det ifrån mej"
10 - Gläds åt det du får, oavsett om du gillar det eller ej. Det är givandet som räknas, inte gåvan. Men det är kul om gåvan är fin, förstås.




"Varje överlevnadsutrustning borde innehålla ett sinne för humor"

Tema historia: Vem var Anna Anderson?

Anna Anderson var en kvinna som dog 1984, närmare 90 år gammal. Under stora delar av sitt liv påstod hon att hon var storfurstinnan Anastasia av Ryssland, som enligt de moderna myterna ska ha överlevt när resten av tsarfamiljen mördades 1918. Men som framgår av WIkipedias uppslag om henne verkar det som om hon i realiteten var en polska, Franziska Schanzkowska, som drabbades av granatchock under Första världskriget och sen glömde bort vem hon egentligen var då hon blev sinnessjuk.

Anna Anderson blev en celebritet var hon än kom, vilket hon inte alltid gillade. Hon drog sej så småningom undan rampljuset och gifte sej med en amerikan. Under sin livstid var tvivlarna lika många som tillskyndarna, men DNA-tekniken har alltså avslöjat vem hon troligen var. Det är troligt att hennes mentala tillstånd, som förvärrades av granatchocken i samband med ett anfall mot den fabrik hon arbetade i, gjorde att hon från och till verkligen trodde att hon var storfurstinnan Anastasia.

Till sist: Anastasia verkar inte ha begravts på samma plats som resten av tsarfamiljen. Möjligen kan hon och en av hennes bröder försökt fly men blivit upphunna och skjutna vid ett något senare tillfälle, vilket kan förklara varför dom ligger lite ifrån resten av familjen. Därmed är frågan om Anastasia och Anna Anderson avslutad. Liksom detta inlägg.



"I am he as you are he as you are me and we are all together.
See how they run like pigs from a gun, see how they fly.
I'm crying."

Repris: Äldre inlägg om religion

Eftersom jag just nu saknar inspiration att skriva fortsätter jag min reprisserie. Jag väljer först ett inlägg från 2010 jag skrev om religion: Religion bör klassas som en psykisk sjukdom

Gud ser dej så akta dej! Det monstret bör du akta dej för.

Efter att ha sett en massa youtubefilmer och läst en hel radda litteratur om religion och religiösa personer på sistone är jag inte bara övertygad om att det är fel att tro på ett övernaturligt väsen, det är rent ut sagt farligt med religion och den borde således klassas som en psykisk åkomma. Det är t o m värre än new age och spiritualism eftersom dessa i alla fall bara drabbar de närmast "sörjande". Religion verkar gå från hjärna till hjärna och drabba som ett virus. Nu kan en observant läsare säga till mej att jag inte enbart borde utgå från vad som sägs på Youtube och i vissa böcker utan borde ta in det fulla perspektivet. Må så vara men då finns risken att jag a) börjar skratta hejdlöst om jag skulle sitta och lyssna på en predikan eller b) börjar debattera med religiösa personer som då blir arga och/eller aggressiva.

Det är i våra dagar populärt att byta religion och de som poppar upp från ingenstans är ofta extrema sektliknande versioner av de redan etablerade pengastjälande, barnmisshandlande och dominanta religionerna. De vill ha tre saker av dej: dina pengar, din underkastelse och ditt liv. Många människor går med på detta låter sej villigt ledas runt som en skock får utan minsta tanke på att det egentligen är totalt ologiskt att göra det. Men jag antar att de vill ha den där känslan av att tillhöra något större än en själv, något som gör att de känner sej välkomna, hemma, att de betyder något. Men det kan man uppleva i ett politiskt parti också eller inom miljörörelsen, som visar alltfler tecken på att bli en fullfjädrad religion utan minsta grepp om realiteten.

Jag har inget emot att folk låter sej ledas med nosen som en ko mellan hagarna, det står dom fritt att göra så mot sej själva, men de ska inte komma och försöka predika för oss andra. De kan väl hålla sitt budskap för sej själva. Så tolkar jag rätten till religionsfrihet. De har rätten till sin religion och vi andra har rätten att slippa höra dom predika om sin religion. Jag vet att jag nu i vissa avseenden låter som Pat Condell men det är avsiktligt. Han är väl lite trångsynt på vissa områden men det får man väl ha överseende med. Han är en väldigt bitter ateist som genuint hatar religion och religiositet. Främst av allt hatar han islam. Jag är själv inte förtjust i islam eftersom det är en religion och som sådan hindrar det fria tänkandet och tvingar folk till underkastelse men jag hatar inte islam. Det går inte att hata något man bara känner löje inför. Men bryr er inte om vad jag tycker. Det är vad för tankar ni får av att läsa min text här som betyder något.

Om du inte vill ta mina ord till dej eller bara är nyfiken på vilka gudar du blint vill dyrka (alternativt vill undvika om du är realist) så är detta den rätta sidan för dej.

Det var en text från 2010. Nu är det dags för en från 2011: Stat och religion hör inte ihop

Något som sagts länge och enligt konstitutionen i Sverige också ska vara så. Men ändå är vår sekularism lite hycklande eftersom vi ändå tvingas betala begravningsavgifter och man förutsätts alltså ändå vara medlem i svenska kyrkan på nån underlig vänster även om man lämnar den. Man slipper således inte religionens grepp om staten. Begravningsavgiften borde inte vara nåt vi som medborgare ska behöva betala. Våra efterlevande får ju ändå betala vår begravning när vi dör. Dessutom borde inte kyrkorna (i förlängningen alltså staten som ju inte skulle ha med kyrkorna att göra!) få ha monopol på begravningsplatserna.

Det har länge varit hur klart för vem som helst att religion bara stör statens och vanligt folks arbete. Religion kan man hålla på med på fritiden. Vill man ha religion som profession ska betalning för sånt arbete ske genom medlemskapspengar och donationer, inte genom subventioner från staten. Staten ska absolut INTE ha med religion att göra. Vi har kommit långt från bronsålderns synsätt där religion var politik. Här kommer då en artikel i SVD in. Det är terrorexperten Magnus Norell som skriver att stat och religion bör vara åtskilda i Egypten, vilket som sagt gäller överallt annars också. Detta är skrivet som slutrepliken i en debatt mellan honom och en representant för Muslimska Brödraskapet i Sverige. Lite besviken är jag att han bara nämner vikten av att hålla politik och religion isär så där i förbigående. Han kunde ha utvecklat det ytterligare så att det framgick för hans meningsmotståndare hur viktigt det är att hålla religionen borta från politiken.

Men jag antar att han redan utvecklat den tankegången på annat håll tidigare i debatten. I tidigare debattinlägg har han enbart gjort klart att han ogillar religiösa gruppers involvering i det som händer i Egypten. Det sista inlägget är förmodligen en avrundning han gjort för att befästa sin åsikt vilken är att religion och politik inte hör ihop, vilket de inte gör. Det är bara fundamentalister inom olika religioner som anser så. Dessa bör vi hålla kort på alla sätt och vis./

Detta var mina texter från gångna år. Länkarna är väl inte alltid så aktuella men eftersom det rör en diskussion om religion så är texterna alltid aktuella.




"Gud är så elak att hans enda ursäkt är att han inte existerar"