Dire Straits tredje album kom ut 1980 och detta var det första album jag personligen kom i kontakt med. Min mamma köpte detta när det var nytt och spelade skivan ganska ofta och några år senare tog jag över. Detta är en riktigt bra platta som förtjänar att spelas flera gånger på raken. Precis som med första plattan är denna fylld med låtar som berättar varsin speciella historia. Första låten Tunnel Of Love är en självbiografisk skildring av Mark Knopflers egen uppväxt i Newcastle, dit familjen flyttat från Glasgow när barnen var små under 1950-talet.
Plattans titel är Making Movies och man skulle väldigt lätt kunna göra en film av var och en av de sju låtarna. Texterna ger gott om utrymme för manus. Det är olycklig kärlek mellan två unga i en version Shakespeare kanske inte skulle ha känt igen (Romeo And Juliet), rå sexuell spänning (Expresso Love), en flicka på rullskridskor som drömmer stora drömmar (Skateaway), bögar i München som gillar franska filosofer (Les Boys), en regnfylld beskrivning av modern kärlek (Hand In Hand) och en ganska positiv syn på livet som uttrycks i form av glad rock som får en på härlig humör (Solid Rock).
Musiken är som alltid väldigt bra framförd, och här får bandet hjälp av klaviaturisten Roy Bittan från Bruce Springsteens band. Hans bidrag ger en extra dimension till låtarna, men tro inte att det låter speciellt mycket Springsteen över dom. Kanske Hand In Hand är närmast på den punkten med sin lite amerikanskinfluerade poprock i bästa balladstil. För en nybörjare som kommer in nu i Dire Straits musik är Making Movies den perfekta början. Här finns allt som fanns med på första plattan, plus den kaxiga attityden hos tvåan, samtidigt som självförtroendet hos Mark Knopfler nu vuxit så mycket att han vågar sej på riktigt intrikata kompositioner. Det bästa skulle snart komma...
"House of cards
never built for shock
You could blow it down
in any kind of weather"
